Änka försvunnen bland gravmonument

En regnig kväll försvinner änkan Odette de Valois spårlöst efter att ha gjort ett besök vid sin makes grav på Père Lachaise-kyrkogården. Förtvivlad vänder hennes kammarjungfru hem ensam, i hopp om att hennes matmor ska ha tagit sig tillbaka på egen hand. Men våningen är tom och mörk. Mitt i natten vaknar jungfrun av att någon tagit sig in i lägenheten och väntar utanför hennes dörr...

Inledningen på The Père-Lachaise Mystery, som är den andra boken i serien om bokhandlaren Victor Legris äventyr i sekelskiftets Paris, ger mig kalla kårar. Miljön är fantastiskt ruggig och trevlig. Ni som inte har varit på Père Lachaise - åk dit! Det är ett av de mest fascinerande och vackra ställen jag varit på. Helt unikt. Systrarna Izner förmedlar stämningen på ett alldeles ypperligt sätt. Och till skillnad från i bok nummer ett, där intrigen stundtals svajade betänkligt, har Izner-systrarna här fått till det. Det är jättespännande! Eftersom läsarna redan känner både Victor, Tasha, Kenji och de andra, kan mer utrymme ägnas åt mysteriet och åt beskrivningar av staden. Vi får följa med till både konstnärer i Montmartre, fattiga Belleville och medier som talar med de döda. Me like! Jag är så himla glad över att ha hittat den här serien!

Nu sitter jag här och känner åtminstone en del av min Edward-abstinens ersättas av akut Victor-abstinens. Jag vill träffa honom nu. Igen. Han är så fin och jag är så kär. Jag är också en inte så lite avundsjuk på Tasha som får bo med honom och vara i hans alldeles underbara bokhandel hur mycket hon vill. Jag känner att en amazonbeställning är i antågande.

Varulvarnas nya kläder, nåväl, omslag

Jag säger som Ernst Kirchsteiger - tänk vad lite färg kan göra! I det här fallet på ett bokomslag; jag har sett Patricia Briggs böcker många gånger, bland annat på SF-bokhandeln, men har alltid gått förbi dem eftersom de sett så B ut. Men så dök det upp en nyutgåva som såg lågt mycket bättre ut. Vips hade jag köpt den första delen i serien - och det var inte förrän långt senare jag förstod att det var samma bok som jag tidigare valt bort.

Gammalt omslag till vänster, nytt till höger.

Nu är jag emellertid väldigt glad att jag köpte Moon Called; den var oerhört bra semesterläsning. Urban fantasy när den fungerar som bäst. Både välskriven, underhållande och spännande.

Moon Called handlar om Mercedes Thompson, bilmekaniker med eget garage. Allt är helt normalt om man bortser från den lilla detaljen att hennen granne Adam är ledare för stadens varulvar. Ett tag hyser han agg mot Mercedes katt, vilket gjorde mig nervös, men alla kattfans kan vara lugna, det går bra. Mercedes själv är inte heller din vanliga bilmek; hon är en shapeshifter och kan förvandla sig till en coyote. Och hon är uppfostrad av varulvar. Flocken accepterar henne så länge hon håller låg profil. Men en dag dyker en främmande varulv upp på hennes trappa, hemlös och förvirrad. Mercedes tar hand om honom, men det visar sig snart att han inte är ensam. Några bad guys är ute efter honom och de tvekar inte att skada den som står i vägen för dem.

Vanligtvis är jag lite skeptisk mot varulvsböcker - det blir så mycket rangordning och alfahannar och gud vet allt. Men Moon Called fungerar alldeles utmärkt. Mercedes granne Adam är helt ok trots att han är alfahannen med stort A. Han är till och med lite snygg och trevlig. We like. Mercedes själv är rolig och smart - en coyote jag gärna träffar igen. Del två i serien, Blood Bound, ligger och väntar på mig när jag kommer tillbaka till jobbet om en vecka; den är det enda som får mig att känna någon som helst entusiasm för att gå dit...

Semester med Victor Legris

Så här fint har jag haft det de senaste kvällarna när jag har suttit på min balkong och läst Claude Izners Murder on the Eiffel Tower. Jag har svårt att se hur det skulle kunna bli bättre - sol på väg ner så det är mer lagom varmt än det varit tidigare på dagen, fin utsikt, bortresta grannar så det är tyst, ett glas kallt iste samt en förtjusande bokhandlare som löser brott i sekelskiftets Paris. Det är nära nog perfekt. Möjligen skulle man kunnat önska att någon uppfunnit den icke-smältande chokladen, så att man hade kunnat mumsa på en pralin samtidigt, men det vore kanske att begära för mycket.

Att jag skulle tycka om Claude Izners första bok i serien om Victor Legris kom knappast som en överraskning. Vi är liksom typecastade för varandra, jag och boken. Det är nästan så att det är lite fusk. Som om någon skrivit en berättelse efter att ha tittat på ett formulär där jag fyllt i vad jag gillar. Litteratur - check. Paris - check. Mysterier - check. Konst - check. Fin de siècle - check. Alltsammans finns där och jag faller som en fura. Efter några kapitel konstaterar jag att jag dessutom blivit lite kär i Victor. Bortsett från att han har en bokhandel på Seines vänstra strand (vilket räcker långt om man vill impa på mig), är han så ruskigt tafatt söt när han besöker en bohemflicka han är förtjust i och genast börjar sortera hennes böcker i bokstavsordning. En man för mig.

Ska jag invända något är det möjligen att deckarintrigen är lite svag emellanåt. Det svajar betänkligt när Izner ska försöka reda ut vad som ligger bakom morden. Jag är inte övertygad om mördarens motiv och tillvägagångssätt. Nu gör det inte så mycket eftersom berättelsen i övrigt har så många saker jag tycker om, men den som inte går igång på beskrivningar av dåtidens Paris ska kanske se sig om efter något mer konventionellt mysterium. Här beskrivs väldigt ingående vilka gator Victor går på och vad han ser under världsutställningen vid Eiffeltornet. Jag tycker att det är hur kul som helst och piper förtjust att "den gatan var jag på!" men är man inte road av Paris geografi blir det nog tjatigt. Systrarna bakom pseudonymen Izner (Liliane Korb och Laurence Lefèvre) handlar själva med gamla böcker är experter på 1800-talets Paris, så de skriver om det de själva gillar. Men som sagt, det förutsätter att man själv är inne på samma spår som dem.

En annan sak jag tänkte på var att samtliga inblandade uppför sig lite fel för sin tid - framför allt känns relationerna mellan män och kvinnor mer 19- än 1800-tal. Nog för att de rör sig i bohemkretsar där saker och ting var något mer liberala, men ändå. Utifrån vad jag läst om perioden i övrigt, har de nog missat lite där.

Men alla mina invändningar drunkar i det faktum att jag har så himla trevligt i Victors sällskap. Han förgyller min semester. Som tur är ligger redan del två i serien här och väntar - jag känner på mig att det inte kommer dröja länge innan jag börjar på den. Förhoppningsvis får vi fler fina kvällar på balkongen, Victor och jag.

Missa inte heller hemsidan, designad som Victors bokhandel! Me like.

I ett mörkt hörn

Semestern går sin gilla gång och även om den hittills varit extremt o-litterär, fick gårdagens utflykt den att kännas lite mer som jag. I ett mörkt hörn i källaren på en loppis hittade jag nämligen ett inbundet ex av Erik Fosnes Hansens Psalm vid resans slut - för 15 futtiga kronor. Pep av glädje. Den har jag letat efter i en sisådär 5 år. Det går med andra ord att fynda på de mest osannolika ställen. Hade jag haft lite mer tid på mig hade jag kanske kunnat hitta fler skojigheter, eftersom loppisen sköttes av en alkis som inte verkade ha någon aning om vad han hade i hyllorna. Till exempel hade han helt missat att han nog skulle kunnat ha ta mer än 5:-/st för de inbundna volymerna av Lessing... Nåväl. Det var ju bra för mig.

Annars går semestern ungefär som jag hade tänkt mig. Ingen tid att läsa annat än på kvällen när alla gått och lagt sig. Och internetuppkopplingen är så långsam att man hinner hämta fika och gå ett varv runt huset innan man ens får upp texten på sidorna man tänkt besöka. Bilder är med andra ord helt uteslutet. Jag känner mig extremt storstadsaktig som sitter och gnäller om sådant. Men som sagt - ett perfekt ex av Erik Fosnes Hansen för inga pengar alls är bra plåster på såren. Återkommer när jag är tillbaka i civilisationen.

Calliope på väg ut i bushen

Svenskans just nu vackraste ord är semester. Efter att ha tillbringat min första dag i frihet är jag någonstans mitt emellan lyrisk och resfebrigt stressad, eftersom det imorgon bär av norrut till släkten. Halva dagen har jag sprungit runt och fixat än det ena, än det andra. Men den riktiga ångesten infann sig naturligtvis när jag skulle packa de böcker som ska få följa med. Det känns som världens mest klyschiga problem att ha. Jag inser att jag delar det med större delen av Sveriges bokbloggare som planerar resor i dagarna. Så varsågoda, här är ännu ett "gud så svårt det är att välja rätt böcker till resan"-inlägg. Håll tillgodo.

Det som gör att jag fick svårt att välja vad som skulle få åka med är att jag inte kan ta det jag själv är mest sugen på eller ens det som ligger överst i läshögen. Tvärtom vet jag att det är lönlöst att ens försöka läsa Murakamis After Dark, som annars står på tur. Sällskapet jag kommer att ha förhindrar alla textuella utsvävningar som kräver mer än 25% av min uppmärksamhet, genom att ständigt prata, bjuda på kaffe eller se på tv med högt ljud.

Förmodligen skulle jag få mer läst om jag åkte elefant.

Så därför blev det en extremt enkel packning; med mig ut i bushen åker Patricia Briggs varulvsbok Moon Called, Erik Fosnes Hansens Lejonkvinnan samt en reseguide över Berlin (dit jag och sambon ska åka efter vi varit hos släkten; det är vår belöning efter genomförd släktplikt). Det är den futtigaste boksamling jag sett på länge, inte för att titlarna är dåliga, utan för att de är få. Men det är den enda jag kommer ha en chans att hinna med. Nu ska jag dricka te och tycka synd om mig själv en liten stund. Om vi inte hörs på några dagar beror det på att jag sitter ute på den internetbefriade landsbygden och tittar på kossor. Och drömmer om en tystnad stor nog att rymma Murakami.

Ett lätt obehag någonstans i hjärttrakten

I ett anfall av saknad efter alla tv-serier som jag brukade se på men som så fort jag kommit in i dem slutar sändas, köpte jag Katy Reichs På måndag död. Reichs böcker om rättsantroplogen Temperance Brennan ligger till grund för serien Bones som brukade gå på tisdagkvällar (och förhoppningsvis kommer att göra det igen så småningom).

Brennan & Booth som de ser ut i Bones.

Vanligtvis brukar det krävas ganska mycket av den författare som vill få mig illa till mods när det kommer till deckare. Jag är ruggigt opåverkbar och bangar inte för varken uppsvällda illaluktande lik eller onda psykopater. Men Reichs måste ha träffat en eller annan nerv, för en bit in i På måndag död, känner jag ett växande obehag (vilket naturligtvis inte hindrar mig från att läsa vidare - vad trodde du?). Jag ägnar mig åt en stunds introspektion utan att komma fram till exakt vad det är som får mig att känna så. Intrigen är ganska ordinär; man hittar tre skelett i en källare och Temperance Brennan ska tillsammans med en snygg och en dum polis försöka ta reda på vilka de är och hur de hamnat där. Långt om länge inser jag att det som nog får mig att bli skrämd den här gången dels är Reichs ton - hon har samma jobb som sin huvudperson och vet således vad hon pratar om, vilket gör att det känns äkta - dels det faktum att det som visar sig ha hänt offren i mångt och mycket liknar ett autentiskt rättsfall som det pratats mycket om i medierna på sistone. (Lagom diffust för att inte bli en spoiler, va?) Det känns med andra ord helt plötsligt väldigt verkligt, väldigt påtagligt. Mer som något som faktiskt kan hända än som något som man bara läser om. Så grattis Kathy Reichs - du lyckades skrämma även en luttrad läsare. Måhända köper jag någon mer av dina böcker i väntan på mer tv.

Grodan och jag väntar på våren

En knapp vecka kvar till vårdagjämningen och några solglimtar under eftermiddagen idag fick mig att längta ut på balkongen. Glad i hågen hoppade jag ut i strumplästen men insåg efter ungefär två sekunder att det inte alls var vår ännu. Besviken! Jag hade inbillat mig att det kanske var dags för vad som för mig är det ultimata vårtecknet (tillsammans med första glassen ute), nämligen att jag snurrar in mig i en filt, släpar ut läsfåtöljen på balkongen och sittande i solen läser åtminstone några kapitel innan det är dags att gå in igen. Det är lika härligt varje år när det blir så varmt att det går att läsa ute utan att frysa häcken av sig.

Men det var alltså inte dags idag. Inte ännu. Men snart, hoppas jag. Jag har redan laddat och börjat fundera på vad jag ska plantera i balkonglådorna. Så här såg de ut förra året:

Vingarna på den mogna insekten snurrar när det blåser. Och nej, jag har inte barn - jag köper sådana saker för att jag själv tycker att de är kul :) I år har jag har dessutom köpt en töntig liten groda som jag inte kunde motstå; den är ca 20 cm hög, har kungakrona på huvudet och sitter och läser en bok. Den var så söt att jag omöjligen kunde gå förbi den. Grodan och jag ska läsa tillsammans på balkongen, tänkte jag. Vi hoppas båda två att det blir snart.