Pinsamt, Brooklyn

Jag hade sparat den senaste delen i serien om Brooklyn, bokbindaren med en obehaglig förmåga att alltid snubbla över lik, för att ha den vid något tillfälle när jag bara ville slöläsa, sådär lite avslappnat. Serien om Brooklyn brukar ju oftast erbjuda just det: total relaxing i bästa cozy crime-anda. Blev därför extremt BESVIKEN när det visade sig att A Cookbook Conspiracy inte bara var gruvligt seg och tråkig, utan även hade ett tämligen pinsamt korrfel.

Jag vet att jag i egenskap av redaktör och korrläsare är överkänslig, men när man i en bok som till stor del handlar om att huvudpersonen är boknörd, plötsligt läser att hon arbetar med en gammal utgåva av Jane Austens Northanger ALLey ... Hela det fiktiva bygget skakar lite där, kan man säga. Jag störde mig extremt mycket på att ingen hade upptäckt det (synnerligen genanta) felet innan boken gick till tryck. Så nä. Tråkig plott och tråkiga fel – A Cookbook Conspiracy får nog lägst betyg av alla i serien.

Läs om de andra delarna i serien Bibliophile Mysteries.

Feelgood för boknördar

Ni vet hur det är - ibland vill man bara ha något snällt och lättsmält. Inte för att man har förläst sig på skräck och allehanda mörker, oooh nej, men bara för att det regnar ute och för att man vill ha det lite trevligt när man sitter där insnurrad i sin filt i soffan. Lite enkelt men ändå underhållande.

För ändamålet valde jag Katarina Bivalds Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, som jag gått och kikat på ända sedan jag först såg den i förlagskatalogen. Nu har den kommit i pocket, och därtill fått fina omdömen från människor med god smak (pålitliga bokbloggare, that is).

Läsarna i Broken Wheel är en feelgoodhistoria om en vänskap med bokliga förtecken: när svenska Sara köper en begagnad bok från Amy i Iowa, blir det starten på en lång brevväxling två bokälskare emellan. Sara, som är ganska ensam och som alltid har flytt in i böckernas skyddande värld, känner det snart som om hon är bästa vän med Amy. När Sara förlorar sitt bokhandelsjobb, går hon med på Amys förslag om att komma och hälsa på. Det är bara ett problem – när Sara äntligen kommer fram till den dammiga lilla staden, har Amy oväntat avlidit. Osäker, förvirrad och bortkommen stannar Sara ändå kvar, för vad ska hon väl annat göra? Hon blir erbjuden att bo gratis i Amys hus och även om allt till en början känns milt sagt konstigt, märker hon snart att hon faktiskt trivs. Kanske är Broken Wheel det hem hon aldrig känt att hon haft? Med Amys böcker som grund, startar hon en bokhandel och börjar långsamt lära känna staden och dess udda invånare.

Det är som sagt en söt berättelse, mycket feelgood-trevlig och okomplicerad. Böckernas motsvarighet till en fika med en god vän och en bit blåbärspaj med vaniljsås, typ. Söker man hur-ska-det-gå-spänning gör man bäst i att leta annorstädes, för här är det ganska lätt att gissa vad som kommer att hända. Varken storyn eller karaktärerna bjuder på några större överraskningar. Det är ingen världsomvälvande läsupplevelse man bjuds på. Men det gör inte så mycket. Jag gillar självklart boknördsspåret i berättelsen – ingen överraskning där heller. En mysig bok för en lugn och skön dag, helt enkelt.

Andra som också har läst: Piratdrottningen Alwilda, Bloggbohemen, SmP, Bokglam, Flickan och böckerna, Booze'n'Books.    

Regnläsning

Alltså vädret den här lördagen ... I ren protest tänker jag snurra in mig i en filt, dricka kaffe och inte röra på mig förrän jag absolut måste. Med in i filten tänker jag ta Katarina Bivalds Läsarna i Broken Wheel som jag började på igår kväll. Verkar lovande så här långt, väldigt söt liten sak om livet som boknörd.

Den fina läsaren med paraply kommer från Shealynn's.

Må de flygande franska katterna bringa er alla ett fantastiskt nytt år!

Ah, inget går upp mot den totala obegripligheten i vissa gamla vykort ...! Jag är till exempel inte helt säker på vad de här franska katterna ska göra med svampen som hänger och dinglar under flygplanets buk, men de har säkert en bra plan och jag hänger gärna med på deras nyårshälsning. Ett flygplan fullt av partyglada katter som redan verkar ha smuttat på nyårsdrickat - vad kan gå fel? Troligtvis mycket litet.

Inför 2014 hoppas jag annars mest på lugn och harmoni och förträffliga läsupplevelser, som jag hoppas kommer infinna sig även om Knausgård har skrivit klart sin kamp och jag hittade oroväckande få titlar som lockade i Svensk Bokhandels vårboksnummer. Det ordnar sig nog, tänker jag.

Som sig bör, avslutar vi med en årsbästalista. Här är de, 2013 års bästa böcker, huller om buller som jag kommer att tänka på dem:

• Donna Tartt - The Goldfinch
• Hillary Jordan - Mudbound
• Carol Rifka Brunt - Tell the Wolves I'm Home
• Mikael Fant - Vattnet i mars
• Jessica Kolterjahn - Den bästa dagen är en dag av törst

Och bubblarna: Katherine Webb - Carolines arv, Stefan Spjuth - Stallo, Joy Castro - Hell or High Water, Jeff Crook - The Sleeping and the Dead, Curtis Sittenfeld - Sisterland, Anna Lihammer - Medan mörkret faller, Bea Uusma - Expeditionen ... Det finns många. 2013 var tydligen inte ett så dåligt läsår som jag ibland lockats att tro. Skål för det!

Ha nu ett alldeles underbart nyår, så ses vi igen i januari!

Jul med Ruth Galloway

I år hade jag lyxen att kunna unna mig ovanligt mycket lästid under juldagarna - herregud så skönt att kunna ligga i soffan, dricka kaffe, mumsa choklad och bara läsa, läsa, läsa! Det var på tok för länge sedan sist. En del av tiden tillbringade jag med allas vår arkeolog Ruth Galloway, närmare bestämt i A Dying Fall.

Boken är femte delen av Elly Griffiths serie om Ruth, och vid det här laget känner läsaren henne rätt väl. Jag valde den här som julläsning för att jag tänkte att den kunde vara lagom avkopplande och lite småspännande, och de förväntningarna infriades väl på ett ungefär. Ruth kontaktas av en vän och arkeologkollega som hon inte träffat sedan studietiden; han vill att hon ska titta på ett gravfynd han gjort och som han tror kan vara smått sensationellt - men innan Ruth kommer dit dör han i en anlagd brand.

Det börjar ganska spännande, och sedan puttrar det på. Och puttrar på. Och puttrar ännu mer ... Bortsett från en scen på ett nöjesfält mot slutet, blir A Dying Fall aldrig så värst spännande, tycker jag. (Tycker också att jag känner igen den känslan lite även från tidigare Griffiths-läsningar; kanske gillar jag egentligen inte serien lika mycket som jag inbillar mig? Jag vet ju att det här är en av de mest omtyckta böckerna i serien, och ändå faller jag inte pladask?) Det är mer sådär mysdeckaraktigt och trevligt och snällt mest hela tiden. Det är inte dåligt, men jag hade nog ändå velat ha något med lite mer dramatik och action i. Blodtörstig, jag? Jovars.

Och vad ÄR det för övrigt med Ruths viktfixering? Den har ju diskuterats åtskilliga gånger tidigare bland Ruths bokbloggarfans - men i A Dying Fall blir den extrem. Ruths vikt (när man räknar om den till kilo är hon ju inte ens särskilt tjock!) och hennes förhållande till mat nämns så många gånger att man blir helt trött. Så gott som varenda kvinna hon möter, definieras också utifrån sin vikt (=oftast påfallande smala och vackra jämfört med Ruth). Tröttsamt!
Så mjä. A Dying Fall är trevlig och ok, men jag ska nog istället välja något betydligt ruggigare att läsa nästa gång.

Andra som också har läst: Annikas kultur- och litteraturblogg, Stringhyllan, Books ABC, Bokomaten, Enligt O.

Surf's up, Agatha!

Titta, det här är Agatha Christie! Avbildad tillsammans med surfbrädan Fred, på Waikiki Beach 1922.
Jag hade ingen aning om att deckardrottningen ägnade sig åt sådana fritidssysselsättningar, men tydligen lärde sig Agatha surfandets ädla konst under sin årslånga jorden-runt-resa.
Om surfandet skriver Agatha i sin självbiografi:
"Oh, it was heaven! Nothing like it. Nothing like that rushing through the water at what seemed to you a speed of about two hundred miles an hour; all the way in from the far distant raft, until you arrived, gently slowing down, on the beach, and foundered among the soft flowing waves."
Jag gillar att tänka mig Agatha på en surfbräda!

Mer om surfandet och om resten av jorden-runt-resan går att läsa i The Grand Tour, en resedagbok med bilder, som jag måste erkänna att jag, trots att jag inte är någon större Christie-fantast, blir lite nyfiken på!

Via: The Guardian

God Jul!

God jul allesammans!
Hoppas att ni får oändlig lästid och många fantastiska bokpaket!
Min egen jul ska förhoppningsvis bli väldigt lugn i år; jag har inte ledigt så många dagar men ämnar utnyttja de jag har fullt ut (ligga upp och ner i soffan, äta ost och choklad och dricka vin, that is). Som julläsning har jag först Elly Griffiths A Dying Fall, och sen Katarina Wennstams Stenhjärtat och Linda Boström Knausgårds Grand Mal - därefter håller jag tummarna för att tomten kommer med något litet läsbart paket. I övrigt är planen god om än kanske inte så traditionell julmat, tv-serier, bio och sovmorgon. Infaller dessa önskningar, kommer jag att vara mycket nöjd.
Vi ses på andra sidan jul!

Till sängs

Jag gillar:
att gå och lägga mig obscent tidigt, bara för att få tid att umgås med en speciell bok i lugn och ro, innan jag blir så sömnig att jag tappar den på näsan (vilket har hänt).

Fun fact: 1908 varnade en artikel i The Lancet för farorna med att läsa i sängen. Det var inte bra för ögonen och det var på tok för svårt att hålla boken i en anatomiskt hälsosam position.
Några år senare, 1976, hade The Guardian en hel artikel på ämnet: How to have a comfortable read in bed. Fint att folk engagerar sig och skriver små artiklar om det här, tycker jag!

Vad är väl en bok i vattnet?

Vår planerade bad- och solhelg tycks ha blivit inställd på grund av dåligt väder. Jag sörjer lite över all planerad lästid som därmed också går om intet - kanske borde vi ha trotsat regnet och gjort något i stil med ovan? Misstänker dock att man skulle vara tvungen att bada i Döda havet för att flyta såpass bra att man kunde hålla upp alla lemmar inkl bok och paraply ...

På bio med Gatsby och Joss Whedon

Helgnöje: se The Great Gatsby på bio. Helt ok film, åtminstone efter att de inledande 45 minuternas berg- och dalbaneklipp (tänk Moulin Rouge-stil) hade lugnat ner sig så att jag inte längre behövde vara åksjuk. Efter det blev den riktigt bra. Ingen 5 av 5 möjliga i betyg-film, men en 3,5:a, kanske. Största behållningen? Miljöerna och kläderna. Jag menar, what's not to like med en tid där en frisyr som liknar min är det hetaste heta och där allt från klänningar och smycken och möbler och bilar är toksnygga?

Bion gjorde också reklam för Joss Whedons senaste skapelse, en filmatisering av Shakespeares Much Ado About Nothing. Den verkade så skum att vi utan tvekan måste gå och se den när den kommer (USA-premiär i början av juni, svenskt datum är nog inte satt ännu). Här är en trailer att klura över tills dess:

Glad påsk!

Glad påsk!

Må era ägg vara överfulla av böcker och favoritgodis, 

och må påskharen komma till er med spännande förslag inför framtiden! 

Fredagsfina litterära naglar

Fredag!
Dags att stänga ner jobbdatorn, hälla upp vinet och fixa lite fint målade naglar som matchar ens boknördiga inre. Jag föreslår något av de här motiven:

Jane Austen / Pride and Prejudice

Harry Potter - inklusive snitch!

The Night Circus

Särskilt de sistnämnda Night Circus-naglarna är grymt fina - i ett annat liv ska jag lära mig att göra såna ...
Ha en trevlig helg, allesammans!

Fler nördiga naglar och annat nörd-mys hittar du hos When Geeks Wed, en väldigt trevlig sida som det nog var tur att jag & maken inte hittade innan vi gifte oss för då vet jag inte vart det hade slutat ...

Fin kväll med fin trollkarl

Just nu är det väldigt mycket work och no play här, men igår tog jag ledigt en stund och gick med maken på bio och såg Oz - The Great and Powerful, Disneys nya filmatisering av L Frank Baums klassiker Trollkarlen från Oz. 

Jag har faktiskt aldrig läst originalboken, så jag kan inte säga så mycket om hur filmen förhåller sig till den. Jag har förstått det som att det (som vanligt) är en ganska fri tolkning. 

Men jag gillade filmen! Jättefina sagomiljöer, ungefär som Tim Burtons Alice in Wonderland-film, och rolig dialog. Och James Franco i gammaldags kläder, icke att förglömma ... Vad mer kan en flicka begära, så säg? (Ganska mycket, men vi kan spara kravlistan till en annan gång.) Det var en trevlig film, och alldeles lagom att se när man har jobbat en massa.

Det fanns till exempel små skojiga vatten-fairies som jag gillade, och så tyckte jag att de hade gjort en jättefin China Girl. Hela China Town var fint; hade inte den onda häxan slagit sönder det hade jag gärna kunnat tänka mig att bo där ... Känns ju klockrent att jag skulle bo i ett hus som såg ut som en stor tekanna, menar jag. 

Filmen har premiär 15 mars i Sverige. 

Shopping!

Den uppmärksamma lade säkert märke till att det nämndes presentkortsshopping i mitt förra inlägg. Vad som inhandlades? Fiiiina saker! Kolla här bara:

Två mogna & sofistikerade kort som jag ämnar rama in, ett set fina magneter som jag ska använda på kontoret, och så Playing Dead av Julia Heaberlin som jag efter att ha läst Helenas recension är mycket pepp på att börja läsa. 

Tack Micke för presentkortet!

Novembermörker

Mörkt, kallt och en massa, massa jobb som gärna skulle ha varit klart redan förra veckan. Det finns bara en sak som hjälper - att fylla sin Penguinmugg med varm choklad och obscent mycket grädde.
(Kan också hända att jag efter bilden tagits toppade alltsammans med minimarshmallows, men ... ehum. Gott var det!)

Ett torp i skogen

Om det var sommar. Om jag hade snitsiga solglasögon, en gammal skrivmaskin och ett torp i skogen. Då (skulle jag förmodligen åka hem igen för jag gillar inte skogen. Men idén - och bilden - är fin!).

Ring, ring i moshjärnan

Mitt i en period med väldigt mycket jobb, kändes det som en utmärkt idé (icke-utmanande, liksom) att läsa Sophie Kinsellas I've Got Your Number. Jag hoppades på underhållning för mosig hjärna, något väldigt enkelt och förhoppningsvis lite roligt - och det var väl ungefär vad jag fick. I've Got Your Number är en tämligen sockersöt och rätt lättsam chick lit 1A-historia om Poppy Wyatt som tappar bort sin förlovningsring, den där gigantiska, ärvda saken som fästmannen Magnus lämnat i hennes ömma vård. När hon letar efter den, hittar hon av en slump en mobiltelefon i en papperskorg, och på mobilen finns en man vid namn Sam som hon plötsligt finner sig intrasslad med på alla möjliga sätt. Exakt hur det går till är en rätt lång story så jag ska bespara er det - men det är såpass förutsägbart att ni säkert ändå kan gissa själva ungefär vad som händer. Att det redan efter bara några sidor var så lätt att gissa exakt hur allt skulle gå var lite trist, och jag tyckte även att boken var några sidor för lång. Den är inte en av Kinsellas bästa, men inte heller dålig. Lagom för en moshjärna, helt enkelt.

Calliope avslöjad

Nu har både Dark Places och Louixenpixeln utmanat mig på att lista åtta fakta om mig själv, och jag vill ju inte vara den som är den, så varsågod! Åtta (okända, underhållande, häpnadsväckande?) fakta om Calliope:

1. Det finns böcker jag inte har läst. Jag förstår att det kommer som en total överraskning, men så är det. En del av dem är t o m såna som jag nog verkligen borde ha läst. (Röda Rummet, jag tittar på dig.) (Fast det gick ju bra att skriva tenta om dig ändå, då när det begav sig på litt vet ...) Jag har inte heller läst något av Arne Dahl, Paulo Coelho, Maria Lang, George RR Martin, bara del ett i Stieg Larssons Millenniumserie ... Ni ser, jag sprider åtminstone ut det olästa mellan genrerna. 
2. Jag är inte bara boknörd, utan också tenörd av stora mått. Förra veckan beställde jag en sändning med 19 olika teer (fast det var små mängder av varje, försvarar jag mig), samt att jag köpte en dinosaurieformad tekula, en Tea-Rex, haha ...
3. Mina föräldrar läser väldigt lite. Mamma läser kanske på sin höjd en Camilla Läckberg och två Danielle Steele om året, pappa max fem böcker och då alltid om andra världskriget. Min läs-gen måste alltså komma någon annanstans ifrån. Däremot har de alltid uppmuntrat mig att läsa, vilket jag är tacksam över. 
4. Jag har sekelskiftet som stilideal. Inget nytt är någonsin lika snyggt som det som fanns då. Eller sekelskifte, det var kanske lite snävt. Säg 1850-1930, så kommer det mesta med. 
5. Jag är allergisk mot acetylsalisylsyra, vilket innebär att jag bl a inte kan äta Ipren och en mängd andra mediciner. Samma ämne finns också i väldigt många hudvårdsprodukter. Det är jättestörigt. Är också allergisk mot bi- och getingstick. Om någon sticker mig, svullnar jag upp som en blobb.
6. Jag skriver själv också. Kanske får ni läsa någon gång. 
7. Skräckfilm är inte riktigt min grej. Böcker får gärna vara precis hur skräckiga som helst, men film ... njä. Vet inte hur det kan vara så?
8. Har som mål att (helst innan året är slut) springa 10 km utan att dö. Jag klarar lite drygt 5 nu i ok fart, så jag vill gärna tro att det kommer gå. Fast egentligen simmar jag helst. 

Slut på info! Jag tror att tillräckligt många redan har blivit utmanade, så jag avstår från att skicka vidare. Men häng gärna på om ni vill; länka i så fall gärna här i kommentarerna så jag kan läsa om er också.

Spöken och engelska lantgods

I vissa avseenden är jag pinsamt lättflirtad. När det på bokhandelns nyhetsbord ligger en sprillans ny, fin pocket som både har ordet "haunting" i titeln och en tjusig dam i 1920-talsutstyrsel på omslaget, blir jag naturligtvis väldigt intresserad. När jag dessutom av baksidestexten förstår att boken handlar om en ung kvinna i London som strax efter 1:a världskriget blir anställd av en underlig man som tänker åka ut på engelska landsbygden för att dokumentera spöken - ja, vilar boken redan tryggt i min famn på väg mot kassan.

Jag hittade The Haunting of Maddy Clare av Simone St. James på Barnes & Noble och tog med mig den på bröllopsresan i hopp om lite trevlig semesterläsning, och det var exakt vad jag fick. Spöktemat till trots är det ingen skräckbok, utan en riktigt välskriven och underhållande mysrysare, som torde tillfredsställa en hel del anglofila böjelser hos läsaren, om sådana finnes (och det vet vi ju att de gör ...). Ingen livsomvälvande läsupplevelse, men en verkligt trevlig och bra semester-/avkopplingsbok!

Simone St. James har ännu en bok på gång med liknande tema. Titeln är An Inquiry Into Love and Death och den släpps i mars nästa år. Tyvärr verkar den handla om ett annat persongalleri (jag hade gärna läst mer om dem man möter i Maddy Clare-boken för jag gillade dem), men jag kommer säkert att läsa den ändå.

Simone St. James har även en hemsida att titta in på.

Bokmärke med semesterkänsla

Tja, det här är väl vad man skulle kunna kalla desperat. Jag är sedan igår tillbaka och jobbar efter några extremt sköna och välbehövliga semesterveckor, och även om jag har ett fantastiskt trevligt jobb så är det inte utan att jag längtar tillbaka till den där evighetslånga sandstranden som vi besökte på bröllopsresan ... Alltsammans avspeglar sig naturligtvis i val av bokmärke (hur ska man annars kommunicera känslor?): för tillfället använder jag en kaffebryggningsmanual från hotellet där vi bodde. Den har till och med lite sand på sig fortfarande, som korn efter korn dröser ut när jag öppnar boken.
Vad använder ni som bokmärke just nu?