28 november, 2008

Cool coyote och jobbigt attraktiv varulv

Jag är glad över att ha hittat en riktigt bra urban fantasy i serien om Mercy Thompson. Jag läste ut tredje boken, Iron Kissed, för ett par dagar sedan och nu är jag hooked på Adam. Adam är för de oinvigda en rysligt charmant och allmänt het varulv. Han bor granne med bilmekande walkern Mercy som serien handlar om. Den här gången hamnar Mercy i trubbel när hon blir ombedd att hjälpa till att reda ut vad som hänt i reservatet där älvorna bor. Några synnerligen brutala mord har inträffat och det gäller att få tag på den skyldige innan det är för sent. Älvor förresten, det låter lite väl gullligt. Briggs använder ordet fae och jag kan inte komma på något svenskt som passar. Det är inga gulliga små oknytt som sjunger eller vimsar runt med blommor som det handlar om, tvärtom är det rätt onda varelser som kan vara farliga om man inte aktar sig. Vad säger man om sådana? Oknytt? Nä... Förslag mottages tacksamt.
Hur som helst. Iron Kissed är definitivt spännande. Det är en bok som höjer hela serien ett snäpp ytterligare - den blir allvarligare, mörkare och mer intressant. På slutet blir det faktiskt obehagligt på riktigt när Mercy råkar ut för den hittills svåraste prövningen hon ställts inför. Berättelsen kryper under skinnet och det är inte bara på lek längre. Hon har förvisso varit illa ute förr, men den här gången känns värre att läsa om än de föregående. Ska inte avslöja vad som händer, men det är definitivt ett bevis på att Briggs är en bra författare. Jag rekommenderar definitivt serien till alla som gillar urban fantasy. Har ni läst Sookie Stackhouse-serien och Twilight och kanske Neil Gaiman och undrar vad ni ska ta härnäst så är böckerna om Mercy svaret. Första delen är Moon Called.

Och så var det det där med Adam. Han är ju fin alltså, måste bara säga det en gång till. Varulvar brukar inte vara min grej, men han är undantaget som bekräftar regeln. Lite territoriell kanske, men inte värre än att man kan stå ut med det. De där beskyddarinstinkterna är ju lite smålockande också emellanåt... Det är Edward-syndromet; egentligen skulle man få panik på en karl som uppförde sig sådär men ändå kan man inte låta bli att gilla dem. Mycket irriterande. Hm. Tja, nu ska jag sitta här och fundera på det en stund. Spring iväg och köp Moon Called om ni inte gjort det ännu. Då kommer ni att lagom ha hunnit läsa alla delarna innan nästa kommer i februari. Det blir väl bra?

27 november, 2008

Fin februari

Februari brukar vara en allmänt sugig månad när det inte händer ett endaste roligt dugg, men 2009 kommer det vara annorlunda. Här kommer några skäl att inte gå i ide:

Patricia Briggs släpper del 4 om walkern Mercy Thompson, allas vår favoritcoyote. Den heter Bone Crossed. Efter att ha läst ut tredje delen Iron Kissed häromdagen har jag total abstinens och vill ha mer mer mer (framför allt av Adam, say no more), så det gör mig extremt glad att veta att jag inte behöver vänta så länge. Däremot har jag än så länge bara sett den här sjukt fula utgåvan och jag hoppas verkligen att den inte är den enda som kommer. Jag vill ju ha en som matchar de andra jag har (som ser tusen gånger bättre ut). På Patricias hemsida kan man just nu se bilder på hur det ser ut när hon frenetiskt bearbetar slutversionen av manuset. Tyvärr kan man inte zooma in och tjuvläsa på sidorna.


Som om det inte vore nog med varulvar kommer samma månad även Carrie Vaughn med Kitty and the Dead Man's Hand, del 5 av serien om radiopratande varulven Kitty. Redan månaden därpå kommer också tydligen del 6 - fråga mig inte varför de ligger så tätt i utgivningen. Men det är ok med mig. Hoppas att datumen stämmer, bara. Del sex kommer heta Kitty Raises Hell. Låter som en lovande titel. Undrar vad hon ska göra?


Sist men inte minst kommer också del 4 om min käre bokhandlare/detektiv Victor Legris, skriven av Claude Izner. Den ska heta The Marais Assassin. Jag väntar med spänning. Är lite kär i Victor eftersom han har en så fin bokhandel på vänstra stranden av Seine och så är det sekelskifte och han är fin och...tja, låt oss säga att jag väntar helt enkelt. Låt oss också säga något jag aldrig någonsin förr sagt: jag längtar till februari.



26 november, 2008

God Save The Queen

Egentligen borde man förbereda sig genom att göra en bricka med gurksandwiches, en stor kanna te med citron och dessutom kanske ta på sig åtminstone ett plagg i tweed innan man börjar läsa Alan Bennetts Drottningen vänder blad. Bokens superbrittiska ton inbjuder till temaläsning. Jag satt på ett tåg och läste så gurksandwichen lyste med sin frånvaro, men boken fick mig ändå att längta efter ännu en Londonsemester.

Inte mer än 124 sidor lång är Drottningen vänder blad en lättläst liten sak. Handlingen är enkel; drottningens hundar sticker iväg under en promenad och får henne att upptäcka en buss som står parkerad vid slottet. Det är bokbussen och när hon väl klivit på tycker hon att det skulle kännas oartigt att kliva av utan att låna åtminstone en bok. Hon är ingen van läsare och det går lite segt, men drottningen tar sig igenom den lånade boken. Som läsning brukar göra, leder den henne vidare till nästa bok och därpå kommer ännu en och vips är hon fast. Läsingen är ren och skär lust för drottningen, som uppskattar den jämlikhet böckerna erbjuder läsaren. Anonym kan hon vandra över sidorna på samma villkor som alla andra och utan att bli igenkänd.

Men läsningen får också drottningen om inte att försumma sina andra plikter så åtminstone utföra dem på ett annorlunda sätt. Nu frågar hon inte längre sina undersåtar om förutsägbara saker som väder eller parkeringsmöjligheter när hon möter dem. Istället frågar hon dem vad de läser. Förvirring uppstår. Hovet uppmanar henne att genast sluta upp med läsningen, eller att i alla fall hålla den hemlig, för läsning kan uppfattas som snobbigt och exkluderande. Drottningen ska inte ha intressen, hon ska vara intresserad. Här börjar jag tänka på svenska kungafamiljen. Jag är född samma år som Victoria och är extremt glad att jag blev jag och inte Victoria när karma valde familj åt oss. Det skulle vara helvetet på jorden att inte få bestämma något själv utan bara le och se glad ut när man klipper det miljonte bandet till ännu en trist utställning och sedan dessutom tvingas spendera alla sina födelsedagar i folkdräkt lyssnande till gräddan av det sämsta Sverige har att erbjuda i musikväg. Horror!

Man skulle kunna anklaga Bennett för att köra låga trick - det är klart att en bok om läsningens förlösande kraft ha god chans att gå hem hos dem som redan läser mycket (och det är ju den gruppen som främst kommer att välja Bennetts bok). Den är inte heller så revolutionerande; det mesta som står i den angående läsningens förträfflighet har man hört förut. Men det är här det superbrittiska kommer in i bilden. Drottningen vänder blad är så genomtrevlig, så charmant och väluppfostrad att man inte kan låta bli att tycka om den. Med brittisk artighet kommer man långt. Det är inte kärnfysik men det är trevligt.

Min favvo när det kommer till böcker om läsning är annars Anne Fadimans Ex Libris. Ville bara upplysa om det, sådär apropå. Den är utgången på förlaget men finns säkert på ett bibliotek nära dig, eftersom den torde ha tilltalat en och annan bibliotekarie med inköpsansvar.

25 november, 2008

Utan bok på tåg - horror

Då var den första av veckans alla långresor med tåg avklarad - jag är helt mushy i huvudet. Den här var å jobbets vägnar och chefen halade fem minuter efter att vi stigit på upp en tjock bunt med papper som vi skulle gå igenom på vägen till mötet. Hej då läsning, tänkte jag lite bittert. Fick åtminstone läst (hela) Alan Benetts Drottningen vänder blad på hemvägen, men läste för fort. Jag hade räknat med att den skulle ta ungefär två timmar inkl störningsmoment i form av tjatiga människor på sätena bredvid, men de lyste med sin frånvaro och boken tog slut 1 1/2 timme innan resan. Och jag hade ingen backup! Fatta vilken panik! Det kändes som ett rookiemistake att göra. Till helgens resa ska jag planera bättre. Vad jag tyckte om Drottningen... ska ni få veta en annan dag, för nu ska jag samla vuxenpoäng genom att betala räkningar. 2800:- till CSN, bland annat... yay.

23 november, 2008

Still a proud member of Team Edward

Är du kille, tjugo och singel på jakt efter sällskap så finns det just nu ett idiotsäkert sätt att hooka upp med någon, framför allt om du är lite blek och intellektuell. Du rufsar helt enkelt till håret, införskaffar ett par bruna linser och ställer dig i ett hörn vid din lokala biograf. Lagom tills visningen av Twilight slutar, slår du armarna runt dig och ser lite svår och hemlighetsfull ut. Om möjligt, håll gärna i ett rött äpple. Sedan är det bara att vänta. Jag kan lova att du aldrig, varken förr eller senare, kommer att möta en lika stor, lika hormonstinn hord flickor som inte vill något annat än att lära känna den där bleke, mystiske främlingen som du blivit.

För det var mycket kvinnlig lust i luften igår kväll i biosalongen där jag såg Twilight. Innan filmen fnissades det extremt mycket. Flera personer viftade med tummade ex av boken. Jag tillhörde definitivt den äldre minoriteten av besökarna, men smälte ändå in genom att jag hade både svarta kläder och en medsläpad sambo på armen. Det fanns ganska exakt fyra killar i salongen som inte var där i sällskap med tjejkompisar/flickvänner. Möjligen kan de ha tänkt i samma banor som jag gjorde här ovan - vilken raggningspotential!

Fast frågan var om någon alls såg dem. Det förväntansfulla tjattret dog i samma sekund som ridån gick upp; då hyssjades det och sedan satt vi alla med ögonen stint fästa på duken. Fnissade åt skämten, förtjusades av de vackra miljöerna (jag överväger allvarligt att åka på semester dit) och lade märke till alla detaljer. Men egentligen väntade vi alla bara på en enda sak. Jag överdriver inte när jag säger att det drogs kollektivt djupt efter andan i samma sekund som HAN dök upp i kolossalformat framför oss på duken. Spridda "wow" hördes. Fniss. (Undrar för övrigt hur många av de närvarande pojkvännerna som kände ett styng av avundsjuka just då?) För han var ju så fin! All cred åt Robert Pattison - han var bättre än jag hade vågat hoppas.

Faktum är att hela filmen var just det - bättre än jag hade vågat hoppas. Jag var djupt skeptisk när jag gick hemifrån, men det gick över direkt den började. Jag menar, det var ju Twilight! På film! Jag gav upp det där med att vara cool och samlad och ironisk i samma stund som Edward dök upp. Resten av tiden försökte jag mest att inte sväljas hel av det breda leendet som inte ville försvinna från mina läppar. Det kommer fortfarande tillbaka - räcker att jag tänker "Forks" så ler jag som jag vore kär och fjorton igen. Det är rätt roligt.


Därmed inte sagt att det inte fanns saker som jag gärna hade sett annorlunda; till exempel vidhåller jag fortfarande att det ser oerhört fånigt ut när de flyger. Filmen är definitivt en angelägenhet för de redan frälsta; har man inte läst boken är den nog inte skoj. Och Jacob - varför, varför kunde de inte casta någon snyggare som faktiskt hade långt eget hår och inte behövde använda en golvmoppsperuk? Cullens såg ok ut (Carlisle framkallade ett mycket hjärtligt "Wooooo!" från en i publiken som vi skrattade rätt gott åt), men de andra vampyrerna såg ju mest ansträngda ut, framför allt James. Man måste inte kisa med ögonen för att folk ska förstå att man är ond. Han var bara pinsam. Pinsamt var det också på en del andra ställen, men det är väl oundvikligt i en film som handlar om tonårsförälskelse. Puppy love brukar vara synonymt med rodnad.

Stephenie Meyer gjorde som alla säkert redan vet en cameo - det var roligt. Det ska jag också kräva att få göra om jag blir filmatiserad författare.

Så på det hela taget var det en över förväntan angenäm upplevelse igår. Jag känner mig botad från den tillfälliga Twilight-svacka som jag känt efter den mediokra Breaking Dawn. Nu hoppas jag på en DVD-utgåva med ett ton extramaterial. Jag hoppas också, fortfarande - precis som när jag var fjorton - på att en lång snygg mörk främling ska dyka upp här och tala om att vampyrer visst finns. Och att jag gärna får hänga med dem. Utan att de äter upp mig. Nafsa lite får de möjligen göra.

21 november, 2008

All I want for Christmas

Ingen idé att ge bröd till bagarbarn, eller hur är det det där träiga ordspråket låter? Har alltid tyckt att det är trångsynt. Stackarna kan väl tvärtom behöva lite annat bröd att tugga på istället för det de är vana vid. Samma sak gäller för stackars bokhandlare - vi kan behöva andra böcker att läsa vid sidan av dem som finns i den egna butiken. Jag är i färd med att önska mig saker inför jul samt en där i krokarna nära liggande födelsedag, och jag vill en gång för alla döda myten om att det inte är någon idé att ge mig böcker i present. Det finns ju en hel ocean av böcker som jag vill ha som vi inte har på affären. Bring it on! I fint inslagna paket! Gärna med choklad eller te som tillbehör.

Däremot gäller det att sprida önskningarna på ett klokt och snyggt sätt. Till sambon har jag hintat om två antologier. Till födelsedagen skulle jag vilja ha Many Bloody Returns, Tales of Birthdays with Bite, en samling noveller med skräcktema, skrivna av bland andra Jim Butcher och Kelley Armstrong. Boken är redigerad av Charlaine Harris och har världens sötaste vampyr på framsidan. Jag vill också ha en sådan tårta, komplett med brinnande vampyrljus. (Även om jag annars är emot att tända eld på vampyrer.)
I samma serie finns också den nyutkomna Wolfsbane and Mistletoe, som kör noveller på samma sätt men med jultema. Eftersom där finns noveller av både Charlaine Harris, Patricia Briggs och Carrie Vaughn (och jag läser ju alltid samtligas samtliga böcker) så känns den som ett måste. Hoppas kunna läsa den och äta knäck till. Fast det kanske är dumt vid närmare eftertanke; det kan bli kladdiga fingeravtryck på sidorna. Får be om att någon annan matar mig med knäcken samtidigt som jag läser.
Eftersom jag också tänker ekonomiskt, föreslog jag också att den käre sambon kunde spara in på frakten genom att samtidigt beställa en annan julklapp till mig också - vore ju dumt om vi skulle bli tvungna att beställa den separat vid ett senare tillfälle, menar jag - den finfina Murakami-kalendern för 2009. Kastas mellan vilda planer på hur fint jag ska organisera alla mina åtaganden med hjälp av den och en stark känsla av att jag inte kommer våga skriva en enda rad i rädsla för att förstöra den. Vi får se vilket det blir. Toknygg är den i alla fall.

Av släkten önskar jag mig några diktsamlingar av Werner Aspenström som jag av någon outgrundlig andledning inte har, i vetskap om att familjen befinner sig på kort avstånd från några finfina antikvariat.

Så nu är det väl bara att vara snäll fram till 24:e och vänta på paketen. Om jag inte fixar det och tomten inte kommer, får jag väl shoppa själv i mellandagarna... Det bästa med att vara stor och tjäna egna pengar.

För övrigt ska jag se Twilight imorgon. Pendlar mellan förväntan och rodnad över eventuella pinsamheter, så det är väl som det ska...

18 november, 2008

Reskamrat sökes

Har smugit runt längs hyllorna i bokhandeln där jag jobbar hela dagen för att hitta den ultimata reselektyren. Nästa vecka kommer jag nämligen att ha obscent mycket tid som ska fördrivas på tåg; jag ska först iväg å jobbets vägnar och sedan på släktbesök. Så frågan är - vilka böcker ska med? Att det gäller att välja med yttersta omsorg säger sig ju självt - att bli fast på ett tåg med fel bok är nästan lika illa som att hamna bredvid en kolikbebis eller en pratglad senil dam som inte går av förrän vid ändstationen.
Jag har fortfarande inte fått mitt bokpaket som jag gnällde om i förra veckan, och vågar väl inte hoppas på att det hinner dyka upp heller. Annars hade Victor Legris varit en fin reskamrat. Hade inte The Given Day varit så sjukt tung, hade den också kunnat vara ett alternativ. Men istället funderar jag på att ta något ruggigt enkelt, för jag kommer nog vara ganska trött på båda resorna. Det är här ni kommer in i bilen, bloggläsare. Kom med era bästa förslag! Ni känner mig ju, så vad tror ni skulle passa? Och tänk på att lönen inte har kommit innan jag reser, så det måste vara billigt...

16 november, 2008

It's raining men

När Auroras man ringer hem från affärsresan han befinner sig på frågar han vad hon vill ha i present när han kommer hem. Aurora säger "surprise me". När hon öppnar paketet några dagar senare visar det sig innehålla en samling nya böcker av hennes favoritförfattare, alla personligt signerade till henne. Aurora har ungefär samma förhållande till böcker som jag och blir därför naturligtvis jätteglad. Det var en långt mer romantisk present än något hon fått tidigare.

Scenen med Auroras present var det jag tyckte bäst om i Charlaine Harris Dead over Heels, den femte delen i serien om den mordgåtelösande bibliotekarien Aurora Teagarden från amerikanska Södern. Den här gången råkar Aurora ut för en bisarr händelse (det brukar hon förvisso göra, men den här är bisarr även med hennes mått mätt). Första meningen i boken är snygg: My bodyguard was mowing the yard wearing her pink bikini when the man fell from the sky. Hur kan man inte vilja läsa vidare? Ja, hur som helst, en man trillar ur ett flygplan rakt ned på Auroras gräsmatta, pang bom, han blir mos. Det visar sig senare vara en av stadens poliser, som dessutom Aurora haft ett något ansträngt förhållande till. Den döde polisen tyckte nämligen att det var skumt att Aurora alltid fanns i närheten när brott begicks i den lilla staden. Och nu trillar han död ner på hennes tomt. Mystik, mystik.

Själva plotten är något sämre än i de föregående böckerna om Aurora, framför allt känns inte mördarens motiv trovärdigt när man väl får veta det. Det finns också en del sexscener + övertydliga antydningar/anspelningar på sex som känns kraftigt pinsamma och onödiga. Trots det är boken lättläst, driven och trevlig, för Harris skriver som vanligt bra rent tekniskt. Att jag gillar karaktärerna gör också sitt till. Med andra ord - Dead over Heels var ingen superhit men helt ok. Nu kommer jag få vänta till februari nästa år då sjätte och sista delen kommer. Den har den spännande titeln A Fool and His Honey, så jag förväntar mig något smaskigt (fast utan det pinsamma sexet, då).

****************************************
Som kuriosa kan nämnas att ännu en vampyrförfattare, Mary Janice Davidson, har skrivit en bok med titeln Dead over Heels. Snott den av Harris? Möjligen. Varför är det förresten så många som skriver om vampyrer som tycks ha ett tvångsmässigt behov av att skämta till det i titlarna? För att visa att de har distans till det de skriver? Jag ska kanske i o f s inte säga något; jag kände ett stort behov av att skämta till rubriken på det här inlägget...

13 november, 2008

Posten anropas

Meddelande till Postverket: jag har bara femtio sidor kvar i min Charlaine Harris-bok och jag planerar att läsa dem ikväll. Det betyder att om ni inte ser till att snabba på, så kommer jag stå UTAN BÖCKER IMORGON!!! (Och nej, de jag har olästa i hyllan räknas inte för de är inte lika roliga.) Katastrofen är med andra ord nära. Jag antar att ett så fint företag som Postverket inte vill att en sådan pinsam, jobbig situation ska förknippas med varumärket. Så skynda, skynda, nu är det bråttom som Gunde brukade säga.
För det är ju så käcka böcker jag har beställt:



American Wife av Curtis Sittenfeld (efter att ha läst den här recensionen blev jag ju inte mindre sugen heller...)
Tredje boken i serien för alla frankofiler med mordiska tendenser, Claude Izners The Montmartre Investigation.
Susan Hills The Woman in Black som jag tänkte skulle tillfredsställa mitt behov av spök.
Som synes en väl avvägd blandning inför helgen. Just nu längtar jag väldigt mycket efter att få hänga i Paris med Victor igen, så det vore lämpligt att Posten tog och tillfredsställde mina önskningar. Jag skulle avsky om något hände med det fina posthuset. Verkligen...

12 november, 2008

Värd sin vikt i guld

Abebooks.com har med beundransvärd envishet skickat mail för att övertyga mig om att köpa signerade böcker, bara för att jag gjorde det för ett tag sedan. Ondskefulla som de är lägger de också naturligtvis in författare som de vet att jag tycker om. Hrmpf. Det är oschyssta metoder, vet ni det?

I mailen har de också gjort extremt mycket reklam för att man kan köpa signerade ex av Barack Obamas böcker. Med en tår kvar i ögonvrån efter hans segertal surfade jag in på sajten för att se hur populär han var som författare - och jäklar i min lilla låda. Det billigaste man kan hitta signerat av honom är ett ex av boken Change we can believe in för det facila priset av 975 dollar. Då är det förvisso en förstautgåva, men ändå. Därefter går priserna uppåt till den allra dyraste som är en förstautgåva av Dreams from my Father (versionen från 1995) för 250000 dollar. Häpp.
Som en jämförelse kostar dyraste signerade boken de har av Stephen King $ 35999, John Grisham $ 4200 och JK Rowling $ 7938.

Det är väldigt synd att man inte känner någon som jobbar på Vita Huset som kan be honom signera en eller annan pocket i januari. Tänk så bra att ha några ex att sälja av när man bränt alla sparpengar på julklappar...

09 november, 2008

Mannen utan ansikte

Den gångna veckan har jag drömt helskumma saker om nätterna. Jag skyller naturligtvis alltsammans på att jag läst Haruki Murakamis After Dark innan jag somnat.

Murakami är kungen av konstigheter och kortromanen/långnovellen After Dark är inget undantag. Vi flyger över staden, genom mörkret och zoomar in på ett nattöppet café där en ensam ung kvinna sitter och läser. En man kommer in och börjar tala med henne; det visar sig att han en gång känt hennes syster. Samma syster ligger just nu och sover - vi zoomar in hos henne också. Men något är fel, perspektiven förskjuts och vi ser en man som tycks iaktta henne. Över hans ansikte ligger en tunn film som visar hans min men döljer hans drag; han är den ansiktslöse mannen.

Mannen utan ansikte är ännu en av Murakamis figurer/scener som skrämmer mig mer än någon skräcklitteratur förmår. Klara, realistiska men ändå helt obegripliga och sjukt läskiga. Mannen här gör inget, han bara sitter och tittar, men ger mig ändå rysningar. Det var likadant med hela idén om brunnen som huvudpersonen i Murakamis Fågeln som vrider upp världen klättrar ned i - shit så bra och hu så obehagligt. Me like.

I After Dark följer vi kvinnan och mannen på caféet genom natten och den säregna stämningen dröjer kvar. Drömskt är bara förnamnet. Stämningen är också den största behållningen med romanen - jag hade nog kanske önskat mig lite mer action. Fast då hade den fått vara betydligt längre än de tvåhundra sidorna den är nu. Nu är den mer en bild, en stämning än en berättelsen. Med det sagt är After Dark ändå en liten pärla, väl värd att läsa. Den gör att får lust att fara till Japan och sätta mig på något litet café i Tokyo och vänta på att något underligt ska hända. Att det regnar makrill eller så.

05 november, 2008

Se Leifs huvud wobbla

Idag fnissar jag mest åt bubblehead-dockan som förlaget gjort av Leif GW Persson:

Hihihihi, säger jag! Kul idé, även om jag inte är något större fan av GW. Om de däremot börjar göra Auster-dockor - då är jag på!

04 november, 2008

Lehane-längtan

Sitter på jobbet och är lite putt över att inte bo i Stockholm. Det är första (och med stor sannolikhet sista) gången det händer. Men jag läste nyss i Bonniers nyhetsbrev att Dennis Lehane kommer på huvudstadsbesök i nästa vecka och jag vill se! Ynk, ynk, ynk över att det inte blir så. Ynk!
Har ännu inte läst The Given Day - är lite avskräckt av tjockleken - men det är väl bara en tidsfråga innan jag kånkar hem ett ex. Tänk så finfint det hade varit att kanske till och med få ett signerat ex nästa vecka... Hrmpf. Det kommer alltså inte att hända. Mupp. Det borde vara obligatoriskt för alla utländska författare som kommer hit att göra åtminstone ett besök i varje hörn av landet. Har dessutom fått för mig att Lehane kanske är lite trevlig att se på live - ni som är där får berätta om jag har rätt. Är osäker på om det finns någon snygg-faktor eller inte. Lova att ni rapporterar!

03 november, 2008

Liket lever

Obducenten är på väg att släcka ned i salen och gå hem när hon hör ett ljud från en av liksäckarna. Lever något av liken?!? undrar hon (cue: hysterisk/oroande musik i bakgrunden). Frenetiskt börjar hon slita upp säckarna, en efter en, och hittar till slut en svårt medtagen ung kvinna vid liv. Men vem är kvinnan? Och hur har hon hamnat på bårhuset?

Inledningen till Tess Gerritsens Skendöd (som nyss kommit i svensk originalpocket) låter klockren som avkopplingsläsning för mig. Lagom skräckig och läskig och förhoppningsvis lite ofräsch här och där. Och visst, det är den. Ruskigt lättläst också. Sidorna försvinner på ingen tid alls. Hade säkert varit ypperlig som strandbok om den hade kommit i somras.

Men språket haltar ofta och berättelsen känns lite styltig här och där. Jag brukar kunna bortse från sådana brister i deckare och thrillers om intrigen är tillräckligt bra - men det är den inte här och därför stör jag mig. Det är småspännande, men på ett sätt som mest påminner om hur man kan slötitta på ett eller annat CSI-avsnitt på tv i brist på bättre sysselsättning. Jag hade nog förväntat mig lite mer, lite bättre. Kanske har Gerritsen skrivit andra böcker som jag hellre borde ha valt? Jag vet att det finns fler på engelska - någon som vet om de är läsvärda?

Och vem var det förresten som sade det där om att ifall det hänger en pistol på väggen i en scen så kan man vara säker på att den kommer att ha avfyrats innan kvällen är över? Jag skulle vilja skriva om det: om du ser en gravid mage i en text så kan du ge dig fan på att vattnet går innan sista sidan är vänd - och alltid när det är som mest olämpligt. Och varför förstår alla utom den aktuella kvinnan själv vad som är smart och inte i sammanhanget? Bebisfyllda magar är inte min kopp te i fiktion. (Och knappast annars heller, men i verkligheten brukar de uppföra sig förnuftigare, tack och lov.)
**************************************
Gerritsen har en blogg och en flashig hemsida också, förresten. Och det är trevligt att Damm ger ut Skendöd direkt i pocket. Allt behöver absolut inte komma inbundet.

01 november, 2008

Komplicerat krig

Den är knappast den mest värdefulla i pengar räknat, min sigerade utgåva av Johanne Hildebrands Idun. Men den är definitivt den roligaste/konstigaste/mest originella varianten på signerat ex som jag har. Vi träffades på en infodag för bokhandeln när Idun just givits ut och mitt ex skrev Johanne Må bokgudinnan vaka över dina steg och ritade en liten gubbe som ser bisarr ut. Långt skojigare än de flesta andra brukar göra.
Nåväl, nu hade jag inte tänkt skryta varken om mitt signerade ex eller om att jag träffat Johanne live. Jag tänkte bara förklara varför jag plockade åt mig ett läsex av hennes nya bok Älskade krig. Det var inte för att jag trodde att den egentligen skulle vara en Calliope-bok, utan snarare för att Johanne var så trevlig som person.
Älskade krig handlar om journalisten Sara som förlorat både jobb och anseende efter att ha blivit avslöjad som älskarinna åt en minister. För att undkomma skammen, kunna betala hyran och möjligen återupprätta lite av sitt anseende, reser hon till Irak. Pappan till hennes ex har nämligen dykt upp lite lägligt och vill att hon ska spåra upp hans son som krigar för amerikanska armén - om Sara bara hittar honom och lämnar över ett paket får hon en större summa pengar. Dessutom har hon under tiden chans att göra reportage från kriget, vilket ju kunde rädda hennes kraschade karriär. Sagt och gjort, hon åker. Väl där visar sig naturligtvis inget vara så enkelt som det verkat.
Det märks att Hildebrandt själv har erfarenhet av hur det är att arbeta som krigskorrespondent, något som både hjälper och stjälper romanen. Kanske är det för att hon skriver om samma ämne som hon arbetat med som journalist som den rollen tar överhanden och författaren glöms bort. Berättelsen om Sara känns autentisk, men ekar också påtagligt av ett språk som passar bättre i ett reportage/en artikel än i en roman. Det är pang på, extremt enkelt och lämnar aldrig något åt läsarens fantasi. Inget behöver tolkas, allt förklaras. Stilen gör att både berättelsen och gestalterna blir ruggigt endimensionella. Den är förvisso småspännande, får jobbet gjort, levererar budskapet och når dit den ska, men det blir aldrig mer än så.

Just det där med att leverera budskap är nog det mest problematiska. Här och där i texten kommer små föreläsningar, om allt från Iraks historia till Mohammeds liv och framför allt - om hur komplicerad hela Irakfrågan är. Jo, vi vet det. Att vi i Sverige också ofta kanske gnäller över småsaker trots att vi har det väldigt bra jämfört med resten av världens befolkning - det är också bekant sedan tidigare. Romanen hade blivit väldigt mycket bättre om några av de där utläggningarna hade hamnat i papperskorgen.

Så ett nja blir nog betyget. Det känns som om Hildebrandt kunde ha utnyttjat sina erfarenheter bättre om hon hade vågat lita mer på sina läsare, vågat tro på att de är kapabla att dra egna slutsatser. Nog för att vi inte varit i krig själva, men helt borta är vi ändå inte...