Hej då Sookie!

I den senaste versionen av Kindle-appen för iPad finns en behändig liten knapp som heter X-ray. Trycker man på den får man upp ett slags register för boken man håller på att läsa; man ser alla namn på personer och platser som nämns på sidan/i kapitlet/i hela boken och på vilka sidor de finns. Till de viktigaste får man också en liten kort förklaring. Bortsett från att det är en praktisk funktion som jag säkert kommer att använda en hel del, drabbas jag under tiden jag läser sista och senaste Sookie Stackhouse-boken Dead Ever After, av en mycket stor lust att ta reda på hur många gånger ordet shower förekommer i texten. För jäklar i min lilla låda vad det duschas i den här boken. Sookie har nog aldrig varit så skinande ren som här.

Tyvärr blir också det där evinnerliga duschandet det bestående intrycket av boken. Med tanke på att det är sista delen i serien och att Charlaine Harris ju blivit mordhotad av upprörda fans, hade jag förväntat mig lite mer - men Dead Ever After blir just aldrig så värst spännande. Visst, det händer väl ett och annat sådär, men jag blir aldrig sådär fångad och förtjust som jag blev i början av serien. Dead Ever After är precis som sina närmaste föregångare mest ett litet ledset eko av en serie som en gång var kul men som borde ha fått dö för länge sedan. Den är inte dålig, men alltsammans känns bara lite trött.

Och vad tyckte jag om slutet då? Lugn, jag ska inte spoila. Jag tyckte att slutet var ok - det kändes som om Charlaine Harris tog farväl av en karaktär hon känt länge och tyckte mycket om och som hon därför ville väl. Jag tyckte slutet var rätt logiskt och i linje med serien. Så ja, helt ok på det sättet. Synd bara att det inte var lite spännande också. Men, men. Nu känns det mest skönt att serien äntligen är slut.

Eller nej - vänta nu - naturligtvis är det inte slut. Lika förutsägbart som att monstret reser sig igen efter att ha förmodats vara dött i en kass skräckfilm, kommer en uppföljare till serien redan i oktober. After Dead är förvisso ingen "riktig" bok, utan mer en uppslagsbok om vad som händer de respektive karaktärerna efter seriens slut, men ändå. GUD LÅT SERIEN DÖ NÅGON GÅNG, ÄR DU SNÄLL, CHARLAINE!!! Jag förstår att det är svårt, men snälla ...

En bok - tre betyg

Kan man ge en bok tre olika betyg? Jag får i alla fall god lust att göra det när jag läser Patricia Briggs Frost Burned, den senaste delen i serien om Mercy Thompson. Serien är en av mina fantasyfavoriter, och jag började glad i hågen läsa, men oj som det gick upp och ner under berättelsens gång. 

Det börjar bra: Mercy och Jesse är ute och reashoppar, när de råkar ut för en bilolycka. När de försöker kontakta Adam, får de varken tag på honom eller resten av varulvsflocken. Snart visar det sig att någon kidnappat hela flocken och att Mercy och Jesse står näst på tur. 

Efter den dramatiska början, saktar dock berättelsen in betydligt. Utan att spoila något kan jag säga att det blir väääääldigt mycket prat och väldigt lite action. De pratar. Och så pratar de lite till. Och planerar. Jag blir jätteotålig och väntar på att det ska bli spännande igen. Det blir det tack och lov så småningom, men berättelsen hittar tyvärr aldrig riktigt tillbaka till att vara lika bra som den var i början. Så - tre olika betyg. Första delen får guldstjärna, andra delen minusbetyg och tredje delen hamnar någonstans däremellan. 

Som bonusinfo kan sägas att den här boken för första (och troligen sista) gången någonsin fick mig att känna något för en bil (!). Jag tyckte faktiskt att det var lite sorgligt när det hände en hemsk sak med Mercys trogna VW Rabbit ... Torde säga något om Patricia Briggs förtjänster som författare när hon lyckades med det! 

Slutet är nära för Sookie Stackhouse

I sista kapitlet av Charlaine Harris nyutkomna Deadlocked, finns en uppräkning av vad som har hänt dittills i boken. Sookie Stackhouse gör en genomgång av de senaste dagarna och konstaterar att de har varit ganska händelserika. Jag läser med stigande förvåning, och tvingas hålla med om att jo, allt det där har ju hänt i boken, det stämmer. Ändå kommer jag inte ifrån känslan av att Deadlocked mest bara tuffar på i godan ro, lite småputtrigt sådär. Det är trevligt att vara i Bon Temps och umgås med alla man lärt känna i serien, men det känns inte direkt revolutionerande. Trots att jag läser Sookies uppräkning, kvarstår intrycket. Deadlocked är - precis som de tidigare delarna i serien - en småmysig men lite segdragen historia och det känns främst som att den syftar till att hålla igång serien ännu en stund.

Och konstigt vore väl annars. Jag förstår att Charlaine Harris inte vill lägga ner nu, när både böckerna och tv-serien drar mångmiljonpublik. Den nya säsongen av tv-serien har ju just börjat visas i USA, och allt går säkert hur bra som helst. Ändå blev jag väldigt glad, rentav väldigt lättad, när jag på Twitter häromveckan läste att Harris nu ändå faktiskt satt ett slutdatum för böckerna om Sookie. 2013 är det tänkt att sista boken ska komma. Hurra, säger jag! Med tanke på att de senaste böckerna i serien svajat betänkligt i kvalité känns det helt rätt att låta serien ta slut även om den har varit en favorit under många år. Nu ser jag med spänning fram emot att få veta exakt HUR allt ska sluta. Jag har en aning/förhoppning om hur jag tror att det kan gå, men ska behålla den för mig själv ett tag till eftersom den är svår att säga något om utan att spoila för er som ännu inte läst Deadlocked ...

Andra som också har läst: Lingonhjärta, A fatal attraction to books.

Bara en bra bok

En av de allra bästa urban fantasy-serierna just nu är om du frågar mig Patricia Briggs böcker om Mercedes Thompson. Jag har just läst ut River Marked som är del sex, och kan glatt konstatera att den lever upp till sina föregångare. (Har ni tänkt på hur skönt det är, när en serie bara fortsätter vara sådär okomplicerat bra?) Jag ska inte spoila handlingen för er som inte har hunnit hela vägen fram i serien, men jag kan säga så mycket som att det händer roliga saker med Mercy och hennes Adam här. Mycket roliga!

En annan sak jag tänkte på när jag läste, var hur behagligt det är att den här serien inte har filmatiserats för bio eller tv. Lugnt och fint på något vis, när läsningen får lov att bara vara läsning och boken bara vara bok. När ingen filmcasting kommer och stör mina egna bilder av hur karaktärer och miljöer ser ut. Jag gillar det. Jag gillar många filmatiseringar av böcker också - men ibland är det skönt att som läsare ostört få sjunka ner i den värld man själv skapar tillsammans med författaren. Att få gå omkring där i fred och titta på vad som händer, alldeles utan att någon 3d-effektnisse som luktar biopocorn kommer och lägger sig i.

Snart nya True Blood

26 juni är det premiär för säsong 4 av True Blood på HBO. Ser sjukt mycket fram emot det redan, och ännu mer när jag ser den här trailern:

Bok nr 4 är den bästa i serien om du frågar mig, så även om tv-serien inte följer böckerna hundra procent, tror jag att det här har alla förutsättningar att bli en finfin säsong. Väntar med spänning!

Stora stygga varulven

Gary Oldman, en varulv, en medeltida by, musik av Karin Dreijer Andersson - det finns en del som talar för att jag kommer att gilla Catherine Hardwickes nya film Red Riding Hood. Som hörs av titeln utgår den från sagan om Rödluvan, men lägger dessutom till en varulvstwist. Believe the legend. Beware the wolf, väser de i trailern.

Och trailern, ja. När jag först ser den tror jag att jag av misstag har klickat på fel film och fått upp Twilight istället. Scenen där de båda huvudrollsinnehavarna möts i ett romantiskt (och naturligtvis hopplöst & förbjudet) ögonblick under ett träd fullkomligen skriker Edward & Bella. Hardwicke själv har sagt i intervjuer att Red Riding Hood - varulvstemat till trots - inte alls är lik Twilight. Hm. I beg to differ.

Så ett nja är väl intrycket av filmen så här långt. Naturligtvis kommer jag se den i alla fall (jag menar - Gary Oldman! Varulvar!), men superpeppen utebli än så länge. Mest ser jag nog fram emot att höra vad Karin Dreijer Andersson hittar på med musiken; hon är alltid bra. Dessutom ska hon tydligen synas i filmen och spela i några scener. Spännande!

Red Riding Hood har premiär i mars nästa år. Kika på trailern så länge:

Super-Sookie? Njae...

Ibland är det bättre att vara lyckligt ovetande. Hade jag inte läst så många översvallande, superpositiva recensioner av Charlaine Harris tionde Sookie Stackhouse-bok Dead in the Family, hade jag förmodligen tyckt bättre om den. Nu satt jag mest och väntade på att det där superfantastiska skulle börja - och blev lite besviken eftersom det aldrig kom.

Dead in the Family är en helt ordinär Sookiebok, bra men i mitt tycke inte en av de bättre i serien. Det känns som om den består av en mängd småplotter, som tuffar på i ok takt men som inte tillåts utveckla sig till något större. Jag tror att det hade blivit mer spännande om hon hade kört på ett av spåren och låtit det få mer fokus. Till exempel hade man ju gärna velat veta mer om Erics maker Ocella, eller varför inte mer om konflikten shifters vs samhället?

Nåväl. Sookie är ju alltid Sookie och det var ju trevligt ändå. Jag får helt enkelt nöja mig med att dricka kaffe ur min TrueBlood-mugg och vänta på nästa säsong av tv-serien som snart börjar. Eftersom jag ska vara i USA när den börjar sändas, hoppas jag väldigt mycket på att kunna hitta fånig merchandise att köpa...

Bästa varulvsserien

Idag känner jag mig simpel. Jag tänker därför bara säga så här:

Patricia Briggs femte bok om shapeshiftern Mercy, Silver Borne, är väldigt bra. Lika bra som de andra delarna i serien. Gillar du urban fantasy, varulvar och annat trevligt, ska du läsa Briggs böcker.

Det var allt för idag, kids.

Den som vill veta mer kan med fördel kolla in Penguins specialsida Reading Room där Briggs just nu finns med. Där finns provkapitel ur Silver Borne, en intervju och en chatt där Briggs berättar om boken. Enjoy!

Är det för övrigt någon som har läst Briggs serie Alpha and Omega?

Big Brother med varulvar och vampyrer

Att man inte ska döma boken efter pärmen har sällan varit så sant som i fallet med Carrie Vaughns serie om den radiopratande varulven Kitty Norville. Gräsligare omslag får man leta efter - behovet av ett heltäckande pocketfodral har aldrig varit större. Jag har tyvärr inget sådant och får därför läsa Kittyböckerna i hemmets trygga vrå med persiennerna nere så att ingen av grannarna ser. För läsa dem måste jag ju; ju längre jag kommer i serien, desto mer gillar jag Kitty. Bok nummer sju, Kitty's House of Horrors är en av de bästa hittills i serien. I Kitty's House of Horrors har ett produktionsbolag kommit på den briljanta idén att samla ett gäng kändisar till en dokusåpa. Under två veckor ska de vistas dygnet runt tillsammans ute i en ensligt belägen stuga i bergen. Allt de säger filmas och aktiviteterna de får att göra är designade för att locka fram konflikter mellan dem. Konceptet är med andra ord inte helt obekant. Det som är nytt den här gången är att deltagarna alla har anknytning till det övernaturliga; här finns varulvar, vampyrer, en fangbanger, medier, en varsäl (som en varulv fast han blir en säl istället för en varg...), en magiker, en programledare och en skeptisk författare (som vägrar tro på någon av de nämnda figurerna trots att han bokstavligen talat har dem framför näsan). Det är alltså upplagt för dramatik.

Knappt har deltagarna heller anlänt till stugan förrän de börjar misstänka att något inte står rätt till. Men vad är på väg att hända och vem styr det? Är plotten upplagd för att underhålla en tv-publik eller är det något helt annat som väntar dem? Efter bara några dagar inser deltagarna att de har tur om de lyckas lämna stugan med livet i behåll.

Kitty's House of Horrors har alla ingredienser som jag gillade ur de tidigare böckerna - humor, originalitet och spänning - plus en riktigt rolig plot. Carrie Vaughn tar dokusåpakonceptet och twistar till det på sitt alldeles egna sätt och formatet lämpar sig utmärkt för boken. Det förvånar mig att ingen av de andra urban fantasyförfattarna jag läser har kommit på någon liknande idé tidigare. Kitty's House of Horrors är också en rejäl teaser inför kommande del 8; Kitty Goes To War som släpps i slutet av juni. Man anar en grandios fight i fjärran. Trevligt!

Tills den dyker upp kan man läsa Vaughns nya, Voice of Dragons, en ungdomsbok eller som Vaughn själv säger, "just your typical girl meets dragon-story". Missa inte heller hennes flitigt uppdaterade blogg.

Eclipse

Det är fredag och klockan är efter fyra på eftermiddagen. Alltså är det helt i sin ordning att dricka cocktails och gotta sig åt senaste trailern till Eclipse. Enjoy:

Harris och Harris

Förra veckan gick i Charlaine Harris tecken; jag läste både Last Scene Alive (del sju av Aurora Teagarden) och Dead and Gone (del nio av Sookie Stackhouse). Upptäckte också i samma veva att jag måste påbörja en ny Harris-rad i bokhyllan, eftersom den förra nu är full och de här böckerna därför inte får plats bredvid sina kompisar. Jag tror det var någonstans där jag började känna mig lite besatt, men det gick över och nu står jag i begrepp att beställa nästa del av Aurora Teagarden.

Detta trots att Last Scene Alive var den mindre lyckade av de två. Även om den precis som de tidigare delarna i serien är lättläst och småmysig sådär på det hela taget, tog berättelsen aldrig riktigt fart. Jag tror att det beror på att Harris skrev in sig i ett hörn när hon i slutet av förra boken helt brutalt gjorde Aurora till änka (och nej, det är ingen spoiler - det står på omslaget också...). I Last Scene Alive tycks Harris ha svårt att veta vart Aurora ska ta vägen och vad hon ska göra. Istället går hon mest runt och är omotiverat sur och svår och det är inte speciellt roligt att läsa om. Nog för att man kan få vara svår om ens man dör, men Aurora är tvär på ett sätt som inte stämmer överens med det som hänt henne och därför stör jag mig på det. Själva deckargåtan är inte heller lysande; tvärtom är det alldeles för enkelt att lista ut vad som hänt. Last Scene Alive framstår som sämsta delen i serien såhär långt.

Desto bättre var Dead and Gone. Den observante vet att jag hittills har brukat vänta tills böckerna kommit i pocket, men nu var jag desperat och hittade dessutom en hardback till väldigt överkomligt pris så nu är det slut med väntandet. Jag ville hemskt gärna veta vad som skulle hända när varulvarna skulle göra vampyrerna sällskap i offentlighetens ljus - och oj det hände ju en hel del... Spännande! Däremot är det med viss sorg jag tvingas dela ut ännu ett bad sex award till Harris. Dead and Gone har en sexscen så pinsamt dålig att jag fortfarande skäms bara jag tänker på den. I den får vi bland annat veta nödvändiga saker som att Eric är väldigt välutrustad och... ja. BAD SEX AWARD!!!! Hejda dig, människa! Det är tur för Harris att böckerna innehåller så mycket annat bra för annars hade jag varit tvungen att sluta läsa av ren självbevarelsedrift. Jag tycker att hon kunde ha skrivit mer om Sookie och Eric - men då vill jag hellre veta mer om hur han ser på det som hände under hans minnesförlust. Nåväl. Det kommer väl. Under tiden vi väntar kan vi med fördel titta på det här klippet. Jag har alltid undrat hur man ska bära sig åt för att se cool ut när man sitter hos frisören och slingar håret. Nu har jag svaret.

Varulvsbröllop i Las Vegas

Dagdrömma om en övernaturlig pojkvän går bra ända tills man läser saker som de varulven Ben säger till sin Kitty: "You smell worried, darling". Hm. Det är ju omtänksamt och så, men vill man ha en partner som luktar sig till inte bara hur man mår utan också allt man gjort under dagen? Ätit en hamburgare, tankat bilen, träffat mamma? Jag är skeptisk. Nu är i och för sig inte varulvar min kopp te från början, men ändå. Det är något att tänka på innan man går och åstad och börjar dejta.

Ben och Kitty har dock inte några problem med det ivriga sniffandet. Båda är ju varulvar så det går fint. Såpass fint att de i Kitty and the Dead Man's Hand, del fem i serien, planerar giftermål. Inledningen är väldigt rolig (tror jag uppskattade den extra mycket eftersom jag just nu håller på och koordinerar ett större släktkalas) - Kitty försöker fundera ut hur i all världen man fixar ett bröllop när både ens föräldrar och ens varuvlspolare samt ett par vampyrer ska vara med och parta utan att blodvite uppstår. Lösningen blir att fara till Las Vegas, men det blir inte så enkelt ändå. När de kommer dit är hotellet fullt av prisjägare på vapenmässa och fler än en av dem har silverkulor i pistolerna. Dessutom pågår något skumt på en av magishowerna, som är mer Voldemort än Joe Labero. Och vips har Kitty gått med på att köra sin radioshow i direktsändning inför publik. Och Ben går upp i rök bara ett par timmar innan det var tänkt att de skulle stå framför vigselförrättaren... Oj, oj.

Serien om Kitty var helt ok redan från första stund men har ändå blivit bättre för varje bok och Kitty and the Dead Man's Hand är inget undantag från regeln. Vaughn har hittat precis rätt form och är absolut underhållande. Det är ingen kärnfysik direkt, men vad gör det? Riktigt bra urban fantasy och ett måste för den som gillar t ex Patricia Briggs böcker om Mercy Thompson.

Dessutom slutar den med en cliffhanger. Jag funderade på varför de släppte del sex nästan samtidigt som femman, men efter att ha läst ut den är jag hyfsat tacksam över att inte behöva vänta. Ska bli kul att se vad som händer där!

Varulvspolitik

Skulle Fredrik Reinfeldt vara roligare om han hade huggtänder? Möjligen. Lite grann åtminstone. Men det faktum att de intrigerande parterna i Patricia Briggs Bone Crossed är både varulvar och vampyrer och allt däremellan, räcker ändå inte till för att hålla mitt intresse vid liv. Politik är och förblir tråkigt. Tyvärr finns det en hel del av den i Bone Crossed, fjärde delen om bilmekanikern och walkern Mercy.

Förra boken (Iron Kissed) var extremt spännande - seriens bästa del utan tvekan. Det hände så mycket att man vart alldeles matt efteråt. Frågan är om inte Patricia Briggs själv var lite matt också, för Bone Crossed är tyvärr inte alls lika bra som sina föregångare. Eller rättare sagt - den är det ibland men dessemellan är den extremt seg. Den har lång (för lång) startsträcka, där alla pustar ut och omgrupperar efter dramat i slutet av förra boken men när själva plotten kommer igång blir det ändå rätt skojigt ett tag. Mercy får besök av en gammal bekant som vill ha hennes hjälp med ett spöke som trakasserar hennes son. Det är roligt att läsa om. Men sedan segar det till sig rejält igen när vampyrerna intrigerar och håller någon slags rättegång. Bla, bla, bla tänker jag och tvångsläser mig igenom det utan att fatta hälften av vem som egentligen lurar vem. Så fortsätter det en bra stund, innan Briggs hittar tillbaka till berättelsen igen och det blir några småspännande kapitel på slutet.

Så njä, säger jag. Bone Crossed gjorde mig lite besviken. Den var absolut inte kass, men den var alldeles för ojämn för att leva upp till de skyhöga förväntningar som seriens tidigare delar skapat. Kanske hade Briggs mått bra av en ond redaktör som kunnat stryka vissa delar och utöka andra. Det störiga i sammanhanget är att det känns som att där finns en riktigt bra bok under allt blabb, men den får aldrig någon chans att komma fram. Lustigt nog är tydligen Patricia Briggs själv mycket nöjd med Bone Crossed, åtminstone verkar det så när man läser vad hon säger om den på hemsidan. Nå Patricia - då delar vi inte samma åsikt den här gången.

Jag betraktar snarare Bone Crossed som ett olycksfall i arbetet. Kanske har Briggs för mycket annat att tänka på; hon skriver ju en hel del annat parallellt med serien om Mercy. Tack och lov vet jag att det är en ny del på väg, Bone Crossed blir inte slutet för Mercy, Adam och de andra. Del fem ska heta Silver Borne och är planerad till februari 2010. ACE har dessutom tydligen signat upp för hela sju delar Mercy - känns betryggande att veta. Om inte annat väcker ju titeln en mängd nyfikna frågor med sitt borne. Vem/vad är det som föds? Är det möjligen så att Adam & Mercy...? Det känns väldigt långt att vänta ända till 2010 för att få veta.

Fynd i ett iskallt Stockholm

Vad är det som är litet och nästan förfruset av den kalla vinden ute men som ändå hoppar upp och ned och piper förtjust?

Calliope på Sf-bokhandeln, naturligtvis. Helgens tripp till Stockholm var ytterst lyckad ur bokshoppingssynpunkt även om det var så kallt att jag nog förfrös både det ena och det andra. Jag fick dels köpt de båda nya delarna av Kittyserien som jag hade tänkt mig, men hittade också andra extremt trevliga saker. På nyhetshyllan stod From Dead to Worse av Charlaine Harris - därav det där med att pipande hoppa upp och ned. Jag trodde inte att den skulle ha hunnit komma ännu och fick glädjefnatt när den helt plötsligt stod där. Vet inte hur många gånger jag har förbannat mitt beslut att köpa/läsa serien i pocket - det är ju närmast tortyr att vänta så långt efter att den inbundna kommit innan man får läsa. Men gjort är gjort och det skulle kännas extremt dumt att börja köpa inbundet nu, så jag får vackert fortsätta vänta även på de kommande delarna. Hoppas kunna börja läsa From Dead to Worse snart, men just nu är det tyvärr lite dåligt med tid, så vi får se när det blir av.

På skräckhyllan i samma eminenta bokhandel hittade jag också en helt ny bekantskap, av typen "böcker som verkar designade enbart för Calliope". Här fanns nämligen Paris Immortal av S. Roit, en kombo av Paris och vampyrer! Kan omöjligen bli fel. Eller det kanske det kan, men jag måste ju kolla upp vad som händer när man beslutar sig för att ha med två av mina favoritsaker i en och samma bok. Hoppas på samma reslutat som Marabous experiment med choklad med lakrits i = dubbelt gott. Det fanns dessutom en uppföljare ifall att den första skulle vara bra. Känns tryggt.

På Uppsala English Bookshop stod jag länge och dreglade över de fiiiina Penguin-prylarna men besinnade mig i sista stund. Hade också gärna köpt Dragonwell Dead av Laura Childs, men den visade sig vara del i en serie och första delen fanns inte inne så det blev till att hoppa över. Annars verkade serien väldigt trevlig; den var också inne på spåret att kombinera saker jag gillar. I det här fallet var det te + mord. Handlar om en kvinna som har en tebutik och som löser mord och alla delarna i serien heter vitsiga saker som Death by Darjeeling eller Chamomille Mourning. Stor chans finns att del ett slinker med i min nästa beställning från Amazon.

För er som var nyfikna på utställningen med pre-rafaeliterna, måste jag tyvärr säga att den förvisso var bra men ändå gjorde mig en smula besviken. Där fanns mycket som var skoj att se, framför allt en stor mängd bilder av Dante Gabriel Rossetti. Men som helhet betraktat var utställningen mindre omfattande än jag trott. Den hade också en mycket större del mindre skisser och teckningar, medan jag förväntat mig fler större målningar. Om inte annat tyckte jag att det var lite trist att man när man tittar på den merchandise som Nationalmuseet säljer i samband med utställningen ser ett knippe helt andra bilder än de som faktiskt går att hitta på utställningen... På sakerna man kunde köpa i shopen fanns flera av de målningarna som man främst förknippar med pre-rafaeliterna, men de tavlorna var inte med på utställningen. Blev liiite besviken, även om det var roligt att se de som ändå fanns.

Nu ska jag gå och äta godis. Vi hörs!

Finfina paket under granen

Tomten tycks ha skippat det där med att man ska ha varit snäll under året som gått för att kvalificera sig för fina julklappar. I mina paket under granen igår låg det idel bra saker, trots att jag inte varit ett dugg snäll... ;)

Tillsammans med sambon hade tomten shoppat på Amazon och beställt fina grejer: antologin Wolfsbane and Mistletoe redigerad Charlaine Harris och Toni LP Kelner. Det är novellsamling nummer två som de två bastanta damerna redigerar tillsammans - den första var Many Bloody Returns där alla historierna på något sätt anknöt till vampyrer och födelsedagar. I den här är temat varulvar och jul. På omslaget har Lisa Desimini (som även gjort omslagen till Sookie Stackhouse-böckerna) ritat en skojig teckning där mänskliga fotspår i snön förvandlas till vargspår som leder upp till den förmodade varulven som ylar mot månen på toppen av berget. Än så länge har jag bara hunnit läsa den första novellen i Wolfsbane... , men den var rätt rolig. Allas vår Sookie är huvudperson, det är julafton och hon sitter ensam hemma - ända tills hon hör skumma ljud i skogen... I antologin finns också berättelser av både Carrie Vaughn och Patricia Briggs. Kul!

Tomten hade i samma beställning också lagt ner Murakami-kalendern som jag längtat intensivt efter ända sedan jag såg den första gången i höstas. Nu när jag har den här kan säga att det var värt all längtan - den är fantastisk! Så snygg! Så cool! Layouten går i samma stil som de engelska utgåvorna av Murakamis böcker från Vintage (det är de som har gjort kalendern också) och är sparsmakad men originell. Den innehåller citat ur böckerna, talar om vilka datum M's böcker släpptes första gången, visar underliga japanska helgdagar och har en massa fina bilder och kattsilhuetter som springer över sidorna. Ett måste i varje Murakami-fans liv under 2009. Jag hade gärna sett att de gjorde kalendrar med alla möjliga författare. Tänk att kunna välja mellan att ha ett Hustvedt-år eller ett Sittenfeld-år...

I andra paket fanns det också bokanknuta saker; närmare bestämt DVDboxar med Dresden Files (efter Jim Butchers bokserie om den paranormale detektiven Harry Dresden) och med Blood Ties (gjord på Tanya Huffs böcker om vampyren Henry och ex-polisen Vicki som löser brott tillsammans). Ser mycket fram emot att se dem båda! Det kommer att vara pefekt att komma hem till tråkiga januarikvällar när inget vettigt händer. Med tanke på att vi redan håller på att se om hela Arkiv X också, borde jag kanske överväga att skaffa en träningscykel eller något annat kaloriförbrännande att ha framför tv:n... Hm. Ska fundera på det. Kan hända att det blir nya, rymligare mysbyxor istället.

Cool coyote och jobbigt attraktiv varulv

Jag är glad över att ha hittat en riktigt bra urban fantasy i serien om Mercy Thompson. Jag läste ut tredje boken, Iron Kissed, för ett par dagar sedan och nu är jag hooked på Adam. Adam är för de oinvigda en rysligt charmant och allmänt het varulv. Han bor granne med bilmekande walkern Mercy som serien handlar om. Den här gången hamnar Mercy i trubbel när hon blir ombedd att hjälpa till att reda ut vad som hänt i reservatet där älvorna bor. Några synnerligen brutala mord har inträffat och det gäller att få tag på den skyldige innan det är för sent. Älvor förresten, det låter lite väl gullligt. Briggs använder ordet fae och jag kan inte komma på något svenskt som passar. Det är inga gulliga små oknytt som sjunger eller vimsar runt med blommor som det handlar om, tvärtom är det rätt onda varelser som kan vara farliga om man inte aktar sig. Vad säger man om sådana? Oknytt? Nä... Förslag mottages tacksamt.

Hur som helst. Iron Kissed är definitivt spännande. Det är en bok som höjer hela serien ett snäpp ytterligare - den blir allvarligare, mörkare och mer intressant. På slutet blir det faktiskt obehagligt på riktigt när Mercy råkar ut för den hittills svåraste prövningen hon ställts inför. Berättelsen kryper under skinnet och det är inte bara på lek längre. Hon har förvisso varit illa ute förr, men den här gången känns värre att läsa om än de föregående. Ska inte avslöja vad som händer, men det är definitivt ett bevis på att Briggs är en bra författare. Jag rekommenderar definitivt serien till alla som gillar urban fantasy. Har ni läst Sookie Stackhouse-serien och Twilight och kanske Neil Gaiman och undrar vad ni ska ta härnäst så är böckerna om Mercy svaret. Första delen är Moon Called.

Och så var det det där med Adam. Han är ju fin alltså, måste bara säga det en gång till. Varulvar brukar inte vara min grej, men han är undantaget som bekräftar regeln. Lite territoriell kanske, men inte värre än att man kan stå ut med det. De där beskyddarinstinkterna är ju lite smålockande också emellanåt... Det är Edward-syndromet; egentligen skulle man få panik på en karl som uppförde sig sådär men ändå kan man inte låta bli att gilla dem. Mycket irriterande. Hm. Tja, nu ska jag sitta här och fundera på det en stund. Spring iväg och köp Moon Called om ni inte gjort det ännu. Då kommer ni att lagom ha hunnit läsa alla delarna innan nästa kommer i februari. Det blir väl bra?