21 år, mycket kärlek och två böcker

Det är 1991. Mitt tonåriga jag sitter helt förstummad på golvet framför tv:n, där en svartvit, grynig video just har visats för första gången. Jag kan inte röra mig ur fläcken. Jag vet bara att det jag precis har bevittnat något slags mirakel, möjligen och troligtvis ett meddelande från en annan värld. Det är något helt nytt och det är helt fucking fantastiskt. Jag har aldrig hört något liknande eller något bättre. Jag har sett Pearl Jams Alive för första gången och Eddie Vedder har på mindre än fem minuter sjungit sig rakt in i mitt tonårshjärta.

Fast forward 21 år.

Det är 2012. Mitt lite äldre jag sitter helt förstummad på Lila Cockrell Theatre i San Antonio. Tio meter framför mig står Eddie Vedder på scen. Ljuset är nedsläckt och kulisserna omgjorda till en glimmande stjärnhimmel, under vilken Eddie gör en akustisk, helt fucking fantastisk version av Long Nights. Jag har aldrig hört något bättre. Det tog 21 år, men jag fick ha mitt fan girl-moment till sist. Nu har jag gått omkring och lett fånigt hela helgen, och klappat lite på min fina tygpåse med turnétryck som jag köpte i konsertens merchandise-butik. Tänker att den kanske ska få åka med på bokmässan nästa gång.

Och så har jag sett till att lägga Pearl Jams bok Twenty ännu högre upp på önskelistan inför jul än den redan befann sig. Jag har petat på den ett antal gånger tidigare, i ett antal butiker, men inte köpt för den är stor och dyr och jättefin. Bandets hela historia, med galet mycket roliga bilder. Jag ska vara jätte-jättesnäll, så får vi se vad tomten lägger i min julstrumpa.

Och så apropå Long Nights - den låten och flera andra som Eddie spelade under konserten kommer från soundtracket till filmen Into the Wild. Har ni inte sett den, gör det NU. Grymt bra! Den bygger på boken med samma titel av Jon Krakauer - måsteläsning för alla som någon gång längtat ut, bort, iväg.

Bitches in Bookshops

Tyckte att vi behövde lite lämplig musik såhär till helgen, och en låt som både lyckas klämma in Strand Bookstore i videon och som innehåller raden "War and Peace - piece of cake", bara måste ju vara en succé, inte sant?

Tack till Ingrid på onyanserat.se för länken!

Barockopera med extra allt

Jag kan inte så mycket om opera, eller om klassisk musik på det hela taget. Lyssnar gör jag gärna, men det är ungefär så långt det sträcker sig. Jag ska därför låta det vara osagt hur väl eller inte Carl-Michael Edenborgs porträtt av Händel i Mitt grymma öde stämmer överens med verkligheten - den bedömningen lämnar jag åt andra. Däremot kan jag med säkerhet säga att som roman betraktad är den bra, riktigt bra. Det är mörkt, köttigt, våldsamt, fantasifullt, groteskt, överdrivet, burleskt, snyggt - en barockopera i prosaform, med extra allt.

Händel själv har ordet, och fast han är rätt odräglig, så gillar man honom ändå på något sätt. Han drömmer om den rena, obefläckade kärleken, om att bli rik, om att hitta den perfekta kastraten, om att hämnas, om att skriva musik som förtrollar, förlöser och förgör världen. Han hatar allt och alla, oftast även sig själv. Det är så långt ifrån ett rumsrent och finstämt porträtt man kan komma; ingenting är lagom eller polerat.  Det skulle kunna tippa över och bli hysteriskt, men det håller sig hela tiden precis på rätt sida av gränsen. Det är också just den där respektlösheten som gör det roligt att läsa. Tänker man klassisk musik + biografi, känns det ju annars lätt lite fint i kanten = tråkigt, och det är det definitivt inte här. Mitt grymma öde är sjukt underhållande, och jag tror att den funkar utmärkt även om man inte har hört ett enda stycke av Händel. Här finns mycket att tycka om: bildspråket, skildringen av konstnärskapet, helt bisarra dialoger som är rätt kul, ett 1700-tal som luktar, låter, lever och andas.

Andra som också har läst: SvD, Bernur, Expressen, Aftonbladet, UNT, GD, HD.
Carl-Michel Edenborg kan man följa på Vertigomannen och på Twitter.

Blod Eld Död

Voilà, Bathory-geten.

Troligtvis första och enda gången den syns på en bokblogg. Men jag kände att jag var tvungen att inleda ståndsmässigt.

De som läste mina inlägg från årets bokmässa, minns kanske att ett av de roligaste seminarierna helt otippat var det som handlade om boken Blod Eld Död. Jan Gradvall intervjuade författarna Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg - fyrtiofem minuter som för mig innebar en total nostalgitripp när jag påmindes om banden jag nästan glömt. Bathory. Unleashed. Entombed. Nifelheim. Dissection... och så vidare i en strid ström av mörker. Det är fjärran från vad jag lyssnar på idag, men om man i likhet med mig växte upp under 90-talet i Bohuslän - ja, då gick det liksom inte att undvika. Death metal, black metal och andra närbesläktade genrer fanns överallt. Många som jag gick i skolan med spelade själva - en del av dem har till och med hamnat i just Blod Eld Död.

Nostalgifaktorn under läsningen är med andra ord skyhög. Jag påminns om en massa bisarra saker som hände, och får dessutom läsa om ett helt gäng andra som jag när det begav sig var ovetande om. Låt oss kalla det ungdomlig oskuld (man förstod helt enkelt inte hur skruvade en del av det som skedde var) och informationsbrist (eftersom inte internet fanns, var det svårare att skaffa info). När mitt nutida, mycket välartade och lugna jag läser om alla konstiga, närmast surrealistiska, stundtals våldsamma/tragiska/extrema saker som försiggick kring banden och scenen blir jag nästan lite orolig. Herregud, tänker jag. Var det verkligen så?

Jo, det var nog det. Och det är det som gör Blod Eld Död till en fantastisk bok att läsa, inte bara för den som är musikintresserad/nostalgisk, utan även för den som bara vill förstå en subkultur. Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg har gjort ett otroligt gediget och omfattande arbete med att samla intervjuer och material, och har förmågan att lägga fram det på ett sätt som är både lättläst och engagerande. Det är omöjligt att inte bli fascinerad. Ofta vet man inte om man ska skratta eller gråta åt det - men som sagt, fascinerad blir man oundvikligen. Boken är skriven med respekt och nyfikenhet; även om de som intervjuas ofta företräder en milt sagt annorlunda filosofi, blir det aldrig freakshow av det. Det är bara jäkligt spännande.

Jag skulle kunna skriva jättelänge om den här boken, för det finns så mycket som är intressant. Dessutom finns det mängder av citat och anekdoter som är helt underbara i all sin absurditet. Jag ska inte plåga er med alla, utan ger er bara en scen att ta med ut i mörkret. Det är sommar och författarna är i Halmstad för att intervjua medlemmarna i bandet Shining.

"Vi sitter på Östra standen där Ludwig Witt just fått fyr på engångsgrillen.

-När kan man lägga på korven? undrar Peter Huss.

-Vi är suicide black metal, vi gör hur fan vi vill, säger Kvarnforth.

En stund senare svär han över att hans korv har blivit svart."

Blod Eld Död är helt enkel en underbar bok om svensk musikhistoria. Köp!

Blod Eld Död ges ut av Alfabeta. Boken har även en blogg, en egen Facebooksida och kan följas på Twitter.