Hjälp

Den här var faktiskt lite läskig. Gav en ny innebörd åt ordet skräcklitteratur, liksom.

Guldfinken, Donna och jag

En och en halv månad av träget läsande - jag tror aldrig att jag någonsin har ägnat så lång tid åt en och samma bok som åt Donna Tartts The Goldfinch. Kombinationen lite lästid pga mycket jobb och drygt 700 tätskrivna engelska sidor gör inte underverk för statistiken över antal lästa böcker under årets sista månader, om man säger så. Men var det värt det då? Ja, otvivelaktigt. För att tala med Helena: Läs The Goldfinch, den är jetebra!

Och vad är det som gör att man hänger i alla de där sidorna? Många saker. För mig handlar det till stor del om att Tartt faktiskt lyckats göra det hon beskrev som sin målsättning när jag hörde henne i Austin: att hålla läsaren intresserad på meningsnivå. Det låter kanske lite smått obegripligt, men det betyder helt enkelt att varje mening ska vara så pass väl konstruerad till både innehåll och stil att den griper tag, lockar och leder läsaren vidare. Man ska bli intresserad av varenda mening, både som enskild enhet och som helhet. En groteskt ambitiös målsättning - men jag tycker att den både märks och till största delen uppfylls i The Goldfinch. Jag kommer ofta på mig själv med att sitta och liksom närläsa mening för mening, fascineras av detaljer, beskrivningar och bilder, men också ordval. Det känns som om hon verkligen funderat på vartenda ord; kanske är det inte så underligt att det tagit tid för The Goldfinch att bli klar. "It takes time to get it right", som hon sade. Helt ok - det blev ju uppenbart alldeles rätt till slut.

Och det känns verkligen jättekonstigt nu när jag läst ut den - först ett slags prillig frihet: herregud, jag kan läsa vad som helst nu!!!, sen en omedelbar saknad. Ska jag inte få träffa Theo mer nu? När jag väl vant mig vid det långsamma berättartempot (för det ska sägas, det går inte snabbt. Det är lätt att bli otålig till en början), blir den där lilla stunden läsning varje dag nästan meditativ. Efterlängtad och mycket njutningsfull. Theo är hopplös på många sätt, men jag tycker hemskt mycket om honom. Det finns scener, framför allt i början av boken, där jag bara vill ta med honom hem och ta hand om honom. Och Hobie - gud, som jag gillar Hobie. Och Theos mamma. Litterära låtsasvänner at their finest.

Det andra som jag ÄLSKAR är beskrivningen av hur konsten och det vackra tar plats och verkar i våra liv. "Isn't the whole point of things - beautiful things - that they connect you to some larger beauty?" - Här finns så många citat att jag vill plocka ut allesammans, men jag nöjer mig så här:

If a painting really works down in your heart and changes the way you see, and think, and feel, you don't think, 'Oh, I love this picture because it's universal'. 'I love this painting because it speaks to all mankind.' That's not the reason anyone loves a piece of art. It's a secret whisper from a alleyway. Psst, you. Hey kid. Yes you. --- An individual heart-shock. --- a really great painting is fluid enough to work its way into the mind and heart through all kinds of different angles, in ways that are unique and very particular. Yours, yours. I was painted for you.

Så sant, så sant - och så vackert uttryckt. Tartt skriver på ett sätt som stundtals gör mig grön av avund - tänk, att kunna uttrycka sig så till synes lätt och ändå perfekt.
Så ja, The Goldfinch levde upp till hypen. Och det var värt både att vänta alla år på att den skulle skrivas, och att åsidosätta all annan läsning under flera veckor. Den visade sig vara lite annorlunda än jag kanske hade trott (man ska inte förvänta sig någon ny Secret History), den är som sagt nästan provocerande långsam ibland. Det blir lite mycket Boris ibland, och jag hade kanske velat ha ett lite annorlunda slut. Men ändå - ååh. Åh. Jag tänker vårda min lilla guldfink (vägrar säga steglitsa för det låter så fult) ömt och ge den hedersplats i bokhyllan hemma.

Här kan ni läsa om mitt fangirlmöte med Tartt i Austin.

Och här kan ni i likhet med mig sukta och vänta och längta tills det går att köpa biljetter till hennes Sverigebesök i vår. 

Andra som också har läst: Helena, Bokstävlarna, Bokomaten, SvD, Bokhora, Skuggornas bibliotek.

Happy Halloween!

Må ruskiga saker komma krypande över era boksidor och må ni alla darra njutningsfullt av skräck! 

Bokbrosch

Att Etsy.com borde förses med en stor fet varningsskylt för bokvänner, är knappast något nytt. Att jag, just därför, borde hålla mig därifrån, är heller inget nytt. Nu när det dessutom har dykt upp en behändig app som gör att man ännu lättare kan surfa runt på sajten från sin iPad, t ex faller jag alltid dit under reklamavbrott på tv:n, så blir det ju inte direkt mindre destruktivt för min stackars plånbok. 

Men titta, titta, så fina saker man kan hitta - de här underbara små broscherna kommer från Etsys House of Ismay och är gjorda av gamla boksidor: 

Vill ha, vill ha och vill ha. Titta in på sajten, så hittar du ännu fler fina. Om du vågar, vill säga. Allt tittande sker på egen risk ... 

The Louis Wain Kitten Book

På önskelistan: The Louis Wain Kitten Book. Den här utgåvan är från början av 1900-talet (1903, tror jag), och är inte större än typ 7x7 cm. Cuteness overload. Tyvärr är den rätt dyr vad jag förstår det ... 275 pund såg jag någonstans ... Men fin!

Fuck Yeah, Book Arts!

Så här fina saker och mycket mer därtill hittar man på Fuck Yeah, Book Arts! - ett kanske inte så subtilt men mycket träffande namn på en blogg jag gillar. Det är en bildblogg om böcker och bokkonst. Själva beskriver de sig så här:
"A blog for creative types interested in the (un)conventional world of Book Arts. Posts will feature artist's books, illustration, book binding, typography, sketch-booking, scrap-booking, print-making, paper-making, altered books, how to guides, zines, paper engineering and more!"
Det täcker nog in det mesta.
Hur som helst, en riktigt kul och läsvärd blogg! In och titta!

Papperskonst

Hihi, titta!
Engelska konstnären Jennifer Collier har knåpat ihop ett par Little Women-skor! Mycket pyssligt, må jag säga.

Skorna är också bara början; Jennifer Collier har dels gjort en hel uppsättning liknande skodon av allt från vykort till notpapper, dels en hel samling klädesplagg av olika sorters papper. 

Där finns t ex Alice i underlandet-handskar till barn: 

Och jag gillar den här tekoppen: 

Om man vill köpa Jennifers konstverk, finns de till försäljning här. Kika även in på hennes hemsida! 

Fint vårboksnummer med Yoko Tanaka

Låt mig bara säga att omslaget till Svensk bokhandels vårboksnummer som damp ner i lådan idag är ett av de snyggaste hittills! Älskar alla de små figurerna som klättrar på stegen på båda sidorna av katalogen. Att illustratören, Yoko Tanaka, i intervjun inuti tidningen dessutom berättar att hon bor tillsammans med man och "trillingkatter från Thailand" gör ju inte saken sämre. På bilden ovan syns inte omslaget så jättebra, men passa på att kika på det om ni är på biblioteket eller någon annanstans där tidningen finns.

Jag rekommenderar också varmt en bildgoogling på Yoko Tanaka eller ett besök på hennes hemsida - underbara bilder! Fantasifullt & sagoaktigt, ofta lite mystiskt med ett mörkt drag. Hon har illustrerat en hel del böcker - något man verkligen förstår när man ser bilderna. Jag tycker att det är som om berättelser börjar skriva sig själva i huvudet när man ser hennes bilder.

Vill ha - vill ha - vill ha!

Idag ska ni INTE läsa Calliope Books - idag ska ni istället titta på den ultimata konsten för boknördar: Su Blackwells skulpturer som ni kan se om ni klickar här. Ett smakprov:

Wuthering Heights. Som skulptur, gjord av en bok. Jag suckar och dör en smula. Jag vill ha den. Och alla andra. Titta och längta ni också!

Tintin möter Lovecraft

Vad händer när Tintin träffar Lovecraft?

Konstnären Murray Groat har gjort en serie fiktiva omslag, som får mig att önska att han snarast tog itu med att teckna innehållet också. Jag menar, vem skulle inte vilja läsa Tintin in Innsmouth?

Underbara omslag, verkligen underbara! Jag ser de mest fantastiska historier framför mig. Såhär mitt i snöstormen passar också Tintin at the Mountains of Madness extra bra:

Än så länge har Murray Groath mig veterligen bara gjort fyra Tintin/Lovecraft-möten, men jag hoppas verkligen att fler kommer. Superkul idé!

Finfint på biblioteket

Var på biblioteket idag, för första gången på en halv evighet. Jag är sorgligt dålig på att gå dit, trots att vi har ett finfint stadsbibliotek här. Varje gång jag kommer dit tycker jag jättemycket om det, men sedan glömmer jag bort det igen. Nåväl. Idag lånade jag inget för jag hade inte mitt lånekort med mig men jag stannade kvar och bläddrade en lång stund. Jag hamnade på avdelningen för folianter - en klar favorit. Där kommer liksom det bästa med biblioteket fram; alla dessa enorma böcker i kolossalformat som man inte har en chans att släpa hem och som man inte kan köpa för de är för dyra - men på avdelningen för folianter går det fint att sitta och bläddra hur länge som helst.

Jag kikade först i en bok om Arnold Böcklin, sekelskiftesmålaren som gjorde Toten Insel, ni vet. Jag kan titta hur länge som helst på hans bilder. Vi såg en del av dem på riktigt i somras när vi var i Berlin, så nu var det extra roligt att kunna känna igen dem därifrån när jag kollade i boken. Böcklin hade ju dessutom stort inflytande på många författare - läste bland annat om hur Hjalmar Söderberg nämnt honom i Doktor Glas. Jag förstår definitivt att han fungerat som inspirationskälla; hans bilder är som hela berättelser och man får vara gjord av sten (eller outsägligt tråkig) för att inte börja fantisera när man ser dem. Till höger ser vi ett glatt självporträtt från 1872.

Därefter fluktade jag vidare. Konstaterade att de hade lite konstigt urval på avdelningen för engelsk fiction. Men det beror säkert på att många titlar är utlånade. På väg därifrån sprang jag på boken Blick, en samling av Cato Leins porträtt. Mest av författare, naturligtivs, men också av en del andra. Bestämde mig genast för att Lein ska få fota mig om jag blir författare; han lyckas alltid fånga personen bakom namnet. Man SER dem verkligen. I boken är många av bilderna behandlade något mer, tex med andra färgtoner än vad de brukar vara när de dyker upp på inre fliken på böcker men det gör dem ännu mer rättvisa. De är mycket vackra, ofta lite melankoliska eller udda.

På samma hylla fanns där dessutom en bok med Edith Södergrans bilder, Som en eld över askan. Där fanns både bilder från hemmet i Raivola och bilder från sanatoriet i Schweiz. Hann inte titta så länge som jag ville i den, men kunde åtminstone konstatera att det finns fler än jag som fyller hela albumet med kattbilder. Känns bra att veta. Boken väckte hur som helst en starkt lust att omedelbart när jag kom hem ta mig till bokhyllan och läsa lite Edith - det var alldeles för länge sedan sist. Hon är ju otroligt bra! Reduceras alldeles för ofta till lungsjuk poetissa för svartklädda gymnasister.

Måste gå till biblioteket snart igen! Ska försöka komma ihåg att ta med mig lånekortet då också...