Kampen är (inte) över

Knausgårds kamp – utläst. Sisådär 4000 sidor senare sitter jag här och tittar på de sex bandens olikfärgade ryggar i bokhyllan, och försöker bestämma mig för om jag vill ha mer ändå, nu när jag till sist har vänt sista bladet i sista delen. På ett sätt ja, absolut. Min kamp-serien är något av det mest läsvärda, mest fascinerande jag har läst. På ett sätt nej, för jag tycker han gjorde ett så snyggt och bra avslut i sexan, hela "njuta av tanken att jag inte längre är författare", det kom på ett så lagom ställe i berättelsen. Kanske får jag helt enkelt börja om från början, läsa igen. Det faktum att jag glatt skulle kasta mig över böckerna igen, gärna nu på en gång, torde säga något om hur bra de är. Det kommer bli tomt att inte ha några nya att se fram emot.

Och hur var sexan då? Well, den gjorde mig inte besviken. Den där beryktade, flera hundra sidor långa Hitler-essän var mer intressant än jag trott (men för lång), och det fanns många andra, mer teoretiska resonemang som i ärlighetens namn gick mig ganska mycket förbi. Men de andra delarna är fantastiska, framför allt de sista typ 200 sidorna som handlar om hur de första romandelarna kommer ut och reaktionerna börjar bli allt svårare att hantera samtidigt som han kämpar för att skriva klart och dessutom ta hand om privatlivet och familjen när Linda blir sjuk. Här finns scener som sliter så hårt i hjärtat att man kippar efter andan. Har man det minsta intresse för vad en psykisk sjukdom kan vara och vad den kan göra med både den drabbade och de anhöriga, har man mycket att hämta här. Och vill man bara ha en otrolig roman, så finns det också.

Så, unnar jag Karl Ove att vara icke-författare nu? Nä. Det vore ju nästan straffbart att inte skriva när man är så bra på det. Och lyckligtvis kommer det ju en ny bok i höst, Själens Amerika, om än med essäer och artiklar. Jag ser fram emot den samtidigt som jag hoppfullt fortsätter hålla tummarna för att det så småningom ska dyka upp en ny roman.

Den stora romanen om Texas

"Den stora romanen om Texas" har den kallats, Philipp Meyers bok Sonen. Efter vår Texasvistelse förra året var jag mycket nyfiken på att läsa, och nu tog jag mig äntligen an de nära 600 sidorna om familjen McCullough.

I romanen följer vi omväxlande tre av familjemedlemmarna; Eli McCullough som föds 1836 och som ung blir kidnappad av comancheindianer som han sedan växer upp med, hans son Peter som i början av 1900-talet kämpar för att bygga upp familjens ranch i en tid av hårda strider, samt den senare, nutida släktingen Jeanne Anne, som ser tillbaka på ett långt liv präglat av kampen att hålla kvar familjens hopsamlade rikedomar. Romanen pendlar mellan deras tre berättelser, som var och en får spegla sin egen del av den amerikanska drömmen/mardrömmen.

Jag har hört mycket gott om Sonen, och här finns otvivelaktigt en hel del som är bra. Meyer är duktig på att skapa starka karaktärer och skildra miljöer så man ser dem tydligt för sig. Det är roligt att läsa om ställen som vi var på; romanen utspelar sig till stor del i de delar av staten där vi bodde och åkte runt. Jag tycker också mycket om själva idén till romanen och här finns många scener som har ett verkligt driv. Men som helhet blir jag ändå ganska besviken. Boken är TJOCK och hade utan tvekan tjänat på att skäras ner en hel del. Nu känns den ojämn; vissa avsnitt är jättespännande, andra rent ut sagt urtrista. Jag hade t ex inte haft något emot om den bara hade fokuserat sig på Elis berättelse, både hans liv hos comancherna och efteråt, för det är i mitt tycke den bästa, mest intressanta delen av boken.

Men jag kommer inte riktigt överens med själva tonen i romanen. Meyer verkar ha gått in för att göra en stenhård, jättetuff bok om hur hårt livet därborta var (och är), och frossar i våldsamma detaljer. Jag överdriver inte när jag säger att det på flera sidor bokstavligen talat skvätter både hjärnsubstans, blod och avföring. Det kan det nu mycket väl få göra i en bra bok – men det måste ha ett syfte. Här vet jag inte riktigt vad det är. Poserande? Det är självklart att det var hårt därborta dåförtiden, men här blir det mest ett gottande i våld och brutalitet som känns väldigt macho på ett rätt tröttsamt sätt. Så njä. Inte min kopp te alls, detta. Synd, för både Texas och USA i stort har en enormt spännande historia som jag gärna läser om. Jag får hitta någon som berättar om det på ett sätt som passar mig bättre.  

Det spökar i Vermont

Jomenvisst. Jennifer McMahons The Winter People var ju precis så bra som alla hade sagt att den skulle vara. Djupt nedsjunken i soffan sträckläste jag om den lilla byn West Hall i Vermont där så många besynnerliga saker hänt: försvinnanden, oförklarliga dödsfall, hemsökelser, you name it. Alla vet att man ska hålla sig borta från skogarna, och framför allt från klippformationen Devil's Hand, de stora klippblocken som liknar fingrar som spretande sticker upp ur marken. 19-åriga Ruthie vet det också, hon har hört alla berättelser, men så plötsligt en dag är hennes mamma bara borta. På köksbordet står mammans kallnande te och en bit paj kvar, precis som om hon bara rest sig upp för att gå in i ett annat rum och strax komma tillbaka – men hon finns ingenstans i huset och inte på gården. Ruthie är lämnad ensam kvar med lillasystern Fawn. Och när de letar efter mamman, hittar de inte bara gömda föremål som får dem att tvivla på att de någonsin riktigt känt sin mor, utan även en hundra år gammal dagbok som berättar om en av de där händelserna som byn är känd för. Och den hände på just deras gård ...

The Winter People är lättläst, spännande och stämningsfull. Den nutida berättelsen om Ruthies sökande efter sin mor varvas med händelserna ur den gamla dagboken. Man blir aldrig dörädd för den (även om jag personligen är väldigt glad över att det inte finns några garderober i vårt sovrum ... läs boken, och du kommer förstå varför), utan den är ganska lagom läskig, och har en bra balans mellan klassisk spökhistoria och originalitet. Till skillnad från McMahons tidigare, Don't Breathe a Word, som jag läste för ett tag sedan, tycker jag att här håller historien hela vägen. Det är helgjutet, och riktigt, riktigt bra avkopplingsläsning.

Filmtips för anglofiler och spökfantaster

För ett tag sedan ooh:ade jag åt att BBC gjort en filmatisering av Diane Setterfields spökroman The Thirteenth Tale. Någon möjlighet att se den fick jag dock inte förrän snälla Lingonhjärta skickade över en länk, men den visade sig vara väl värd att vänta på. Filmatiseringen var nämligen undantaget som bekräftar regeln – jag tyckte faktiskt bättre om den än om boken! Händer inte ofta, vill jag lova.

I bokform har The Thirteenth Tale allt som jag gillar: en mystisk författarinnna i ett likaledes mystiskt hus, ett gåtfullt förflutet fullt av ond bråd död, och så en intet ont anande biografiskrivare som kommer dit för att försöka få en story att skriva om. Det borde med andra ord ha varit en fullträff, men jag minns att jag när jag läste den hela tiden satt med en lite frustrerad känsla av att hela tiden gå vilse och ledas bort från det som var berättelsens centrum. Som att pulsa i snö och inte komma någonstans, ungefär.

I filmatiseringen är den känslan helt bortblåst. Manusförfattarna har stramat upp berättelsen något enormt och går rakt på kärnan på ett sätt som gör att filmen får en helt annan puls och ett långt mycket starkare fokus än boken. De har mejslat fram det som faktiskt är romanen, förstärkt exakt de elementen jag tycker om och samtidigt tagit bort det andra, onödiga.

Men framför allt är det miljöerna. HerreGUD så fint! Det var inte enkelt att googla fram något ur filmatiseringen att visa, så ni får helt enkelt ta mitt ord på det. Det här är måste-tittande för alla anglofiler med litterära böjelser. Vilda hedar, krypande dimmor, gammaldags stenhus, krokiga växter, slingriga småvägar, interiörer att döda för. Dysfunktionella familjer, läskiga barn, galenskap. Och en trevligt spökig stämning över alltsammans. Åh.

Så se! Ni hittar filmatiseringen här.

Feelgood för boknördar

Ni vet hur det är - ibland vill man bara ha något snällt och lättsmält. Inte för att man har förläst sig på skräck och allehanda mörker, oooh nej, men bara för att det regnar ute och för att man vill ha det lite trevligt när man sitter där insnurrad i sin filt i soffan. Lite enkelt men ändå underhållande.

För ändamålet valde jag Katarina Bivalds Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, som jag gått och kikat på ända sedan jag först såg den i förlagskatalogen. Nu har den kommit i pocket, och därtill fått fina omdömen från människor med god smak (pålitliga bokbloggare, that is).

Läsarna i Broken Wheel är en feelgoodhistoria om en vänskap med bokliga förtecken: när svenska Sara köper en begagnad bok från Amy i Iowa, blir det starten på en lång brevväxling två bokälskare emellan. Sara, som är ganska ensam och som alltid har flytt in i böckernas skyddande värld, känner det snart som om hon är bästa vän med Amy. När Sara förlorar sitt bokhandelsjobb, går hon med på Amys förslag om att komma och hälsa på. Det är bara ett problem – när Sara äntligen kommer fram till den dammiga lilla staden, har Amy oväntat avlidit. Osäker, förvirrad och bortkommen stannar Sara ändå kvar, för vad ska hon väl annat göra? Hon blir erbjuden att bo gratis i Amys hus och även om allt till en början känns milt sagt konstigt, märker hon snart att hon faktiskt trivs. Kanske är Broken Wheel det hem hon aldrig känt att hon haft? Med Amys böcker som grund, startar hon en bokhandel och börjar långsamt lära känna staden och dess udda invånare.

Det är som sagt en söt berättelse, mycket feelgood-trevlig och okomplicerad. Böckernas motsvarighet till en fika med en god vän och en bit blåbärspaj med vaniljsås, typ. Söker man hur-ska-det-gå-spänning gör man bäst i att leta annorstädes, för här är det ganska lätt att gissa vad som kommer att hända. Varken storyn eller karaktärerna bjuder på några större överraskningar. Det är ingen världsomvälvande läsupplevelse man bjuds på. Men det gör inte så mycket. Jag gillar självklart boknördsspåret i berättelsen – ingen överraskning där heller. En mysig bok för en lugn och skön dag, helt enkelt.

Andra som också har läst: Piratdrottningen Alwilda, Bloggbohemen, SmP, Bokglam, Flickan och böckerna, Booze'n'Books.    

Regnläsning

Alltså vädret den här lördagen ... I ren protest tänker jag snurra in mig i en filt, dricka kaffe och inte röra på mig förrän jag absolut måste. Med in i filten tänker jag ta Katarina Bivalds Läsarna i Broken Wheel som jag började på igår kväll. Verkar lovande så här långt, väldigt söt liten sak om livet som boknörd.

Den fina läsaren med paraply kommer från Shealynn's.

Finstämd coming of age

The Mourning Hours av Paula Treick deBoard - säger det er någonting? Nej, jag hade heller aldrig hört talas om varken författaren eller titeln förrän den dök upp som tips hos Amazon när jag planlöst surfade runt och letade efter litterärt mörker att försjunka i. Jag frestades av det fina omslaget med eldflugor i burk och klickade på den livsfarliga - jag upprepar - LIVSFARLIGA - "send sample to iPad"-knappen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; den där knappen är Amazons smartaste grej. Jag har tappat räkningen på hur många böcker jag köpt efter att lite oskyldigt sådär klickat hem smakprov. "Ska bara se om den verkar bra", lurar jag mig själv varje gång. Och ja, The Mourning Hours var ju bra. Efter att ha läst början, var det omöjligt att inte fortsätta.

The Mourning Hours utspelar sig i Wisconsin, strax utanför det lilla samhället Watankee. Där bor familjen Hammarstrom på en liten bondgård: två ganska unga föräldrar och deras tre barn. Kirsten är yngst, bara nio år. Hennes storebror Johnny är känd i hela byn som en synnerligen lovande brottare, och ska snart upp i det stora mästerskapet. Därefter väntar stipendier och college. Han är också tillsammans med Stacy Lemke, som i Kirstens ögon är helt perfekt. Vacker, populär, rolig, söt. Kirsten smyger efter dem, spionerar, drömmer om att vara likadan. Men en dag råkar hon se något som oroar henne. Och så kort därefter, ytterligare något. Allt kanske inte är så bra mellan Johnny och Stacy trots allt? Stacy kanske inte är så perfekt som hon verkat vara? Och en kväll försvinner Stacy spårlöst. Det är snöstorm, och Johnny var den sista som såg henne.

Jag tycker jättemycket om Kirsten som berättare, både henne som karaktär och perspektivet det ger hela berättelsen. Barnet som ser allt, men kanske inte förstår, och som tolkar fel. Hur man som vuxen ser något helt annat. Och jag älskar miljön och familjen Hammarstrom; The Mourning Hours är så fint skriven att det känns som om man verkligen står där ute på åkern på deras gård i Wisconsin, med snön singlande ner omkring sig. Paula Treick deBoard skildrar både platsen, människorna och deras inbördes relationer otroligt väl. Trots att berättelsen stundtals har en väääääldigt långsam takt (letar du action ska du söka annorstädes), vill man ändå bara läsa mer och mer bara för att få vara i berättelsen och umgås med karaktärerna. Älskar verkligen när det är så!

Det enda jag har att invända är väl just det med tempot. Här finns ju ett slags kriminalfall, ett försvinnande, som allting kretsar kring, och även om The Mourning Hours väl snarare är tänkt att vara en roman som mer lutar åt relations- eller coming of age-hållet, och som fokuserar på vad som händer efter det värsta redan har hänt, så hade jag gärna sett att deBoard drivit på liiiite mer kring själva kriminalgåtan. Framför allt känns det som om hon kunde ha gjort mer av slutkapitlen. Där tappar berättelsen betydligt. Fast kommen såpass långt, har man ändå fått så mycket ut av den att det ändå känns ok. Jag är inte så förtjust i ordet "finstämd", men frågan är om det inte är vad som passar bäst här ändå. The Mourning Hours är en finstämd, stämningsfull och välskriven roman, helt klart läsvärd. Ett litet fynd!

Läs mer på Paula Treick deBoards författarwebb och på hennes blogg.

Klassiskt spök i ruggigt hus

På trevliga bokhandeln Murder by the Book blev jag tipsad om Wendy Webbs The Fate of Mercy Alban. Jag kände inte till varken författaren eller boken sedan tidigare, men föll för kombon snyggt omslag och blurben: "If Sarah Waters and Stephen King had a love child, it would be Wendy Webb." Det visade sig vara klokt - The Fate of Mercy Alban är en spökhistoria av klassiskt snitt, komplett med stort, läskigt hus och allt annat som hör till. Stephen King vet jag inte om jag skulle dra in i jämförelsen; mer rätt är nog Sarah Waters med en hint av Kate Morton. Ingen direkt skräck alltså, utan mer bara spännande smårys. Jag gillade den mycket.

Grace Alban växte upp på Alban House, ett stort och ståtligt gods vid kanten av Lake Superior. Hon har inte varit där på tjugo år, men tvingas återvända när hennes mor plötsligt och oväntat avlider. Återkomsten blir chockartad; Grace får både veta att omständigheterna kring hennes mors död inte alls var så naturliga som sagts och hittar dessutom i moderns gömmor dokument som kastar nytt ljus över familjens förflutna. Allt kretsar kring en och samma dramatiska sommarkväll i mitten av 1950-talet, då Graces faster försvann och en känd författare begick självmord på en fest i huset. Vad var det egentligen som hände? Och varför tror alla att det vilar en förbannelse över huset? Grace försöker ta reda på sanningen, men inser snart att hennes jakt på svar utsätter både henne själv och hennes egen dotter för livsfara.

Som sagt - riktigt mysigt, spännande spök, i fantastisk miljö. Själva huset är, liksom i så många klassiska spökberättelser, snarast en egen karaktär i boken och underbart ruggigt och mystiskt. Wendy Webb beskriver det väl, och det känns verkligen som att man själv smyger runt i de mörka korridorerna tillsammans med huvudpersonerna. Perfekt avkopplingsläsning, med andra ord. Wendy Webb ger dessutom i dagarna ut sin nästa roman, The Vanishing, och jag kommer definitivt att läsa den också. Ett fint litet spökfynd, denna Wendy!

Briljant dystopidebut

Tittar på lästa-listan för 2013 och inser till min fasa att jag alldeles har missat att skriva något här om Boel Bermanns Den nya människan som jag läste i höstas - och det trots att jag både tyckte jättemycket om den och träffade Boel för en pratstund om e-böcker och annat roligt i Kalla Kulors monter på bokmässan. Vet inte hur det gick till? Men låt oss genast rätta till det. 

Fast forward några få år framåt i tiden. Allt är sig ganska likt som nu - men samtidigt helt annorlunda. Efter några skrämmande år när inte ett enda barn fötts någonstans i världen, blir kvinnorna plötsligt gravida igen. Alla andas ut. Men snart upptäcker man att de nya barnen som föds är ... ja, vad är de egentligen? Annorlunda. Tystlåtna. Inåtvända. Inte alls ointelligenta, men väldigt svåra att interagera med. De leker inte. De står hellre bredvid och iakttar. 

Den unga kvinnan Rakel hamnar en dag mitt i en skrämmande situation - jag ska inte avslöja vad - och tvingas döda ett av de nya barnen. Händelsen får henne att inse att något är fel-fel-fel. Alltmer förtvivlat försöker hon få de andra att inse vad som är på väg att hända. 

"Jag har dödat ett barn. Det är vad de säger till mig här på polisstationen, i förhörsrummet. Inombords skriker jag. – Det var inget barn jag dödade. Det var något helt annat. Kan ni inte se det?"

Den nya människan är skriven i korta, täta kapitel och manar till sträckläsning, för man vill verkligen veta hur det går. Boel Bermann har skapat ett framtidsscenario som känns trovärdigt och samtidigt sjukt obehagligt. Jag gillar hur ingenting är enkelt svartvitt, och hur berättelsen hela tiden skruvas åt ytterligare ett varv, och så ytterligare ett, samtidigt som den aldrig tappar bort det mänskliga. Rakel fortsätter vara en rakt igenom trovärdig person även när hon utsätts för extrema situationer (och sådana är det gott om). Det finns scener här som är otroligt läskiga, extremt spännande. Skräck de luxe. 

Den nya människan är en rakt igenom imponerande debut, och jag håller tummarna för att Boel Bermann snart skriver mer. Och så håller jag också tummarna för att det där konstiga surrandet jag hörde inte har något med vissa surrande ljud i boken att göra ... 

Andra som också har läst: Schitzo-Cookie, Litteraturmagazinet, Lexie läser, Lingonhjärta, Swedish Zombie. Missa inte heller Bokstävlarnas intervju med Boel.    

Läs mer om Boel Bermann och Den nya människan på Boels egen sida. 

Tack till Kalla Kulor Förlag för rec ex!

Guldfinken, Donna och jag

En och en halv månad av träget läsande - jag tror aldrig att jag någonsin har ägnat så lång tid åt en och samma bok som åt Donna Tartts The Goldfinch. Kombinationen lite lästid pga mycket jobb och drygt 700 tätskrivna engelska sidor gör inte underverk för statistiken över antal lästa böcker under årets sista månader, om man säger så. Men var det värt det då? Ja, otvivelaktigt. För att tala med Helena: Läs The Goldfinch, den är jetebra!

Och vad är det som gör att man hänger i alla de där sidorna? Många saker. För mig handlar det till stor del om att Tartt faktiskt lyckats göra det hon beskrev som sin målsättning när jag hörde henne i Austin: att hålla läsaren intresserad på meningsnivå. Det låter kanske lite smått obegripligt, men det betyder helt enkelt att varje mening ska vara så pass väl konstruerad till både innehåll och stil att den griper tag, lockar och leder läsaren vidare. Man ska bli intresserad av varenda mening, både som enskild enhet och som helhet. En groteskt ambitiös målsättning - men jag tycker att den både märks och till största delen uppfylls i The Goldfinch. Jag kommer ofta på mig själv med att sitta och liksom närläsa mening för mening, fascineras av detaljer, beskrivningar och bilder, men också ordval. Det känns som om hon verkligen funderat på vartenda ord; kanske är det inte så underligt att det tagit tid för The Goldfinch att bli klar. "It takes time to get it right", som hon sade. Helt ok - det blev ju uppenbart alldeles rätt till slut.

Och det känns verkligen jättekonstigt nu när jag läst ut den - först ett slags prillig frihet: herregud, jag kan läsa vad som helst nu!!!, sen en omedelbar saknad. Ska jag inte få träffa Theo mer nu? När jag väl vant mig vid det långsamma berättartempot (för det ska sägas, det går inte snabbt. Det är lätt att bli otålig till en början), blir den där lilla stunden läsning varje dag nästan meditativ. Efterlängtad och mycket njutningsfull. Theo är hopplös på många sätt, men jag tycker hemskt mycket om honom. Det finns scener, framför allt i början av boken, där jag bara vill ta med honom hem och ta hand om honom. Och Hobie - gud, som jag gillar Hobie. Och Theos mamma. Litterära låtsasvänner at their finest.

Det andra som jag ÄLSKAR är beskrivningen av hur konsten och det vackra tar plats och verkar i våra liv. "Isn't the whole point of things - beautiful things - that they connect you to some larger beauty?" - Här finns så många citat att jag vill plocka ut allesammans, men jag nöjer mig så här:

If a painting really works down in your heart and changes the way you see, and think, and feel, you don't think, 'Oh, I love this picture because it's universal'. 'I love this painting because it speaks to all mankind.' That's not the reason anyone loves a piece of art. It's a secret whisper from a alleyway. Psst, you. Hey kid. Yes you. --- An individual heart-shock. --- a really great painting is fluid enough to work its way into the mind and heart through all kinds of different angles, in ways that are unique and very particular. Yours, yours. I was painted for you.

Så sant, så sant - och så vackert uttryckt. Tartt skriver på ett sätt som stundtals gör mig grön av avund - tänk, att kunna uttrycka sig så till synes lätt och ändå perfekt.
Så ja, The Goldfinch levde upp till hypen. Och det var värt både att vänta alla år på att den skulle skrivas, och att åsidosätta all annan läsning under flera veckor. Den visade sig vara lite annorlunda än jag kanske hade trott (man ska inte förvänta sig någon ny Secret History), den är som sagt nästan provocerande långsam ibland. Det blir lite mycket Boris ibland, och jag hade kanske velat ha ett lite annorlunda slut. Men ändå - ååh. Åh. Jag tänker vårda min lilla guldfink (vägrar säga steglitsa för det låter så fult) ömt och ge den hedersplats i bokhyllan hemma.

Här kan ni läsa om mitt fangirlmöte med Tartt i Austin.

Och här kan ni i likhet med mig sukta och vänta och längta tills det går att köpa biljetter till hennes Sverigebesök i vår. 

Andra som också har läst: Helena, Bokstävlarna, Bokomaten, SvD, Bokhora, Skuggornas bibliotek.

Jag träffar Donna Tartt! (OMG! OMG!! OMG!!!)

Inte ens minsta lilla plupp hade jag vågat skriva in i kalendern på 7 november, så rädd var jag att det skulle bli inställt. Men klockan 19 satt vi allesammans andäktigt bänkade på Bookpeople i Austin, och så kom hon till sist nerför trappan och fram till podiet: Donna Tartt, mycket petite, mycket intellektuell, perfekt artig på ett typiskt väluppfostrat sydstatssätt, och oklanderligt klädd i välsittande grå kostym med röd skjorta med manschettknappar i guld samt en käckt uppstickande vit- och svartprickig näsduk i bröstfickan. Hello, sa hon och såg glad och lite nervös ut. Herregud, herregud, herregud, tänkte jag. 

Tartt började med att läsa ur The Goldfinch, stycket när socialtjänstarbetarna kommer till lägenheten för att hämta Theo. Hon läste bra, men jag blev helt fascinerad av hur väldigt annorlunda det lät jämfört med hur jag hade uppfattat texten. När hon själv läste, fanns där mycket mer humor än jag hade sett i den. Det stämde också bra överens med svaret som Tartt något senare gav till kvinnan som lätt hysteriskt förklarade att hon inför besöket hade läst igenom alla Tartts tre romaner på tio dagar och nu var lite orolig: hur levde Tartt som författare med all denna svärta som kvinnan tyckte sig se i böckerna? Är de verkligen bara så mörka, undrade Tartt. Där finns väl mycket annat också?

Frågestunden fortsatte med en stackars man som undrade om Tartt visste vad som hade hänt med brodern i The Little Friend. Tja, om du läser boken så står det faktiskt, svarade Tartt. Va, sa mannen. Du kan ju googla, sa Tartt och fortsatte att på ett väldigt vältaligt men smått elakt sätt förklara att det faktiskt inte var så svårt att klura ut om man bara läste ordentligt ... Ojoj. Förnedringen pågick en liten stund, tills mannen räddades av att någon ställde en annan fråga.

Det jag tyckte var mest intressant var hur Tartt ser på språk och hur hon arbetar med det i sina romaner. Hur hon kan lägga väldigt lång tid på att hitta just rätt sätt att beskriva något, hur orden inte bara ska betyda rätt sak och ha rätt stilvärde, utan också låta rätt. Romanerna ska vara perfekta på meningsnivå; läsaren ska mening för mening lockas vidare. Jag tycker att den målsättningen märks i The Goldfinch, som verkligen är sjukt välskriven trots att den är så massiv. Inget slarv där, inte. 

Innan arrangemanget började, hade vi blivit strängt tillsagda att absolut inte fotografera, varken under pratet eller signeringen. Jag blev sjukt besviken, men förstod varför när en stackars bokhandelsmedarbetare diskret försökte ta en bild, vilket ledde till att Tartt helt och hållet kom av sig, gömde ansiktet i händerna och en lång stund pratade om hur jobbigt hon tyckte det var att bli fotograferad när hon stod framför folk och oj och oj och ... Låt oss säga att ingen ens försökte ta några bilder efter det. Det var synd, men ok. Vill man inte vara på bild så vill man inte. Måste vara jobbigt att vara så kameraskygg, dock.

Sist men inte minst var det signering. Jag kramade min Goldfinch i famnen och fick en extremkort men superartig pratstund medan hon skrev: oj, var jag från Sverige? Hon gillar Sverige, väldigt mycket. Och - missa icke detta - HON KOMMER TILL SVERIGE I MARS!!! Jag hade inte möjlighet att fråga exakt vad hon skulle göra förrän jag blev bortföst av stressade signeringsvakter, men ändå! Hon kommer till vårat lilla land! Och det verkade som att det skulle vara ett officiellt besök, så då kanske det finns fler chanser att se & höra & träffa henne. Wheee! Wheee! Wheeeeee!!! Jag gör gärna om det, många gånger till.

Slutet, och döden, döden, döden

Jaha, så sitter man här igen och är alldeles gråtmosig efter att ha vänt sista sidan i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Tredje och sista delen därtill, så den här gången är det verkligen sista sidan. Den som läst de tidigare delarna kommer känna igen sig här också, kanske lite i överkant så, eftersom det här presenteras väldigt lite nytt. Snarare känns det som ett slags uppsamling, en sammanfattning och ett crescendo byggt på redan kända delar. För mig minskar det tyvärr upplevelsen en smula; jag kommer inte undan känslan av upprepning, även om det som upprepas är precis lika starkt och gripande som i de två föregående delarna. Här finns också ett par nya scener som är så sorgliga och hemska att man nästan inte vet vart man ska göra av sig. Man förstår varför karaktärerna gör som de gör, men det hugger ändå i hjärtat.

Det verkar också som om Gardell (av förvisso förståeliga skäl, men ändå) haft svårt att ta farväl av sina romangestalter. I bokens andra hälft, känns kapitel efter kapitel som att det borde vara det sista, som att det rundar av och stänger berättelsen - men vänder man blad så fortsätter boken ändå, med ytterligare ett slut, och därefter ännu ett, och ännu ett. Lite som att han skrivit flera olika möjliga slutkapitel, inte kunnat välja ett och därför tagit med allesammans. Jag blir lite matt av den känslomässiga berg-och-dalbana det resulterar i. Detsamma gäller hoppandet fram och tillbaka i tiden; i ett kapitel dör Rasmus, i nästa lever han igen, sedan är han på väg att dö igen, så lever han ... det blir lite mycket för ett stackars ömt läsarhjärta att hantera. Jag förstår strukturen men hade ändå önskat något ett lite mer linjärt berättande.

Med det sagt - har du inte läst Torka aldrig tårar-serien måste du göra det. Det är nutidshistoria, det är medmänsklighetshistoria och det är en fantastisk berättelse om några män som du aldrig glömmer när du väl lärt känna dem.

Insnöad på ett engelskt gods med spöken

Ända sedan Styggelsen ser jag alltid väldigt mycket fram emot varje ny bok av Amanda Hellberg. Så föga överraskande gav jag mig genast i kast med Snögloben, som är den fjärde delen i serien om Maja Grå.

Guldstjärna för snyggt omslag!

I Snögloben har Maja börjat arbeta i en specialistgrupp inom polisen, som vill använda hennes klärvojanta förmågor för att lösa brott. Redan första uppdraget blir en rejäl utmaning, då teamet kallas ut till ett magnifikt gods ute på landsbygden, där det just har varit bröllop. Men någon har under natten mördat brudgummen och samtidigt som teamet anländer till godset drar ett snöoväder in. Maja och poliserna blir insnöade på godset, tillsammans med mordoffret, bruden som hamnat i svår chock och inte är kontaktbar, samt de av gästerna som valt att övernatta. Gömmer sig mördaren bland dem?

Jag gillar verkligen den klaustrofobiska stämningen som Hellberg målar upp, och är omåttligt förtjust även i miljön. Engelsk landsbygd och stora mystiska gods - what's not to like, liksom? Det faktum att jag trots att jag läser boken utomhus, i strålande sol, känner vinterkänslan och snön torde skvallra om hur bra Hellberg är på att bygga upp stämningen. Snögloben är lättläst, med korta kapitel som hela tiden har ett starkt driv framåt.

Däremot är frågan om det inte går lite för snabbt, alltsammans. Det känns som om Hellberg lägger grunden till en mycket större plott och sedan bara skissartat löser den. Det finns mycket som bara nuddas vid, som man gärna hade velat veta mer om för att fullt ut förstå sammanhangen. Jag är inte säker på att jag riktigt förstår varför allt som sker i plotten egentligen hände? Spökfantast som jag är, hade jag gärna också sett att de övernaturliga inslagen hade fått mer utrymme, för det är ju de som gör att jag läser Maja Grå-böckerna. Vanliga deckare finns det tillräckligt gott om ändå. Så mer spök, tack! Och gärna längre bok, som ger saker och ting tid att utvecklas. Mer av allt, helt enkelt. Går det att önska till nästa gång?

Andra som också har läst: Bokhora, Skuggornas bibliotek, Enligt O, Booze'n'Books, TidningsIda.
Läs vad jag tyckt om de tidigare delarna i serien: Styggelsen, Döden på en blek häst, Tistelblomman.
Kika också in på Amanda Hellbergs egen blogg.  

Finfin fyra

Tydligen har jag varit så mycket i sommar-läge att jag missat att säga något om en hel liten hög med böcker jag läst de senaste veckorna. Så kan vi ju inte ha det. Vi kör fyra snabba:

Kan man kalla en debut för lovande, fastän man redan vet hur bra det gick efteråt? Jo, det tycker jag nog.
Fallet Vincent Franke är hur som helst det; en lovande debut som uppenbart följdes av mycket trevligt! Jag läste den i väntan på Den osynlige mannen från Salem, och tyckte mycket om att följa Vincents väg ner i fördärvet.
Mörkt & fint, precis som vi gillar det!

Gratis skräck är alltid gott, särskilt när det kommer i så många trevliga variationer som det gör i antologin Bländverk.
Här samsas en stor mängd noveller som alla är olika både i stil, längd och innehåll. Det finns flera jag gillar, till exempel Caroline L Jensens "Söker sig hem" och Kristoffer Leandoers "Sådana som jag".
Strålande trevligt initiativ av Swedish Zombie att ge ut detta alldeles gratis!

FANTASTISKT. Det finns inget jag inte gillar med Jessica Kolterjahns roman om Karin Boye. Stilen, språket, miljön, karaktärerna ... Allt är superbt.
Det här är definitivt en av årets bästa böcker alla kategorier. Så vackert skriven, så perfekt avvägd! Kolterjahn blir bara bättre och bättre och jag ser redan omåttligt mycket fram emot nästa bok.
Jag skrev lite om den medan jag höll på att läsa den, närmare bestämt här.

I det här fallet får jag ju redan från början bekänna mig partisk, eftersom det är allas vår Helena som författat. Med det sagt - ooh, som jag gillar Kallelsen! Lika delar Lovecraft och Christine Falkenland, med Helenas som alltid ypperliga språkkänsla och sinne för formuleringar.
Vågar vi se fram emot att det skrivs något längre, snart? Eller fler noveller? Hoppas! För övrigt är det väldigt high tech att bilderna i novellen rör sig. Harry Potter-känsla!

Tänk Curtis, med hästar och berg

Är det möjligt att tycka bättre om en bok efteråt, när man har avslutat den, än man gör under tiden man läser den? Och kan man läsa en bok och tänka "oj, det här är verkligen bra skrivet" men samtidigt ändå känna att boken är lite seg?
Ja, tydligen. Jag läste Anton (namnet till trots en kvinna) DiSclafanis debut The Yonahlossee Riding Camp for Girls och blev samtidigt både grymt imponerad och gruvligt kluven. Jag tyckte att den var jättebra, men ändå inte. Ni förstår precis, eller hur?

Guldstjärna för snygg design - det syns inte så bra här,
men boken är vådligt tjusig att se på!

Att boken är otroligt skickligt skriven - sjuuuuukt skickligt om man betänker att DiSclafani är debutant - råder det ingen tvekan om. Romanen är blurbad av Curtis Sittenfeld och har klara vibbar av densamma i den oerhört tonsäkra skildringen av tonårsflickor. Vi möter Thea Atwell som körs iväg från familjens gård i 1930-talets Florida efter att ha orsakat en tragedi (för läsaren är det länge oklart exakt vari denna består). Hon inhyses på den ensligt belägna internatskolan Yonahlossee djupt inne i North Carolinas bergstrakter. Skolan tar endast emot flickor, företrädesvis välbärgade sådana, och är snarast en förvaringsplats för dem innan det är dags att hitta en lämplig make. Det som skiljer Yonahlossee från andra liknande skolor är hästarna; alla elever får parallellt med den vanliga undervisningen även ridlektioner, vilket passar Thea som sedan barnsben suttit på hästryggen.

Needless to say, får man om man placerar en samling unga flickor, ett gäng hästar och en snygg rektor med vågigt hår, samt en pojkskola på lämpligt avstånd, en hel del problem, varav samtliga lämpar sig för en roman. Theas vistelse på skolan blir inte alls så kysk och händelselös som hennes föräldrar hoppats på, tvärtom.

Så här, typ. Hästar i bergen i North Carolina.

Disclafani är mycket skicklig på att skildra både Thea och de andra unga flickorna: deras tankar, känslor, rädslor och längtan. Även hästdelen är mycket läsvärd, trots att jag aldrig ridit på det sättet själv. Hela miljön med flickorna, hästarna, skolan, slutenheten och isoleringen som kommer av de höga bergen runtomkring - ooh, det är så BRA. Och Disclafani skriver med ett vackert, väl avvägt språk.

Ändå - fatta att jag är kräsen! - har jag ibland nästan lite småtråkigt under läsningen, trots att alla ingredienser för en toppenbok finns på plats. Jag tror främst att det beror på omfånget; man skulle utan problem ha kunnat korta ner romanen något. Den ligger på nära 400 mycket välfyllda sidor nu. I början hintas det hela tiden om "den fruktansvärda händelsen" som gjorde att Theas familj körde iväg henne och jag känner till slut att om de nämner den fruktansvärda fruktansvärdheten en gång till så ... Det blir lite mycket. Och så tror jag att det nog kanske var lite fel bok vid fel tillfälle för mig; jag hade behövt något lite mer actionladdat och lättsmält, ety min hjärna är lite jobbsmält och trött. Så låt inte mig avskräcka - gillar du Curtis Sittenfeld och lite snygga skolskildringar i 30-talsmiljö ska du absolut läsa The Yonahlosse Riding Camp for Girls. Det är bara jag som är lite gnällig!

Exakt och vackert av Kolterjahn

Jag är fem år. Jag står bakom far när han läser tidningen. Borrar in näsan i hans kavaj och andas in den trygga doften som är hans. Jag pekar på en bokstav och viskar:
"Vad heter den?"
"Den heter K. Och där är hans son, lilla k. Ser du vad lika de är?"
Jag tycker om vissa bokstäver mer än andra. Till exempel älskar jag bokstaven E som sträcker ut armarna mot mig, och lilla e som ser ut som en katt som rullat ihop sig. Däremot tycker jag ofantligt illa om O som är tjock och förmäten.
"Ser du att de bildar små kedjor?" Min blick följer fars finger. "Det är ord, Karin. Visst är de vackra?"

Oooh. Jag läser äntligen Jessica Kolterjahns Karin Boye-roman Den bästa dagen är en dag av törst, och dricker ivrigt i mig rad efter rad, stycke efter stycke. För oj, så bra det är. Hittills har alla mina löjligt högt ställda förväntningar både infriats och överträffats. Kolterjahn skriver precis som i sina tidigare romaner kort och oerhört intensivt, rakt på med bara några få ord. Avundas SÅ den förmågan, att med bara ett par ord kunna sätta en hel scen, en hel stämning. Boken är full av meningar och stycken likt det ovan citerade, som jag läser och läser om igen. Galet bra, detta. Ämnar njutningsfullt läsa vidare.

Räddad av Ruth

I kategorin "Det kan hända dig också, när som helst" (en undergrupp till "Skräck för abibliofober"), råkade jag igår ut för HEMSKHETEN att precis i början på en evighetslång flygresa upptäcka att boken jag tagit med mig för att läsa inte alls var så bra som jag tänkt ... Horror! 

Elizabeth Blacks The Drowning House lovade mycket med fint omslag och lite lätta southern gothic-vibbar i beskrivningen: en sorgtyngd kvinna återvänder till sin barndoms Galveston, där hon åter dras in i den tragedi som fick henne att lämna ön för så länge sen; tänk familjemysterium med unga vackra människor som dör för tidigt, omöjlig kärlek och what not. Och så börjar hon dessutom att undersöka ett mystiskt drunkningsfall i samband med den stora orkanen år 1900, då hela staden förstördes. 

Det lät ju som sagt lovande alltsammans, och det började bra, men sedan blev det vääääldigt mycket pratande. Och pratande. Och några trådar för mycket, som var för lika varandra. En lång stund där hade jag panik - skulle jag vara fast på planet med det här i flera timmar??? 

Men fear not - som den inbitna nörd jag är, hade jag packat ner en bok till ifall att den första inte skulle räcka hela vägen - i väskan låg Elly Griffiths A Room Full of Bones. Så Ruth to the rescue; jag började läsa den istället och allt kändes genast bättre igen. Situationer som denna, kära vänner, det är för dem man packar FLERA böcker. Kan vara värt att nämna för sambos, barn och andra som uttrycker tvekan inför varför alla dessa miljoner böcker tvunget måste med på semestern ... 

Curtis Sittenfelds Sisterland

Sisterland!
De viktigaste frågorna först.
Var den bra? Ja! Var den lika bra som American Wife och Prep? Nej.
Så, med det ur vägen kan vi ägna oss åt resten om denna galet emotsedda bok. Jag är så himla glad över att den äntligen kom och över att jag kunde läsa den på en gång. (Det kunde jag egentligen inte - jag försakade min nattsömn för att läsa den, men det var det ändå värt.)

Sisterland handlar om tvillingarna Kate och Vi, som ända sedan barnsben haft mediala förmågor. I glimtar har de sett saker som kommer hända långt mycket längre fram, och de har kunnat ana sig till kända och okända människors hemligheter. Präktiga, duktiga Kate har gjort sitt bästa för att trycka undan alla övernaturliga ingivelser, medan flummiga Vi har odlat dem så till den milda grad att de i vuxen ålder blir hennes yrke. När Vi så plötsligt förutspår att deras hemstad St Louis kommer att drabbas av en förödande jordbävning, startar en lång räcka händelser som kommer att påverka inte bara systrarna själva utan en hel stad.

Jag var väldigt pepp på hela medium-grejen (och med tvillingar, därtill!) innan jag började läsa, men blev överraskad över hur väldigt lite den saken egentligen påverkar. Eller - den både står i centrum och inte, på något lustigt sätt. Sisterland är en väldigt realistisk bok, trots att den har ett delvis övernaturligt tema. Gillar du inte att läsa om övernaturligheter så kan du vara helt lugn; du kommer inte ha några problem att läsa om Kate och Vi. Om du däremot i likhet med mig gillar underligheter av den typen, kan det hända att Sisterland känns lite tam stundtals.

Andra, mer scary tvillingar ...

Sisterland är istället snarare ännu ett extremt välskrivet kvinnoporträtt i god Sittenfeld-stil. Kate, som för ordet och får mest utrymme i berättelsen, är en ganska vanlig person (medelklass, 30-någonting, lagom välutbildad, lagom vardagsneurotisk, lätt att känna igen sig i). Det är här Sittenfeld är som bäst, när hon låter oss gå rakt in i en person och följa den genom livet, genom stort och smått. Eftersom hon är så duktig på att skriva, blir även ganska triviala saker spännande att läsa om och viktiga (Knausgård-syndromet!). Att så totalt gå in i en annan person lockar till sträckläsning och jag sjönk verkligen ner i Sisterland flera långa stunder för att sen förvirrat titta upp några timmar senare. Trots det kan jag tycka att berättelsen har lite förskjuten tyngdpunkt; det går stundtals vääääldigt långsamt i början medan det händer extremt mycket dramatiskt väldigt snabbt på slutet. Jag förstår poängen med det, men hade nog ändå gärna sett att det varit lite jämnare.

Så - mycket bra, men inte utan invändningar.

Andra som också har läst: Bokhora, Guardian, NY Times, Washington Post.

Strålande om en vanlig ovanlig familj

Ni vet, den där pressen som uppstår när man har läst en fantastisk bok och därför känner att man måste skriva en fantastiskt intelligent och välformulerad recension så att alla verkligen förstår att just den här boken måste de läsa? Jag känner den kraftigt när jag sitter här och ska försöka säga något om Mikael Fants Vattnet i mars. För jäklar, vilken bra bok. Den ser i ärlighetens namn inte mycket ut för världen, och jag hade inga direkta förväntningar när jag började, men oj oj. Oj. Jag kan lova att den kommer stanna med dig länge.

Vattnet i mars följer tre generationer i familjen Aronsson i Nedansjö i Medelpad under ett år. Familjens matriark, mormor Inga, har nyss gått bort och lämnat familjen i spillror. För vad ska hända nu? Vem ska hålla samman dem? Vilka ska de vara, ensamma och med varandra? Här finns precis lika mycket olösta saker som i vilken vanlig familj som helst, lika mycket kärlek, svek, sorg, ömhet och dramatik. Och det är någonstans där det blir i det närmaste omöjligt att rättvist beskriva Vattnet i mars - allt man säger om den är liksom dömt att låta lamt jämfört med hur det känns när man läser. Som Jonna säger i bokens början: det här är en roman om "verkliga människor, ynkliga och förunderligt starka omvartannat". För i alla familjer finns ju de där historierna, de som man kan gå jättelänge utan att veta om och sedan häpna när man får höra. De som låter som om de kommer ur en roman men bara är livet, sådant det nu en gång blev. De finns överallt, hos alla. Att Mikael Fant lyckas locka fram dem och skildra dem så här, är inget mindre än en bedrift.

Vattnet i mars har tagit många år att skriva, säger Fant, och det förstår jag. Den är ett galet ambitiöst projekt, både till innehåll, omfång och form. Vi möter flera olika personer ur familjen som i egna kapitel alla berättar i jagform, samtidigt som deras berättelser hakar i och bygger på varandra så att den gemensamma historien förs framåt. Det är mycket snyggt gjort och man blir oerhört engagerad i dem, allesammans. Även dem man kanske inte gillar, förstår man och känner med. Jag är också grymt imponerad av hur Fant lyckats ge dem alla så tydliga egna röster; det är aldrig någon tvekan om vem det är som för ordet. Stilen ändrar sig helt och hållet från person till person, och känns rakt igenom trovärdig. "Jag ser genom allas ögon, du ser genom mina och en värld uppstår", säger Jonna. True that. Vattnet i mars är en hel liten egen värld att stiga in i, och en av de gladaste överraskningarna bland vårens böcker. Så läs! Ni kommer inte att ångra er.

Andra som också har läst: SvD, Sydsvenskan, Bloggar lugnt, Corren, HD, Dalademokraten, Och dagarna går, Lottens bokblogg, Bloggbohemen.  

Äntligen i min hand

Efter lång och ivrig väntan, lite gnäll, lite vånda och excellent anskaffningshjälp på Twitter är Curtis Sittenfelds Sisterland äntligen i min hand! Whee! Är helt orimligt pepp på denna stackars bok. Nu saknas bara tid att läsa den; pga jobb kommer jag nog inte kunna börja på den förrän nästa vecka, vilket ju är outsägligt tragiskt. Samtidigt vill jag ha tid att gotta ner mig ordentligt när jag väl börjar, så egentligen kanske jag borde spara den till semestern ...? Fast hur skulle det gå till? Och då vinner ju Bokbabbel utmaningen om vem av oss som läser ut den först ... Svårt, detta. Mycket svårt. Men hur som helst - pepp!