31 oktober, 2010

Curlingkatt?

Ikväll sänder SVT2 en ett program som låter så skumt att jag bara måste se det: kortfilmen Det brukar gå bra. I tablån presenteras den som "en kortfilm om en curlingmatte och hennes katt". Manus är skrivet av författaren Beate Grimsrud och filmens handling är såvitt jag kan utläsa självbiografisk.

Katter och författare brukar ju ofta trivas tillsammans och i Grimsruds fall verkar det ha gått extremt bra. Såpass bra att kissen tycks ha visat på nya dimensioner i tillvaron: "Hon skaffar katt och plötsligt väcks känslor som hon inte trodde fanns" säger Grimsrud. Och sedan: "Det handlar om en katt som öppnar dörren till existentiella frågor".
Ja, vad kan man väl mer begära av ett tv-program? Jag bänkar mig kl 20.00, naturligtvis med min egen, totalt söndercurlade katt i famnen.
********************
Passa också på att läsa mer om Grimsruds senaste roman, En dåre fri.

UPPDATERING:
Den som har skrivit tv-tablån verkar ha sett ett annat program än jag. Jag tittade på Grimsruds berättelse - och visst, där finns en katt - men mest handlar det om annat. Och curlingmatte? Ja, om det avser att man ger katten andra saker än den behöver. Ett hus istället för uppmärksamhet till exempel. Nej, det här programmet var inget för mig.

28 oktober, 2010

En dag - idag!

Idag är det releasefest för den svenska översättningen av brittiske David Nicholls tokhyllade roman En dag. Nystartade förlaget Printz Publishing ger ut den och jag är bara lite bitter över att jag inte hade möjlighet att tacka ja till inbjudan att komma till Stockholm och fira boksläppet med dem. Känns inte alls surt att sitta fast i Skåneland, nej nej... För att trösta mig ska jag åtminstone se på Babel ikväll, eftersom de ska ha en intervju med Nicholls.
Intervjun i Babel är bara en av många - Nicholls bok har fått galet mycket uppmärksamhet. I svensk media har den bland annat synts i City och i SVD under senaste veckan. Och film ska det naturligtvis bli. Den släpps nästa år och kommer att ha Anne Hathaway och Jim Sturgess i huvudrollerna.

Läs var Helena på Bokhora tyckte om den engelska utgåvan av boken och ta en titt på David Nicholls hemsida.

27 oktober, 2010

Författare på rad i TV-rutan (nåja, i datorn)

Men kära nån! Varför har jag inte sett det här förut?
Hos URPlay kan man kika på ett helt knippe författarintervjuer ur den norska serien Nordiska författare om samtiden. Carsten Jensen, Jan Kjaerstad och Kerstin Ekman är några av de som dyker upp.
Jag ska genast göra en ny kopp te och kika på Jan Kjaerstad när han pratar om allt från fåtöljer till statsministrar.

Tack Micke för tipset!

25 oktober, 2010

Siri Hustvedts nerver

Idag recenserar tidningarna (bland andra DN, HD och Expressen) den svenska översättningen av Siri Hustvedts essä-/memoarbok Den skakande kvinnan. För mig blir det en subtil påminnelse om att mitt ex av boken fortfarande står oläst kvar i hyllan. Det tar emot att erkänna, men The Shaking Woman blev den första (förhoppningsvis sista) boken av Hustvedt som jag inte tog mig igenom. Detta trots att den är lika elegant, välskriven och spännande som alltid. Det är nog bara det att jag saknar fackboksgenen; jag väntar ivrigt på nästa roman istället.
I The Shaking Woman redogör Siri Hustvedt för hur hon under flera års tid kämpat för att förstå det medicinska tillstånd som drabbat henne. Det började när hon år 2006 skulle hålla ett tal till sin nyligen bortgågne fars minne; när hon står där framför publiken börjar hon darra. Skakningarna blir allt häftigare och går inte att kontrollera. Med en enorm viljeansträngning lyckas hon ändå genomföra hela talet, men efteråt är hennes ben flammigt rödblå. Under åren som följer händer samma sak flera gånger, alltid då hon står framför en församling för att tala.

The Shaking Woman är Hustvedts försök att förstå sig själv och sina symptom. Hon utesluter tidigt att skakningarna skulle ha med panikångest att göra, eller att de skulle vara ett tecken på nervositet. Snarare lutar Hustvedt åt att skakningarna på något sätt skulle vara förbundna med hennes svåra migrän, eller möjligen tyda på någon sorts epilepsi. För att förstå/ställa diagnos, går hon igenom en mängd teorier och synar medicinhistorien i sömmarna. Hon kommenterar en mängd namn, från Freud till Charcot och vidare. Trots att teorierna ofta är komplicerade, lyckas Hustvedt skriva om dem på ett både enkelt och tillgängligt sätt och läsaren behöver inte ha några förkunskaper i ämnet.
Hustvedt håller boken igenom en objektiv, resonerande ton, också när hon beskriver sådant som måste ha varit enormt påfrestande för henne att uppleva. DN:s recensent Malin Ullgren ifrågasätter det och önskar sig mer känsla i beskrivningen. Jag förstår hur Ullgren menar, och kanske hade jag varit mer benägen att omedelbart läsa ut The Shaking Woman om Hustvedt hade följt Ullgrens önskan - men samtidigt tycker jag att det finns något befriande i att Hustvedt väljer att se så nyktert på situationen. Hon framstår (som vanligt) som en oerhört klok, begåvad och intelligent människa som alltid har något intressant att säga.

********************
Den svenska utgåvan av boken ges ut av Norstedts och är översatt av Ulla Roseen. Norstedts får f ö guldstjärna av mig den här gången - de har försett den svenska utgåvan med ett omslag som är långt mycket snyggare än originalet.

22 oktober, 2010

Försvunna författare och avklädda pudelrockare

Den som sade att recensioner i dagspress inte längre säljer böcker, hade inte alldeles rätt. För efter att ha läst veckans recensioner sitter jag här och funderar på om jag möjligen kan ha något gammalt presentkort (fet chans...) liggande någonstans... eller om jag kanske kan ta de sista matpengarna och handla böcker för. De ondskefulla recensionerna har nämligen väckt mitt habegär efter två nya titlar: Roberto Bolaños postumt utgivna kolossalroman 2666 och nostalgitrippen Boken om OKEJ av Jörgen Holmstedt. Starka kontraster i önskningarna alltså, men lika hett eftertraktade båda två.
Bolaño har jag varit nyfiken på tidigare - vet inte hur många gånger jag stått och fingrat på pocketutgåvan av De vilda detektiverna, dock utan att komma till skott - och nu har den ovanligt samstämmiga hylllningskören av entusiastiska recensenter övertalat mig om att det är dags att stifta bekantskap. Sällan har jag väl läst så många, så lyriska omdömen; recensenterna har snarast tävlat i lovsång (och tänk, jag tycker nästan att det påminner om den där lovebombingen som de brukar anklaga oss bokbloggare för... men det är säkert helt annorlunda...).
Jonas Thente och Fabian Kastner är några av de som gillar 2666 skarpt.

I jämförelse med 2666 ter sig mitt andra habegärs-objekt en smula mer... tja, ska vi säga vardagligt? Jörgen Holmstedts Boken om OKEJ har synts lite varstans under veckan och fått mig att inse hur mycket jag behöver en walk down memory lane. Hårdsprejade pudelfrisyrer, chockrockande läderklädda män med gitarrer, glittrig syntpop - jag MÅSTE ha boken. OKEJ var ryggraden i min uppväxt. Varje nummer lästes och begapades.
Om inte annat vore det kul att i vuxen ålder se och bedöma vad det egentligen var man läste som liten. Den som minns det berömda reportaget där Dag Finn låg spritt språngande, nedsänkt i ett badbar med bara lite för lite skum för att det skulle täcka det viktigaste - räck upp en hand! Tror att det kan ha traumatiserat mig för all evig framtid. Fantastiskt. Ibland saknar man 80-talsmedia.

Så det blir till att rota igenom skåp och lådor för att hitta eventuella kvarglömda resurser för helgens bokshopping. Jag såg att Bokstävlarna funderade på Twitter på hur det skulle vara att ha med en bokbloggare på tv:s Lyxfällan - och ja, låt oss säga att jag tror att folk skulle förfäras över vad vi gör för att bygga ut våra hembibliotek. Just nu överväger jag att panta flaskor för att få både Bolaño och OKEJ. Men det är väl helt normalt..?

20 oktober, 2010

Verklighetens rättsläkare tar steget in i boken

Blir en bok bättre av att vara "sann"? Blir en roman automatiskt bättre om författaren har egen erfarenhet av det han/hon skriver om?
Frågorna diskuterades på bloggträffen häromveckan - och svaret blev övervägande nej på båda två. Verklighet är inte alltid hårdvaluta i böckernas värld, åtminstone inte för oss som närvarade just den kvällen. Vi ser gärna att författarna hittar på, ju mer desto bättre. Och framför allt - man blir inte bra på att skriva om ett yrke bara för att man arbetar med det.

Med det i åtanke, blev jag ändå extremt nyfiken på Elias Palms deckardebut Corpus Delicti, där huvudpersonen Ella Andersson precis som Palm själv arbetar som rättsläkare. Jag föreställde mig att jag skulle få läsa om ruskigt spännande utredningar där små (och naturligtvis outhärdligt läskiga) detaljer avgjorde de komplicerade fallen. Lite som en svensk Kathy Reichs, kanske?
Det började ganska lovande. Ella Andersson hamnar i två utredningar; en där en ung man hittats hängd och en där en villaägare råkat gräva upp ett skelett i sin trädgård. Den hängde mannen visar tecken som får Ella att misstänka att han bragts om livet på något annat sätt/plats, medan skelettet i trädgården visar sig vara svårt att identifiera. Skelettet tycks också hänga samman med mystiska händelser i Ellas eget förflutna, vilket komplicerar saken ytterligare.

Elias Palm har alltså en god grund att stå på. Två fall med potential att bli spännande, samt en massa erfarenhet från sitt eget yrkesliv att krydda det hela med. Men - och det här är ett gigantiskt men - han har inte språket/förmågan att förvandla det till en bra berättelse. Det står tyvärr klart efter bara ett par kapitels läsning.

Framför allt handlar det om att Palm boken igenom återberättar istället för att gestalta. Vi får veta att Ella gjorde si eller så, men vi får inte se det, inte vara med i rummet när det händer och själva uppleva det. Istället berättas hela storyn på ett sätt som gör texten trögläst och faktiskt rent av ointressant stundtals. Stilen skapar distans mellan läsaren och Ella och man lär aldrig känna henne ordentligt. Dessutom tyngs texten ner ytterligare av att de få dialoger som finns inte bara är korta, utan också väldigt klumpigt återgivna. Personerna uttrycker sig stelt och klumpigt - ingen pratar så i verkligheten.

Och hur är det med detaljerna? Jo, här finns många interiörer från obduktionssalarna och flera mycket närgångna beskrivningar av liken. Men de saknar, precis som texten i övrigt, känsla. De väcker inget hos läsaren. Palm hade behövt ett annat språk, en annan stil, för att nå fram. Nu får jag istället intrycket av att jag läser en stel text skriven av någon som annars mest är van att författa rapporter - det är kanske korrekt men det är inte litteratur. Om det inte hade varit en så dålig vits i sammanhanget, hade jag sagt att texten kändes död.

Det gör mig ledsen att så är fallet. Jag tycker inte om att såga debutanter, och jag vill tycka om Palms bok. Men det går inte. Tyvärr. Han kan ha hur mycket erfarenhet och god vilja som helst, men litteratur, det både är och bör vara något helt annat än verklighet. För att bli litteratur måste texten ta steget vidare och det gör inte Corpus Delicti.

*********************
Läs vad SVDs recensent tyckte om Corpus Delicti & se Elias Palms egna bokvideo.
Corpus Delicti x 2? Blanda inte ihop Elias Palms bok med Juli Zehs - romanerna har råkat få samma titel och ges ut samtidigt. Juli Zeh ges ut av Weyler förlag - läs mer om hennes bok här.

18 oktober, 2010

Augustprisnomineringarna klara

Nomineringarna till årets Augustpris är klara! Så här ser det ut på den skönlitterära listan:

Magnus Florin - Ränderna
Sigrid Combüchen - Spill
Sara Stridsberg - Darling River
Johan Jönsson - Livdikt
Magnus William-Olsson - Ingersonetterna
Peter Törnqvist - Kioskvridning 140 grader

Att vi här hittar Sigrid Combüchens tokhyllade roman Spill, känns som dagens icke-händelse; mer favorittippad än så kan man knappast bli. Jag anar dock långdragna, bittra strider mellan de som håller på Combüchen och de som hellre ser att Sara Stridsbergs Darling River vinner.
Desto mer överraskande är det väl att hitta den 700 sidor långa Livdikt av Johan Jönsson - låt mig gissa att han inte är bokhandlarnas favoritkandidat. Kan bli svår att sälja in till julklappsköparna...

I den facklitterära klassen finns:

Kristoffer Leandoer - Mask
Tina Thunander - Resa i Sharialand
Yvonne Hirdman - Den röda grevinnan
Moa Matthis - Maria Eleonora
Magnus Linton - Cocaina
Henrik Ekman -Vargen

Jag är ingen flitig fackboksläsare, men här skulle jag kunna tänka mig att läsa flera av titlarna och det torde väl ändå båda gott. Mest anmärkningsvärt är nog att här för en gångs skull inte finns ett enda praktverk om inredning/arkitektur, något som annars brukar vara standard.

I barn- och ungdomsklassen ser det ut så här:

Maja-Maria Henriksson - Jag finns
Eva Lindström - Jag tycker inte om vatten
Jenny Jägerfeld - Här ligger jag och blöder
Anna Ehring - Syltmackor och oturslivet
Sofia Nordin - Det händer nu
Lena Sjöberg - Tänk om...

Jag tycker att det känns som en schysst blandning - men oj, så svårt att jämföra dem sinsemellan. Kan man verkligen bedöma en bilderbok i samma klass som en tonårsroman? Hur gör man det rättvist?
Skoj hur som helst att nystartade förlaget Gilla Böcker fått en nominering med Jenny Jägerfälds Här ligger jag och blöder.

Priset delas ut 22 november. Läs mer om de nominerade på Augustprisets hemsida tills dess! Kika också på vad DN och SVD har att säga om saken.

16 oktober, 2010

Mest oväntade lästipset hittills

Lyssna nog nu, för det här är en replik ni bara kommer höra från mig en enda gång: Jag tycker att ni ska läsa sportsidorna i dagens Sydsvenskan. Japp, sportsidorna.
Varför? För att de handlar om böcker. Också något som nog bara kommer hända en enda gång.

Det hela handlar om MFF:s Dardan Rexhepi som visar sig ha oväntade sidor (kanske är det bara jag som är fördomsfull) när han både tipsar om sina favoritböcker och berättar att han skriver dikter på fritiden. Möjligen blir det en hel diktsamling till slut, säger han. Hm. Ja, varför inte? Jag tror hur som helst att en fotbollskille som pratar positivt och glatt om sitt intresse för böcker och läsning är den bästa reklam bokvärlden kan få om man vill locka nya, ovana och eventuellt tveksamma läsare. Klyftan mellan sportfantaster och boknördar är fortsatt avgrundsdjup, men att Rexhepi visar att han tycker att det är schysst på biblioteket innebär åtminstone att en liten bro byggs över stupet. Förhoppningsvis kan det få något litet fotbollsfans därute att följa efter. Och någon liten bibliotekarie att gå på match, kanske?

Läs artikeln här!

15 oktober, 2010

Önskas: kvalitetstid med god bok

I helgen bara måste det bli läsning. Prio 1, skriver jag på att göra-listan. Läsa, läsa, läsa. Helst en bra bok. För det har inte bara varit dåligt med tid att läsa på sistone, det har också varit lite si och så med kvalitén på böckerna. De höga förväntningarna som jag i slutet av sommaren hade på bokhösten har pyst ihop som en ballong med punktering och kvar har ett enormt "jaha" blivit. Det är inte så att allt jag har läst varit dåligt, inte alls, men de där riktigt stora upplevelserna har lyst med sin frånvaro. Var är alla böcker som engagerar mig, undrar jag? Var är Romanen med stort R, den där som jag bara sjunker in i och försvinner?
Förhoppningsvis gömmer den sig närmare än jag tror. Kanske ligger den någonstans i den farligt höga, lätt svajande att läsa-högen som bara blir större och större. Min minskade lästid har gjort att jag liksom har hamnat efter alla andra; jag läser konstant andra bokbloggares glada utrop om än den ena, än den andra boken som jag ännu inte har hunnit med. Knausgård och Hungerspelen 3, för att nämna ett par exempel. De borde ju ha potential att bli omvälvande läsupplevelser, eller? Jag håller tummarna och ritar stora streck i kalendern. L-Ä-S-T-I-D skriver jag i kalendern. Det ser både lovande och betryggande ut. I helgen läser jag, med fortsatt höga förhoppningar om att hitta den där alldeles speciella boken.

13 oktober, 2010

Grava sorteringsproblem i bokhyllan

Bland mina fellow bokbloggare twittras det om att man denna kväll dricker te ur allehanda fina Penguinmuggar medan man läser en eller annan väl vald bok. Det låter rysligt trevligt alltsammans; själv har jag varit för trött ikväll för att göra annat än att se på tv. I och för sig ganska trevligt eftersom jag såg på ännu ett avsnitt av serien Fringe (som ni absolut ska se ifall att ni inte redan har gjort det), men ändå. Den litterära prägeln på min onsdagskväll saknas.
Möjligen skulle jag kunna få några boknördspoäng genom att jag dricker vatten ur mitt True Blood-glas samtidigt som jag funderar på ett viktigt, bokrelaterat problem: hur bäst passa in signerade böcker i hyllan?
Jag har ju lyckats samla på mig några signerade ex som jag är hemskt glad över; det senaste tillskottet är Claude Izners Murder on the Eiffel Tower från bokmässan. Bland autograferna finns sedan tidigare också bland andra Siri Hustvedt, Jan Kjaerstad; Philip Pullman, Werner Aspenström och Jeanette Winterson. De ligger mig extremt varmt om hjärtat och måste ju därför ha finaste platsen i bokhyllan. Jag tänker mig en signerat-rad.
Men då kollapsar naturligtvis resten av systemet. För det är ju störigt om inte alla böcker av Siri Hustvedt står på samma ställe, eller om första delen i serien om Victor Legris står flera meter från fortsättningen. Hm. Vad göra? Jag dricker lite mer vatten ur mitt True Blood-glas och väntar på en ingivelse, men ingen kommer. Vad tycker ni?

11 oktober, 2010

Passion med förhinder: Överenskommelser av Simona Ahrnstedt

Han är snygg, han är rik - och han låter kvinnan i sitt liv sköta slottsbiblioteket helt efter eget huvud så hon kan köpa in precis hur många dyrbara förstautgåvor hon vill. Det är med andra ord svårt att inte tycka om Seth Hammerstaal, manlig huvudrollsinnehavare och tillika älskare extraorinaire i Simona Ahrnstedts debutroman Överenskommelser. Jag menar, vem skulle inte vilja ha en sådan man?
Överenskommelser marknadsförs som Sveriges första bidrag till romance-genren. När jag tänker romance, tänker jag först och främst lättsam underhållning. Det ska vara avkopplande och lätt att läsa, med mycket driv i texten - och naturligtvis med en rejäl dos passion i berättelsen. Ingen romance utan åtminstone lite naken hud och brännande, längtande blickar. Pratar vi modern romance, bör där också finnas en lagom självständig hjältinna och ett antal sexscener.

Vad jag däremot inte tänker på när jag tänker romance, är Jane Austen. Hon nämns i en blurb på framsidan av Överenskommelser, där Camilla Björkman som är redaktör för Cosmopolitan utropar Simona Ahrnstedt till just "Sveriges nya Jane Austen". Jag har tidigare ifrågasatt den typen av blurbar och jag gör det igen. Det ser kanske fint ut att jämföras med Austen, men det sätter också en viss bild i huvudet på läsaren och ger författaren väldigt mycket att leva upp till. I Simona Ahrnstedts fall tror jag att hon hade varit bättre betjänt av en annan blurb.

För visst finns här passion, längtan och förhinder i en historisk miljö: Överenskommelser utspelar sig i slutet av 1800-talet och handlar om hur den unga, föräldralösa Beatrice förälskar sig i den framgångsrike affärsmannen Seth. Kärleken är besvarad men paret hindras av tidens konventioner, av Beatrices synnerligen elake förmyndare och av ett helt knippe olyckliga missförstånd. Så långt stämmer liknelsen med Austen. Men Ahrnstedts berättelse har en helt annan känsla än Austens. Överenskommelser är mer pang på, mer fokuserad på action och inte alls lika komplex varken när det gäller plotten eller beskrivningen av karaktärerna. Ahrnstedt har uppenbarligen gjort en hel del research, men romanen brister ändå en del i detaljerna; till exempel finns det flera ställen där karaktärerna uttrycker sig så väldigt mycket à la 2010 att tidsandan helt bryts. Öppnar man Överenskommelser och väntar sig Austen - då blir man besviken.
Öppnar man däremot Överenskommelser och väntar sig klassisk godmodig romance-underhållning - då blir man nöjd. Berättelsen om Beatrice och Seth är lättläst, kul och lagom originell. Det stämmer att det inte finns så mycket skrivet i genren på svenska, så det är roligt att Ahrnstedt och Damm förlag tar chansen att ge ut något nytt. Ahrnstedt ska också ha cred för att hon faktiskt både vågar (och klarar!) att skriva såpass många, långa sexscener utan att alldeles gå vilse eller få läsaren att dö av pinsamhet. Jag tror att det finns många som vill ha den här typen av litteratur, men då gäller det att marknadsföra den rätt. Inga fler Austenblurbar, med andra ord! Det gäller att väcka rätt sorts förväntan hos läsarna. Jag tror att boken hittar rätt läsare om man tänker att den passar för kvinnor 30-90 år som planerar en lugn, avkopplande helg på egen hand med lite lyx i kanten: Överenskommelser läses bäst i tilltagande höstmörker med filt över benen samt vin och choklad inom räckhåll. Mumsa, mys & läs, typ!
**************
Tack till Simona Ahrnstedt för läsex!
Missa inte heller att Simona Ahrnstedt har en egen blogg/hemsida.

09 oktober, 2010

Bloggträff, mystiska hyllor och rostade kastanjer

Bokbloggsträffen i torsdags blev precis så trevlig som jag hade förväntat mig - tillsammans med Hannas hörna, The Book Pond, Bokomaten, Boktimmen, Om böcker som jag hunnit läsa och Full bokhylla hade jag en superbra kväll på Gräddhyllan i Lund, där allt från Nobelpriset till tidningen Yourlife avhandlades (förstå spännvidden på ämnena!).
Jag gjorde mig dessutom av med en hel påse böcker som jag skänkte bort, vilket kändes som ett moget, fint beslut. Jag var mycket nöjd med min egen redighet ända tills jag kom hem och såg att hålet de bortskänkta titlarna lämnat i bokhyllan liksom magiskt hade slutit sig igen - utan att jag så mycket som petat in en enda ny bok. Besviken!! Jag hade ju tänkt använda platsen till nyförvärv, men ack ack. De förut så ihopträngda titlarna tycks ha expanderat i sina bortskänkta grannars frånvaro. Jag undrar om sådant händer andra också eller om det bara är jag?

Kvällen bjuder nu härnäst på rostade kastanjer samt en stunds läsning i Elias Palms rättsläkar-deckare Corpus Delicti. Jag hade tänkt äta kastanjerna samtidigt som jag läser, men vi får se hur det går. Möjligen är det läskigt att äta när man läser om en rättsläkare, möjligen blir det svårt att hålla boken och skala kastanjerna samtidigt. Utmaningar, utmaningar, men det ska säkert lösa sig.
Ha en trevlig kväll, allesammans!

07 oktober, 2010

Bokbloggsträff ikväll!

Jag sitter här och är alldeles förväntansfull inför kvällens stora begivenhet - och då pratar jag inte om såna ovidkommande saker som Nobelpris eller så - utan naturligtvis om bokbloggsträffen i Lund, anordnad av Hannas Hörna! Hittills har samtliga bokbloggsträffar jag varit på varit ruggigt kul, så jag räknar med att det blir likadant ikväll. Jag menar - fellow boknördar att diskutera med, god mat, böcker att byta/tipsa om - what's not to like?
Jag är lite osäker på exakt vilka som kommer, men tror att det blir jag, Hanna, Vixxtoria, Bokomaten, Boktimmen, The Book Pond och Full Bokhylla. Jag har packat en liten påse med böcker jag planerar att skänka bort och hoppas att någon vill ha dem. Ooh, det här kommer bli så trevligt! Jag gnuggar mina förväntansfulla händer, väntar på att klockan ska gå och lovar att återkomma med rapport om hur vi hade det!

06 oktober, 2010

Google-koden

Sista spiken i kistan på min nyligen införskaffade Google-paranoia bankades hårt och bestämt i när jag såg säsongsstarten av Kobra igår. Det är något med deras Googleplex som får mig att bli nervös. Alla de där glada färgerna måste dölja något, tänker jag på klassiskt manér och att höra intervjuerna som Kristofer Lundström gjorde fick mig inte lugnare. Google kanske lever upp till sitt motto Don't be evil idag - men vad händer imorgon?
Kring den frågan kretsar Andreas Ekströms bok Google-koden som jag vältajmat nog läste ut just innan Kobra började. I boken berättar Ekström initierat och kunnigt men ändå lättläst och underhållande om hur Google skapades och hur företaget har utvecklats till att bli den gigant det är idag. Vi får följa med till Googles huvudkontor i Kalifornien och får en inblick i hur det kan vara att vara anställd på företaget som i omröstning efter omröstning hamnar högst på listan över åtråvärda arbetsplatser. Stort och smått blandas. Hur är det till exempel med den där Googlebussen som hämtar alla varje morgon, vad är grejen med den? Och hur är det att jobba på ett ställe med så många så extremt begåvade människor?
Google-koden är extremt spännande läsning, även för den som vanligtvis inte är intresserad av teknik eller företagande. Men det är omöjligt att inte bli fascinerad/skrämd (välj själv) av ett så enormt företag, som vuxit så snabbt och som har fått så stor makt över våra liv. För makt har de ju. Den numera välkända idén med att försöka ha en Googlefri dag, ter sig närapå omöjlig. Skulle jag ha en sådan, skulle det inte bli några inlägg här, för att ta ett exempel. Google äger Blogger. Och You Tube. Och Picasa. Och så vidare och så vidare i all oändlighet. Ju mer Ekström listar, desto mer svindlar tanken.

För vad händer med all denna information? Tror vi på Google när de säger vad de använder den till eller ska vi misstänka att det finns saker de inte berättar? Jag lutar klart åt det senare alternativet, dock inte för att jag nödvändigtvis tror att de är "onda". Jag är mest fascinerad över hur lätt vi ger dem all denna info, hur lite vi ifrågasätter. Google låter en dator scanna alla dina Gmail-meddelanden för att skicka dig anpassad reklam, men du tycker att det är ok. Skulle du tycka att det var lika ok att Posten scannade dina brev för att klura ut vilka postorderkataloger du skulle få?

Google-koden ställer enormt många viktiga frågor, på ett sätt som alla kan förstå. Jag uppmanar alla att läsa den!

05 oktober, 2010

Gissningar, viskningar och riktiga odds

Nobelpristagaren i litteratur avslöjas på torsdag - och än så länge verkar bokmänniskorna vara bättre på att hålla tyst än medicinfolket. Inga förtida läckor, varken i SVD eller någon annanstans. Det viskas förvisso mycket om Alice Munro överallt, men jag tror nog inte att hon vinner. Tror och tror förresten; det är ytterst sällan jag dristar mig till att tro något om vem som vinner Nobelpriset. Det enda jag utgår från är att det blir en äldre man, företrädesvis någon som skriver om sådant jag inte bryr mig om.
Med det sagt är det ändå kul att se hur andra gissar. Hos Ladbrokes kan man se en lång lista över författare med odds. Naturligtvis finns där de vars namn alltid nämns (de aktuella oddsen inom parentes): Joyce Carol Oates (19) , Tomas Tranströmer (10), Ko Un (13), Adonis (12) och Amos Oz (26). Allra lägst odds, 4, har Ngugi wa Thiong'o som jag var tvungen att googla eftersom jag inte ens visste vem det var. Kanske inte så konstigt i och för sig - jag läser väldigt lite afrikansk litteratur i god tid och det verkar inte ha översatts något av honom till svenska sedan 1980-talet. Men ändå - underligt att han har så låga odds. Vet någon något trots allt? Eller tror alla att Akademien främst belönar författare med udda namn?

Intressant är också att Ladbrokes lista till så stor del består av författare jag inte känner till/har väldigt dålig koll på. Jag tror knappast att jag är ensam om det heller; det understryker snarare känslan av att Nobelprislitteratur nästan är som en helt egen genre, och att den oftast har väldigt lite att göra med den litteratur folk vanligtvis läser. Om det är bra eller dåligt ska jag låta vara osagt, men att det åtminstone är lite bisarrt tror jag att vi kan enas om.

Vem jag vill ska vinna på torsdag? Jag vet inte. Men om Peter Englund ropar ut Haruki Murakamis namn, tänker jag låta det regna makrill från min balkong för att fira.
Förresten, ni missar väl inte att Babelredaktionen bloggar just nu om sina bästa/värsta Nobelminnen och att Peter Englund gjorde en väldigt bra sammanfattning av bokmässan på bloggen Att vara ständig? Kul!

04 oktober, 2010

Med hopp om en strålande kanelbulledag

Kanelbullens dag idag - Calliope firar dock inte med några bakverk. Jag har ålagt mig själv kak+glass+godisförbud på vardagarna för att inte dö sockerdöden, så den eventuella bullen får vänta tills på lördag. Men tills dess kan man ju åtminstone få titta på godsakerna, och tittar gör man allra bäst i Åsa Swanbergs finfina bok Bara bullar som kom häromåret.
I Bara bullar finns alla bullar man kan önska sig, från de klassiska kanelbullarna till andra mer fantasifulla skapelser som Prinsessbullar (med söta små glittrande silverkulor på!) eller jordgubbs- och kesobullar. Själv har jag två favoriter bland recepten: blåbärsbullarna och chokladsnäckorna. Citronsnibbarna är inte heller fel. Och... nej, jag ska inte räkna upp allt gott som finns i boken. Men den rekommenderas varmt till den som gillar att baka! Vill du inte stå i köket själv, kan du ju alltid ge bort den till någon som gillar det, i hopp om att få provsmaka det färdiga resultatet sedan...

01 oktober, 2010

Calliope och De Stora Frågorna

Dagens fråga: finns det något problem som litterartur inte kan lindra?
Dagens svar: nej.

Trevlig helg, folks!