På scen: Donna Tartt

En signerad The Secret History sätter jag in i min bokhylla idag – vilken skatt! Jag är kort sagt sjukt glad att jag stannade kvar och stod i den milslånga kön efter gårdagens Internationell författarscen i Malmö. Bokomaten och jag hamnade sist i kön och det tog oss närmare en timme att komma fram, men det var ändå värt det. Helt klart.

Själva framträdandet, då? Jo, mycket sevärt! Linn Ullman som intervjuade hade tyvärr lite väl långa frågor som ofta inte var frågor utan mer bara påståenden om hennes egen tolkning av The Goldfinch – jag hade gärna hört Donna själv berätta mer på egen hand. Som det var nu blev hon avbruten av Ullmann, och det var synd. Men vi fick ändå höra mycket, till exempel om hur Tartt skriver allt för hand (!), om hur hon först skrev avsnittet om Theo och explosionen för att sedan bokstavligen talat klippa sönder pappret och arrangera om meningarna och sedan klistra ihop det i en ordning hon var nöjd med. Jag tyckte också det var roligt att höra om hur hon menade att hennes fiktion utspelas i en slags hyperrealistisk verklighet, en miljö där allt ser ut nästan som vanligt men förstärkt, som ett foto i extremt skarpa färger. Hur hon liksom så många andra inspireras av film. Allt sådant - superkul att höra! Samtalet skilde sig också en hel del från när jag såg henne i Austin, så det gjorde absolut inget att gå två gånger, tvärtom. Får icke nog. Jag klappar på min Secret History och tänker på en sak hon sa som jag tyckte var så fin: "Books are dreams that we dream together."

Läs mer om framträdandet hos Bokomaten, Sydsvenskan (tittar man nooooga ser man mig och halva #boblmaf syd på bild nr 2!), Skånska dagbladet.

Jag träffar Donna Tartt! (OMG! OMG!! OMG!!!)

Inte ens minsta lilla plupp hade jag vågat skriva in i kalendern på 7 november, så rädd var jag att det skulle bli inställt. Men klockan 19 satt vi allesammans andäktigt bänkade på Bookpeople i Austin, och så kom hon till sist nerför trappan och fram till podiet: Donna Tartt, mycket petite, mycket intellektuell, perfekt artig på ett typiskt väluppfostrat sydstatssätt, och oklanderligt klädd i välsittande grå kostym med röd skjorta med manschettknappar i guld samt en käckt uppstickande vit- och svartprickig näsduk i bröstfickan. Hello, sa hon och såg glad och lite nervös ut. Herregud, herregud, herregud, tänkte jag. 

Tartt började med att läsa ur The Goldfinch, stycket när socialtjänstarbetarna kommer till lägenheten för att hämta Theo. Hon läste bra, men jag blev helt fascinerad av hur väldigt annorlunda det lät jämfört med hur jag hade uppfattat texten. När hon själv läste, fanns där mycket mer humor än jag hade sett i den. Det stämde också bra överens med svaret som Tartt något senare gav till kvinnan som lätt hysteriskt förklarade att hon inför besöket hade läst igenom alla Tartts tre romaner på tio dagar och nu var lite orolig: hur levde Tartt som författare med all denna svärta som kvinnan tyckte sig se i böckerna? Är de verkligen bara så mörka, undrade Tartt. Där finns väl mycket annat också?

Frågestunden fortsatte med en stackars man som undrade om Tartt visste vad som hade hänt med brodern i The Little Friend. Tja, om du läser boken så står det faktiskt, svarade Tartt. Va, sa mannen. Du kan ju googla, sa Tartt och fortsatte att på ett väldigt vältaligt men smått elakt sätt förklara att det faktiskt inte var så svårt att klura ut om man bara läste ordentligt ... Ojoj. Förnedringen pågick en liten stund, tills mannen räddades av att någon ställde en annan fråga.

Det jag tyckte var mest intressant var hur Tartt ser på språk och hur hon arbetar med det i sina romaner. Hur hon kan lägga väldigt lång tid på att hitta just rätt sätt att beskriva något, hur orden inte bara ska betyda rätt sak och ha rätt stilvärde, utan också låta rätt. Romanerna ska vara perfekta på meningsnivå; läsaren ska mening för mening lockas vidare. Jag tycker att den målsättningen märks i The Goldfinch, som verkligen är sjukt välskriven trots att den är så massiv. Inget slarv där, inte. 

Innan arrangemanget började, hade vi blivit strängt tillsagda att absolut inte fotografera, varken under pratet eller signeringen. Jag blev sjukt besviken, men förstod varför när en stackars bokhandelsmedarbetare diskret försökte ta en bild, vilket ledde till att Tartt helt och hållet kom av sig, gömde ansiktet i händerna och en lång stund pratade om hur jobbigt hon tyckte det var att bli fotograferad när hon stod framför folk och oj och oj och ... Låt oss säga att ingen ens försökte ta några bilder efter det. Det var synd, men ok. Vill man inte vara på bild så vill man inte. Måste vara jobbigt att vara så kameraskygg, dock.

Sist men inte minst var det signering. Jag kramade min Goldfinch i famnen och fick en extremkort men superartig pratstund medan hon skrev: oj, var jag från Sverige? Hon gillar Sverige, väldigt mycket. Och - missa icke detta - HON KOMMER TILL SVERIGE I MARS!!! Jag hade inte möjlighet att fråga exakt vad hon skulle göra förrän jag blev bortföst av stressade signeringsvakter, men ändå! Hon kommer till vårat lilla land! Och det verkade som att det skulle vara ett officiellt besök, så då kanske det finns fler chanser att se & höra & träffa henne. Wheee! Wheee! Wheeeeee!!! Jag gör gärna om det, många gånger till.

Grava sorteringsproblem i bokhyllan

Bland mina fellow bokbloggare twittras det om att man denna kväll dricker te ur allehanda fina Penguinmuggar medan man läser en eller annan väl vald bok. Det låter rysligt trevligt alltsammans; själv har jag varit för trött ikväll för att göra annat än att se på tv. I och för sig ganska trevligt eftersom jag såg på ännu ett avsnitt av serien Fringe (som ni absolut ska se ifall att ni inte redan har gjort det), men ändå. Den litterära prägeln på min onsdagskväll saknas.

Möjligen skulle jag kunna få några boknördspoäng genom att jag dricker vatten ur mitt True Blood-glas samtidigt som jag funderar på ett viktigt, bokrelaterat problem: hur bäst passa in signerade böcker i hyllan?

Jag har ju lyckats samla på mig några signerade ex som jag är hemskt glad över; det senaste tillskottet är Claude Izners Murder on the Eiffel Tower från bokmässan. Bland autograferna finns sedan tidigare också bland andra Siri Hustvedt, Jan Kjaerstad; Philip Pullman, Werner Aspenström och Jeanette Winterson. De ligger mig extremt varmt om hjärtat och måste ju därför ha finaste platsen i bokhyllan. Jag tänker mig en signerat-rad.

Men då kollapsar naturligtvis resten av systemet. För det är ju störigt om inte alla böcker av Siri Hustvedt står på samma ställe, eller om första delen i serien om Victor Legris står flera meter från fortsättningen. Hm. Vad göra? Jag dricker lite mer vatten ur mitt True Blood-glas och väntar på en ingivelse, men ingen kommer. Vad tycker ni?

Planer inför Bokmässan i Göteborg

Planerna inför bokmässan börjar äntligen falla på plats. Jag kommer att vara på mässan torsdag och fredag och hoppas naturligtvis hinna med så mycket det bara går under de dagarna.

Torsdagens program innefattar allt från Birgitta Stenberg och Sofi Oksanen till Anna Höglunds vampyr-prat - och så ett par finfina bloggträffar. Vid fyra på eftermiddagen ordnar Enbokcirkelföralla fikaträff på Franks Coffee och senare på kvällen blir det ytterligare en träff där Bokhora står för arrangemanget. Eftersom vi hade så trevligt på vår lilla bloggträff förra året, har jag sjuuuukt höga förväntningar på årets sammankomster... Är övertygad om att de kommer bli hur kul som helst!

Fredagen är fulltecknad med författarframträdanden inne på mässan. Jag vill se Märta Tikkanen, Ebba Witt-Brattström, Erlend Loe, Maria Sveland, Loiuse Boije af Gennäs, Inger Edelfeldt, Jo Nesbö, Erica Jong... Listan kan göras hur lång som helst. Mest ser jag dock fram emot att få se de båda systrarna som gömmer sig bakom pseudonymen Claude Izner: Laurence Lefèvre och Liliane Korb. Jag hoppas-hoppas-hoppas att jag ska kunna få mitt ex av Mordet i Eiffeltornet, första delen om Victor Legris, signerad. Det hade varit ruskigt trevligt.

Så jag hoppas att vi alla ses på mässan! Anmäl er till bokbloggarträffarna om ni inte redan har gjort det och kolla in mässprogrammet. Vi ses i Göteborg!

Rakt ur poetens egen hand

Fastän det har gått ett par dagar sedan min födelsedag, sitter jag fortfarande här och är nästan löjligt entusiastisk över en av presenterna: en signerad utgåva av Werner Aspenströms diktsamling Om dagen om natten från 1961. Signerad! Werner himself har vid något tillfälle i historien hållit i samma bok som nu finns hemma hos mig! För en nörd som jag är glädjen gränslös vid blotta tanken. Han som fick boken signerad till sig verkar ha varit något mindre tacksam; den var inte ens sprättad när jag fick den så han brydde sig inte om att läsa den. Nåväl, det är hans förlust. Lars von Haartman missade något (undrar f ö om det var denne Lars eller någon annan?)

Om dagen om natten tillhör Aspenströms tidigare diktsamlingar och visar den sida av honom som jag tycker bäst om. Alla mest gillar jag dystopierna och mystiken som finns under 40- och 50-talen, med Snölegend som den defintiva toppen. Där är det mörkt, underligt och hotfullt. Även den vackraste bild rymmer alltid någon påträngande, skrämmande detalj. I Om dagen om natten finns en hel del ekon kvar av undergångsstämningen och melankolin i de tidigare samlingarna, men tonen är ändå något ljusare. Jag läser och läser om igen; lyrik är ju ekonomiskt så tillvida att det är drygt. Några få ord varar länge.

Namnteckningen! Werner hade en mer liten och ordentlig handstil än jag trott.

Nu överväger jag att gå med i mitt första litterära sällskap. Jag såg nämligen att man som medlemspremie i Werner Aspenström-sällskapet bland annat fick en cd med inspelningar från SR med Werner. Dessutom delar sällskapet varje år ut Werner Aspenström-priset; en stickad röd tröja i samma modell som Werner själv hade, den så kallade röda molntröjan. Sympatiskt, tycker jag som är anti alla fula guldbaggestatyetter och annat pris-skräp. I år gick priset till poeten Lina Ekdahl.