Hittade den här i Forums senaste nyhetsbrev och blev väldigt nyfiken: Djävulen hjälpte mig av Caroline Eriksson, en roman om Yngsjömordet.
Så här skriver förlaget om den:Det ansågs lite märkligt att den vackra unga dottern till häradsdomaren valde att gifta sig med den blyge bondsonen Per, som efter faderns död levde ensam med sin mor. Men Hanna kände att han var den rätte och hon längtade efter att få skapa ett eget hem. Att svärmodern var omtalat tvär och ilsk skulle hon nog komma över bara det fick gå lite tid.Så fel Hanna hade. Tillvaron på gården blir ett helvete. Den svartsjuka svärmodern styr med järnhand, och hur Hanna än försöker bryta in i gemenskapen mellan Per och hans mor stängs hon ute. Varje gång hon lyckas få en egen stund med sin man straffas hon dubbelt.Något är allvarligt fel i familjen - dessvärre är Hanna Johansdotter den sista att förstå det.En kall morgon i slutet av mars år 1889 hittas hon ihjälslagen nedanför källartrappan. Polisens misstankar faller snart på Hannas man Per och hans mor Anna Månsdotter. Fram träder ett tragiskt triangeldrama, fyllt av svartsjuka, skam och förbjuden åtrå. Det verkar som om en förbannelse vilar över Möllegården och alla som bor där.Som sagt - mycket nyfiken! Någon av er som varit snabb och hunnit läsa den redan?
Djävulen hjälpte mig är en stark psykologisk spänningsroman. En suggestiv skönlitterär tolkning av det ökända Yngsjömordet, som ledde till den sista avrättningen av en kvinna i Sverige.
Jag är som sagt var ett stort fan av Victor, så det är himla kul att böckerna äntligen kommer på svenska så att fler kan hitta dem. Det här är böcker som man läser för de otroligt väl skildrade miljöerna från det sena 1800-talets Paris och för de underbara karaktärerna, snarare än för själva mordmysterierna (även om de också är helt ok). Systrarna bakom pseuonymen Claude Izner har superkoll på allt som rör parisisk historia och böckerna är en guldgruva för den som i likhet med mig gärna drömmer sig dit som det var dåförtiden. Att en liten fågel dessutom viskade i mitt öra att systrarna eventuellt ska besöka bokmässan i Göteborg i höst, gjorde mig ännu gladare. Jag ska stå först i kön och vifta med min bok för att få den signerad. I så fall tar jag antingen med mig den första boken i serien eller den del 5 - som äntligen kommer i engelsk översättning i juli - The Predator of Batignolles. Ser extremt mycket fram emot den! Det enda jag inte riktigt gillar är att förlaget har bytt färg på omslaget så att den här är blå istället för beige som de tidigare i serien har varit. Borde vara förbjudet att skifta färg sådär mitt i en serie...
SF-bokhandeln meddelade dessutom glatt i förra veckan att John Ajvide Lindqvists Lilla stjärna hade inkommit till butiken och i helgen såg jag även den på en handfull andra ställen. Jag gjorde mitt bästa för att inte köpa den, eftersom jag ännu lever i hopp om att få ett rec ex från förlaget (så om någon på Ordfront läser det här - snällasnällasnälla, skynda på paketet eller gör slut på plågan). Under tiden jag väntar, tar jag del av provkapitel och Spotifylista med soundtrack som John Ajvide Lindqvist har lagt upp på sin 
Böckerna ni har chans att vinna kommer alla ur Pocketförlagets nya serie IRL, som når bokhandeln nu i veckan. IRL är främst en satsning för unga läsare, men titlarna fungerar för alla åldrar. Gemensamt för böckerna är att de ska skapa riktigt starka känslor hos läsaren - vara en sjuhelsikes bra historia helt enkelt. I första omgången släpps 8 titlar: 
Jag är bröderna Walker har de flesta obligatoriska Kjaerstad-teman och vändningar. Har man läst honom tidigare känner man igen sig. Kanske är det också där en del av problemet ligger; han har gjort det förr och då var det så väldigt mycket bättre. I jämförelse med tidigare böcker framstår Jag är bröderna Walker som snårig och om inte ofärdig så åtminstone lite tom på innehåll. Hur nu en roman på så många sidor med så många idéer kan kännas tom..? Jag saknar den där gnistan som ger bygget liv. Dessutom infinner sig aldrig den fantastiska känslan som jag förknippar med Kjaerstad - närmast att beskriva som ett slags expansion/en explosion i hjärnan, en upplysning av guds nåde där allt hänger samman och man känner sig alldeles oerhört intelligent. Det händer Odd Marius, men det händer inte den som läser om honom.
Samtidigt har jag en väldigt stark känsla av att Auster, inte bara i Invisible utan även i de andra romanerna han publicerat på senare år, i hög utsträckning skriver för att förstå något hos sig själv. Handlingen i berättelserna blir underordnad det där mysteriet i tillvaron som han vill komma åt. Utan att läsa in författaren i hans verk, kan man säga att många av de där filosoferande medelålders männen han skrivit om känns väldigt mycket som Austers alter egon. Det gäller delvis även för Invisible, men i mindre utsträckning än tidigare. I Invisible står berättelsen åter i centrum och det gör den mer intressant än det mesta annat han gjort på flera år.