Årets guldstjärnor går till...

Årets sista dag - det är hög tid att sammanfatta 2007. Tyvärr går det ganska lätt; bokåret 2007 har inte varit något bra läsår för mig. Dels har jag läst ovanligt få böcker, 55 st mot vanligtvis ungefär det dubbla, dels har många läsprojekt strandat halvvägs. Sällan har så många böcker blivit liggande med bokmärken som aldrig tagit sig förbi sidan 100. Många av dem är dessutom böcker som jag enligt all logik borde gilla (Pessls Fördjupade studier i katastroffysik och Setterfields Den trettonde historien är två sådana exempel) men som ändå av någon anledning inte har fångat mig. Kanske har jag bara varit ovanligt kräsen?

Men några guldstjärnor med chokladkant tänker jag ändå dela ut. Here it goes; best of 2007:

Årets klassiker: Charlotte Brontë - Jane Eyre
Köpte en fin utgåva på bokrean och hade himla trevligt i Janes sällskap i somras eftersom här bjuds på något så ovanligt som romans, prasslande stora klänningar och feminism samtidigt.

Årets fantasy: Stephenie Meyer - Twilight & New Moon

Edward oh Edward, du ljuva varelse.... Krossar all konkurrens bara genom att vifta på ögonfrasarna och flasha huggtänderna. Nu väntar vi bara på att Eclipse ska komma i liten pocket samt att filmen ska bli klar (även om jag är lite skeptisk till den senare).

Årets mest efterlängtade: JK Rowling - Harry Potter and the Deathly Hallows

Lika delar hysteri för att äntligen få veta hur det slutar och saknad över att en fantastisk serie är till ända. Applåd till Rowling som fått miljoner kids att läsa tusentals sidor och som dessutom lyckades avsluta det hela på ett snyggt sätt.

Årets biografi: Anders Wahlgren - Sigrid & Isaac

Otroligt spännande och enormt väl researchat om ett konstnärspar som aldrig upphör att fascinera, dessutom kompletterat med unikt bildmaterial.

Årets historiska roman: Michel Faber - The Crimson Petal and the White

Sällan har 800 tätskrivna sidor gått så snabbt att läsa. Mycket levande miljöer & gestalter i en ruggigt spännande berättelse.

Årets deckare: Johan Teorin - Skumtimmen

Debutant som slår sina äldre kollegor i genren med hästlängder. Originell, läskig, överraskande. Jag kommer förmodligen aldrig våga åka till Öland efter att ha läst den - tänk om Nils Kant lurar kvar...

Årets surrealistiska upplevelse: Haruki Murakami - Fågeln som vrider upp världen

Skitcool. Omöjlig att beskriva. Läs den.

Årets snyftis: John Grogan - Marley och jag

Ytterst få böcker pressar tårar ur mig men det lyckades den här med. Först för att den var så rolig och sen för att det var så tragiskt när Marley forsatte till hundhimlen.

Och så de som får varsin rutten tomat:

Årets mest överskattade: Maryse Condé - Färden genom mangroven

Urtrist kolonialfiktion som inte ger mig någonting.

Årets mest lågbudgetporriga: Charlaine Harris - An Ice Cold Grave

Min favvoskräckförfattares absoluta lågvattenmärke. Skulle också lugnt kunna ta hem Bad Sex Award om jag delade ut något sådant.

Årets mest obegripliga: Lian Hearn - Vid hägerns skarpa skri

Obegripligt omotiverad uppföljare som helt och hållet förstör en i övrigt suverän serie. Tycks närmast drivas av en vilja att hämnas på sina egna karaktärer.

Ian McEwan - On Chesil Beach

Ofullgånget kammarspel där man struntar i hur det går för gestalterna eftersom det känns som att de är så korkade att de förtjänar allt elände som kommer i deras väg.

Så till frågan om man ska tillåta bubblare på bra-listan. Naturligtvis, man ska inte vara snål med bubbel på nyårsafton. Bra, men utan utmärkelse: Åsa Linderborg - Mig äger ingen, Kirsten Miller - Kiki Strike, Jessica Kolterjahn - Ut ur skuggan, Maria Sveland - Bitterfittan, Jacqueline Winspear - Maisie Dobbs & Birds of a Feather, Shanna Swendson - Damsel under stress samt Alexandra Potter - Me and Mr Darcy. Så, nu får det vara slut på beröm.

Hade jag inte varit däckad med migrän igår hade förmodligen någon sorts utmärkelse gått till Louise Welsh för hennes roman The Bullet Trick som jag läser just nu. Eftersom jag inte kunde läsa igår blev den aldrig utläst 2007, men annars är den en stark kandidat. Hur bra som helst om den lätt bedagade illusionisten William som råkar ut för ruggiga händelser i Berlins kabarévärld. Jag lär återkomma med lovord.

Nu ska jag gå ut i det vackra men kalla vädret och suga i mig de sista andetagen av 2007-luft. Ha ett riktigt gott nytt år allesammans!

***************************************************

Tack till http://www.vintagepostcards.com/ för kort!

Jul med Bitterfittan

Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar? undrar Sara, huvudperson i Maria Svelands Bitterfittan. Och visst är det en bra fråga! För måste inte grunden för det jämställda samhället vara hemmet?

Jag har varit sugen på att läsa Svelands bok ända sedan den kom i våras men eftersom jag är lite snål väntade jag tills nu när den gavs ut i pocket. Fungerar utmärkt som motvikt till alla sorters sentimentala julfiranden, vill jag lova. Knäckens sötma försvinner omedelbart. Sara är ruggigt bitter när det hela börjar. Nästan så man blir lite rädd. Gud låt mig aldrig bli som henne, tänker jag och läser skrämt vidare. Men bra är det! Sveland har fångat livet så som det torde se ut för de flesta kring 30 med familj och småbarn och gör utifrån det en mycket träffande analys. Hon lyckas kombinera de teoretiska frågorna med romanens handling och idéerna står aldrig i vägen för plotten utan kommer in som en naturlig del. Just därför tror jag att en sådan här bok kan vara till mycket större nytta än många andra feministiska verk; detta är något som alla utan problem kan läsa, känna igen och fundera över. Dessutom presenterar Sveland faktiskt en möjlig lösning på problemet, vilket gör att boken fungerar utmärkt till alla, både de med barn och de utan, som behöver lite pepp i vintermörkret. Jag ska definitivt rekommendera den till alla barnvagnskunder på butiken. De kan de behöva när de drar runt på sina snoriga barn som kletar bananmos överallt. Bitterfittan till folket!

Julefrid

Så blev det äntligen jul och jag kunde gå hem från bokhandeln. Halleluja! Friden sänkte sig över nejden i takt med att jag fyllde magen med choklad.

Eftersom jag jobbar där jag gör och har personalrabatt, brukar jag aldrig få böcker i julklapp. Bröd till bagarbarn, ni vet... Men årets överraskning stod pappa för - han hade varit på antikvariat och hittat några gamla titlar av Cora Sandel som jag inte har: Köp inte Dondi, Kranes konditori och Vårt krångliga liv. Go Daddy! Jag blev jätteglad; jag visste inte ens att de gick att få tag på. Bonuspoäng också för att de luktade så gott; sticker man ner näsan mellan bladen doftar det ljuvligt av antikvariat.

Jag är inte hundra på det men gissar att pappa har varit på antikvariatet på Södra Hamngatan i Uddevalla - ett ställe ni absolut inte ska missa om ni har vägarna förbi. Uddevallaborna tycks inte ha förstått vilket suveränt utbud där finns (eller mer troligt; de läser inte/har dålig smak) så kan man hitta allt möjligt roligt för inga pengar alls, både nytt och gammalt. Framför allt finns där ofta många fina utgåvor av klassikerna till fyndpris. Perfekt utflyktsmål till sommaren om ni är i Bohuslän.

Nu ska jag fortsätta tindra med ögonen framför granen, äta lite mer godis och gotta ner mig i någon trevlig bok. Har inte bestämt vilken ännu, men här finns så många att välja på så det är väl bara att sträcka ut handen...

Ha en riktigt god fortsatt julhelg!

******************************************************
Tack till http://www.gamlavykort.nu/ för bilden som får en tråkig stad att åtminstone se lite pittoresk ut...

The bitter end

Jag har hittat en ny kategori människor som bör straffas med lagens strängaste straff: författare som förstör sina egna verk. De förtjänar allra minst dekapitering. Efter att under större delen av december kämpat mig igenom de dryga sexhundra sidorna i Lian Hearns Vid hägerns skarpa skri är jag inte bara bitter över att ha slösat upp en massa tid på något som borde ha kvävts i sin linda utan även bestört. Lian Hearn måste ha blivit knäpp. Varför skulle hon annars förstöra sin egen serie?

För det är just det som hänt. De tre första delarna om klanen Otori (Över näktergalens golv, På kudde av gräs och Under lysande måne) är hur bra som helst och ända sedan jag fick höra att det var en fjärde del på väg har jag väntat ivrigt. Till och med väntat på att den ska komma i pocket bara för att jag är en sådan nörd att jag absolut måste ha alla delarna i samma sorts utgåva... Och vad får jag för det? Jo, ett sämre slut!

Jag tyckte att det var lite underligt att Lian Hearn alls skrev en fortsättning eftersom serien redan kändes komplett. Kanske saknar hon sina karaktärer, tänkte jag. Det intrycket förstärktes när kapitel efter kapitel gick utan att så värst mycket hände. Och det hade jag i så fall kunnat förlåta, men när hon spenderar de sista hundra sidorna med att mycket målmedvetet förstöra allt hon har byggt upp och fullständigt ödelägga samtliga karaktärers liv - då blir jag arg å klanen Otoris vägnar. Vad sysslar hon med? De var ju lyckliga! Och jag också! Slutkapitlet suger så mycket att det är helt otroligt och när man läst den sista raden är man helt deprimerad. Allt ligger i ruiner och de karaktärer man lärt känna och som man räknar som sina närmaste fiktiva vänner - ja, de är antingen döda eller lider alla helvetets kval.

Så varför, Lian? Är du bara dum eller är du ond på riktigt? Jag ska läsa om seriens första tre delar och intensivt försöka förtränga att jag någonsin ens hört titeln Vid hägerns skarpa skri. Fy skäms Lian!

Oh happy day!

Nu trodde ni att jag skulle gnälla ännu mer över hur synd det är om mig eftersom det är julhandeln från helvetet vareviga dag, men nej nej. Idag är det faktiskt kul att jobba i bokhandel (men inte själv jobbandet, utan förmånerna)- när jag kom hem låg det paket med läsex från Norstedts och väntade. Det visade sig innehålla Mellan himmel och jord, en ny bok av Niccolò Ammaniti (Jag är inte rädd, Långt långt härifrån) som släpps på svenska i april i vår. Jag visste inte ens att han hade skrivit klart den; efter fem år sedan senaste boken hade jag liksom litegrann givit upp hoppet om att det skulle komma något mer. Men nu så! Och jag får läsa den i förväg! Sweet!

(Och nej, jag är inte köpt av Norstedts, bara glad...)

Bortblåst läsro

Jaha, här får man äntligen en ledig dag efter helgen från helvetet på bokhandeln och vad händer? Byggjobbarna på andra sidan gatan äter sin morgonfika och så kläcker någon den briljanta idén: "Vad säger ni gubbar, idag ska väl den där trappan bort eller? Bengt, tar du borren?"

Jag tänker mig att det måste ha gått till ungefär så. Hur som helst blev resultatet att en liten rödklädd man (och det är ingen tomtenisse) envist, hela dagen utan uppehåll, har malt ner nämnda trapp med en betongborr som låter TA-TA-TA-TA-TA-TA så att hela mitt hus skakar. Min sönderstressade själ skriker i kapp med borren och undrar försynt när den nu ska få den utlovade stunden med varm choklad och en god bok. TA-TA-TA-TA-TA, svarar betongborren.

Just nu tycker jag väldigt synd om mig själv.

............................................................................
Mannen på bilden är för övrigt inte mannen i texten. Om det ändå vore så väl! Nej, mannen i texten har en j-vla liten maskin som han sitter i och på den är det monterat en megaborr... Läsandets fiende, ditt namn är borr.

Inte köpa mera

Jag vet, jag vet! Jag skulle inte köpa fler böcker på ett tag. Åtminstone inte förrän nästa lön dimper ned. Men den var röd och fin och den verkade så rolig där den stod på hyllan hos Hamrelius i Malmö: A Girl's Guide to Vampires av Kate MacAlister. Ursäkterna virvlade med rasande fart i huvudet när jag gick ut ur affären med boken i handen. Allt från "Det var ju bättre att jag köpte den här som var en billig paperback istället för någon av de inbundna jag tittade på" till "Den är röd så den kanske kan räknas som julpynt?" Håller med om att den sista var lam, men på den nivån var det, gott folk. Jag skäms.

Sedan blev det ännu värre när vi for vidare till Köpenhamn. Gick in på Arnold Busck för att leta efter pussel med konstmotiv (och det var faktiskt sant - ingen dålig ursäkt!) men råkade på något konstigt sätt förvirra mig in på avdelningen för engelsk skönlitteratur. Medan sambon pliktskyldigt letade pussel konstaterade jag att det finns väldigt många titlar av Murakami som jag av någon outgrundlig anledning inte har. Höll dem i handen länge men bestämde mig för att vänta till imorgon och beställa dem på jobbet istället så jag kan köpa dem med rabatt. Det var väl ett moget beslut?

Har jag tur så kommer de i så fall kanske samtidigt som en annan bok jag också beställt: A Certain Slant of Light av Laura Whitcomb. Den handlar om två spöken som blir kära i varandra och skaffar varsin ny kropp för att kunna umgås. Naturligtvis blir det inte problemfritt, och jag tänkte att deras förhållande skulle få underhålla mig i jul mellan glöggen och paketen. Hoppas den hinner fram till dess! Jag blir nyfiken bara av att se framsidan på den, så det bådar gott. Tror att den kan passa perfekt i mörkret kring nyår. Jag ska skänka en tanke till alla stackare som kämpar med sina Lessing och Wijkmark som de fått i julklapp när jag läser min gotiska spökhistoria och äter knäck. Hehe.

What would Jane do? Inte gå på bio i alla fall...

Just nu känns det som om allt blir film; ingen bok är komplett utan en filmatisering. Jag brukar tvångsmässigt/pliktskyldigt (beroende på bok) gå till bion och kolla på alla som kommer men nu i jul vet jag åtminstone en premiär jag ska undvika: The Jane Austen Book Club efter boken med samma titel av Karen Joy Fowler. Den är nämligen riktigt ruggigt dålig.

Ironiskt nog inleds boken med följande rader:

"Då och då måste man bjuda in Jane Austen i sitt liv, menade Jocelyn. Låta henne ta sig en titt på hur det ser ut. Vi anade en baktanke, men vem skulle låta Jane Austen tjäna några onda avsikter?"

Hade jag varit Karen Joy Fowler hade jag nog övervägt en annan inledning. Den här kommer liksom lite för nära sanningen.

Fowler berättar om Jane Austen-klubben, en till synes oskyldig bokcirkel som samlas för att läsa och diskutera Jane Austens romaner. Tänk Spice Girls - här finns sex lätt urskiljbara typer så att alla har någon att identifiera sig med. Varje kapitel tar avstamp i en diskussion om en specifik Austenroman och handlar därefter huvudsakligen om den av klubbens medlemmar de befinner sig hemma hos den gången. Liv, kärlek, relationer och uppväxt diskuteras och tanken torde vara att man som läsare ska bli klubbens sjunde medlem; man ska bli personligt bekant med karaktärerna och engagera sig i deras tillvaro. (Vilket man naturligtvis inte gör.) Tonen är skvallrig, humorn småputtrig och miljöbeskrivningarna fyllda av pseudo-litterära liknelser.

Det är med andra ord pinsamt uppenbart att Janes goda namn bara utnyttjas för ge stjärnglans åt en i grund och botten rätt trist roman. Det klubben säger om hennes böcker är långt ifrån revolutionerande och romanens appendix (en faktadel om Austen samt frågor som man använda som diskussionsunderlag om man skulle känna för att starta en egen cirkel) är inte heller den speciellt övertygande. Så det är bara att upprepa frågan Fowler själv ställer: Vem skulle låta Jane Austen tjäna några onda avsikter?

Jag tror i och för sig att berättelsen gör sig bättre som film än som bok, men det räcker knappast. Så spara pengarna ni skulle ha betalt för biljetten - känner ni för något med anknytning till Jane, köp Me and Mr Darcy av Alexandra Potter. Tusen gånger roligare! Eller se för all del Becoming Jane; den var lite kul åtminstone.

Den som ändå känner sig masochistiskt lagd kan se trailern till Jane Austen Book Club här.

Guldkompassen - få en egen daemon

Ikväll har Guldkompassen äntligen biopremiär! Jag kommer inte kunna se den förrän tidigast nästa helg och håller på att längta ihjäl mig. His Dark Materials står för evigt fast förankrade på favvo-hyllan (en av delarna dessutom signerad!!) så jag är grymt nyfiken på att se hur den tar sig ut på film. Det lilla jag sett av klippen har verkat lovande; de tycks åtminstone ha lyckats med miljöerna - och skam vore väl annars när de har en så underbar värld att utgå från...

I väntan på filmen tycker jag att ni ska göra som jag; skaffa en egen daemon på filmens hemsida. Eftersom fåglar inte är mitt starkaste område vet jag inte riktigt vad min är för sort (tror att det är en falk) men han heter Photion och är jättefin! Kolla bara:

Såååå colt! Nu väntar vi bara på att tekniken ska ta ett steg framåt så att han kan komma flygande hit på riktigt. Jag ska lägga ut fågelfrö på balkongen utifall att...

One hit wonder?

Jag börjar tro att Michel Faber är en one hit wonder-författare. Hur förklarar man annars att mannen som skrev den underbart bra berättelsen om Sugar i övrigt bara tycks göra mediokra verk?

Böckerna om Sugar, The Crimson Petal and the White samt uppföljaren The Apple, tillhör båda mina absolut största läsupplevelser under året och i hopp om att hitta tillbaka till den där underbara känslan de gav mig, införskaffade jag snabbt två av hans andra romaner. Jag började med att läsa kortromanen The One Hundred and Ninety-Nine Steps i somras. Den lät mycket lovande; huvudpersonen är en kvinna som deltar i en arkeologisk utgrävning mitt i Bram Stoker-land i byn Whitby. Hon träffar en man som ger henne en mystisk artefakt som gått i arv inom hans släkt, ett brev som visar sig innehålla en mördares bekännelse. Så långt låter det alldeles utmärkt mysko-gotiskt och trevligt. Omslaget är också mycket tilltalande med kyrkogård & sneda gravstenar i skum ljussättning. Och lyssna på förlagets text: "Equal and indissoluble parts thriller, romance, historical/ghost story and meditation on the nature of sincerity, this is an ingenous literary page-turner." Hurra, tänkte jag och köpte den omedelbart.

Men vad jag trodde var en spännande kortroman visade sig snart vara en rörig och rumphuggen långnovell där det var svårt att förstå såväl författarens tanke som intrigen och karaktärerna. Dessutom störde jag mig sjukt mycket på att huvudpersonerna hela tiden envisades med att klappa hunden (och nej, det är inte en omskrivning för något smaskigt). De gjorde det så många gånger att jag till slut inte tänkte på vad som hände i berättelsen utan bara satt och väntade på nästa gång de skulle antasta det stackars djuret. Helt bisarrt att inte Fabers redaktör påpekat/stukit åtminstone hälften.

Så skrämd av min traumatiska upplevelse lät jag bli Faber ända tills nu. Jag hade fortfarande inte givit upp hoppet och i förra veckan var det var dags för ett nytt försök, den här gången med Under skinnet. Den handlar om Isserley som kör omkring i skotska högländerna och plockar upp liftare. Det verkar normalt i början men sedan förstår man att liftarna går ett grymt öde till mötes. Exakt vad som händer är länge höljt i dunkel men så småningom visar det sig mynna ut i någon sorts sf-/alternativhistorie-berättelse där djur föder upp människor för köttets skull. Det är ruskigt kasst, om man säger det snällt.

Så nu vågar jag inte läsa fler böcker av Faber, trots att The Courage Consort står och väntar på att bli köpt i hyllan på affären. Jag förstår inte hur samma författare kan skriva så vitt skilda böcker. Var Sugar en tillfällighet? Slog han i huvudet och genomgick en personlighetsförändring? Har han spökskrivare? Var han hög? (I så fall skickar jag gärna mer knark för att få en ny Sugar.) Upplys mig, någon!

Lookalikes i dimman

Vi har lookalikes på bokhandeln - några av våra kunder ser precis ut som kända författare. Hittills har vi expedierat Inger Edelfeldt och Salman Rushdie. Även Gerard Depardieu har synts bland hyllorna. I väntan på nästa lookalike ler jag fånigt över att den bildsköne busschauffören jag haft nöjet att åka med några gånger nyss var inne och handlade. Han köpte en Moleskin-anteckningsbok och en dyr penna, vilket naturligtvis genast fick mig att börja fundera på om han inte bara är snygg utan också poetiskt lagd. Stora, intressanta & potentiellt världsomvälvande frågor en dimmig onsdagsförmiddag.

Apropå dimma - varför känns den alltid spännande, intellektuell och mysig om den befinner sig i England men bara grå och tråkig när den är här? Finns det olika sorters dimma? Hur bestämmer man i så fall dess litterära kvalité?

Inte min kopp te

Har spenderat eftermiddagen med att sätta upp det första julpyntet samtidigt som jag såg på reprisen av Läckberg & Rudberg, Tv4+'s nya glamourösa litteraturprogram. Var lite nyfiken på det efter att ha läst Ylvas brutala (och underhållande) sågning. Så jag slog mig ner, knaprade pepparkakor och väntade på att bli upprörd över litteraturmisshandeln. Såg nästan fram emot att bli indignerad.

Men inget hände. Jag kan inte riktigt se vad problemet är. De gör ett hyfsat lätt och ytligt underhållningsprogram om hyfsat lätt och ytlig underhållningslitteratur. So what? Det är väl helt ok? Det är inte min kopp te för jag är inte i målgruppen de riktar sig till, men är man det så tror jag att det funkar utmärkt.

Jag tycker snarare att Camilla Läckberg fått ta väl mycket kritik, ända sedan debatten i somras med bl a Leif GW. Hon har aldrig utgett sig för att skriva något annat än underhållning och hon är duktig på det hon gör. Det är inget som får mig att gå i brygga och hennes böcker kommer inte att finnas kvar om hundra år, men det är knappast meningen heller. Att döma hennes böcker utifrån samma mall som man bedömer tyngre skönlitteratur är orättvist mot båda parter. Det finns olika typer av böcker för olika tillfällen och för olika läsare. Så varför inte göra olika typer av litteraturprogram? Det är väl bara bra?

In i december med Auster

Vintage Paul Auster står det på baksidan av Paul Austers Auggie Wren's Christmas Story. Det låter ju bra, om inte annat med tanke på att Paul har gjort mig lite besviken med sina senaste böcker.

Vintage-blurben fick mig på fall redan förra året och jag beställde då en bedårande liten utgåva från Amazon. Rött linne i ryggen och så en massa roliga illustrationer. Jag såg framför mig hur jag skulle mysa under en filt och läsa den samtidigt som jag smällde i mig knäck & pepparkakor i väntan på jul.

Nu blev det inte så - när december väl kom så hade jag glömt bort boken och när jag hittade dem igen i hyllan var det redan februari och då kändes det lite unket med julberättelser. Men i år är jag redo. Första december imorgon och jag sitter här med boken i handen. Varm glögg och vintage Auster. Jag kan tänka mig tråkigare sätt att tillbringa första advent.

***************************************************************
Och ja, jag tappar bort böcker i mina bokhyllor ibland. Det är inte första gången det hänt. Ibland har jag till och med köpt samma bok två gånger bara för att jag glömt bort att jag har den. En del säger att det beror på att jag har för många hyllor och för många böcker. Hm. Kan omöjligen stämma.

Neil Gaiman & kärleken på Filippinerna

För alla oss fantasynördar - det här måste vara det absolut coolaste sättet någon någonsin kommit på för att fria till sin flickvän:
http://diveabout.multiply.com/journal/item/13/The_Proposal_co_Neil_Gaiman
(scrolla ned tills du ser Neil Gaiman sitta vid ett signeringsbord)

Hur skulle man inte kunna svara ja???
Enda besvikelsen skulle möjligen vara att det inte var Neil själv man fick gå till altaret med...

Nästan död serie

Åke, Åke, Åke - är det vetskapen om att böckerna säljer ändå som gör att du alldeles slutat att skriva spännande om din stackars kommissarie? Eller har idéerna bara tagit slut?

Vad som än har hänt, så är det lätt att konstatera att serien om Winter bara går utför. Den nionde och senaste boken i serien, Nästan död man, bekräftar trenden. Den sista bra delen var Himlen är en plats på jorden och den kom redan 2001. Det är med andra ord inte mindre än sex långa år som jag tvångsmässigt fortsatt att läsa varje ny bok, trots att allesammans varit lika tråkiga. Fattar jag lite trögt? Nej, snarare beror det dels på att jag fortfarande hoppas på att det ska bli lika bra som det var i början, dels på att jag ser Johan Gry framför mig när jag läser om Winter. Och det gör ju att man kan stå ut med både det ena och det andra...

Dessutom känns det någonstans ändå som att där finns en bra historia gömd under allt skräp. I Nästan död man består skräpet främst av ett irriterande bildspråk som tränger sig på. Fullt av konstiga liknelser och metaforer överallt gör att läsningen hänger upp sig. I kombination med Åkes förkärlek för extremt korta, nästan avhuggna meningar skapar det en text där det är svårt att få flyt i läsningen. Det är också ett jäkla tjat - samma saker upprepas om och om igen. Vi är inte korkade, Åke. Du kunde lugnt ha tagit bort 100-150 sidor utan att det hade gjort något. Då hade det kanske även blivit plats över till ett ordentligt slut; som det är nu känns det som om det fattas minst ett kapitel.

Så snälla, söta Åke - ta dig samman. Åk på spa eller vad som helst som får igång dig. Och sätt dig sedan och skriv ett värdigt slut på serien. Winter förtjänar en bättre författare.

Två vackra ting

Johnny Depp - inte bara snygg utan också litterär. Som om vi någonsin tvivlat på att han är perfekt...

Tack till Depp Impact för bild.

Imaginary places

Har du någonsin undrat var Gurkön ligger?
Legat sömnlös över att du inte längre minns var The Zoogs bor?

Lugn - Alberto Manguel har tänkt på dig. Tillsammans med Gianni Guadalupi har han satt samman The Dictionary of Imaginary Places, en uppslagsbok över drygt 1200 fiktiva platser. Har en författare hittat på det så finns det här, prydligt uppspaltat i bokstavsordning. Kända namn som Narnia, Middle-earth och Neverwhere samsas med mer exotiska - har någon till exempel hört talas om City of Virtuos Women? Verkar i och för sig vara ett torrt och tråkigt ställe; för att komma in måste man vara sparsam, klok och född i rätt familj, men ändå. Stadsmuren är byggd av gigantiska stenblock som alla symboliserar varsin duktig kvinna. Bara en sådan sak.

Platserna hämtas ur all sorts litteratur, ny som gammal. Boken rymmer även en stor mängd kartor samt andra illustrationer av vad man kan förvänta sig att finna på de olika ställena. Tjock som Calliope när hon ätit för många gräddbullar och underbar att sitta och bläddra i. Världens bästa reseguide!

Det började med Norman och slutade med soffan

Jag gick ut med höga ambitioner - hade tänkt att fredagskvällen skulle inledas med K-special om Norman Mailer. Nivån sänktes snabbt när jag övertrött och hungrig drabbades av ett akut fnissanfall när stackars Norman dök upp i rutan. Har han alltid haft så stora öron? Eller har han liksom krypmt och öronen växt med åren? Det gick hur som helst inget vidare med den seriösa planen, så nu tänker jag busa med katten en stund så att han låter mig läsa i fred sedan.

Jag bar nämligen med mig en liten men finfin bokpåse från jobbet idag: Louise Welshs The Bullet Trick hade äntligen kommit och så Lian Hearns Vid hägerns skarpa skri. Smygläste början av Welsh redan när jag stod i kassan och det behövdes inte mer än ett par sidor för att övertyga mig om att den kommer vara bra. Känns skönt, med tanke på att jag haft en bedrövlig bokvecka i övrigt. Har börjat på inte mindre än tre olika titlar, men samtliga har skavt som sten i skon och jag har känt mig rastlös. Visst är det hemskt när man inte hittar något bra att läsa hur man än försöker? Men nu så! Jag ska göra te, plocka fram godis och sjunka ner med Welsh. Tänker mig något i stil med detta:

Ut ur skuggan

Bland månadens nyheter från Månpocket finns Jessica Kolterjahns Ut ur skuggan, en av årets bästa svenska debuter. Jag tyckte mycket om den när jag läste den i våras - om inte annat bara för att Kolterjahn till skillnad från majoriteten av debutanterna vågar skriva en riktig roman, något som inte bottnar i självbiografiska upplevelser av storstadsliv i 2000-talet. Tvärtom; tänk sekelskifte, överklass och stiffa familjer, så hamnar du nära.

Ut ur skuggan handlar om Agnes som växer upp i en högborgerlig miljö under 1920/30-talet. Men hon inte som de andra; hon blir fotograf och förälskar sig i en kvinna. Förälskelsen tycks i förstone besvarad, men katastrofen väntar runt hörnet. Förhållandet avslöjas och plötsligt faller hela hennes liv samman. I ett försök att hitta en ny möjlig tillvaro gifter hon sig med en författare, men äktenskapet står på ostadig grund och Agnes förstår snart att det inte är där hon kommer att hitta sitt sanna jag. Steg för steg börjar hon skapa ett annorlunda liv och bryter sig loss från normen.

Identitesskapande och kvinnofrigörelse med andra ord, placerat i en tidsperiod som passar ypperligt för just dessa teman. Historien om Agnes berättas i korta koncentrerade stycken och de få detaljerna som nämns är precis de rätta för att du ska se scen efter scen spelas upp framför dig som på film. Naturligtvis ekar texten här och där av författare som Cora Sandel och Agnes von Krusenstjerna men det hade knappast heller en mer van skribent kunnat undvika om det var frågan om att skildra kvinnoliv under början av 1900-talet. Kolterjahns berättelse framstår ändå som stark och självständig nog. Hoppas att hon skriver mer!

Slutet är nära II

Är det ingen som bryr sig om Harry längre? Eller har alla barnen växt upp och lärt sig engelska? Något måste hur som helst ha hänt. Igår ojade jag mig över att så få bokhandlar hade nattöppet, men när jag läser tidningen idag inser jag att det nog snarast var synd om det fåtal som öppnade portarna mitt i smällkalla natten. Kolla in den ynkliga kön här till exempel: http://sydsvenskan.se/lund/article281412.ece
Det roligaste i sammanhanget är att de faktiskt står i kö - det hade väl knappast behövts när de bara är typ 10 st?
Någon som vet om det var lika illa överallt?

Slutet är nära

Bara ett par timmar kvar nu till Harry släpps på svenska! Tänk alla små barn som med förväntansfulla, tindrande ögon står i kö... Fast det kanske inte är så många - färre bokhandlar än jag trott har natttöppet. Verkar som om alla körde det tricket i somras med den engelska istället. Nå, alla som till skillnad från mig (som kastade mig över den under ett par intensiva semesterdagar i juli) fortfarande väntar - hav förtröstan. Den är verkligen bra! Fast det känns tomt såhär i efterhand...

Ska skriva mer om Potter 7 om några dagar; jag vill ju inte förstöra överraskningen för er som inte vet vad som händer...

Dagdrömmar

Att Calliope dagdrömmer om andra saker än andra kvinnor visste vi redan. Andra kanske tänker på....skor? Jag vet inte. Men själv finner jag mig framför datorn, djupt försjunken i en sida från London Bookfair som listar Londons bästa bokhandlar. Varför vandrar jag runt här hemma i snålblåsten när jag kunde vara där?

Jag läser beskrivningarna av de olika butikerna och drömmer mig dit:

...covering 3 floors of an 18th century building, books are crammed in everywhere, up the stairs and piled on tables...

...original Edwardian bookshop with long oak galleries and graceful skylights...

...situated in the heart of bookland...

...the range of stock remains its distinctive feature with a quarter of a million different titles...

Ack ve! Jag vill dit igen! Nu!

Min favorit är Hatchards som ligger på 187 Piccadilly. Den öppnade 1797 (!) och är därmed Londons äldsta bokhandel. Byggd i fem våningar kring en knirrande trätrappa är den så vacker och traditionellt engelsk att biblio-/anglofilen i mig piper högt bara namnet nämns. Hat inte lyckats hitta någon bra bild på interiören, men varje våning är uppdelad i flera olika små rum, med väggfasta hyllor i mörkt trä, mjuka orientaliska mattor och väl insuttna läderfåtöljer strategiskt utplacerade. Jag skulle kunna erbjuda mig att jobba där gratis bara för att få vara där. Om inte annat hade det varit otroligt schysst att få vara med på deras signeringar; de har nya nästan varje dag och många författare väljer att signera bara där och ingen annanstans. Ett annat sympatiskt drag är att man kan skriva upp sig på Wedding Lists, precis som folk här gör på Duka. Bara det skulle vara skäl nog att gifta sig. Och kanske gifta om sig när man läst ut dem och det är dags att skaffa fler...

Gå under jorden

En morgon när 12-åriga Ananka tittar ut genom fönstret i lägenheten hemma i New York ser hon att ett stort hål gapar i marken. Både gatan och en bit av parken har sugits ner. Ur hålet klättrar en liten figur upp, täckt av lera. Den vinkar till Ananaka och försvinner. Nyfiken som hon är går Ananka ut och klättrar mot bättre vetande ner i hålet. Under marken finns en komplett bar och i dess golv en fallucka som leder ännu längre ner... Räddningsarbetarna avbryter Anankas upptäcksfärd men hon hinner få med sig en bok hon hittar därnere. Den heter Glimtar från Gotham och berättar om Skuggornas stad; ett gigantiskt system av hemliga rum och tunnlar, begravda djupt under New Yorks gator. Ananka kan inte ta sig tillbaka ner dit själv, men så möter hon den mystiska Kiki Strike som tycks känna till staden bättre än någon annan...

Jag är väl ungefär dubbelt så gammal som det är tänkt att man ska vara för att läsa Kirsten Millers Kiki Strike I; Skuggornas stad, men jag hade svårt att slita mig när jag väl hade börjat läsa. Det är hur spännande som helst och ovanligt välskrivet för att vara en ungdomsbok (Detsamma gäller dock inte för korrekturläsningen som är bedrövlig). Så släng er i väggen Kitty och Fem-böcker och Petrinideckare och Lasse-Maja-detektiver! De här tjejerna är såååå mycket häftigare än ni någonsin kommer att bli.

Här finns gott om schysst girl power - det är aldrig snack om något annat än att brudarna fixar allt själva. I slutet av varje kapitel finns det dessutom tips om allt från hur man bäst förklär sig till hur man undviker fula gubbar på stan eller genomskådar någon som ljuger - skrivet med lätt ton men faktiskt användbart på allt från nätraggare till mobbare i skolan. Jag gillar det skarpt och hade tyckt ännu mer om det om jag var ny på högstadiet och lite nördig som Ananka. Framför allt är det skönt att berättelsen aldrig blir fånig; även om den vänder sig till unga så tas läsaren på allvar.

Eftersom det närmar sig jul kommer jag definitivt att rekommendera Kiki Strike till alla kunder på butiken som frågar efter tips till sina barn - det här är riktigt, riktigt bra läsning för de som vill ha något spännande när Harry tagit slut.

Kirsten Miller har också gjort en snygg hemsida till Kiki & de andra. Kolla in den!

Inte bara kalcium

Jag & sambon väljer numera mjölk inte som i gamla tider efter fetthalt utan efter litterär gestalt. Idag valde vi till exempel att bära hem en liter Lord Byron-mjölk. Lenin däremot fick stanna kvar i kyldisken, trots att han (eftersom han var på minimjölken) hade fått en mycket käck gul färgton i ansiktet.

Alltsammans är en del av den lätt bisarra kampanjen från Skånemejerier, där man försett mejeriprodukterna med 500 kända gestalter ur historien. Folkbildning och reklam för HippHipps nya show i ett. Jag är tveksam till showen men mjölken är ju kul.

Fast vad är det egentligen man kan läsa om Byron på paketen?

"Engelsk poet som tyckte om att rida och hade hemorrojder /.../Erkänt vacker men haltande gång p.g.a. klumpfot. Sägs ha sovit med papiljotter och hade en tam björn å sitt rum i Cambridge då han inte tilläts ha hund."

Inte ens Rasputin (som man hittar på motsatta sidan paketet) får en så osmickrande beskrivning. Jag förstår att det ska vara kul (och det är det väl) men var det inte lite...elakt? Jag tycker synd om Byron när hans fysiska problem fläks ut och lovar, bara som kompensation, att göra extra god chokladmjölk av hela paketet.

Bogforum i Köpenhamn 16-18 nov

I helgen är det dags för den årligt återkommande bokmässan i Köpenhamn. Den danska mässan är mycket mindre än sin svenska motsvarighet i Göteborg både i kvadratmeter och kändisfaktor räknat, men man kan ändå hitta en hel del intressant att se på. Och den har absolut sina fördelar; eftersom mässan är såpass mycket mindre blir den också hanterbar. Man slipper hysterin och den värsta trängseln. För den med stalker-tendenser finns också större möjlighet att komma författarna nära, något jag glatt konstaterade det året Jan Kjaerstad var där. Calliope kramar fortfarande sitt signerade ex av Tecken till kärlek som hon lyckades få den gången... sweet memories....Jan rockar.Riktigt lika kul som då blir det nog inte i år, men jag funderar ändå på att åka dit. Bland de inbjudna författarna i år finns Richard Ford, Lars Saabye Christensen, Jonathan Lethem, Ib Michael och Anne B Ragde. Från Sverige kommer bara en handfull - mest kända är Martina Haag, Camilla Läckberg och Maj Sjöwall.

Dessutom kommer två av mina gamla favoriter som det har varit tyst om länge: Louise Welsh (The Cutting Room, Tamburlaine must die) och Erik Fosnes Hansen (Berättelser om beskydd, Falktornet m fl). Båda två är aktuella med varsin ny roman i dansk översättning. De svenska förlagen verkar inte bry sig nämnvärt - åtminstone har de inte velat säga något om översättningar ännu. Louise Welshs nya The Bullet Trick är på väg till mig i ett litet paket. Fosnes Hansen däremot får nog dröja lite, öven om jag är väldigt nyfiken. Jag tyckte mycket om hans Berättelser om beskydd men hade nästan givit upp hoppet om att det skulle komma något nytt.

Roligt är också att höra att Louise Welsh numera bor i Berlin och skriver på heltid. När hon var på mässan i Göteborg för att prata om Tamburlaine Must Die för några år sedan, jobbade hon fortfarande på universitetet hemma i Glasgow. Skrev gjorde hon bara på lediga stunder, något hon beklagade. Kul att hon fått möjlighet att ägna mer tid åt författandet! Jag ser fram emot att läsa The Bullet Trick som enligt ryktet ska vara lik debutromanen The Cutting Room, men som istället utspelar sig i Weimartidens Berlin.

Ingenting är heligt

"Ett gott råd: gå aldrig klädd i rosa om du tänker skugga någon i mina kvarter."

Kenzie sätter redan i första meningen av Ingenting är heligt tonen för berättelsen. Hårt och brutalt - men också med humor. Fans av Dennis Lehanes andra böcker kommer känna igen sig.

Den här gången kontaktas privatdetektiverna Kenzie och Gennaro av Trevor Stone. Han är lika rik som Joakim von Anka men ändå inte glad. Han har nämligen tappat bort inte bara dottern Desiree utan också detektiven han skickade efter henne. Nu är han döende i cancer och desperat efter att få träffa dottern en sista gång. Kenzie och Gennaro åtar sig motvilligt uppdraget när de lovas en stoooor summa pengar. Eftersom de är med i en deckare visar sig allt vara helt annorlunda än de trott och naturligtvis dröjer det inte heller länge innan de själva svävar i livsfara. Storyn är inte ny, men den fungerar.

Jag gillar Kenzie och Gennaro skarpt men har tyvärr läst böckerna om dem i alldeles fel ordning. Fallen de löser är fristående men det blir konstigt med deras privatliv. Man får hela tiden sitta och tänka tillbaka på vad som hände när och hur. Så aja baja Bonniers som givit ut dem i knasordning; först kom del 5, sedan 4,1,2,3. Osmidigt! Nu finns åtminstone hela serien ute, så jag rekommenderar starkt att den som vill läsa dem ser till att få dem i rätt följd. Har man inte läst Lehane tidigare, skulle jag dock föreslå att man börjar med någon av de fristående böckerna Mystic River eller Shutter Island. Grymt bra båda två!

Ingenting är heligt är en helt ok del i serien; mest gillar jag den för den lätt morbida humorn. Som spänningsroman betraktat når den dock inte upp till samma klass som del 4, Gone baby gone.

Ett litet frågetecken också för korrekturläsning & översättning/språkgranskning i Ingenting är heligt. Många slarvfel och en hel radda konstiga meningar stör läsningen. Ibland dyker också en underlig ton upp i texten som jag inte tror är Lehanes utan snarare översättarens. Det har inte varit så i de tidigare delarna de givit ut, så jag vet inte vad som gått fel den här gången. Trist är det hur som helst eftersom det flyttar fokus från läsningen. Så med andra ord; läs Lehane men gör det på originalspråk. Då får du 100% härlig, rå Bostonstämning. Mörka gränder, bilstölder, män med pistolhölster... Underbart!

Kallt ska med kallt fördrivas

Ont ska med ont fördrivas - eller i det här fallet; kallt ska med kallt fördrivas. Det är min nya idé om hur man bäst bekämpar den annalkande vintern. Bara för att det är så kallt och hemskt ute, tänker jag tipsa om den trevliga boken Iskallt: Från vaniljglass till semifreddo av Elisabeth Johansson.

Här lär man sig att göra egen glass och andra frusna frestelser. Lyssna på det här till exempel: Grönt te-glass med lemon curd, jordgubbssemifreddo med biscottismulor, blåbärs- och lavendelparfait... And it goes on and on and on. Stora, snygga bilder i flashig layout gör att den sista tvekan man eventuellt har försvinner. Farväl dieter och kontrollerat sockerintag! Hej godiskoma!

Enda kruxet är att man behöver en glassmaskin, och det har jag inte. Men det är ett problem på väg att lösas; jag har skrivit upp det på önskelistan. Tills dess ska jag luta mig tillbaka och njuta av fredagskvällen tillsammans med sambon och en nyinköpt låda Ben & Jerry-glass. Hittade en ny sort som jag inte provat - den har det tilltalande namnet Chocolate Therapy. Kan knappast bli fel.

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Iskallt inte är den enda smaskiga titeln som Elisabeth skrivit. Hon har även gjort Älskade jordgubbar och Smulpajer (som jag skrev om här). Superfina böcker båda två med massor av yummi-recept.

Bokfemman vecka 45

Veckans tema för Bokfemman är middagsbjudning. Välj fem fiktiva litterära karaktärer som du vill bjuda hem på middag och motivera dina val.

Mrs Calliope said she'd buy the flowers herself....vem kan motstå en litterär bjudning? Min blir säkert både trevlig och lätt schizofren, precis som min bokhylla. Inbjudningar gick till:

Sirius Black
Jag har fortfarande inte hämtat mig efter hans tragiska bortgång i HP5. Trodde (hoppades, snarare) att Rowling skulle ta tillbaka honom på något sätt men tji fick jag. Alltså får jag själv göra det genom att bjuda på middag.

Owen Palmer
Owen är den lätt förvirrade men ack så intelligente och begåvade trollkarlen i Shanna Swendsons serie Hex and the City. Modig, snygg, spännande, charmig, romantisk, kan trolla...mer än så behövs inte för att förtjäna en stol på middagen. Enda problemet med Owen kan bli konversationen; han är rätt blyg. Men jag tänker mig att man kan lösa problemet genom att placera honom bredvid Sirius så kan de prata besvärjelser och trollstavar.

Jonas Wergeland
Jan Kjaerstad har skrivit drygt tusen sidor om denne karismatiske norrman, men ändå är jag fortfarande nyfiken. Ikon, nationalhjälte eller egocentrisk tölp? Oavsett vilket tror jag han har mycket att berätta.

Alberte Selmer
Jag vet att jag låter som om någon tryckt på repeat, men jag ville vara med kring sekelskiftet i Paris och leva bohemliv. Cora Sandels Alberte var där och det skulle vara fantastiskt att få höra henne berätta ännu mer än hon gör i triolgin.

Willy Wonka
Kan säkert lätta upp stämningen med oneliners om samtalet går trögt. Dessutom tänkte jag mig att han kunde få sponsra desserten. Om det dessutom visar sig att han faktiskt ser ut som Johnny Depp är det en ytterligare bonus.

::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Bara en undran också, såhär på slutet; är inte upplägget med fiktiv middag hämtat från tv:s Go Kväll? Har ett vagt minne av att jag någon dag när jag zappade runt såg Ranelid sitta vid ett tomt bord och orera om vad han ville säga till Bush...? Har jag drömt det eller hände det?

En snygging vid namn Edward II

Edward Cullen står på min topp 5-lista över fiktiva karaktärer jag vill träffa IRL. Det spelar liksom inte någon roll att han om så skulle ske antingen a) inte hade tittat åt mig b) ätit upp mig. Det hade varit ok ändå. Det är ett mysterium hur man kan vara gjord av enbart bokstäver och ändå så charmant & snygg.

Som ni förstår har jag läst ut New Moon, del 2 i Stephenie Meyers vampyrserie Twilight. Trots att den bitvis har ett långsammare tempo än ettan, lever den definitivt upp till mina skyhöga förväntningar. Jag ska inte spoilera överraskningarna den rymmer genom att berätta en massa om handlingen; istället hänvisar jag er till det jag skrev om ettan. Tycker man att det låter det minsta spännande kommer man inte bli besviken på tvåan. Tvärtom innehåller den mer monster. Nice!

Läste på också med skräckblandad förtjusning på Imdb att Twilight ska bli film under 2008. Kul men stor risk för kalkon om inte man gör det på rätt sätt. Passionen mellan Bella och Edward fungerar alldeles utmärkt i bokform men kan nog lätt bli patetisk på film. Den är inte castad ännu och jag håller tummarna för att det blir några bra, gärna okända skådisar som gör den. Själv vet jag exakt vilka jag skulle vilja se i huvudrollerna, men jag vet inte vad de heter. Hur störigt är inte det? Jag ser dem framför mig men kan för mitt liv inte komma ihåg vilka de är. Hrmpf. Under tiden jag funderar på det, tycker jag att du ska rusa iväg och köpa ettan om du inte redan gjort det. Gör det annalkande vintermörkret åtminstone lite roligare...

Penguin Classics Poetry Doctor

Omtänksamma Penguin gör inte bara bra böcker till oss bibliofiler. I dagarna lanserar de dessutom tjänsten Penguin Classics Poetry Doctor på sin hemsida. Ont i magen, kärleksbekymmer eller bara lite uttråkad? Skicka ett mail med beskrivning av problemet till poetrydoctor@penguin.co.uk så får du bot i form av utvald, lämplig poesi. Kittlar dödsskönt i kistan, för att tala med Baloo. Tjänsten kommer finnas tillgänglig under resten av året och jourhavande poesiläkare är Laura Barber. Hade man fått lite poesi hos vanliga doktorn också hade jag nog inte haft lika mycket sjukhusfobi som jag har nu...

Bara kaffet kvar

Jag har precis sett första avsnittet av Isprinsessan på SVT. Den stora frågan nu är inte vem mördaren är, utan snarare om någon som såg den utan ha läst boken förstod något alls av plotten?
3/4 av intrigen tycks ha försvunnit på vägen från bok till film och kvar blev ett skelett som känns väldigt tveksamt. Jag har all förståelse för att man inte kan ta med allt från boken till filmatiseringen, men ändå. Var inte det här väl kortklippt? (Det enda som är kvar är det idoga kaffesörplandet. Har ni tänkt på hur mycket kaffe det dricks i Läckbergs böcker?) Jag är inget större Läckberg-fan, men hade ändå tänkt kolla serien eftersom den har hög igenkänningsfaktor för en exil-bohusläning som jag. "Titta - nu åker de på Uddevallabron!", typ. Funkade inget vidare. Känns väldigt mycket som att det var enda avsnittet jag kommer att se. Ska ägna mig åt vampyrerna i New Moon istället. Mycket roligare. Fast det visste jag väl redan...

Döma boken efter pärmen (alla andra gör det ju?)

Marianne ställde en jättebra (fast ganska hemsk) fråga i en av kommentarerna här nedan: Hur många bra romaner missar man för att de har omslag man inte gillar?

Nörden i mig blir genast lite orolig, för jag är väldigt ytlig när det kommer till böcker. Hur omslaget ser ut spelar absolut roll när jag väljer i hyllan. Inte så att jag låter bli att läsa en bok som verkar spännande om den är ful, utan snarare för att jag (alldeles för lätt?) låter mig övertalas att köpa nya, okända författare bara på grund av att framsidan såg cool ut. Tänk om det liksom står en massa underbara men osnygga läsupplevelser kvar i hyllan och gråter när jag travar iväg med deras sämre men tjusigare kollegor?

Kanske är det dagens I-landsproblem, men faktum kvarstår och det är att omslaget spelar en enormt stor roll för vad vi väljer. Den som tror något annat kan komma och jobba ett par dagar hos mig i bokhandeln. Ett tydligt exempel är Curtis Sittenfelds I en klass för sig, där den svenska pocketutgåvan försetts med en tuggummituggande skoltjej. Varje gång jag ska rekommendera den till en kund måste jag börja med att säga "den här boken har tyvärr fått ett missvisande omslag, men den är jättebra, jag lovar" annars tittar kunden skeptiskt på den och tar något med ett mer vuxet utseende. Den engelska utgåvan däremot, går att sälja utan inledande försiktighetsfraser.

För hur kommer det sig egentligen att engelska pocketböcker alltid tusen gånger snyggare omslag än de svenska? När vi packar upp de engelska nyhetssändningarna på jobbet kan jag lätt bli stående en halvtimme och bara titta och vrida och vända på dem och ge små ljud ifrån mig. Oh. Oj. Så fiiiiin. Det händer aldrig när jag öppnar lådorna från Månpocket.

En bonusfråga i sammanhanget är också hur förlagen tänker kring färger på omslag. En bekant till mig som jobbade på ett medelstort svenskt förlag blev starkt ifrågasatt när hon layoutade ett omslag till en andra världskrigetbok i rött. Rött, sade man, det kunde man inte ha på en bok som framför allt riktade sig till män. Nähä? Har vi inte kommit längre än till pojke=blått, flicka=rosa? En snabb blick på våra hyllor för sport, teknik och mode bekräftar farhågorna. Säg en rosa bok som säljer till män. Någon? Da Vincikoden? Är inte den mer...lila...?

Frågan om omslag är hur som helst spännande. Jag skulle gärna höra mer om hur förlagen tänker. Framför allt många av de små/medelstora som tyvärr påfallande ofta envisas med riktigt ruggiga förpackningar. Borde det inte vara precis tvärtom - när man har lagt ner så mycket ansträngning och bara har någon enstaka titel, borde man då inte se till att göra den snyggaste jäkla bok världen skådat så att den har en chans att sälja också? Jag förstår att det är en kostnadsfråga, men ändå. Det kan omöjligen vara dyrare med snygga bilder än fula. Alla olika typsnitt borde väl också kosta lika mycket? Upplys mig!

(Och nej, jag säger inte att alla små förlag gör fula omslag eller alla stora snygga. Det hoppas jag att ni förstår.)

Bokfemman vecka 44

Veckans tema för Bokfemman är drömvärld. Nämn fem böcker som du skulle vilja hoppa in i och få uppleva irl om du kunde.

Den här bokfemman kastar jag mig raskt över även om den utan tvekan innebär att jag outar mig själv som hopplös fantasynörd. Fast det anade ni väl redan... Here it goes:

Rowling - Harry Potter 1-7
Hogwarts! Jag skulle nog aldrig vilja sluta skolan om jag fick vara elev där. Det är min absoluta favoritvärld. Är inte alltför djärvt att gissa att den kommer vara med på de flesta andra bokfemme-listorna den här veckan.

Charlaine Harris - Serien om Sookie Stackhouse
Jepp, jag skulle gärna bo i en värld där vampyrerna har klivit ut ur garderoben och bor tillsammans med alla andra. Jag skulle säkert vara en av de där tragikomiska personerna som hänger alla sina lediga kvällar på Erics blodsugarbar Fangtasia.

Lewis - Narnia
Är lite rädd för häxan och det verkar läskigt att en stor kisse är kung men ändå.

Pullman - Mörka materian
Det är verkligen roligt att Guldkompassen kommer som film lagom till jul. Jag längtar så efter att få se hur de byggt upp Pullmans värld. Nog för att jag redan har en egen bild i huvudet av hur det ser ut, men ändå. Funderade en stud på om jag verkligen skulle vilja kliva in i den världen - den är ju ganska hemsk stundtals - men nyfikenheten tog överhanden.

Sandel - Albertetrilogin/Beach-Shakespeare and Company, min boklåda i Paris
De här böckerna får dela på en plats på listan eftersom de handlar om samma underbara period; sekelskiftet i Paris. Aldrig har så många intressanta människor samlats på en och samma plats som där och då. Det måste ha varit fantastiskt!

Eländes elände - nu fick ju inte varken Tolkien eller Mumin plats...och inte Neil Gaiman...och inte Michel Fabers 1800-tals London...och inte Shanna Swendsons magiska New York...och... är det någon som anar ett eskapistiskt drag hos mig...? Använder inte alls böcker som verklighetsflykt, o nej o nej.

Fågeln som vrider upp världen

Efter 740 sidor stapplar jag lätt förvirrad men lyckligt leende ut ur Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Så bra! Så vacker! Så hemsk! Så omöjlig att förklara för någon som inte läst den...!

Alltsammans börjar med ett telefonsamtal som genast ger mig Auster-känsla; en okänd kvinna ringer upp arbetslöse Toru Okada när han kokar spaghetti och ber om tio minuter för att de som hon uttrycker det ska "förstå varandra". Sedan, lika plötsligt som hon inlett samtalet, lägger hon på. Telefonsamtalet är bara den första av en hel rad lätt oroväckande, ofta absurda händelser som en efter en kommer att knuffa Toru allt längre från det trygga, invanda liv han lever. Mer än så tänker jag inte skriva om handlingen, för den är lång och surrealistisk och motsätter sig effektivt alla försök till förenkling. Med stor sannolikhet är Fågeln som vrider upp världen historiens svåraste bok att skriva baksidestexten till. Man kan misstänka att det är därför Norstedts dröjt så länge med att ge ut den (originalet skrevs redan 1997).

Men ack så bra som sagt. Efter att ha tillbringat en vecka i Toru Okadas sällskap är jag helt bortkollrad. Drömmar, dunkla förutspåelser, konstiga karaktärer, krig, tortyr, skräck, kärlek, sex, symboler, metaforer, psykologi, övernaturliga upplevelser - hos Murakami finns allt. Stundtals påminner han som sagt var om en tidig Auster (när denne fortfarande var bra) men med betydligt mycket mer solida berättelser och ständigt med dörren öppen på glänt mot det övernaturliga och sagan. Vad som helst kan hända - och gör det också.

Samtidigt är berättelsen strikt kontrollerad. Det handlar inte om att slänga in vad som helst huller om buller. Murakami har stenkoll på sin verkningsmedel och använder dem klokt. Han sätter in stöten där den känns mest. Blandningen mellan å ena sidan strängt disciplinerat, återhållsamt berättande och å andra sidan vilda, ofta brutala scener är effektiv. Han knockar läsaren fullständigt. Jonas Thente på DN valde lustigt nog samma citat som jag strukit under för att beskriva det:

"Sidorna i böcker jag höll i mina händer fick plötsligt den metalliska glansen hos rakblad. Jag kunde höra ensamhetens rötter tränga ner i mig när världen var stilla vid fyratiden på morgonen."

Jepp, så är det. Kunde inte ha sagt det bättre själv.

********************************************************

Som bonusinfo kan sägas att en av Murakamis andra romaner, Kafka på stranden, just kommit i pocket. Jag har funderat en stund på vilken av dem jag tycker bäst om men det tycks bli oavgjort. Både Kafka... och Fågeln... är för alltid placerade på favvo-hyllan.

Vampyrer! Monster! Flygande tefat!

Idag öppnar SF-bokhandeln sin nya butik i Malmö! Jag sitter här och hoppar upp och ner på stolen i iver att få komma dit och titta. Idag är jag fast på jobbet hela dan, men imorgon ska jag dit (och shoppa loss, får man anta). Är mycket lägligt att lönen kom igår... Som jag förstod det skulle butiken här bli ungefär lika stor som den i Göteborg och jag hoppas på ett bra sortiment, framför allt på min favorithylla Skräck. Hur som helst kommer öppnandet innebära mera monster i vardagen och det är ju alltid fint. Nörden i mig myser förtjust.

För den som inte har möjlighet att själv komma till någon av SF-bokhandelns butiker rekommenderar jag varmt deras förträffliga, mycket innehållsrika hemsida.

Chokladfabriken

Bibilofil som man är så har min största skräck alltid varit att av någon anledning inte kunna läsa. Fast det kanske inte är så farligt; man kan starta en chokladfabrik istället. Det känns tryggt :) Läs mer på Svd.

Händelser vid vatten innan lön

Dagen innan löning = dags för ett budgettips i form av Kerstin Ekmans Händelser vid vatten, som nyss kommit i nytryck hos En bok för alla för ynka 30:- Ett fynd!

Händelser vid vatten är och förblir en av de absolut läskigaste böcker jag någonsin läst. Både ruggig och ruggigt bra. Den är den enda mordgåta jag vet som är lika bra andra gången man läser den. Därtill är den ett av skälen att jag aldrig, aldrig vill campa i skogen.

När boken börjar är det 70-tal och Annie har precis kommit till den lilla jämtländska byn Svartvattnet med sin dotter Mia. Annie ska jobba som lärare på gröna vågen-kollektivet Stjärnberg. Hennes kille har redan flyttat dit och det är meningen att han ska möta dem vid bussen när de kommer. Men han dyker inte upp och Annie börjar orolig att försöka ta sig upp till kollektivet på egen hand. Vägen är lång och natten faller snabbt på. Komna en bit in i skogen hittar Annie och Mia ett tält där de tror att de kan få hjälp med vägvisning. Men allt förvandlas till total skräck, för i tältet ligger två människor som blivit knivhuggna till döds...

Berättelsen utspelar sig på flera olika tidsplan och istället för att följa en polisutredning får vi se skeendet genom några av byborna. Vad som egentligen hände den där natten i skogen dröjer det länge innan man får veta och man har inte en chans att gissa det i förväg. Intrigen är fantastiskt snyggt gjord -här finns inte ett enda lugnt/meningslöst kapitel. Tvärtom är allt laddat med händelser och innebörd. Ekman har total kontroll över sin berättarteknik och gör otroligt starka personporträtt och strålande miljöbeskrivningar. Man ser det framför sig som en film och trots att man vet att det kommer hända hemska saker kan man inte sluta läsa. Den har allt och skrämmer bokstavligen talat skiten ur en. Läs den! Men ta inte med den på tältsemestern...

Heja Åsa!

Även om jag sedan några dagar begravt mig djupt nere i Murakamis Fågeln som vrider upp världen, tittade jag ut tillräckligt länge idag för att se att Åsa Linderborg blivit nominerad till Augustpriset. Hurra!
Jag kan inte nog hålla tummarna för att hon vinner - dels för att hennes bok är suverän, dels för att de andra nominerade var så tråkiga att man går av på mitten bara av att titta på dem. Undantaget skulle i så fall vara Daniel Sjölin. Men heja Åsa! We looooove you :)

Testing...testing...123...testing

Oh dear. Jag är överväldigad. Hittade precis sidan man inte ska hitta när det är sådär lagom söndagssegt och man egentligen har andra saker man borde göra än att sitta vid datorn. En hel sida med bara litteraturtest! Jag försöker verkligen hindra min inre nörd från att gå i spinn men det är svårt. Eller vad sägs om test som:

Which famous poet are you?
The bookstore type test
The feminism in science fiction test
Are you a comic book nerd test
The quite lenghty Discworld test
Are you a Death eater?
The memorizing useless quotes test

And it goes on and on and on. Hur många Harry Potter-test som helst. Lord of the rings. Chick lit. De har till och med ett test om Stephenie Meyers Twillight. Det här kommer ta tid. Säg inte att jag inte varnade dig innan du går in dit...

Det spökar i mitt bibliotek

En riktig karl

Vad kan passa bättre såhär på fredag kväll efter en hård arbetsvecka än några håriga blottade bringor?

I den lilla fotoboken Guds gåva till kvinnan har Lucie Cave samlat en uppsjö av de bästa/värsta (beroende på hur man ser det) bilderna på pin up-pojkarna som alla drömde om för sisådär 20 år sedan. Här finns alla från Tom Selleck och David Hasselhoff till Jason Donovan och Joey Tempest. Sugande blickar och fluffiga frisyrer. Spända muskler och breda guldhalsband. Tillbakalutade på leopardpälsar eller sexigt avslappnade i poolen.

Skulle man mot förmodan tröttna på hunkarna i boken, rekommenderas ett besök hos den mest legendariske av dem alla: David Hasselhoff. Eller som han själv presenterar sig på hemsidan - "Actor, singer, designer, humanitarian".

Vilse i mangroven

Dränkt i lovord från recensenterna i tv, tidningar och på nätet, bokmässans mest hypade bok - jag kunde inte motstå den strida ström av människor som sade att jag verkligen borde läsa Maryse Condés Färden genom mangroven. Kalla mig lättledd, men sådan är jag.

Upplägget är enkelt; Francis Sancher hittas en dag död, förmodligen mördad, liggande i leran på en stig inte långt ifrån hans hus i den lilla byn Rivière au Sel på Guadeloupe. Medan han levde var han ömsom hatad, ömsom beundrad men framför allt ständigt gåtfull. Det enda som var säkert var att han inte lämnade någon oberörd. Nu när han är borta samlas byborna till likvaka och under en natt berättar de var och en om såväl sin relation till Francis som om sina egna liv.

Condés prosa är lyrisk och full av vibrerande, mycket levande naturskildringar. En kvinna skrev på nätet att hennes bokcirkel haft högläsning av flera partier ur boken bara för att de var så vackra, och det kan jag förstå (även om fenomenet som sådant känns hopplöst pretto). Här finns onekligen fina stycken och bildspråket är ofta originellt.

Ändå kan jag inte ta till mig Färden genom mangroven. Det ligger hela tiden ett avstånd mellan mig och berättelsen som jag inte kan ta mig förbi hur mycket jag än försöker. Jag får liksom ingen kontakt med gestalterna och kan inte få någon känsla för dem. Det faktum att de är nästan lika många som i en rysk roman och ofta släkt med varandra gör inte saken lättare.

Delvis tror jag att det beror på att kulturen de lever i är så totalt annorlunda att man inte riktigt kan relatera till den. Man förstår inte hur man ska tolka händelser och företeelser. Jag har känt samma sak tidigare, i andra böcker skrivna av författare främst från länder i tredje världen. Det är exotiskt och politiskt korrekt och viktigt och allt möjligt men jag sitter ändå där som ett frågetecken, stillsamt men intensivt längtande efter nästa anglosaxiska bok.

Med det sagt ska jag gå och snurra in mig i en filt tillsammans med Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Kanske mot bättre vetande med tanke på vad jag just sade om författare från en annan kultursfär än ens egen, men Murakami känns sådär lagom amerikaniserad så det ska nog gå fint. (Så länge jag inte tappar boken på foten; den är väldigt stor och tung.)

Sigrid & Isaac

Egentligen är det konstigt att inte den här boken har skrivits tidigare. Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald är två av de mest betydelsefulla konstnärerna för modernismen i Sverige och deras liv tillsammans är så spännande att det kunde passa i vilken roman som helst. Här finns allt: kärlek, konst, passion, otrohet, genialitet, sorg och galenskap.

Anders Wahlgren har tidigare gjort film om Sigrid och Isaac (visades på SVT för inte så länge sedan) och materialet han använde till filmen utgör grunden i boken. Men dessutom finns här en stor mängd pressklipp, brev och bilder. Framför allt bilderna är underbara - många av dem är hämtade direkt ur familjens privata fotoalbum.

Vi får följa Sigrid & Isaac hela deras liv, från att de som unga studerar hos Matisse i Paris, skaffar sonen Iván, gifter sig och börjar arbeta som konstnärer. Jag visste sedan tidigare att de hade det tufft i början innan modernismen blivit rumsren, men pressklippen ger det en helt ny dimension. Den som tycker att media kan vara elaka idag ska se vad de skrev då. Det är personangrepp, barnsliga förolämpningar, rashets och förtal om vartannat. Att Isaac var jude och Sigrid kvinna gjorde inte saken bättre. Man häpnar över hur de blir behandlade. Och ändå förmår de att skapa originell, vacker, spännande konst. Helst skulle jag vilja ha en fullständig katalog med bilder på alla deras tavlor att bläddra i under läsningen. Detsamma gäller alla människor de möter; här finns alla från Picasso till Pär Lagerkvist och Prins Eugen. Tidsandan fångas mycket väl och jag längtar så jag kan dö efter att få ha varit med där & då i Paris när seklet var ungt. Så mycket idéer, så mycket kreativitet!

Jämfört med Anita Goldmans bok om Sigrid Hjertén från 1995 I själen alltid ren, är Sigrid & Isaac mycket bättre. Framför allt har den enormt mycket mer fakta och fastnar inte i det livmodersfeministiska träsket där Goldman alltför ofta rörde sig. Wahlgren är rakt på sak när han berättar om hur svårt Sigrid stundtals har det - hon ska inte bara måla, utan även ensam ta hand om barnet i långa perioder och samtidigt handskas med Isaacs otrohetsaffärer. När hon till sist inte orkar längre utan glider allt längre in i sinnessjukdom, är det så sorgligt att man blir deprimerad. Man kan inte annat än undra hur stor hon kunde ha blivit om hon bara fötts några år senare, alternativt fått mer hjälp.

Nå, en fantastiskt bra bok är det hursomhelst. Och var inte rädd om du inte är superintresserad av konst. Sigrid & Isaac är lättläst, spännande och garanterat läsvärd.

Me and Mr Darcy

Me and Mr Darcy av Alexandra Potter är chick-lit för alla oss som har ovanan att förälska oss i fiktiva karaktärer.

Hjältinnan är Emily från New York som jobbar i en sån där bokhandel man drömmer om att hitta - liten, personlig, charmig, med hyllor som dignar av suveränt bra böcker valda av trevlig, smart personal. Trots att hon får jobba där är hon konstigt nog inte nöjd med tillvaron (otacksamma människa!), utan vill även ha en pojkvän. Alla dejter hon går på slutar i katastrof och när hennes kompis försöker dra med henne på en singelresa över nyår, ljuger hon ihop en historia om att hon ska till England, bara för att slippa åka. Istället bokar hon den ultimata nördturen - en guidad resa i Jane Austens fotspår. Jag tyckte det lät hur trevligt som helst, men Emily är skeptisk. Väl där visar sig också att det var hon som fick rätt. Sällskapet hon ska åka med bestå av enbart pensionärer samt en synnerligen ohyfsad journalist som ska skriva om varför så många kvinnor tycker att Mr Darcy är tilldragande. Emily är väldigt nära att vända tillbaka hem, men kliver ändå på bussen och följer med. Det kan ju knappast bli värre än att sitta ensam hemma i lägenheten...Eller?

Allt eftersom de kommer längre ut på den pittoreska engelska landsbygden, ångrar Emily allt mer att hon följde med. Hon gör bort sig gång på gång och resesällskapet är väldigt medelålders på alla sätt. Men så plötsligt, när de besöker Jane Austens hem, dyker en stilig, charmant man upp. Han presenterar sig som Mr Darcy och Emily spelar med. Så fantastiskt att de har rollspel på museet! Dessutom är han ruggigt snygg... Men när han dyker upp igen och fortfarande envisas med att säga att han heter Darcy, börjar Emily tycka att det går lite för långt. Fast å andra sidan bjuder han med henne på roddturer i månskenet, picknicks och hästridning till ett närbeläget slott... Ljuv musik uppstår. Men vem är han egentligen? Jane Austen-resan blir helt plötsligt väldigt mycket mer spännande.

Me and Mr Darcy är söt och lättsmält som en maräng. Inte så mycket substans, inte så mycket överraskningar, men desto mer underhållning. När jag väl kom över min avundsjuka på att hon får jobba på ett mycket roligare ställe än jag, hade jag riktigt kul med Emily. Perfekt läsning för litt-vet-nördar sugna på romantik. Och så kan man fnissa så där initierat & igenkännande åt de bokrelaterade skämten. Så man känner sig åtminstone lite intellektuell.

Jag är inte rädd

Imorgon 22.15 på SVT 2 sänds Jag är inte rädd, baserad på Niccolò Ammanitis roman med samma namn. Ska bli jättespännande att se den; boken är en av de mest gripande berättelser jag någonsin läst. Otroligt välskriven, originell, läskig och oförutsägbar. Det som framför allt gör den så bra är att den helt och hållet förmår berätta historien ur den unge huvudpersonens synvinkel. Som vuxen läsare förstår och tolkar man det som händer på ett helt annat sätt än pojken själv förmår. Det skapar en otroligt häftig dubbehet i texten och gör att man verkligen blir engagerad. Man vill ropa åt honom -gå inte dit, akta dig, stopp - man vill ta hand om honom och rädda honom från allt det hemska som händer, men det går ju naturligtvis inte. Istället får man sitta och se på, vilket är outhärdligt stundtals.

Och det är verkligen ruggiga saker han är med om. Killen det handlar om heter Michele och när det hela börjar är det en stekande varm sommardag. Han är ute med några andra barn när han plötsligt snubblar över ingången till ett djupt hål i marken. Michele upptäcker till sin förvåning att det sitter en liten pojke fastkedjad i hålan. Men vem är han? Och varför sitter han där? Michele förstår inte men han vet att han till varje pris måste hålla tyst om sin upptäckt, annars kommer det gå illa. Samtidigt vill han gärna hjälpa pojken och börjar smuggla dit mat och vatten.

Boken är otroligt spännande och det är omöjligt att lägga den ifrån sig när man väl börjat läsa. Det räcker att filmen är hälften så bra för att den ska vara sevärd.