No more Edward - är jag förkrossad?

SPOILERVARNING!

Om du inte vill veta vad som händer i Breaking Dawn - läs inte det här inlägget.

SPOILERVARNING!

*****************************************

Observanta bloggläsare har kunnat se att Stephenie Meyers Breaking Dawn legat kvar oväntat länge i vänsterspalten - helvete så tjock den var! Jag har läst och läst. Ända tills nu. Slutet har infunnit sig, jag har vänt sista sidan - och faktiskt inte alls drabbats av den totala Edwardfria tomheten som jag hade förväntat mig och fruktat. Tvärtom känns det faktiskt ganska bra. Vad var det som hände?

Jag började läsa Breaking Dawn med allt som behövdes: skyhöga förväntningar, dämpad belysning, godis och nybryggt te. Det började bra, lite smörigt kanske, ett par vita bringor för mycket. Men ändå ok. Sedan förstod jag (naturligtvis tidigare än huvudpersonen själv, varför är det alltid så?) att Bella var med barn. Jag sade så många fula ord högt att sambon undrade vad som var fel. I so don't do babies. Det spelar ingen roll om de är övernaturliga. Jag avskyr litterära graviditeter. Breaking Dawn stärkte mig i min åsikt att en putande mage är det säkraste sättet att förstöra en god bok. Avsnittet var aptråkigt. Och långt. Jag läste och läste, trogen Meyer-fan som jag är, men shit så trist det var! Det var bara ren och skär envishet som hindrade mig från att besviket kasta bort boken. Det sägs att graviditeten var ovanligt kort, men nog tyckte jag att den kändes som nio fulla månader. Minst! Blä! Det säger något om min kärlek till Edward att jag ändå stannade kvar.

Det märktes också extremt tydligt att det är det omöjliga i förhållandet mellan Edward och Bella som skapat spänningen i de tidigare böckerna. Nu när de plötsligt kan få varandra tappar berättelsen halva sin kraft. Just därför hade det varit fint om Meyer hade lagt mer krut på att förtäta stämningen genom att skriva kortare, snabbare och med mer schvung, men det händer inte. Tvärtom. Det är säkert meningen att man ska bli så uppslukad av graviditeten - det är ju ändå det största miraklet i världen och jag är en känslokall icke-kvinna som inte förmår uppskatta det - att man har nog med spänning därifrån. Sorry, så funkar inte jag.

Kunde inte sagt det bättre själv.

Min besvikelse gjorde att det gick sakta att läsa. Tack och lov blev det bättre när Bella äntligen kunde utbrista "Jag är inte bara mamma, jag är vampyr också!" men även efter det tyckte jag att Meyer drog ut onödigt mycket på handlingen. Jag har full förståelse för om man när man skriver sista delen i en framgångsrik serie har svårt att skiljas från sina huvudpersoner; man vill förmodligen försäkra sig om att man har fått med allt och lite till - men my god, vilken tid det tar innan det kommer till ett avgörande. En tid under vilken man dessutom kan fundera på hur ofräscht det känns att Jacob imprintar på Renesmee (vilket f ö är ett sinnessjukt fult namn, stackars barn) - väl incestuöst för min smak.


Nåväl, när slutet långt om länge infinner sig blir det ganska ok. Jag är nöjd med hur saker och ting löser sig. Kanske lite besviken på att det inte blir en jättefajt, men ok. Det som mest förvånar mig när jag läst sista raden är att jag sitter där och är tillfreds. Jag är mätt på Twilight. Jag vill inte läsa mer om Bella och Edward. Se där något jag aldrig trodde jag skulle säga. Men det räcker nu. Naturligtvis kommer jag köpa det där lexikonet som sägs vara på väg ut i december, naturligtvis kommer jag tälta framför bion för att få min biljett till filmen - men ändå. Det är över och jag är hyfsat nöjd.

Library Hotel

Semestersäsongen är över men till New York kan man resa året om. Jag var sugen på det redan innan, men när jag hittade Library Hotel ökade längtan lavinartat och jag var ytterst nära att börja klicka på "köp"-knappar hos flygbolagen. För Library Hotel på Madison Avenue låter som en våt dröm för semestrande boknördar; hela hotellet har boktema!

Det är alltså inte nog med att Library Hotel ligger ett stenkast från New York Public Library. Alla rum på hotellet är dessutom inredda med en speciell boksamling. Varje våning har ett huvudämne - som naturvetenskap eller humaniora - och sedan sorterar rummen under det. På våning 8 som är tillägnad ämnet litteratur, kan man välja mellan följande rum: Erotic, The Classics, Poetry, Dramatic, Fairy Tales och Mysteries. Men man kan också i mån av tillgänglighet be personalen plocka ihop en samling bara till en själv. Hur coolt är inte det!?!

The Love Room

Hotellet har också andra fashionabla litterära saker att erbjuda, till exempel en "Writers Den, a beautiful mahognay paneled room with working fire place" och vinterträdgården The Poetry Garden. Det finns ett Reading Room där gästerna erbjuds förfriskningar och läsro 24 timmar om dygnet.


Inredningen är av bilderna att döma lite åttiotalsmässigt vulgo här och där och jag tror att ett sådant här hotell egentligen hade funkat bättre inhyst i ett engelskt lantgods/slott, men ändå! Vilken fantastisk idé! Det går rakt upp på min saker att göra-lista: bo på Library Hotel minst en natt.

Calliope Books

1 år!

Idag har det gått ett år sedan jag startade Calliope Books - ett år som varit sjukt roligt! Att skaffa bloggen var bästa idén jag haft på länge; inte bara för att jag äntligen fick ett forum där jag kunde skriva lite hur/vad jag ville om böcker och läsande (en ynnest för den som jobbar i bokbranschen och alltid måste vara så himla seriös i allt man skriver om böcker annars), utan också för att det givit mig möjligheten att ha en massa skojiga diskussioner med mina fellow boknördar. Stort tack för alla underbara, konstiga, dumma, snälla, uppmuntrande, underliga, roliga och originella kommentarer och mail som ni skickat under året! Utan er hade det inte varit hälften så trevligt. Hoppas ni vill följa med ett år till!

Gadgets for book lovers hos Kimbooktu

När jag var liten och läste Kalle Anka blev jag alltid lite avundsjuk på Uppfinnar-Jockes Medhjälpare. Ni vet, den där lilla saken som gick omkring och fixade. Han var byggd av ståltrådar och hade en glödlampa som huvud. Den lyste när han fick smarta idéer. Jag försökte övertala pappa om att han skulle göra en medhjälpare åt mig också - det behövdes inget komlicerat; jag var nöjd bara lampan kunde lysa. Den behövde inte kunna gå eller så. Trots mina i sammanhanget mycket modesta tekniska krav fick jag aldrig någon Medhjälpare.

Eftersom jag fortfarande inte, tjugofem år senare, har glömt idén blir jag eld och lågor när jag hitar den här bedårade skapelsen på nätet. Kolla! Det är ju en medhjälpare, men ännu bättre och sötare. Den läser ju till och med! Det kan knappast bli bättre.

Den och andra fantastiska prylar som anknyter till böcker och läsande hittar du på otroligt roliga bloggen Kimbooktu. "Gadgets for book lovers" utlovas av bloggens ägare Kim från Nederländerna. I två års tid har hon samlat allt som har med böcker att göra, från hyllor via läslampor och bokkonst till bokmärken och bokfantaster. Allt för nörden, således. Ett varningens ord ska dock utfärdas; det uppstår lätt ett starkt habegär när man tittar på alla fina saker hon hittat. Det kan bli potentiellt dyrt. Min lille medhjälpare kostar till exempel 44 dollar + frakt. Men ändå. Missa inte heller avdelningen där bloggens läsare skickar in bilder på sina bibliotek. Hur kul som helst för alla oss bokfluktare som scannar bokhyllorna det första vi gör när vi kommer hem till någon ny bekantskap. Nu kan vi ägna åt oss våra dirty needs utan att ens behöva gå ut. Lovely!

Edward, Paul och svärmor

Halvläst Breaking Dawn + halvläst Man in the Dark + svärmor på besök = omöjlig ekvation! Hur ska jag kunna smita iväg och läsa?? Om jag säger att jag börjar jobba klockan nio imorgon, kanske? Då måste jag ju lägga mig åtminstone lite tidigare så att jag inte är trött och så åker jag till jobbet två timmar innan jag egentligen börjar och sitter där och läser... Det kan funka... För något måste jag ju göra. Man kan inte ha två sådana toppenböcker på gång samtidigt utan att läsa i dem varenda eviga dag minst tre timmar - eller hur?
Måste hitta en kreativ lösning på det här. Låsa in mig på toa, kanske?

Dubbelt spooky vid havet

Hade jag varit Johan Theorin, så hade jag inte gillat John Ajvide Lindqvist något vidare just nu. Karln har ju skrivit samma bok och inte bara gjort det bättre utan dessutom sett till att få den publicerad tre månader tidigare. Så jäkla bittert att ha skrivit en toppenbok och ändå bara råka ut för att en massa bloggare och andra tjatar om någon annans bok istället...

För det är ju så; en jämförelse mellan Theorins Nattfåk och Ajvide Lindqvists Människohamn är oundviklig. Jag försökte in i det längsta att läsa Nattfåk förutsättningslöst och utan att tänka på Människohamn, men insåg snart att det var ganska kört. Det handlar absolut inte om plagiat åt någotdera hållet, men likheterna är många såväl i detaljer som grundstory. Miljö: östkusten. Någon i familjen försvinner i havet. Det står något/någon där utanför. Naturen framstår som ett eget, närmast besjälat väsen som man bör ha respekt för. Hubba bubba nämns i samband med två inte så schyssta killar. Det spökar. Någon bor i ett halvfärdigt hus där det händer skumma saker företrädesvis om natten. Och så vidare. Theorin har en deckarintrig som löper genom boken, men den känns ofta sekundär. Snarare är det spökhstorien som står i centrum, den hemsökta gården där allt gick fel redan från början när man byggde den av timmer från ett förlist skepp.

Det märks att Theorin kan sina spökisar; här finns massor av fina klassiker på området, allt från dolda rum med läskiga saker i till hasande steg bakom dig när du vet att du borde vara ensam. Jag ska inte förstöra spänningen för er som inte har läst den ännu, men låt oss säga att jag aldrig i helvete skulle göra vad huvudpersonen Joakim gör. Inte hälften av det. Jag hade sålt gården och sprungit in till stan där det är upplyst och fint. Nattfåk är med andra ord inte boken du ska ta med när du ska ut på stugsemester.

Nattfåk är en fristående berättelse men en del av personerna från Skumtimmen återkommer, bland andra Gerlof som gör sitt bästa för att inte bli typecastad som klurig gubbe. (Behöver jag säga att det misslyckas - han är urtypen för rollen.) Kändes fint att träffa honom igen. Däremot kommer jag nästan på mig själv med att sakna Nils Kant - se där något jag aldrig trodde jag skulle säga. Men Nils var ju den som gjorde Skumtimmen så fantastiskt spännande; man visste inte om han var man eller myt, man förstod bara att han utstrålade ren och skär ondska. Han var faktiskt läskigare än alla spöken i Nattfåk tillsammans.

För det är på spökerierna Theorin snubblar. Alla skräckförfattande svenskar lär ha samma problem; Ajvide Lindqvist har mutat in fältet som sitt. Han är kungen av spök. Det finns ingen som kan skriva om övernaturliga saker som han och få dem att fungera så bra, kännas så - i brist på bättre ord - naturliga. Man tror på dem till hundra procent och de är ruggigt ruggiga. Theorins spöken är också bra, mycket bra till och med. Men det är som att äta Marabou när man en gång har smakat Valrhona; gott men inte himmelskt.

Så därför borde Theorin åtminstone titta lite snett på Ajvide Lindqvist. Inte köpa julklappar till honom. Nattfåk är en strålande bok och jag hade älskat den hämningslöst - om jag bara inte visste att det fanns någon annan som gjort det bättre. Men välj för allt i världen inte bort Theorins bok - den är bra! Det är bara jag som har hangups...

Björn som Stephen

Oh dear oh dear - varför tog jag inte tåget söderut och gick på Malmöfestivalen igår? Nu på morgonen läser jag i en artikel på sydsvenskan.se följande:
"Efter en Simon Garfunkel-cover tonar bandets saxofon ut och Björn Ranelid drar igång sin ordsalva ännu en gång. Den här gången härmar han en dreglande Stephen Hawkins till publikens förtjusning."

Björn Ranelid härmar Stephen Hawkins. Jag hade kunnat betala dyrt för att få se det. Tror att minnet av ett sådant framträdande hade hållit mig på gott humör hela vintern.

Förtätad fundamentalism

Kreativiteten var inte utmönstrad - den var fortfarande levande och uppskattad - men den fick stå tillbaka för effektiviteten. Maximal avkastning var vår ledstjärna, det återkom vi ständigt till. Vi lärde oss att prioritera - att fastställa en strategi för optimal framryckning - och att sedan uteslutande inrikta oss på att uppnå det målet.

Så säger Changez, huvudperson i Moshin Hamids Den ovillige fundamentalisten, när han ska beskriva det typiskt amerikanska i sin utbildning. Men det kunde lika gärna vara en beskrivning av Hamids sätt att skriva. Den ovillige fundamentalisten är också oerhört effektiv. Inte mer än drygt 180 sidor, men på dem ryms ett helt liv, berättat på en enda kväll. Romanen kan läsas som en snabbkurs i konsten att skriva förtätat.

Det är också stilen som gör att jag fastnar för boken, trots att den egentligen har lite för hög Flyga drake-faktor för att vara min kopp te. Jag brukar vara sorgligt ointresserad av litteratur som skildrar andra erfarenheter än europeiska/amerikanska. Men man behöver bara läsa ett par sidor innan Changez/Hamids suggestiva röst har hypnotiserat en totalt och man är helt inne i berättelsen om hur Changez med hjälp av sin intelligens, anpassningsförmåga och envishet tar sig från Lahore till Princeton och sedan handplockas för ett framgångsrikt ekonomiföretag på Manhattan. Han har allt, men väljer till slut att riskera alltsammans. Jag ska inte förstöra överraskningen för er som inte läst boken ännu, men kan ändå säga så mycket som att det är intressant att se hur Hamid väljer att motivera Changez handlingar.

Får man reda på varför någon väljer att bli fundamentalist? Är det alls något man väljer? Ja och nej på båda frågorna. Jag insåg under läsningen att jag på något sätt likställt begreppen fundamentalist och terrorist, så jag satt och väntade på att han skulle spränga något, innan jag kom på att jag tänkte alldeles fel. Ändå var väl just det felslutet symptomatiskt för just det som boken handlar om. Jag blev likväl lite besviken på att inte hitta ett tydligare svar i romanen. Jag är inte säker på om jag helt köper Changez utveckling. Naturligtvis är det komplicerat, men ändå.

Samma osäkerhet går igen i hela läsningen. Jag tycker om boken men ändå inte. Det är svårt att sätta fingret på vad som gör att jag är tveksam, men jag tror att det har att göra med att jag skulle vilja ha lite MER av allt. Det är svårt att helt förstå en person man bara följer i knappt tvåhundra sidor, även om författaren är skicklig. Framför allt skulle jag önska mig ett längre slut, för man blir hängande alldeles fritt i luften. Två rader till hade gjort underverk. I brist på dem får man fundera själv. Och det kommer jag att göra. Den ovillige fundamentalisten är en bok som kommer göra den där recensionsklichén: stanna kvar länge efter att man läst sista sidan.


***********************************

Tack till Natur & Kultur som skickat boken.

Perfekt spökhistoria

Känns det deppigt att det regnar? Fear no more - jag har hittat den perfekta boken att läsa i höst, företrädesvis sittande ensam hemma en mörk kväll när regnet smattrar mot rutan, vinden viner och teet kallnar i koppen. Boken heter The Seance och är en klassisk engelsk spökhistoria i ny tappning. Tänk lite Poe, lite Dickens och lite Stoker och så en rejäl skvätt gotik med lite sekelskiftesromantik, så kommer du ganska nära. Det är viktorianskt, underhållande, spännande och stundtals faktiskt riktigt läskigt.



Berättelsen börjar hemma hos familjen Langton i London 1889, där sorgen ligger tung efter att yngsta dottern Alma blivit sjuk och dött, bara två år gammal. Det har gått flera år sedan det hände, men modern är fortfarande djupt deprimerad och tar ut det på Almas storasyster Constance, som hade samma sjukdom men överlevde. Constance lever ständigt i sin döda systers skugga. Constance tar med sin mor till en seans i hopp om att ett möte med Almas ande skulle kunna lugna modern och få henne att gå vidare. Men seansen får tragiska konsekvenser och snart står Constance helt ensam, utan familj. Strax därpå dyker det upp ett mystiskt testamente där en dittills okänd släkting lämnar den förfallna herrgården Wraxford Hall till Constance. Men arvet har en mörk historia och kommer med en varning: Sell the Hall unseen, burn it to the ground and plough the earth with salt, if you will; but never live there.

The Seance är riktigt ruggigt bra - mycket välskriven och med flera tvister som gör att man blir tvungen att omvärdera det man tidigare läst. Beskrivningen av Wraxford Hall har allt man kan önska sig, det är det ultimata spökhuset där det ligger ensamt och isolerat vid Suffolks kust. Stora delar av det är avstängt, hälften håller på att ramla ihop av eftersatt underhåll, det är kallt, mörkt och dimmigt, historier berättas i byn om vad som hänt med husets tidigare ägare, det finns lönngångar, folk begravda inom husets väggar - tja, allt man vill ha. Huset är lika mycket en person som de andra gestalterna i berättelsen.

John Harwood är dessutom skicklig på att skapa trovärdiga karaktärer man bryr sig om. Skildringen av Constances uppväxt i ett hus där sorgen styr allt är mycket skicklig och man känner verkligen med henne. Jag gillar också hur han sätter in det i dåtidens samhälle och får med de idéer som var populära då, som till exempel mesmerism och spiritism. Huvudpersonerna tar också upp en del samtida, verkliga händelser, bland annat tycker de att det är obehagligt med "de där händelserna i Whitechapel" (Jack the Ripper). Fantastiskt roligt att läsa om och oerhört välskrivet!

John Harwood

Som om ett oerhört bra innehåll inte vore nog, har The Seance dessutom fått en otroligt snygg layout, där omslagets svartvita bilder kommer igen inuti boken i varje nytt kapitel. Guldstjärna i kanten för hur bra det passar med känslan i berättelsen.



Så vad väntar ni på? Iväg och köp The Seance. Nu. Jag slår er på näsan om ni låter bli - något så här härligt får man inte missa! Det är en högstidsstund för angolfila skräckfans.

*************************************
John Harwood har också skrivit The Ghost Writer, en annan spooky berättelse om en bibliotekarie med skelett i garderoben. Känner starkt att den kommer att dyka upp i ett eller annat paket från en eller annan engelsk bokhandel här inom kort...

Kisse kom hem!

Att Neil Gaiman var en finfin kille visste vi redan, men när han dessutom skriver inlägg som detta på sin blogg smälter man ju fullständigt och säger naaawh med sockrig röst:

http://journal.neilgaiman.com/2008/08/eyeless-in-attic.html

Ett par dagar senare visade det sig att hans kissemisse verkligen var blind :(

Men nu har hon åtminstone varit hos vetrinären och kommer kanske få medicin...

Själv har jag total kattabstinens eftersom min katt fortfarande är på sommarkollo hos svärmor och leker med hennes 5 andra katter - kul för honom men trist för mig. Därav författar/kattinlägg. Därav slaviskt följa Hitta hem på tv4 hela veckan och fundera på om det inte är dags att bli stödhem åt någon stackars behövande katt. Därav allvarliga planer på att kidnappa grannens katt. Herregud. Jag kommer sluta som en crazy cat lady.

Uppdatering: det finns visst en hel förening för såna som mig...

Sookie Stackhouse misshandlad?

7 september har True Blood, tv-serien som bygger på Charlaine Harris böcker om Sookie Stackhouse, premiär på amerikanska HBO. Jag är inte så högteknologisk att jag kommer kunna se den då, utan lär få vänta ett tag. Frågan är om det gör så mycket. Det jag har läst om den so far gör mig rädd. Den grymt fula postern gör mig också rädd, även om överskriften Thou shall not crave thy neighbor var lite kul.

Jag har hittills knappt hittat något positivt alls om den, åtminstone inte om pilotavsnittet. Läser bara ruggiga saker i stil med det där att Alexander Skarsgård ska spela Eric. The horror, the horror. Den som tycker att den castingen är ok kan ju knappast göra en bra serie, eller? Tänk om de har förstört Harris underbara böcker? Så att alla tror att man är mongo när man säger att man gillar Sookie för alla kommer att ha sett kalkonserien men ingen kommer att ha läst böckerna? Jag kommer börja gråta. Låt oss hoppas att tv-bloggarna har fel och att det de skriver (här och här, till exempel) inte stämmer. Borde det inte finnas ett förbud mot att göra dåliga filmatiseringar av bra böcker?

Änka försvunnen bland gravmonument

En regnig kväll försvinner änkan Odette de Valois spårlöst efter att ha gjort ett besök vid sin makes grav på Père Lachaise-kyrkogården. Förtvivlad vänder hennes kammarjungfru hem ensam, i hopp om att hennes matmor ska ha tagit sig tillbaka på egen hand. Men våningen är tom och mörk. Mitt i natten vaknar jungfrun av att någon tagit sig in i lägenheten och väntar utanför hennes dörr...

Inledningen på The Père-Lachaise Mystery, som är den andra boken i serien om bokhandlaren Victor Legris äventyr i sekelskiftets Paris, ger mig kalla kårar. Miljön är fantastiskt ruggig och trevlig. Ni som inte har varit på Père Lachaise - åk dit! Det är ett av de mest fascinerande och vackra ställen jag varit på. Helt unikt. Systrarna Izner förmedlar stämningen på ett alldeles ypperligt sätt. Och till skillnad från i bok nummer ett, där intrigen stundtals svajade betänkligt, har Izner-systrarna här fått till det. Det är jättespännande! Eftersom läsarna redan känner både Victor, Tasha, Kenji och de andra, kan mer utrymme ägnas åt mysteriet och åt beskrivningar av staden. Vi får följa med till både konstnärer i Montmartre, fattiga Belleville och medier som talar med de döda. Me like! Jag är så himla glad över att ha hittat den här serien!

Nu sitter jag här och känner åtminstone en del av min Edward-abstinens ersättas av akut Victor-abstinens. Jag vill träffa honom nu. Igen. Han är så fin och jag är så kär. Jag är också en inte så lite avundsjuk på Tasha som får bo med honom och vara i hans alldeles underbara bokhandel hur mycket hon vill. Jag känner att en amazonbeställning är i antågande.

I väntan på vampyr: bröd

Läskig iakttagelse: Det är någonting med väntan på Breaking Dawn som får mig att baka bröd. Igår bakade jag som bekant bullar ur Leilas A Piece of Cake och nu är jag i färd med att baka vallmobröd ur Wenche Frölichs Bröd. Jag vet inte vad det här beteendet tyder på, men det känns en smula oroande.

Tills jag har kommit på vilket psykiskt problem tvångsbakandet är ett symptom för, tipsar jag om mina favoritböcker när det gäller bakning. Gäller att utnyttja galenskapen på bästa vis.

Nämnda Wenche Frölichs Bröd är en klassiker i sammanhanget. Här finns recept på allt från enkla frallor till briocher, pitabröd, focaccia och havrelimpa. Dessutom finns en hel del förslag på olika trevliga pålägg och röror att äta till. Jag har haft boken i några år och hunit prova ganska många av recepten, som är genomgående pedagogiska nog att hålla en från de mest ruggiga sakerna som kan hända en intet ont anande bagare. De är lätta att följa och har inte sådär tokmånga ingredienser eller moment som vissa andra (läs Jan Hedh). Boken saknar inte heller inslag av humor; i receptet på vitlöksbröd står det att det kommer att dofta härligt när man gräddar det. Jag provbakade och konstaterade att Wenche antingen har näsförstoppning eller också ett gott sinne för ironi. Helvete, vad det stank! Fast brödet blev verkligen gott.

Jag gillar också Matbröd av Tulla Grünberger. Den är mer inriktad på limpor och lite grövre bröd och saknar Frölichs exotiska brödsorter. Istället finns här fantastiskt bra recpet på lite mer substantiella bröd att sätta tänderna i när man vill ha något att bli ordentligt mätt av. Även här är recepten enkla att följa och de har lagom många mjölsorter och kryddor för att det ska bli av att man gör dem. Här finns bland annat knäckerbröd som är otroligt gott, och små mörka tekakor som smakar yummi med stark ost till en kopp te.

Så glöm alla andra fancy pansy bakböcker (återigen, läs Jan Hedh) med tjusiga recept. Bröd och Matbröd är två böcker som verkligen är gjorda för att användas. Perfekta för hobbybakaren som vårdar sin vampyrlängtan genom att knåda deg.

Dagens ord: bokzappningsapparat

Det finns bara ett möjligt ämne idag - Breaking Dawn-väntan. Jag vaggar omkring som en äggsjuk höna framför brevinkastet i hopp om att mitt paket från Amazon ska ha spöktransfererats hit istället för att som planerat åka båt/flyg. Det finns ju så många smarta forskare; varför har inte en enda av dem byggt en bokzappningsapparat så man kunde få boken i sin hand sekunden efter att man klickat på "köp"? Det hade underlättat.

Nu lär jag få vänta några dagar till och när den väl kommer vet jag ändå inte om jag ska börja läsa den direkt eller vänta tills jag har en ledig helg. För om jag börjar läsa och sedan måste bryta mitt i för att gå till jobbet så kommer jag inte gå till jobbet och det blir ju trist... Får fundera på hur jag ska lösa det där.

Tills dess den kommer roar jag mig med att mumsa på blåbärsbullar ur Leilas A Piece of Cake. Bakade dem i förmiddags. Ska du göra dem är ett hett tips att inte använda pappersformar - blåbären innehåller så mycket vätska att det trots maizena i fyllningen. Använder man då som jag gjorde pappersformar rinner det ut blåbärssaft överallt. Det var himla festligt...

Varulvarnas nya kläder, nåväl, omslag

Jag säger som Ernst Kirchsteiger - tänk vad lite färg kan göra! I det här fallet på ett bokomslag; jag har sett Patricia Briggs böcker många gånger, bland annat på SF-bokhandeln, men har alltid gått förbi dem eftersom de sett så B ut. Men så dök det upp en nyutgåva som såg lågt mycket bättre ut. Vips hade jag köpt den första delen i serien - och det var inte förrän långt senare jag förstod att det var samma bok som jag tidigare valt bort.

Gammalt omslag till vänster, nytt till höger.

Nu är jag emellertid väldigt glad att jag köpte Moon Called; den var oerhört bra semesterläsning. Urban fantasy när den fungerar som bäst. Både välskriven, underhållande och spännande.

Moon Called handlar om Mercedes Thompson, bilmekaniker med eget garage. Allt är helt normalt om man bortser från den lilla detaljen att hennen granne Adam är ledare för stadens varulvar. Ett tag hyser han agg mot Mercedes katt, vilket gjorde mig nervös, men alla kattfans kan vara lugna, det går bra. Mercedes själv är inte heller din vanliga bilmek; hon är en shapeshifter och kan förvandla sig till en coyote. Och hon är uppfostrad av varulvar. Flocken accepterar henne så länge hon håller låg profil. Men en dag dyker en främmande varulv upp på hennes trappa, hemlös och förvirrad. Mercedes tar hand om honom, men det visar sig snart att han inte är ensam. Några bad guys är ute efter honom och de tvekar inte att skada den som står i vägen för dem.

Vanligtvis är jag lite skeptisk mot varulvsböcker - det blir så mycket rangordning och alfahannar och gud vet allt. Men Moon Called fungerar alldeles utmärkt. Mercedes granne Adam är helt ok trots att han är alfahannen med stort A. Han är till och med lite snygg och trevlig. We like. Mercedes själv är rolig och smart - en coyote jag gärna träffar igen. Del två i serien, Blood Bound, ligger och väntar på mig när jag kommer tillbaka till jobbet om en vecka; den är det enda som får mig att känna någon som helst entusiasm för att gå dit...