Annorlunda deckardebut

En sjuårig, naken och nedblodad flicka vandrar rakt in på ett bankkontor i Stockholm. En stund senare vandrar hon ut därifrån, med en större summa pengar, och försvinner spårlöst. Ingen vet vem flickan är eller vart hon kan ha tagit vägen.

Så börjar en av årets mer annorlunda deckare, Leona – Tärningen är kastad av debutanten Jenny Rogneby. Det är spännande från första sidan, och eftersom det dessutom dyker upp en hel del överraskande vändningar under vägen, så fortsätter jag girigt att läsa. Polisen Leona som får i uppdrag att utreda rånet, är en milt sagt ovanlig polis, och därför ganska mycket mer intressant att läsa om än många andra i genren.

Så – inte illa alls. Det enda jag har att invända är att slutet känns lite sådär. Där kunde jag ha önskat mig något mer. (Kanske framför allt eftersom jag drog på mig biblioteksböter för att hinna läsa ut det, haha!) Nej, men skämt åsido: helt ok debut, och klart roligt med något som sticker ut från mängden. Fortsättning är på väg och jag kommer säkert läsa den också.

Läs mer om Jenny Rogneby på hennes Facebooksida.
 

Som den där tryckta känslan innan sommaråskvädret bryter ut

En blurb behöver inte betyda något. Men ett helt imprint, under en känd författares namn? Ja, det räckte i alla fall som rekommendation för mig. Ivy Pochodas Visitation Street är en av titlarna som Dennis Lehane valt ut till HarperCollins satsning i hans namn. Konceptet är alltså nya, okända författare handplockade av redan känd författare. Utmärkt idé, åtminstone i det här fallet!

Visitation Street har också en viss Lehane-/noir-ton, märker man snart. Vi befinner oss i det halvsunkiga området Red Hook, Brooklyn, där de två tonårstjejerna Val och June en varm sommarkväll bestämmer sig för att döda tristessen genom att ge sig ut på en uppblåsbar liten flotte. Rakt ut från piren paddlar de, rakt ut på öppet vatten. Tidigt morgonen därpå hittas Val, blåslagen och medvetslös på stranden. Men June är spårlöst försvunnen. 

Jag gillar den starka miljöskildringen; här luktar, smakar och känner man varenda nyans av gatorna i området där karaktärerna rör sig. Stämningen är olycksbådande och dov, som luften precis innan det stora sommaråskvädret bryter ut. Här finns också ett helt persongalleri att förälska sig i, med kraftigt luggslitna människor man inte kan låta bli att tycka om, trots – eller på grund av – deras många brister. 

Jag läser Visitation Street girigt, framför allt i början. I bokens andra hälft tycker jag att den tappar en del i tempo; det hade kanske behövts något mer där för att hålla uppe intresset. Detta sagt medvetet om att Visitation Street är långt ifrån en klassisk thriller med allt vad det innebär av polisutredningar och actionscener. Visitation Street är istället berättelsen om de som brottet berör, vare sig de vill eller inte. Här finns också ett starkt socialt samvete, som varken väjer eller förenklar. 

Så – kanske inte helt perfekt, men verkligen inte illa! Jag ser fram emot både fler Lehane-valda böcker och fler romaner av Ivy Pochoda. 

Mera mord i New Orleans

Förra året upptäckte jag av en slump Joy Castros cajun-doftande kriminalroman Hell or High Water, och blev stormförtjust både i huvudpersonen, journalisten Nola, och i hur Castro inte bara skriver en grymt spännande och tät deckare utan också skildrar New Orleans mörka sidor och klassproblematik. Nu finns uppföljaren Nearer Home ute, och jag var ju självklart tvungen att kasta mig över den också.

I Nearer Home joggar Nola en tidig morgon i Audubon Park när hon hittar liket av en mördad kvinna, som visar sig vara en av hennes tidigare lärare på journalistutbildningen. Vetgirig som hon är kan Nola naturligtvis inte låta bli att undersöka vad hennes gamla professor hade för sig dagarna innan hon dog, och snart har hon själv hamnat i samma hotfulla situation som ledde professorn till en för tidig död. Hon vet för mycket, och någonstans där ute finns någon som är beredd att mörda för att bevara sina hemligheter.

New Orleans är som gjort för mordhistorier av alla sorter. Den här bilden är från en kvällspromenad vi tog när vi vad där i december förra året. Inte svårt att tänka sig både en och tre hemska saker som försiggår bakom de stängda fönsterluckorna ...

Själva mordgåtan är i mitt tycke lite svagare i Nearer Home än den i första boken, och det blir inte riktigt samma intensiva spänning. Kanske beror det på att både mordet och motivet här är mycket mindre personligt än vad det var förra gången, och därför engagerar det inte lika mycket. Engagerar gör däremot skildringen av klass och kön, hur det är att försöka ta sig upp från ingenting till att bli någonting och att vistas i en klass där man alltid känner sig lite främmande, hur framgångsrik man än är. Castro är fenomenal på att beskriva känslan, och på att fånga de små men avgörande detaljerna. Och det är omöjligt att inte tycka om Nola. Hon är en av de där huvudpersonerna som redan från första sidan har en alldeles egen röst och som man känner att man blir vän med. Jag väntar redan på en bok nummer tre i serien – hoppas att det blir en sådan!

Besök Joy Castros författarwebb!

Mördaren ljuger inte ensam

En viss ytlighet – hur skulle man INTE kunna falla för de vådligt snygga omslagen på nyutgåvorna? – samt ett mångårigt vurmande bland bokbloggarna (jag tittar på er, Helena och Helena!), fick mig att till sist göra slag i saken och läsa min första bok av Maria Lang. Det känns skönt att äntligen ha kommit till skott, för är det inte snarast allmänbildning att ha läst henne ..? Jag skulle nog nästan vilja säga det.

Jag började för enkelhetens skull med debutboken, Mördaren ljuger inte ensam, och hann inte mer än öppna den förrän där kom en otroligt stark känsla av sommar, semester och ljuvlig slöläsning i hängmattan över mig. Det här är boken man borde ha med sig på en stugsemester, tänker jag. Det hade varit perfekt att läsa om hur den unga Puck hamnar mitt i en mordgåta när hon besöker sina vänners sommarstuga, samtidigt som man själv skulle sitta just i en sånt där typiskt svenskt litet sommartorp någonstans vid en sjö.

Miljön plus huvudpersonerna Puck och Eje är helt klart vad jag tycker bäst om med Mördaren ljuger inte ensam. Det känns fint att veta att man kan träffa dem i fler böcker. Och mordgåtan? Tja, den däremot är kanske lite gammaldags och inte så överraskande. Här får man ha i åtanke att det var en helt annan sak när boken skrevs. Det jag nästan istället blir mer nyfiken på är Maria Lang/Dagmar Lange själv, som verkar ha varit en verkligt udda fågel och en synnerligen egensinnig, viljestark person. Kanske fortsätter jag med Lena Lundgren & Lisbeth Wikners nya biografi om henne? Det känns som att den kan vara väl så spännande. Trevligt att äntligen ha fått stifta bekantskap med denna deckarikon, hur som helst!

Missa inte heller Fiktiviteters Maria Lang-tema nästa helg! 

Pinsamt, Brooklyn

Jag hade sparat den senaste delen i serien om Brooklyn, bokbindaren med en obehaglig förmåga att alltid snubbla över lik, för att ha den vid något tillfälle när jag bara ville slöläsa, sådär lite avslappnat. Serien om Brooklyn brukar ju oftast erbjuda just det: total relaxing i bästa cozy crime-anda. Blev därför extremt BESVIKEN när det visade sig att A Cookbook Conspiracy inte bara var gruvligt seg och tråkig, utan även hade ett tämligen pinsamt korrfel.

Jag vet att jag i egenskap av redaktör och korrläsare är överkänslig, men när man i en bok som till stor del handlar om att huvudpersonen är boknörd, plötsligt läser att hon arbetar med en gammal utgåva av Jane Austens Northanger ALLey ... Hela det fiktiva bygget skakar lite där, kan man säga. Jag störde mig extremt mycket på att ingen hade upptäckt det (synnerligen genanta) felet innan boken gick till tryck. Så nä. Tråkig plott och tråkiga fel – A Cookbook Conspiracy får nog lägst betyg av alla i serien.

Läs om de andra delarna i serien Bibliophile Mysteries.

Som ett hårt slag i magen

Så här i efterhand var Katarina Wennstams Stenhjärtat kanske inte det smartaste valet – i en iskall januari som redan känns lite småtung hjälper det ju inte direkt att läsa en nattsvart (och då menar jag verkligen nattsvart) bok om barn som far illa och folk som mår dåligt. Jag kände mig fruktansvärt nedstämd när jag läst färdigt. Det ska man dock inte lasta Katarina Wennstam för. Hon gör det hon brukar göra, och gör det bra: skriver spänningsromaner om angelägna ämnen. Stenhjärtat sitter som ett hårt slag, rakt i magen.

I Stenhjärtat återser vi Shirin Sundin, som den här gången blir utsedd till målsägarbiträde för en flicka som bara är några månader gammal. Flickan heter Gloria och har av sina föräldrar förts akut till Astrid Lindgrens barnsjukhus, efter att hon fått andningssvårigheter. Men när läkarna undersöker henne, hittar de tecken på att flickan misshandlats svårt, inte bara en utan flera gånger tidigare. Kroppen visar skador som hon inte kunnat få genom olyckshändelser. Men vem är det som har gjort henne illa? Shirin Sundin, polisen Charlotta Lugn och de andra som ska utreda fallet får en svår utmaning när familjen sluter sig och ingen vill berätta.

Stenhjärtat är som sagt nattsvart, inte bara för att den tar upp ett fruktansvärt ämne, utan också för att så många av huvudpersonerna mår så dåligt på andra sätt. Shirin, som i tidigare böcker i serien tvekat kring vad hon egentligen känner för sin man Fredrik, drabbas här av ännu starkare tvivel som gör vardagen närapå outhärdlig. Charlotta har det också svårt, med relationen till sin mamma. Och alla i den misshandlade flickans familj mår förstås också dåligt.

För mig blir alltsammans lite väl mycket. Katarina Wennstam skriver i vanlig ordning bra, och jag tycker om att hon aldrig förenklar ämnena hon tar upp. Skildringen av utredningen och allt däromkring känns påläst och trovärdig. Det råder heller ingen tvekan om att ämnet är angeläget – vem skyddar de barn som misshandlas i hemmet? Och hur? Men som sagt: kanske ingen bok att läsa i januarimörkret, och absolut ingen nöjesläsning på det sätt som andra deckare kan vara. Boken är mer ett debattinlägg i fiktiv form än en spännande historia. Bra, men/och extremt obehaglig.

Andra som också har läst: Bokbabbel, Bokhora, SvD, SmP, Annika Koldenius, Sydsvenskan.
Så här tyckte jag om Katarina Wennstams tidigare böcker Alfahannen, Dödergök, Svikaren.   

Hillbilly Noir

Ibland hittar man just rätt bok vid rätt tillfälle: jag var sugen på något riktigt mörkt, rent ut sagt skitigt, och gärna något som utspelade sig långt nere i amerikanska södern. Hos BookPepole hittade jag Joe R Lansdales roman Edge of Dark Water, som verkade uppfylla samtliga av önskemålen. Egde of Dark Water blurbas av Joe Hill som "hilbilly noir", och det är en ganska bra beskrivning.

Här möter vi tre tonåringar som under depressionen lever ute på landsbygden i östra Texas, intill Sabine River. En dag hittas deras väninna May Lynn mördad, dumpad i floden. Eftersom May Lynn inte var rik och just inte har någon familj, läggs utredningen om vad som har hänt henne strax ner. Hon begravs utan åthävor, och så var det med det.
Men May Lynns vänner bestämmer sig för att hedra sin kamrat. De gräver upp kroppen (!), bränner den (!) och tänker att de ska föra askan till Hollywood, eftersom May Lynn alltid drömde om att få komma dit. Samtidigt föreställer de sig att det ska bli en chans för dem själva att fly från sina egna miserabla liv och kanske få en annan tillvaro. Men så hittar de May Lynns dagbok, och i den finns ledtrådar till vad som hände henne. Snart är de tre inte bara på flykt, utan dessutom jagade. Men vem är det egentligen som förföljer dem?

Först blir jag nästan lite chockad; berättelsen har en väldigt rå ton samtidigt som den är lite sådär torrt matter of fact-humoristisk och det känns i förstone som en underlig kombo, eftersom det som händer i den är rätt hemskt och de inblandade verkligen kanske borde reagera på ett annat sätt. Jag har lite svårt att hitta fotfästet till en början, och Edge of Dark Water är definitivt inte en bok som passar alla. Känsliga läsare göre sig icke besvär. Men efter ett tag tystnar invändningarna och jag bara läser och läser och upptäcker att jag inte kan släppa boken. Det har på något sätt blivit bra, riktigt bra till och med. Jag börjar fastna för de där luggslitna, tvära personerna och den råa stilen. Sen läser jag en bit till, och då blir det fruktansvärt spännande på ett ännu mer sträckläsarartat sätt. Säg Skunk och jag skriker - jag ska låta er som vill läsa boken själva upptäcka vem DET är ...

Men hur som helst: mycket kul att ha gjort denna nya thriller-bekantskap. Extra plus att boken hittades via tips på fina BookPeople, och att tydligen även trevliga English Bookshop har tagit in den i sortimentet och tipsat. Jag kommer definitivt att läsa mer av Lansdale framöver, för jag känner redan nu att jag gärna vill ha mer av det där råa, smutsiga mörkret som var så sjukt spännande, och mer av miljöerna. Mer av allt, helt enkelt.

Besök Joe R Lansdale på webben, eller följ honom på Twitter.

Hej då Gerlof! Hej då Öland!

Det känns som om det blir mindre och mindre övernaturligheter ju längre man kommer i Johan Theorins Ölandsserie - i avslutande delen Rörgast är det i nästan ingenting. Allt som i förstone verkar mystiskt har en högst naturlig förklaring. Jag kan tycka att det är synd; dels gillar jag ju spök, dels gjorde det att Theorins böcker skilde sig från deckarmängden. Men spökbristen till trots är Rörgast ändå ok läsning, och känns på det hela taget som en både logisk och rätt värdig, passande avslutning på serien.

Rörgast har två parallella historier, en nutida del där en hemvändare med hämnd i sinnet kommer till det sommarfagra Öland för att till sist göra upp med sitt och sin familjs förflutna, och så en historisk del där vi får följa med två bröder som emigrerar till vad de tror ska vara lyckans förlovade land. Båda delarna funkar, både ensamma och tillsammans. Det genomgående temat är skuld och försoning, och det gestaltas väl i bådadera. Rörgast kvalar in som om inte det mest spännande Theorin har skrivit, så åtminstone ett helt ok serieavslut.

Så här tyckte jag om Nattfåk och Blodläge. 
Andra som också har läst: Bokbabbel, Hyllan, Boktokig, SvD, Smp, GP,  Bokboxen.

Jul med Ruth Galloway

I år hade jag lyxen att kunna unna mig ovanligt mycket lästid under juldagarna - herregud så skönt att kunna ligga i soffan, dricka kaffe, mumsa choklad och bara läsa, läsa, läsa! Det var på tok för länge sedan sist. En del av tiden tillbringade jag med allas vår arkeolog Ruth Galloway, närmare bestämt i A Dying Fall.

Boken är femte delen av Elly Griffiths serie om Ruth, och vid det här laget känner läsaren henne rätt väl. Jag valde den här som julläsning för att jag tänkte att den kunde vara lagom avkopplande och lite småspännande, och de förväntningarna infriades väl på ett ungefär. Ruth kontaktas av en vän och arkeologkollega som hon inte träffat sedan studietiden; han vill att hon ska titta på ett gravfynd han gjort och som han tror kan vara smått sensationellt - men innan Ruth kommer dit dör han i en anlagd brand.

Det börjar ganska spännande, och sedan puttrar det på. Och puttrar på. Och puttrar ännu mer ... Bortsett från en scen på ett nöjesfält mot slutet, blir A Dying Fall aldrig så värst spännande, tycker jag. (Tycker också att jag känner igen den känslan lite även från tidigare Griffiths-läsningar; kanske gillar jag egentligen inte serien lika mycket som jag inbillar mig? Jag vet ju att det här är en av de mest omtyckta böckerna i serien, och ändå faller jag inte pladask?) Det är mer sådär mysdeckaraktigt och trevligt och snällt mest hela tiden. Det är inte dåligt, men jag hade nog ändå velat ha något med lite mer dramatik och action i. Blodtörstig, jag? Jovars.

Och vad ÄR det för övrigt med Ruths viktfixering? Den har ju diskuterats åtskilliga gånger tidigare bland Ruths bokbloggarfans - men i A Dying Fall blir den extrem. Ruths vikt (när man räknar om den till kilo är hon ju inte ens särskilt tjock!) och hennes förhållande till mat nämns så många gånger att man blir helt trött. Så gott som varenda kvinna hon möter, definieras också utifrån sin vikt (=oftast påfallande smala och vackra jämfört med Ruth). Tröttsamt!
Så mjä. A Dying Fall är trevlig och ok, men jag ska nog istället välja något betydligt ruggigare att läsa nästa gång.

Andra som också har läst: Annikas kultur- och litteraturblogg, Stringhyllan, Books ABC, Bokomaten, Enligt O.

Surf's up, Agatha!

Titta, det här är Agatha Christie! Avbildad tillsammans med surfbrädan Fred, på Waikiki Beach 1922.
Jag hade ingen aning om att deckardrottningen ägnade sig åt sådana fritidssysselsättningar, men tydligen lärde sig Agatha surfandets ädla konst under sin årslånga jorden-runt-resa.
Om surfandet skriver Agatha i sin självbiografi:
"Oh, it was heaven! Nothing like it. Nothing like that rushing through the water at what seemed to you a speed of about two hundred miles an hour; all the way in from the far distant raft, until you arrived, gently slowing down, on the beach, and foundered among the soft flowing waves."
Jag gillar att tänka mig Agatha på en surfbräda!

Mer om surfandet och om resten av jorden-runt-resan går att läsa i The Grand Tour, en resedagbok med bilder, som jag måste erkänna att jag, trots att jag inte är någon större Christie-fantast, blir lite nyfiken på!

Via: The Guardian

Tebjudning med Diane Setterfield

I kategorin "evenemang man sjukt gärna hade velat gå på om man hade befunnit sig i rätt stad" noterar vi en sällsynt lockande tebjudning: deckarbokhandeln Murder by the Book i Houston bjuder 18 november in till te/lunch med Diane Setterfield.
De som anmäler sig till evenemanget får till det facila priset av 67 dollar inte bara fika och författarframträdande, utan också ett signerat ex av Bellman & Black. Hur trevligt låter inte det??
Tidigare författarframträdanden i samma serie har bl a varit Harlan Coben, Michael Connelly och Janet Evanovich. Låt oss - än en gång - konstatera att Murder by the Book är grymt bra på att ordna framträdanden.
Är det förresten någon av er som hunnit läsa Bellman & Black ännu?

Läs om mitt (hittills enda) besök på Murder by the Book här.

Bisarrt, farligt och blingigt i Texas

Vissa författare har förmågan att skriva ihop karaktärer som är så himla sköna att vara med att man gärna skulle läsa hur många sidor som helst, bara för att få fortsätta hänga med dem. Det behöver inte nödvändigtvis vara så att karaktären egentligen är så värst trevlig, det kanske inte alls är någon man skulle ha gillat i verkliga livet, och ibland behöver inte heller boken i vilken personen bor vara så fantastisk som helhet - men oj, så schysst man har det medan man läser om dem. Känner ni igen situationen?
En sådan bekantskap var Tommie i Julia Heaberlins Playing Dead, som jag läste och gillade i våras. Glad i hågen kastade jag mig nu därför omedelbart över Heaberlins andra bok, Lie Still, som kom ut nu i somras. Jag blev inte besviken.

I Lie Still hamnar vi i den lilla staden Clairmont i Texas, dit Emily Page och hennes man just har flyttat. De kommer från Manhattan, och kulturkrocken med de blingiga, nyrika, bisarra och yviga Texasborna är total. Men maken har fått ett bra jobb, och Emily vill gärna glömma allt som påminner om hur livet tidigare varit. Flytten till Texas ska förhoppningsvis bli en nystart för dem, där de dels kan lägga en jobbig incident med en stalker bakom sig, dels se fram emot barnet de äntligen väntar tillsammans.

Naturligtvis funkar inget av det där så som de har tänkt. Emily blir inbjuden till en av de andra hemmafruarna, och upptäcker att det verkar finnas något slags konstig klubb bland fruarna i staden, där endast ett utvalt fåtal får delta. Men klubbens ledare försvinner spårlöst, och Emily mottar en mängd nya, anonyma hot. Den lilla staden visar sig vara allt annat än lugn och fridsam.

Emily är i likhet med Tommie extremt rolig att umgås med - jag gillar verkligen både henne och hennes man. Heaberlin har en vass, ironisk och smart ton som är en fröjd att läsa och det är jätteskoj att efter våra resor nu kunna känna igen en hel del från The Lone Star State. Själva deckarintrigen kommer här liksom i Playing Dead lite i skymundan, den når inte riktigt upp till samma nivå som miljö- och karaktärsskildringen, men som helhet betraktad är Lie Still ändå en riktigt bra bok. Jag hade den som semesterläsning, och till det passade den utmärkt. Vill dock inflika att alla i Texas INTE är lika galna som det verkar här ... Bara nästan. Förhoppningsvis räcker deras excentriska drag till för att inspirera Julia Heaberlin till minst ytterligare en bok (utöver Black-Eyed Susans som tydligen redan är på väg som bok tre!).

Andra boken, tredje rösten

En av de saker jag gillade med Rolf och Cilla Börjlinds debut Springfloden när jag läste den förra året, var den höga bladvändarfaktorn, att det var en typisk bok som håller en vaken för länge på kvällen eftersom man hela tiden vill läsa bara ett kapitel till, och ett till, och ... Ni vet. Det var en schysst thriller och jag gillade karaktärerna Tom Stilton och Olivia Rönning.
Därför lät jag nu uppföljaren Den tredje rösten följa med som sällskap på en lång flygresa (kan omöjligen läsa för svåra/tunga saker då, vill bara ha något där bladen vänder sig själva). Och hur det gick? Mja, jo, tja ...

I Den tredje rösten fortsätter vi följa Tom och Olivia, som fortfarande har gott om personliga problem, för att uttrycka det milt. Vi får också se mycket mer av deras mystiske vän Abbas, som blir personligt involverad när en kvinna han känt hittas styckmördad. Mordet på kvinnan visar sig så småningom ha kopplingar till ett mord i Sverige, där en tulltjänsteman funnits död i sitt hem.
Det är många trådar som ska fästas samman, och jag tycker att paret Börjlind lyckas rätt väl med det. Däremot är jag lite mindre förtjust dels i Abbas som gestalt, dels i de ganska många ganska orealistiska inslagen i berättelsen. Det blir lite för mycket av allt stundtals (svårt att förklara utan att spoila ...). Här finns inte heller riktigt samma driv som i Springfloden. Men visst, tillräckligt spännande för att hålla mig sällskap på flyget är det fortfarande. Det ska bli intressant att se vad de väljer att göra med serien och karaktärerna framöver.

Andra som också har läst: Mysterierna, Bokbrus, Vickes boklåda, Kim Kimselius, Annika Bengtsson.   

Söndagsgäst: Mattias Boström

Idag säger vi hej & hjärtligt välkommen till Mattias Boström  som gör ett stopp hos Calliope Books på sin bloggturné!  Mattias Boström är aktuell med den populärhistoriska berättelsen ”Från Holmes till Sherlock”, en 514 sidor lång bok om Sherlock Holmes-succéns utveckling från 1880-talet fram till idag. Om hur gentlemannadetektiven Holmes genom decennierna omskapats till det udda geniet Sherlock.
Föga förvånande passade jag naturligtvis på att fråga om hur det egentligen låg till med Conan Doyle och spiritismen. Enjoy!

Varför trodde Conan Doyle på andar?

Det var strax före sekelskiftet och spiritismen låg i tiden. I takt med att de organiserade religionerna alltmer började förlora greppet om sina anhängare drogs människor till den nya trenden: att få kontakt med andar och bevisa livet efter döden. Det var en innegrej. Men framförallt var spiritismen en rent vetenskaplig tro. Den hade utvecklats under de senaste fem decennierna. Det var en tid då medicinska och psykologiska experiment visade att exempelvis hypnotism fungerade, att en människa kunde få kontroll över någon annan. På motsvarande sätt utfördes vetenskapligt kontrollerade experiment för att forska inom spiritismens område. Hur kunde man hundraprocentigt bevisa att bordsknackningar och svävande bord inte var något hokuspokus? Och hur kunde man i så fall med hjälp av medier på bästa sätt få kontakt med sina döda anhöriga?

En grupp vetenskapsmän i Cambridge hade bildat The Society for Physchical Research för att undersöka övernaturliga fenomen – tankeläsning, synskhet, hemsökta hus och syner i dödsögonblicket. I gruppen ingick både spiritister och sådana som intog en skeptisk eller kritisk hållning. Conan Doyle var en vetenskapens man, utbildad till läkare. Han noterade spiritismens framgångar och han var nyfiken på det övernaturliga och skrev gärna noveller om det, men han trodde inte på det. Men som så många andra i umgängeskretsen deltog han i seanser, det var ett vanligt kvällsnöje och man behövde bara läsa instruktionerna i tidskriften Light för att få veta hur man skulle gå tillväga steg för steg. Det var något som det gifta paret Conan Doyle och deras middagsvänner kunde roa sig med. Inte heller seanserna fick dock Conan Doyle att tro på andarnas närvaro.

Det skulle krävas trettio år och ett världskrig för att få Conan Doyle på andra tankar. I sviterna av de tragedier som drabbade familj och släkt under första världskriget blev Conan Doyle troende spiritist. Det handlade dock inte främst om en tro utan om en vetskap – och en vetenskap. Det var först när han såg ovedersägliga bevis på att kontakten med andar verkligen fungerade som han gav sig hän åt spiritismen. Vetenskapsmän kunde inte ha fel. Och han ville inte acceptera att hans son och bror var borta för evigt.

Conan Doyle blev spiritismens största affischnamn. Under det tidiga 1900-talet var han en av Storbritanniens mest kända personer. Och när han gick ut och offentligt meddelade sin nya mission blev han snabbt spiritismens viktigaste person i hela världen. Många andra berömda män och kvinnor fanns med i rörelsen, men ingen kunde nå ut på samma sätt som den skicklige debattören och författaren Conan Doyle. Han fick utstå en hel del kritik för sin övergång till spiritismen, inte minst när han skrev en artikel om några småflickors fotografier på älvor, vars äkthet han inte betvivlade utan fullt ut ville visa existensen av dessa naturväsen. Fotografierna visade sig många decennier senare mycket riktigt ha varit en bluff, gjord med hjälp av bilder som klippts ur en tidskrift.

Under 1920-talet gick alla Conan Doyles intjänade pengar till att finansiera det spiritistiska missionerandet. Han reste runt i världen och höll föredrag. Och i London drev han en spiritistisk bokhandel. Pengarna som han behövde tjänade han bland annat på att då och då skriva en Sherlock Holmes-historia. Han skrev även en lång rad verk om spiritismen, de flesta av dem finns även på svenska. Och hans hjälte professor Challenger (känd från En försvunnen värld, där han hittar levande dinosaurier på en höglandsplatå) fick i en berättelse se sig förvandlad till troende spiritist.

Conan Doyle vågade dock aldrig omvända Sherlock Holmes till spiritismen. Men det var antagligen inte särskilt långt borta. Vid ett tillfälle under Conan Doyles Skandinavienturné 1929 frågade en svensk journalist: ”Vad tror ni Sherlock Holmes skulle säga, om han ställdes ansikte mot ansikte med ett spiritistiskt fenomen?”
Conan Doyle log nu för första gången under intervjun, pekade på sitt hjärta och sa: ”Sherlock Holmes, han är ju ett stycke av mig själv. Tror ni då inte att han med användande av allt sitt skarpsinne skulle se på fenomenen med samma ögon som jag? Jag vet det.”


Det här är det sjätte gästbloggsinlägget på Mattias bloggturné. Hela turnéschemat finns
på http://www.mattiasbostrom.se/bloggturne. Du kan även hitta Mattias på Twitter.

Insnöad på ett engelskt gods med spöken

Ända sedan Styggelsen ser jag alltid väldigt mycket fram emot varje ny bok av Amanda Hellberg. Så föga överraskande gav jag mig genast i kast med Snögloben, som är den fjärde delen i serien om Maja Grå.

Guldstjärna för snyggt omslag!

I Snögloben har Maja börjat arbeta i en specialistgrupp inom polisen, som vill använda hennes klärvojanta förmågor för att lösa brott. Redan första uppdraget blir en rejäl utmaning, då teamet kallas ut till ett magnifikt gods ute på landsbygden, där det just har varit bröllop. Men någon har under natten mördat brudgummen och samtidigt som teamet anländer till godset drar ett snöoväder in. Maja och poliserna blir insnöade på godset, tillsammans med mordoffret, bruden som hamnat i svår chock och inte är kontaktbar, samt de av gästerna som valt att övernatta. Gömmer sig mördaren bland dem?

Jag gillar verkligen den klaustrofobiska stämningen som Hellberg målar upp, och är omåttligt förtjust även i miljön. Engelsk landsbygd och stora mystiska gods - what's not to like, liksom? Det faktum att jag trots att jag läser boken utomhus, i strålande sol, känner vinterkänslan och snön torde skvallra om hur bra Hellberg är på att bygga upp stämningen. Snögloben är lättläst, med korta kapitel som hela tiden har ett starkt driv framåt.

Däremot är frågan om det inte går lite för snabbt, alltsammans. Det känns som om Hellberg lägger grunden till en mycket större plott och sedan bara skissartat löser den. Det finns mycket som bara nuddas vid, som man gärna hade velat veta mer om för att fullt ut förstå sammanhangen. Jag är inte säker på att jag riktigt förstår varför allt som sker i plotten egentligen hände? Spökfantast som jag är, hade jag gärna också sett att de övernaturliga inslagen hade fått mer utrymme, för det är ju de som gör att jag läser Maja Grå-böckerna. Vanliga deckare finns det tillräckligt gott om ändå. Så mer spök, tack! Och gärna längre bok, som ger saker och ting tid att utvecklas. Mer av allt, helt enkelt. Går det att önska till nästa gång?

Andra som också har läst: Bokhora, Skuggornas bibliotek, Enligt O, Booze'n'Books, TidningsIda.
Läs vad jag tyckt om de tidigare delarna i serien: Styggelsen, Döden på en blek häst, Tistelblomman.
Kika också in på Amanda Hellbergs egen blogg.  

Finfin fyra

Tydligen har jag varit så mycket i sommar-läge att jag missat att säga något om en hel liten hög med böcker jag läst de senaste veckorna. Så kan vi ju inte ha det. Vi kör fyra snabba:

Kan man kalla en debut för lovande, fastän man redan vet hur bra det gick efteråt? Jo, det tycker jag nog.
Fallet Vincent Franke är hur som helst det; en lovande debut som uppenbart följdes av mycket trevligt! Jag läste den i väntan på Den osynlige mannen från Salem, och tyckte mycket om att följa Vincents väg ner i fördärvet.
Mörkt & fint, precis som vi gillar det!

Gratis skräck är alltid gott, särskilt när det kommer i så många trevliga variationer som det gör i antologin Bländverk.
Här samsas en stor mängd noveller som alla är olika både i stil, längd och innehåll. Det finns flera jag gillar, till exempel Caroline L Jensens "Söker sig hem" och Kristoffer Leandoers "Sådana som jag".
Strålande trevligt initiativ av Swedish Zombie att ge ut detta alldeles gratis!

FANTASTISKT. Det finns inget jag inte gillar med Jessica Kolterjahns roman om Karin Boye. Stilen, språket, miljön, karaktärerna ... Allt är superbt.
Det här är definitivt en av årets bästa böcker alla kategorier. Så vackert skriven, så perfekt avvägd! Kolterjahn blir bara bättre och bättre och jag ser redan omåttligt mycket fram emot nästa bok.
Jag skrev lite om den medan jag höll på att läsa den, närmare bestämt här.

I det här fallet får jag ju redan från början bekänna mig partisk, eftersom det är allas vår Helena som författat. Med det sagt - ooh, som jag gillar Kallelsen! Lika delar Lovecraft och Christine Falkenland, med Helenas som alltid ypperliga språkkänsla och sinne för formuleringar.
Vågar vi se fram emot att det skrivs något längre, snart? Eller fler noveller? Hoppas! För övrigt är det väldigt high tech att bilderna i novellen rör sig. Harry Potter-känsla!

Perfekta boktips

Jag har ju orerat om fantastiska bokhandeln BookPeople i Austin, Texas tidigare och då har ni säkert suttit där och tänkt att det är ju kul men Texas ligger långt från Sverige ... Och det gör det ju. Och det är ju lite trist.
Men en av de bästa sakerna med BookPeople är att man hittar så galet många nya, bra böcker hos dem som man inte hört talas om tidigare men som man genast man ser dem förstår att man bara måste läsa. Och det fina med det - många av de tipsen, plus en hel del andra oumbärliga förslag och nyheter, hittar du på deras blogg MysteryPeople. Försök klicka in där utan att hitta minst en ny bok du vill läsa, I dare you ... Ruggigt många bra lästips, så in dit allesammans nu, omedelbums!

Räddad av Ruth

I kategorin "Det kan hända dig också, när som helst" (en undergrupp till "Skräck för abibliofober"), råkade jag igår ut för HEMSKHETEN att precis i början på en evighetslång flygresa upptäcka att boken jag tagit med mig för att läsa inte alls var så bra som jag tänkt ... Horror! 

Elizabeth Blacks The Drowning House lovade mycket med fint omslag och lite lätta southern gothic-vibbar i beskrivningen: en sorgtyngd kvinna återvänder till sin barndoms Galveston, där hon åter dras in i den tragedi som fick henne att lämna ön för så länge sen; tänk familjemysterium med unga vackra människor som dör för tidigt, omöjlig kärlek och what not. Och så börjar hon dessutom att undersöka ett mystiskt drunkningsfall i samband med den stora orkanen år 1900, då hela staden förstördes. 

Det lät ju som sagt lovande alltsammans, och det började bra, men sedan blev det vääääldigt mycket pratande. Och pratande. Och några trådar för mycket, som var för lika varandra. En lång stund där hade jag panik - skulle jag vara fast på planet med det här i flera timmar??? 

Men fear not - som den inbitna nörd jag är, hade jag packat ner en bok till ifall att den första inte skulle räcka hela vägen - i väskan låg Elly Griffiths A Room Full of Bones. Så Ruth to the rescue; jag började läsa den istället och allt kändes genast bättre igen. Situationer som denna, kära vänner, det är för dem man packar FLERA böcker. Kan vara värt att nämna för sambos, barn och andra som uttrycker tvekan inför varför alla dessa miljoner böcker tvunget måste med på semestern ... 

Utsökt nyupptäckt spök-noir

Hallå alla fans av Elizabeth Hand och Gillian Flynn! Jag har en ny bok åt er att läsa: The Sleeping and the Dead av Jeff Crook. Delikat mörk, välskriven och ruggig. Och med extra bonus - spöken! Jag hittade den av en slump på biblioteket och är väldigt glad över att den fick följa med mig hem.

I The Sleeping and the Dead möter vi Jackie Lyons, fd polis i Memphis. Efter att hon blivit avskedad på grund av drogmissbruk, hankar hon sig numera fram genom enstaka inhopp som brottsplatsfotograf. För att dryga ut den magra lönen säljer hon i hemlighet vissa av bilderna vidare till samlare med smak för det morbida.

På senare tid har Jackie fotograferat flera extrema, bisarra mord som polisen misstänker alla har begåtts av en och samme gärningsman, The Playhouse Killer. Men när Jackie undersöker bilderna, skymtar där saker som ingen lagt märke till på plats. Någon tycks smyga omkring på brottsplatserna, gömma sig men ändå följa varenda liten del av polisens arbete. Det borde vara omöjligt. Eller? Samtidigt som Jackies eget liv faller sönder allt mer omkring henne, blir hon allt mer övertygad om att hon ser något som ingen annan förmått upptäcka.

Jag gillar verkligen hur Jeff Crook beskriver den extremt trasiga och självdestruktiva Jackie. Hon är - och inte bara på grund av kameran - som en litterär syster till Cass Neary från Elizabeth Hands böcker. Samma avoga, taggiga sätt, samma mörker inombords (fast frågan är om inte Jackie faktiskt har lite mer skäl att vara anti/nere än Cass; hennes liv har verkligen varit fruktansvärt). Jackie upplever det som att hon själv ser spöken, både i verkligheten och på bilderna - och här finns vissa scener som får håret att ställa sig rakt upp när man läser - men det är ändå upp till läsaren att bestämma om det verkligen är något övernaturligt eller bara något hon inbillar sig som ett resultat av hennes extremt ohälsosamma leverne. Mycket snyggt gjort av Crook.

Det enda jag har att anmärka på är att mordplotten, liksom i så många andra seriemördarböcker, blir en aning överdriven. Det hade räckt med hälften så många mord, hälften så störd mördare, hälften så bisarra sätt att dö för offren. Det är ändå inte behållningen med boken. Men man köper det ändå, för Crook skriver såpass bra, både med stämning, miljöer och karaktärer. Han är som sagt helt okänd för mig och The Sleeping and the Dead är hans första thriller. Han har tydligen skrivit fantasy tidigare - men efter det här hoppas jag att han skriver fler deckare eller romaner, för oj vilken glad överraskning det här var! Passar utmärkt som mörk och mystisk semesterläsning!

Underligt bonusfakta: boken är blurbad av Tom Franklin, Jennifer McMahon - och Åke Edwardson?! Mycket skumt val. Kanske ville man åt det berömda skandinaviska deckarmörkret, eller något ...?

Dennis Lehane vinner Edgar Awards

Åh, så roligt att det blev Dennis Lehane som vann Edgar Awards i år! Fick just höra. Jag hejade kanske liiite mer på Gillian Flynn eftersom jag älskar Gone Girl aningen mer oreserverat än Live by Night, men gud, det är ändå synnerligen välförjänt. Att skriva fram en tid och en plats med så stark känsla som Lehane gör i Live by Night är beundransvärt på alla sätt. Grattis Dennis! Hoppas du får tårta och bubbel att fira med i helgen.

Läs min recension av Live by Night här, min recension av Gone Girl här, och Helenas ypperliga genomgång av de andra Edgar-nominerade här.