Den stora romanen om Texas

"Den stora romanen om Texas" har den kallats, Philipp Meyers bok Sonen. Efter vår Texasvistelse förra året var jag mycket nyfiken på att läsa, och nu tog jag mig äntligen an de nära 600 sidorna om familjen McCullough.

I romanen följer vi omväxlande tre av familjemedlemmarna; Eli McCullough som föds 1836 och som ung blir kidnappad av comancheindianer som han sedan växer upp med, hans son Peter som i början av 1900-talet kämpar för att bygga upp familjens ranch i en tid av hårda strider, samt den senare, nutida släktingen Jeanne Anne, som ser tillbaka på ett långt liv präglat av kampen att hålla kvar familjens hopsamlade rikedomar. Romanen pendlar mellan deras tre berättelser, som var och en får spegla sin egen del av den amerikanska drömmen/mardrömmen.

Jag har hört mycket gott om Sonen, och här finns otvivelaktigt en hel del som är bra. Meyer är duktig på att skapa starka karaktärer och skildra miljöer så man ser dem tydligt för sig. Det är roligt att läsa om ställen som vi var på; romanen utspelar sig till stor del i de delar av staten där vi bodde och åkte runt. Jag tycker också mycket om själva idén till romanen och här finns många scener som har ett verkligt driv. Men som helhet blir jag ändå ganska besviken. Boken är TJOCK och hade utan tvekan tjänat på att skäras ner en hel del. Nu känns den ojämn; vissa avsnitt är jättespännande, andra rent ut sagt urtrista. Jag hade t ex inte haft något emot om den bara hade fokuserat sig på Elis berättelse, både hans liv hos comancherna och efteråt, för det är i mitt tycke den bästa, mest intressanta delen av boken.

Men jag kommer inte riktigt överens med själva tonen i romanen. Meyer verkar ha gått in för att göra en stenhård, jättetuff bok om hur hårt livet därborta var (och är), och frossar i våldsamma detaljer. Jag överdriver inte när jag säger att det på flera sidor bokstavligen talat skvätter både hjärnsubstans, blod och avföring. Det kan det nu mycket väl få göra i en bra bok – men det måste ha ett syfte. Här vet jag inte riktigt vad det är. Poserande? Det är självklart att det var hårt därborta dåförtiden, men här blir det mest ett gottande i våld och brutalitet som känns väldigt macho på ett rätt tröttsamt sätt. Så njä. Inte min kopp te alls, detta. Synd, för både Texas och USA i stort har en enormt spännande historia som jag gärna läser om. Jag får hitta någon som berättar om det på ett sätt som passar mig bättre.  

Jag träffar Donna Tartt! (OMG! OMG!! OMG!!!)

Inte ens minsta lilla plupp hade jag vågat skriva in i kalendern på 7 november, så rädd var jag att det skulle bli inställt. Men klockan 19 satt vi allesammans andäktigt bänkade på Bookpeople i Austin, och så kom hon till sist nerför trappan och fram till podiet: Donna Tartt, mycket petite, mycket intellektuell, perfekt artig på ett typiskt väluppfostrat sydstatssätt, och oklanderligt klädd i välsittande grå kostym med röd skjorta med manschettknappar i guld samt en käckt uppstickande vit- och svartprickig näsduk i bröstfickan. Hello, sa hon och såg glad och lite nervös ut. Herregud, herregud, herregud, tänkte jag. 

Tartt började med att läsa ur The Goldfinch, stycket när socialtjänstarbetarna kommer till lägenheten för att hämta Theo. Hon läste bra, men jag blev helt fascinerad av hur väldigt annorlunda det lät jämfört med hur jag hade uppfattat texten. När hon själv läste, fanns där mycket mer humor än jag hade sett i den. Det stämde också bra överens med svaret som Tartt något senare gav till kvinnan som lätt hysteriskt förklarade att hon inför besöket hade läst igenom alla Tartts tre romaner på tio dagar och nu var lite orolig: hur levde Tartt som författare med all denna svärta som kvinnan tyckte sig se i böckerna? Är de verkligen bara så mörka, undrade Tartt. Där finns väl mycket annat också?

Frågestunden fortsatte med en stackars man som undrade om Tartt visste vad som hade hänt med brodern i The Little Friend. Tja, om du läser boken så står det faktiskt, svarade Tartt. Va, sa mannen. Du kan ju googla, sa Tartt och fortsatte att på ett väldigt vältaligt men smått elakt sätt förklara att det faktiskt inte var så svårt att klura ut om man bara läste ordentligt ... Ojoj. Förnedringen pågick en liten stund, tills mannen räddades av att någon ställde en annan fråga.

Det jag tyckte var mest intressant var hur Tartt ser på språk och hur hon arbetar med det i sina romaner. Hur hon kan lägga väldigt lång tid på att hitta just rätt sätt att beskriva något, hur orden inte bara ska betyda rätt sak och ha rätt stilvärde, utan också låta rätt. Romanerna ska vara perfekta på meningsnivå; läsaren ska mening för mening lockas vidare. Jag tycker att den målsättningen märks i The Goldfinch, som verkligen är sjukt välskriven trots att den är så massiv. Inget slarv där, inte. 

Innan arrangemanget började, hade vi blivit strängt tillsagda att absolut inte fotografera, varken under pratet eller signeringen. Jag blev sjukt besviken, men förstod varför när en stackars bokhandelsmedarbetare diskret försökte ta en bild, vilket ledde till att Tartt helt och hållet kom av sig, gömde ansiktet i händerna och en lång stund pratade om hur jobbigt hon tyckte det var att bli fotograferad när hon stod framför folk och oj och oj och ... Låt oss säga att ingen ens försökte ta några bilder efter det. Det var synd, men ok. Vill man inte vara på bild så vill man inte. Måste vara jobbigt att vara så kameraskygg, dock.

Sist men inte minst var det signering. Jag kramade min Goldfinch i famnen och fick en extremkort men superartig pratstund medan hon skrev: oj, var jag från Sverige? Hon gillar Sverige, väldigt mycket. Och - missa icke detta - HON KOMMER TILL SVERIGE I MARS!!! Jag hade inte möjlighet att fråga exakt vad hon skulle göra förrän jag blev bortföst av stressade signeringsvakter, men ändå! Hon kommer till vårat lilla land! Och det verkade som att det skulle vara ett officiellt besök, så då kanske det finns fler chanser att se & höra & träffa henne. Wheee! Wheee! Wheeeeee!!! Jag gör gärna om det, många gånger till.

Perfekta boktips

Jag har ju orerat om fantastiska bokhandeln BookPeople i Austin, Texas tidigare och då har ni säkert suttit där och tänkt att det är ju kul men Texas ligger långt från Sverige ... Och det gör det ju. Och det är ju lite trist.
Men en av de bästa sakerna med BookPeople är att man hittar så galet många nya, bra böcker hos dem som man inte hört talas om tidigare men som man genast man ser dem förstår att man bara måste läsa. Och det fina med det - många av de tipsen, plus en hel del andra oumbärliga förslag och nyheter, hittar du på deras blogg MysteryPeople. Försök klicka in där utan att hitta minst en ny bok du vill läsa, I dare you ... Ruggigt många bra lästips, så in dit allesammans nu, omedelbums!

Teprovning med CS Lewis

Nej, jag hamnade inte i Narnia trots att jag drack en stor kopp av CS Lewis Tea Blend. Det var ju en liten besvikelse. Min teori är dock att det beror på att jag inte äger ett sånt där stort gammalt fint klädskåp. Hade jag gjort det, hade utgången kunnat bli en annan.

Nå, teet var hur som helst ok. Ett ganska rustikt och typiskt English Breakfast-liknande te med mycket smak, lite "torrt". (På påsen står det att det är Irish Breakfast, men jag vet inte om jag håller med om det riktigt?) Jag dricker inte te med mjölk, men annars kan jag tänka mig att det här kunde vara en sort som säkert funkar att blanda. Pluspoäng får de för att de så fint skrivit på påsen att "teet passar bra tillsammans med en god bok". Däremot tycker nog jag att en författare som CS Lewis skulle passa bättre till ett lite mer blommigt/fruktigt te. Något med lite mer fantasi, typ. Det här teet är så att säga mer realistiskt ... Helt ok, men kanske inte vad man väntar sig när man läser namnet på påsen. Det får tre böcker av fem möjliga i betyg.

CS Lewis Blend kommer från Tea Embassy i Austin.
Den gröna lilla grejen på bilden är min dinosaurieformade tekula, min Tea-Rex.

Karen Thompson Walker live

Vad gör man i Texas en fredagskväll? Tja, dricker margaritas och äter tacos, vanligtvis. Men så finns det andra fredagar, när man kan åka till Austin och först äta mat utomhus och det är alldeles ljummet i luften fastän det är januari (en av de klart bästa sakerna med att vara här). Och sen, efter det, så kan man gå till min nya favoritbokhandel BookPeople för att lyssna på Karen Thompson Walker när hon pratar om The Age of Miracles. Och så kan man samtidigt passa på att shoppa lite för det där presentkortet man fick. Skulle nog vilja påstå att det var ett ypperligt fredagsnöje, helt enkelt.

Jag gillade verkligen The Age of Miracles (läs om den här), så det var himla roligt att höra Karen Thompson Walker berätta om den. Född och uppvuxen i Kalifornien, där hotet om The Big One, den där riktigt stora jordbävningen som förr eller senare spås komma och förstöra allt i sin väg, så menade Karen att hon nog alltid har burit på den där dova känslan av en katastrof, insikten om att livet som vi känner det en dag plötsligt kommer att ta slut. Hon gillar katastroffilmer (även kalkonvarianten av dem, hehe), och så dök det en dag upp en bokidé i huvudet. Hon jobbade på förlag, och tänkte att ja, det här borde ju någon kunna skriva en bok om, men att hon själv kanske var den där "någon" dröjde innan hon kom fram till. 

The Age of Miracles skrevs tidiga mornar innan jobbet, och Karen menar att hon hade stor nytta av att ha jobbat som redaktör. Erfarenheten av att fixa till andras berättelser hjälpte henne att forma sin egen. Samtidigt visste hon hur extremt svårt det är att få något publicerat, så hon trodde aldrig att hennes manus faktiskt skulle bli en riktig bok. Skrivandet var istället något hon främst gjorde för sin egen skull. 

En av sakerna jag bäst gillade med The Age of Miracles var att allt kändes väldigt realistiskt. Hur mycket research gjorde hon, undrade publiken. En del. Hon läste på om människors sömncykler, hur växter, djur och människor påverkas av ljus. Lite fysik. Men hon var för blyg för att höra av sig till någon forskare, så det var inte förrän alldeles i slutet, när det till sist hade blivit bestämt att den skulle ges ut, som hon samlade mod nog för att låta en fysiker läsa och kommentera. Så här i efterhand konstaterar Karen att hon nog knappast skulle ha vågat ta sig an ett så gigantiskt scenario om hon verkligen tänkt igenom alla konsekvenser innan hon började skriva; kanske hade det varit enklare med en mindre, ej världsomspännande katastrof ...? Nå, vi är glada att hon inte visste!

Hon berättade också om vilka böcker/författare som inspirerat henne, och nämnde då bl a José Saramagos Blindheten och Cormac McCarthys Vägen - släktskapet kändes ju självklart när hon sa det, men jag hade faktiskt inte dragit den parallellen innan. Andra författare hon gillar att läsa: Julie Otsuka, Jeffrey Eugenides.

Karen läste även ett par stycken ur boken, och svarade på publikens frågor. Ovanligt många frågor; amerikaner verkar vara mycket mer benägna att ställa frågor när de får chansen. Stor skillnad mot svenska författarframträdanden, där min erfarenhet är att det oftast blir pinsamt tyst när författaren förklarar ordet fritt. Naturligtvis ställdes här också den obligatoriska frågan: skriver hon månne på något nytt? Jo, det gör hon. (Whee!) En roman är på väg. Men den är ännu så ny och ofärdig att hon inte vill prata för mycket om den. Helt ok - vi väntar med spänning!

Übersnygga lästips i übertrevlig butik

Titta här!
Är inte det här några av de finaste, mest ambitiösa lästips-skyltarna ni någonsin har sett i en butik, så säg? (Klicka på bilderna för att se dem i större format.) Det är ju helt omöjligt att inte vilja plocka åt sig boken de handlar om från hyllan.

De här och flera andra lika fina, finns på Book People i Austin, Texas. Vi besökte butiken för några veckor sedan, och den var verkligen en av de där bokhandlarna där det räcker att stiga innanför dörren för att känna sig hemma. Ooooh, tänker man och ser sig förtjust omkring. Blicken irrar mellan lockande nyhetsbord och en pappersavdelning full av litteraturnördiga saker man vill-vill-vill köpa, och man förstår på bara några skälvande sekunder att det här kommer att bli en favvo-butik. Man förstår också att den här butiken kommer att få en inte oansenlig del av ens kommande lönepengar. 

Book People är en oberoende butik (alltså inte med i någon av de stora kedjorna) och så ambitiös att man baxnar. Här har man verkligen tagit fasta på att ge kunden inspiration och tips; de snygga skyltarna ovan hör hemma på tonårsavdelningen, men i princip varenda hylla i butiken har en sektion på mitten där personalens och kundernas lästips på just den avdelningen frontas (hoppas det syns lite grann på bilden nedan). Jag hittade hur många böcker som helst som jag ville läsa, bara genom att kolla tipsen. Texterna på skyltarna är också otroligt välskrivna, personliga och roliga att läsa. Jag är grymt imponerad. 

Just det här att man kan gå in och hitta en miljon böcker man inte alls kände till sedan tidigare men som man blir helt förälskad i så fort man ser dem, är något av det jag gillade bäst med Book People. Det hänger delvis samman med att de uppenbart har väldigt kunnig och läsglad personal, delvis med att de är oberoende. Jämför man med t ex Barnes & Noble, så är utbudet på de helt annorlunda och tusen gånger roligare. Jag älskar verkligen den typen av butiker och försöker handla hos dem så att de ska kunna finnas kvar.

Om jag förstod det rätt, ska det även finnas någon app genom vilken man kan köpa e-böcker hos Indiebound-bokhandlarna (Indiebound är en förening för USA:s oberoende bokhandlar), och det låter ju himla käckt. Ska kolla upp hur det fungerar, för i så fall skulle man ju kunna handla av dem även på distans, istället för att köpa hos Amazon. Det vore trevligt. 

Som om det inte vore nog med ambitiösa tips i hyllorna, har Book People även ett helt gäng olika bokklubbar varje månad. En del av dem är "vanliga" och läser t ex nyutkomna böcker, medan andra har teman som "de där klassikerna som du verkligen borde ha läst i skolan men aldrig brydde dig om", skräckcirklar, och sci-fi-cirklar. Det finns något för alla, garanterat. Utöver det anordnar de mängder av signeringar och uppläsningar. Som sagt, jag är imponerad. Och lite kär i hela butiken, tror jag bestämt. 

Book People ligger på 603 N Lamar i Austin, och här är deras hemsida, och Facebook. Väl värda att kika in på/följa för det kommer en hel del bra lästips den vägen också.