En dubbel kärlekshistoria

Säg "André-expeditionen" och jag tänker ofelbart på när jag var liten och familjen med pappa i spetsen åkte till Gränna för att titta på våren. Titta på våren innebar att man åkte någonstans dit det var fint och där det fanns gott om vitsippor, gulsippor och vintergäck - ergo Gränna. En stor bonus i sammanhanget var ju att man där också dels kunde se på ruinen Brahehus, dels köpa med sig obscena mängder söta, kladdiga polkagrisar.

Under någon av dessa resor minns jag också att föräldrarna i all välmening tog oss med till Andrémuseet i Gränna för att utflykten inte bara skulle bestå av socker och gulliga växter - barnen behövde ju lära sig lite om historia också. Det gick sådär; jag kommer bara vagt ihåg att där fanns ett stort rum med en hopsjunken, ledsen ballong, och så lite kläder som såg alldeles för kalla ut att ha på en polarexpedition. Jag vet att jag mest bara väntade på att vi skulle vara färdiga, så att vi kunde gå och titta på när de tillverkade polkagrisar.

Eftersom ovanstående är ungefär hela min samlade erfarenhet av Andréexpeditionen, är det ganska skickligt av Bea Uusma att hon lyckas berätta så spännande om sin bok att jag omedelbart vill läsa den. Det räcker med förordet i Expeditonen, så är jag fast. Där är något som drar, och som inte vill släppa. Ett mysterium väntar på isen.

Uusma berättar i korta, ganska fragmentariska stycken om sin besatthet vid Andrés expedition, om hur hon följt i spåren av den och försökt förstå varför de tre männen dog trots att de hade mat och det egentligen inte hade varit omöjligt för dem att övervintra sedan ballongen kraschat. Hennes berättelse blandas med brev, forskningsanteckningar och annat material. Är det spännande? Ja. Jag ska dock i ärlighetens namn säga att jag inte funderar lika mycket på varför de dog som på hur de måste ha känt sig - det är samma fascination/skräck som tilltalar mig så mycket i alla polarskildringar. Mörkret, kylan, tomheten, och hotet från något som kanske, kanske inte finns där ute. Hu.

I Expeditionen fastnar jag emellertid allra mest för den kärlekshistoria som berättas, om hur den unge Nils Strindberg nyförlovad reser iväg med ballongen medan hans Anna väntar hemma i Stockholm. Att det inte slutade lyckligt vet vi ju redan, men här finns en twist som vrider hjärtat ur bröstet på en och som fick mig att nästan börja gråta där jag satt och läste på tåget. Den kvalar in som något av det mest romantiska jag någonsin har hört - och den är alldeles sann. Missa icke den - även om ni tycker att polarfärder är snortråkiga, så måste ni faktiskt läsa boken bara för den där kärleken som är så stark, så stark.

Tack till Norstedts för rec ex!
Tilläggas ska att jag läste textutgåvan av boken. Det finns också en mycket tjusig bildutgåva.
Andra som också läst: SvD, Bokhora, Sveriges radio, Aftonbladet.   

En Tequila Mockingbird, någon?

Gillar du drinkar, böcker och kanske även en eller annan halvlam, romanrelaterad ordvits? Då torde den här boken vara något för dig. Tequila Mockingbird: Coctails with a Literary Twist av Tim Federle, är enligt baksidestexten "a coctail book for the literary obsessed".

Drinkarna har fåniga namn, eller vad sägs om Gin Eyre och Vermouth the Bell Tolls? Totalt är där 65 olika drinkrecept, lite tilltugg, och så är boken fint illustrerad och inlagan snyggt formgiven (klicka här för att bläddra i den). Torde vara given som present till boknörden i din närhet. Jag tänker önska mig den av tomten i jul!

Söndagsgäst: Mattias Boström

Idag säger vi hej & hjärtligt välkommen till Mattias Boström  som gör ett stopp hos Calliope Books på sin bloggturné!  Mattias Boström är aktuell med den populärhistoriska berättelsen ”Från Holmes till Sherlock”, en 514 sidor lång bok om Sherlock Holmes-succéns utveckling från 1880-talet fram till idag. Om hur gentlemannadetektiven Holmes genom decennierna omskapats till det udda geniet Sherlock.
Föga förvånande passade jag naturligtvis på att fråga om hur det egentligen låg till med Conan Doyle och spiritismen. Enjoy!

Varför trodde Conan Doyle på andar?

Det var strax före sekelskiftet och spiritismen låg i tiden. I takt med att de organiserade religionerna alltmer började förlora greppet om sina anhängare drogs människor till den nya trenden: att få kontakt med andar och bevisa livet efter döden. Det var en innegrej. Men framförallt var spiritismen en rent vetenskaplig tro. Den hade utvecklats under de senaste fem decennierna. Det var en tid då medicinska och psykologiska experiment visade att exempelvis hypnotism fungerade, att en människa kunde få kontroll över någon annan. På motsvarande sätt utfördes vetenskapligt kontrollerade experiment för att forska inom spiritismens område. Hur kunde man hundraprocentigt bevisa att bordsknackningar och svävande bord inte var något hokuspokus? Och hur kunde man i så fall med hjälp av medier på bästa sätt få kontakt med sina döda anhöriga?

En grupp vetenskapsmän i Cambridge hade bildat The Society for Physchical Research för att undersöka övernaturliga fenomen – tankeläsning, synskhet, hemsökta hus och syner i dödsögonblicket. I gruppen ingick både spiritister och sådana som intog en skeptisk eller kritisk hållning. Conan Doyle var en vetenskapens man, utbildad till läkare. Han noterade spiritismens framgångar och han var nyfiken på det övernaturliga och skrev gärna noveller om det, men han trodde inte på det. Men som så många andra i umgängeskretsen deltog han i seanser, det var ett vanligt kvällsnöje och man behövde bara läsa instruktionerna i tidskriften Light för att få veta hur man skulle gå tillväga steg för steg. Det var något som det gifta paret Conan Doyle och deras middagsvänner kunde roa sig med. Inte heller seanserna fick dock Conan Doyle att tro på andarnas närvaro.

Det skulle krävas trettio år och ett världskrig för att få Conan Doyle på andra tankar. I sviterna av de tragedier som drabbade familj och släkt under första världskriget blev Conan Doyle troende spiritist. Det handlade dock inte främst om en tro utan om en vetskap – och en vetenskap. Det var först när han såg ovedersägliga bevis på att kontakten med andar verkligen fungerade som han gav sig hän åt spiritismen. Vetenskapsmän kunde inte ha fel. Och han ville inte acceptera att hans son och bror var borta för evigt.

Conan Doyle blev spiritismens största affischnamn. Under det tidiga 1900-talet var han en av Storbritanniens mest kända personer. Och när han gick ut och offentligt meddelade sin nya mission blev han snabbt spiritismens viktigaste person i hela världen. Många andra berömda män och kvinnor fanns med i rörelsen, men ingen kunde nå ut på samma sätt som den skicklige debattören och författaren Conan Doyle. Han fick utstå en hel del kritik för sin övergång till spiritismen, inte minst när han skrev en artikel om några småflickors fotografier på älvor, vars äkthet han inte betvivlade utan fullt ut ville visa existensen av dessa naturväsen. Fotografierna visade sig många decennier senare mycket riktigt ha varit en bluff, gjord med hjälp av bilder som klippts ur en tidskrift.

Under 1920-talet gick alla Conan Doyles intjänade pengar till att finansiera det spiritistiska missionerandet. Han reste runt i världen och höll föredrag. Och i London drev han en spiritistisk bokhandel. Pengarna som han behövde tjänade han bland annat på att då och då skriva en Sherlock Holmes-historia. Han skrev även en lång rad verk om spiritismen, de flesta av dem finns även på svenska. Och hans hjälte professor Challenger (känd från En försvunnen värld, där han hittar levande dinosaurier på en höglandsplatå) fick i en berättelse se sig förvandlad till troende spiritist.

Conan Doyle vågade dock aldrig omvända Sherlock Holmes till spiritismen. Men det var antagligen inte särskilt långt borta. Vid ett tillfälle under Conan Doyles Skandinavienturné 1929 frågade en svensk journalist: ”Vad tror ni Sherlock Holmes skulle säga, om han ställdes ansikte mot ansikte med ett spiritistiskt fenomen?”
Conan Doyle log nu för första gången under intervjun, pekade på sitt hjärta och sa: ”Sherlock Holmes, han är ju ett stycke av mig själv. Tror ni då inte att han med användande av allt sitt skarpsinne skulle se på fenomenen med samma ögon som jag? Jag vet det.”


Det här är det sjätte gästbloggsinlägget på Mattias bloggturné. Hela turnéschemat finns
på http://www.mattiasbostrom.se/bloggturne. Du kan även hitta Mattias på Twitter.

Pain, Parties, Work - Sylvia Plath in New York Summer 1953

Jaha, den här kan man ju inte undgå att bli nyfiken på: Pain, Parties, Work; Sylvia Plath in New York Summer 1953 av Elizabeth Winder. Det är precis vad det låter som, en bok om den där ödesdigra månaden 1953 när den unga Sylvia kommer till New York för att jobba och roa sig, för att ha sitt livs bästa sommar - men istället blir det en helt annan upplevelse. Det blev vad som senare kom att lägga grunden till Glaskupan, och det blev vad som kom att ändra hela hennes liv. Pain, Parties, Work - bra titel, eller hur? Snyggt omslag har den också.
Tror nog att den måste läsas, denna. Kommer i april på Harper.

Sticka en litterär hatt

Bara för att jag tittade på den där bedårande stickboken för hundar och deras hussar för ett tag sedan, så tycker Amazon nu att jag ska vara intresserad av den här: Literary Knits, 30 Patterns Inspired by Favorite Books. Det är hemskt att de känner mig så väl, för visst har de rätt ...

I Literary Knits finns det mönster för stickade saker med inspiration från Pride and Prejudice, Moby Dick, Narnia, Wuthering Heights, The Cather in the Rye och en handfull andra klassiker. Sjalar, vantar, tröjor ... det verkar som att man kan göra en hel litterär garderob (om man nu till äventyrs skulle vilja vara klädd i stickat från topp till tå). Det blir bara mer och mer tragiskt att jag när det kommer till handarbete är totalt hopplös. Får se om jag kan övertala mor min kanske; hon har alla stick-gener som jag saknar.

En till Hustvedt

Hittar den här, Medical Muses av Asti Hustvedt, hos English Bookshop och blir genast nyfiken. Dels på själva boken, som har undertiteln Hysteria in 19th Century Paris, dels på författarnamnet. Hur har jag kunnat missa att det finns en Hustvedt till som skriver böcker, förutom Siri?

En googling senare, är jag nästan lite rädd. Tydligen är det inte bara Siri som är sådär blond, intellektuell, tjusig och skrämmande intelligent - nej, även lillasyster Asti har en flott examen (PhD i fransk litteratur), och hon både översätter och skriver böcker. Det verkar som att familjen Hustvedt helt enkelt är skrämmande begåvad. Föreställ er samtalen under familjemiddagarna ... Nå, hur som helst verkar det ju vara en spännande bok. Hamnar på önskelistan!

Män som stickar och hundarna som älskar dem

Alltså, titta här vilken fan-tas-tisk titel jag hittade på bibliotekets tipshylla vid senaste besöket: Men who knit and the Dogs Who Love Them. Det är precis vad det låter som, en bok för mannen som vill sticka något mjukt och mysigt åt sin hundvän - och möjligen samtidigt något till sig själv.

Boken innehåller pedagogiska mönster med instruktioner på allt från hundtröjor och mössor till sängar. Ofta finns det ett mönster till husse och ett till hunden så att alla inblandade kan matcha varandra.

Och kattägarna ska inte tro att de är bortglömda heller. Intill hundstickarboken hittade jag nämligen den här, Knit Your Own Cat.

En heltäckande guide om hur man stickar sig en hel liten radda katter att ställa i bokhyllan (nej, vänta, där får de inte plats), på spiselkransen kan vi säga istället. Beskrivningar finns på flera olika raser. Tänker mig att Bokomaten skulle kunna sticka sig ett gäng siameser, till exempel. Boken erbjuder ju som den här videon (om en nyutgåva) nedan förklarar, a unique opportunity to knit yourself a cat. 

Viktoriansk, skandalös och skitsnygg

Min superkraft tycks vara att hitta übersnygga spännande böcker som jag vill läsa men inte riktigt tycker jag har råd att köpa för tillfället. Senast i raden är Kate Summerscales nya, Mrs Robinson's Disgrace, som lägligt stod och ropade mitt namn när jag kom in på bokhandeln. Den är inte bara vådligt vacker med sitt fiiiiina omslag (live är mönstret kopparfärgat, metalliskt och mystiskt glimmande), utan verkar också hemskt intressant.

Liksom Summerscales förra bok The Suspicions of Mr Wicher, handlar Mrs Robinson's Disgrace om ett verkligt och synnerligen skandalöst rättsfall i viktorianska England. Här är det en man som hittar sin hustrus dagbok, läser den - och till sin fasa upptäcker att den är full av redogörelser för romantiska möten med inte mindre än tre andra män. I synnerhet handlar det om dr Edward Lane, som är en gift vän till familjen. Relationen till honom beskrivs på ett sätt som får maken att tro att den inte bara varit romantisk, utan sexuell. Det blir början till en synnerligen komplicerat och uppmärksammat rättsfall, där maken ansöker om skilsmässa och hustrun hävdar att hon var sinnessvag och att alltsammans bara var påhittat. Ingen enkel sak att göra i dåtidens England, kan man säga ... 


"A compelling story of romance and fidelity, insanity, fantasy and the boundaries of privacy in a society clinging to rigid ideas about marriage and female sexuality, Mrs Robinson's Disgrace brings vividly to life a complex, frustrated Victorian wife, longing for passion and learning, companionship and love", skriver Amazon.

Ooooh kööööpa, tänker jag ... Skulle den mot förmodan visa sig vara dålig, kan jag ju ha den som dekoration i hyllan ...

Läs mer om boken och hör Kate Summerscale berätta om den på dess hemsida.

Ett måste för chokladfanatikern

Igår firade min lillebror sin födelsedag - så nu kan jag äntligen, utan att förstöra några överraskningar, tala om vad han fick i present: Jeanna Kanolds Med kärlek till choklad. Lillebror bor i Göteborg och har därför naturligtvis koll på de inhemska sötsakerna, som till exempel Flickorna Kanolds chokladbutik. Jag har hört de mest underbara ting om chokladen därifrån - och när jag nu lite försiktigt bläddrade i boken efter att ha fått hem beställningen, förstod jag ju vad alltsammans handlade om. Med kärlek till choklad är just det: en totalhyllning till choklad.

I en synnerligen fint formgiven och trevligt skriven bok, berättar Jeanna Kanold som driver företaget i Göteborg allt om choklad: ursprung, tillverkning, olika sorter, historia och mycket mer. Tyngdpunkten ligger dock på recept och oh my god, vilka recept! Jag vill prova ALLT. Här finns naturligtvis flera olika recept på tryffel och annat godis, men också lite mer udda desserter och de mest ljuvliga bakverk. Det är ofta lite udda kombinationer, men det låter så gott att man håller på att dö sötedöden. Alltsammans är också jättefint serverat + fotat och pedagogiskt beskrivet. Det blir nog en beställning till av Jeannas bok, till mig själv den här gången.

Titta - tryffeldisken hos Flickorna Kanold bara fortsätter och fortsätter ...

Siri Hustvedts nerver

Idag recenserar tidningarna (bland andra DN, HD och Expressen) den svenska översättningen av Siri Hustvedts essä-/memoarbok Den skakande kvinnan. För mig blir det en subtil påminnelse om att mitt ex av boken fortfarande står oläst kvar i hyllan. Det tar emot att erkänna, men The Shaking Woman blev den första (förhoppningsvis sista) boken av Hustvedt som jag inte tog mig igenom. Detta trots att den är lika elegant, välskriven och spännande som alltid. Det är nog bara det att jag saknar fackboksgenen; jag väntar ivrigt på nästa roman istället.

I The Shaking Woman redogör Siri Hustvedt för hur hon under flera års tid kämpat för att förstå det medicinska tillstånd som drabbat henne. Det började när hon år 2006 skulle hålla ett tal till sin nyligen bortgågne fars minne; när hon står där framför publiken börjar hon darra. Skakningarna blir allt häftigare och går inte att kontrollera. Med en enorm viljeansträngning lyckas hon ändå genomföra hela talet, men efteråt är hennes ben flammigt rödblå. Under åren som följer händer samma sak flera gånger, alltid då hon står framför en församling för att tala.

The Shaking Woman är Hustvedts försök att förstå sig själv och sina symptom. Hon utesluter tidigt att skakningarna skulle ha med panikångest att göra, eller att de skulle vara ett tecken på nervositet. Snarare lutar Hustvedt åt att skakningarna på något sätt skulle vara förbundna med hennes svåra migrän, eller möjligen tyda på någon sorts epilepsi. För att förstå/ställa diagnos, går hon igenom en mängd teorier och synar medicinhistorien i sömmarna. Hon kommenterar en mängd namn, från Freud till Charcot och vidare. Trots att teorierna ofta är komplicerade, lyckas Hustvedt skriva om dem på ett både enkelt och tillgängligt sätt och läsaren behöver inte ha några förkunskaper i ämnet.

Hustvedt håller boken igenom en objektiv, resonerande ton, också när hon beskriver sådant som måste ha varit enormt påfrestande för henne att uppleva. DN:s recensent Malin Ullgren ifrågasätter det och önskar sig mer känsla i beskrivningen. Jag förstår hur Ullgren menar, och kanske hade jag varit mer benägen att omedelbart läsa ut The Shaking Woman om Hustvedt hade följt Ullgrens önskan - men samtidigt tycker jag att det finns något befriande i att Hustvedt väljer att se så nyktert på situationen. Hon framstår (som vanligt) som en oerhört klok, begåvad och intelligent människa som alltid har något intressant att säga.

********************

Den svenska utgåvan av boken ges ut av Norstedts och är översatt av Ulla Roseen. Norstedts får f ö guldstjärna av mig den här gången - de har försett den svenska utgåvan med ett omslag som är långt mycket snyggare än originalet.

Försvunna författare och avklädda pudelrockare

Den som sade att recensioner i dagspress inte längre säljer böcker, hade inte alldeles rätt. För efter att ha läst veckans recensioner sitter jag här och funderar på om jag möjligen kan ha något gammalt presentkort (fet chans...) liggande någonstans... eller om jag kanske kan ta de sista matpengarna och handla böcker för. De ondskefulla recensionerna har nämligen väckt mitt habegär efter två nya titlar: Roberto Bolaños postumt utgivna kolossalroman 2666 och nostalgitrippen Boken om OKEJ av Jörgen Holmstedt. Starka kontraster i önskningarna alltså, men lika hett eftertraktade båda två.

Bolaño har jag varit nyfiken på tidigare - vet inte hur många gånger jag stått och fingrat på pocketutgåvan av De vilda detektiverna, dock utan att komma till skott - och nu har den ovanligt samstämmiga hylllningskören av entusiastiska recensenter övertalat mig om att det är dags att stifta bekantskap. Sällan har jag väl läst så många, så lyriska omdömen; recensenterna har snarast tävlat i lovsång (och tänk, jag tycker nästan att det påminner om den där lovebombingen som de brukar anklaga oss bokbloggare för... men det är säkert helt annorlunda...).

Jonas Thente och Fabian Kastner är några av de som gillar 2666 skarpt.

I jämförelse med 2666 ter sig mitt andra habegärs-objekt en smula mer... tja, ska vi säga vardagligt? Jörgen Holmstedts Boken om OKEJ har synts lite varstans under veckan och fått mig att inse hur mycket jag behöver en walk down memory lane. Hårdsprejade pudelfrisyrer, chockrockande läderklädda män med gitarrer, glittrig syntpop - jag MÅSTE ha boken. OKEJ var ryggraden i min uppväxt. Varje nummer lästes och begapades.

Om inte annat vore det kul att i vuxen ålder se och bedöma vad det egentligen var man läste som liten. Den som minns det berömda reportaget där Dag Finn låg spritt språngande, nedsänkt i ett badbar med bara lite för lite skum för att det skulle täcka det viktigaste - räck upp en hand! Tror att det kan ha traumatiserat mig för all evig framtid. Fantastiskt. Ibland saknar man 80-talsmedia.

Så det blir till att rota igenom skåp och lådor för att hitta eventuella kvarglömda resurser för helgens bokshopping. Jag såg att Bokstävlarna funderade på Twitter på hur det skulle vara att ha med en bokbloggare på tv:s Lyxfällan - och ja, låt oss säga att jag tror att folk skulle förfäras över vad vi gör för att bygga ut våra hembibliotek. Just nu överväger jag att panta flaskor för att få både Bolaño och OKEJ. Men det är väl helt normalt..?

Tea and table-moving

You are invited to tea and table-moving, Spencer Graham residence, thursday afternoon. Welcome!

Skulle någon ha skrivit det här idag, hade det förmodligen inneburit att det var dags att hitta på en bra ursäkt för att inte hjälpa till att flytta. Många tunga lyft av möbler, typ. I 1800-talets England innebar det dock snarare att det var dags att fundera på om man hade någon fråga som man aldrig hann ställa till faster Agda innan hon gick bort. Tea and table-moving betydde helt enkelt seans, och var ett vanligt nöje där och då. Lite som teater, fast mer spännande. Tänk om andarna faktiskt kunde meddela sig med oss?

Viktorianernas syn på det övernaturliga i allmänhet och andar i synnerhet är något man ofta stöter på om man som jag gillar att läsa historiska romaner från den perioden. Medan seanser idag har definitiv freak-varning, sågs de då som ett nöje bland andra. I Antonio Melechis Servants of the Supernatural, the Night Side of the Victorian Mind får man en lättläst men ändå innehållsrik genomgång av fenomenet. Ett slags Victorian Supernatural 101, så att säga, med gott om autentiska exempel och källhänvisningar.

Melechi går i kronologisk ordning igenom såväl spiritism som föregångaren mesmerism och andra liknande rörelser. Den som har läst PO Enquists Magnetisörens femte vinter, känner till exempel igen förlagan till romanens huvudperson Friedrich Meisner i verklighetens Franz Mesmer. Servants of the Supernatural är på det hela taget ganska rolig att läsa om man konsumerar mycket skönlitteratur med historiska/övernaturliga ingredienser; här får man se var alla idéerna kommer ifrån och vad som faktiskt hände. Den är dock ingen litteraturvetenskaplig genomgång, utan snarast idéhistorisk.

De avsnitt jag tyckte mest om var de som berörde senare delen av 1800-talet, då seanserna var i full gång. Man hade lämnat den ursprungliga formen med enkla knackningar och medierna tävlade med varandra i att hitta på spektakulära former för sina sittningar. Det är roligt att läsa om hur tricken genomfördes - många av dem övertogs snart av scenmagiker och användes som rena illusioner á la Joe Labero. Påhittigheten visste inga gränser och alla medel var tillåtna. Samtidigt inser man att det nog inte var så alldeles svårt att bli lurad. Hade man själv varit en liten viktorian, ledsen över att ha förlorat någon närstående, hade det nog inte varit så svårt att bli övertygad om att det verkligen var någon där ute i mörkret. För vem vet egentligen vem det är som knackar i väggen...