Ilska, osäkerhet och böcker, böcker, böcker

Om vi börjar med det viktigaste och bästa, ett Marguerite Duras-citat som man hittar i slutet av boken:

Ni går rakt in i ensamheten. Inte jag, jag har böckerna.

Det tyckte jag mycket om. 

Det finns fler citat ur olika böcker som jag gärna hade strukit under och skrivit upp – damn you, Dito-app som inte låter mig göra det! – Linda Skugge läser visst fem (!) timmar om dagen och strör både citat och tankar om det lästa kring sig i nya boken 40 Constant Reader. 

 

Jag hade gärna sett ÄNNU mer om just det, det hetsiga läsandet där en bok genast leder vidare till en annan, och nog får bokens titel och marknadsföring mig att tro att det är bara det som väntar – men 40 Constant Reader innehåller en väldig massa annat också. Den är en ofta arg, stundtals förtvivlad, monolog om hur det är att inte alls vara sådär älskvärd som man tycker att alla andra är, utan att istället vara förlamande blyg, att aldrig säga rätt saker (förmodligen inte säga något alls), att vara på ett sätt som andra uppfattar som jobbigt perfekt, att hetsjobba för att få in pengar och att ständigt konfronteras med att ALLA har en åsikt om en, ofta negativ. Jag blir lite ledsen när jag läser det; här finns så extremt mycket ilska, bitterhet och osäkerhet. Jag önskar när jag läser det mest att hon kunde må lite bättre, för det verkar så jobbigt att gå omkring och bära på allt det där. Och hur sorgligt att någon som jag alltid uppfattat som framgångsrik och kompetent, inte alls känner sig så utan istället ständigt tvivlar på sina förmågor. Du kan ju uppenbart både skriva och en massa andra saker, Linda, tvivla inte på det.

40 Constant Reader känns med andra ord väldigt personlig, på ont och gott. Det är skrivande som terapi, vilda kast mellan ämnen, ursinne som måste ut. Däremot vet jag inte om den ger just mig så mycket. Jag har ingen relation till Linda sedan tidigare, och sällar mig varken till gillar eller ogilla-lägret. Jag håller med om somt, annat inte. Kanske hade jag fått ut mer av boken om jag varit ett Linda-fan sedan tidigare? Möjligt. Och som sagt, jag hade gärna sett att det handlat ännu mer om böcker. Att några rants om dumma kunder och dumma människor i allmänhet fått lämna utrymme till läsnörderi. Lite "strunt i alla puckon – låt oss prata om det viktiga istället=böckerna!" Det brukar vara mer hälsosamt så.    

Andra som också har läst: Enligt O, Sydsvenskan, Bokhora, Expressen, Fiktiviteter, Bokbabbel.    

The Booklover's Map

The Booklover's Map of America Showing Certain Landmarks of Literary Geography - visst låter det underbart frestande? Det är en karta över det litterära USA, ritad på 1930-talet av Paul M. Paine. Jag kan utan problem sitta hur länge som helst och titta på såna här kartor, vrida och vända på dem för att läsa allt vad där står. Den här skulle jag gärna ha som plansch att hänga på väggen, det hade passat fint intill bokhyllan.
Klicka på bilderna för att se dem större och läs mer om kartan hos Brainpickings, där jag först såg den.

Mord och litterära agenter

Lila Wilkins, 45, har just blivit avskedad från journalistjobbet hon haft i tjugo år när hon upptäcker annonsen från A Novel Idea. Den litterära agenturen söker en praktikant som kan gå igenom alla manus som aspirerande författare skickar in i hopp om publicering. Lila, som älskar att läsa, blir eld och lågor. Här är hennes chans att läsa böcker och få betalt för det! Hon söker, och får till sin stora glädje tjänsten på studs.

Verkligheten på agenturen visar sig dock snabbt vara både mindre glamourös och mindre litterär än Lila föreställt sig. Hon har så nära drunknat i alla taskigt skrivna manus när en till synes hemlös trashank till man dyker upp på kontoret för att ta reda på om det manus han lämnat in blivit läst. Lila - och alla hennes kollegor - avfärdar honom. Inte kan väl en sån som han ha något att komma med? En kort stund senare hittas han död i agenturens väntrum. Upprörd över att hon verkar vara den enda som bryr sig om  den fattige döde mannens öde, börjar Lila ensam söka efter ledtrådar till vad som hänt honom. 


Buried in a Book är en rolig bok - det tror man kanske inte när man läser min beskrivning här ovan. Men Lucy Arlington skriver underhållande och ibland lite bitskt om Lila och hennes kollegor i bokbranschen. Precis som sig bör i en cozy crime-bok, finns här också ett gäng trevliga bybor och vänner, samt en miljö som är lätt att finna sig tillrätta i och tycka om. Buried in a Book var med andra ord exakt det jag sökte när jag köpte den: lättläst, inte alltför överraskande, men trevlig underhållning med lätt boknördsstämpel. Gillar, även om jag har ett par invändningar mot själva deckargåtan (går inte att tala om vilka utan att spoila, så jag struntar i det). Jag kommer säkert att läsa uppföljaren Every Trick in the Book också vad det lider. Det är liksom så enkelt och behagligt att läsa den här typen av böcker. Verklig avkoppling, nu när jag har semester och allt.


Bonuskul: jag har en namne i boken! En av agenturens bäst säljande författare är den romanceskrivande, flärd- och talangfulla Calliope. Hihi! 

Bok + bröllop = sant!

Om ni till äventyrs skulle ha missat det - idag gifter sig Bokomaten! Jag skickar världens största grattis! Må ert äktenskap bli rikt på både kärlek & böcker!

Eftersom det också stundar flera andra bröllop i bokbloggarmaffian de kommande månaderna, kan jag inte låta bli att posta lite lovely bilder på temat bok + bröllop = sant. Så till alla blivande herr & fru Boknörd där ute, här kommer inspiration:

Vi börjar med inbjudningarna. Hade jag fått en sån här i brevlådan, hade jag nog dött en smula:

SÅ SNYGG! Galet bra idé i all sin enkelhet. Här är det ju gjort som inbjudningskort, men jag tänker mig att samma sak skulle kunna funka bra även på t ex placeringskort.

Och så var det tårtan. En bedårande liten cake topper, kanske? Jag tänker förälskade bibliotekarier när jag ser den här:

Eller varför inte gå all in och bokifiera hela tårtan?

Så fint kan det bli om man anlitar Nathalie's Creative Cakes.

För den som fortfarande befinner sig på planeringsstadiet och inte ens har kommit så långt som till att ställa den där "vill du... "-frågan, rekommenderar jag den här sidan.

En man frågar lite försynt hur han bäst ska fria till sin flickvän, som älskar böcker, och får en mängd kreativa förslag. Jag gillar idén om att göra specialtillverkade / fejkade böcker att ställa i flickvännens bokhylla, där ryggarna om man läser dem tillsammans säger Will you marry me? Någon annan berättar om sitt eget frieri, där han köpte en pop up-bok, monterade in ringen och sedan läste boken tillsammans med flickvännen - också kul!

Det är också ganska roligt att någon föreslår att han ska gröpa ur en bok och gömma ringen inuti - det förslaget skapar upprörda skrik om bokmisshandel.

Annars är ju också det här fortfarande en klassiker ... Att be Neil Gaiman skriva in den stora frågan i boken han signerar åt ens flickvän. Fortfarande svårt att toppa.

Anyhoo, när man då till slut har fått sin boknörd att säga ja, man har skickat ut sina Penguininbjudningar och beställt sin bibliotekarie-cake topper ... ja, då gäller det bara att välja en passande inramning till själva ceremonin. Så här, till exempel:

Måste säga att mitt boknördshjärta smälter lite nu. (Och mitt habegär väcks.) Det är så fint. Gråter lite. Bilden är hämtad härifrån, där det också finns andra förslag på samma tema.

Har ni fler tips på vad man kan göra med bok + bröllop? Ett förslag på vad som skulle vara det perfekta sättet att fria till en boknörd? Skriv i kommentarerna - och skicka gärna länkar!

Gissningar, viskningar och riktiga odds

Nobelpristagaren i litteratur avslöjas på torsdag - och än så länge verkar bokmänniskorna vara bättre på att hålla tyst än medicinfolket. Inga förtida läckor, varken i SVD eller någon annanstans. Det viskas förvisso mycket om Alice Munro överallt, men jag tror nog inte att hon vinner. Tror och tror förresten; det är ytterst sällan jag dristar mig till att tro något om vem som vinner Nobelpriset. Det enda jag utgår från är att det blir en äldre man, företrädesvis någon som skriver om sådant jag inte bryr mig om.

Med det sagt är det ändå kul att se hur andra gissar. Hos Ladbrokes kan man se en lång lista över författare med odds. Naturligtvis finns där de vars namn alltid nämns (de aktuella oddsen inom parentes): Joyce Carol Oates (19) , Tomas Tranströmer (10), Ko Un (13), Adonis (12) och Amos Oz (26). Allra lägst odds, 4, har Ngugi wa Thiong'o som jag var tvungen att googla eftersom jag inte ens visste vem det var. Kanske inte så konstigt i och för sig - jag läser väldigt lite afrikansk litteratur i god tid och det verkar inte ha översatts något av honom till svenska sedan 1980-talet. Men ändå - underligt att han har så låga odds. Vet någon något trots allt? Eller tror alla att Akademien främst belönar författare med udda namn?

Intressant är också att Ladbrokes lista till så stor del består av författare jag inte känner till/har väldigt dålig koll på. Jag tror knappast att jag är ensam om det heller; det understryker snarare känslan av att Nobelprislitteratur nästan är som en helt egen genre, och att den oftast har väldigt lite att göra med den litteratur folk vanligtvis läser. Om det är bra eller dåligt ska jag låta vara osagt, men att det åtminstone är lite bisarrt tror jag att vi kan enas om.

Vem jag vill ska vinna på torsdag? Jag vet inte. Men om Peter Englund ropar ut Haruki Murakamis namn, tänker jag låta det regna makrill från min balkong för att fira.

Förresten, ni missar väl inte att Babelredaktionen bloggar just nu om sina bästa/värsta Nobelminnen och att Peter Englund gjorde en väldigt bra sammanfattning av bokmässan på bloggen Att vara ständig? Kul!

Kärleken till gamla böcker - och så lite mord

Extrem bibliofili, mord och så lite guilty pleasures på toppen - där har ni några av ingredienserna för den nya serien Bibliophile Mysteries som jag av en lycklig slump hittade medan vi var i USA. Än så länge har serien bara två delar, men fler är tack och lov planerade. Böckerna är vansinnigt underhållande och perfekta om man vill ha till intet förpliktigande cosy crime med litterär anknytning.

Första delen i serien heter Homicide in Hardcover (alla delarna har vitsiga titlar) och tar sin början på en bokutställning där en samling antikvarisk litteratur ska visas upp för allmänheten. Mästerverket som alla väntar på att få se är en sällsynt vacker utgåva av Goethes Faust, som nyligen har renoverats av bokbindaren/bokrestauratören Abraham Karastovsky.

Abraham har lovat sin kollega och forna elev Brooklyn Wainwright en förhandstitt på Faust-utgåvan, men när hon kommer till hans arbetsrum möts hon av en förskräcklig syn. Abraham ligger på golvet i en pöl av blod och med sina sista krafter viskar han en varning till Brooklyn samtidigt som han ger henne Faust. "Remember the devil" säger han och dör sedan. Sittande på golvet bredvid liket inser Brooklyn att ryktet som går kring boken kanske inte var så galet ändå; det sägs nämligen att alla som får den i sin ägo avlider. Men beror det på en förbannelse eller på att boken rymmer andra hemligheter? Brooklyn hamnar mitt i en mordutredning där hon själv är både misstänkt och hotad och där hon själv tvingas använda alla medel för att komma mördaren på spåren.

Homicide in Hardcover ges ut av Penguins Obsidian Mystery, en del av Berkley Prime Crime där bland andra Charlaine Harris Aurora Teagarden-böcker och Laura Childs Tea Shop Mysteries ges ut. På samma förlag finns det miljoner olika cosy crime-serier, en för varje tänkbart intresse. Man hittar scrapbookmysterier, matmysterier, handarbetsmysterier, bokhandelsmysterier, kattmysterier... ja, ni förstår upplägget. Många av dem kan vara ganska b, men det går absolut att hitta guldkorn och Bibliophile Mysteries är ett sådant. Kate Carlisles berättelser om Brooklyn är lättsamma, spännande och kul och har gott om skojiga oneliners. Jag menar, vilken bibliofil/deckarfantast har inte drömt om att läsa mordgåtor där huvudpersonen på fullaste allvar fäller kommentarer som "I wanted to find the murderer, but I also wanted to save the book" ? Läsaren får dessutom en glimt av San Francisco (extra kul eftersom vi var där medan jag läste den) samt en hel del nörddetaljer om bokbinderi.

Bok två i serien, If Books Could Kill, utspelar sig på en antikvarisk bokmässa i Edinburgh och är inte dum den heller. Den når dock inte riktigt upp till ettans klass, eftersom den lider av andra-boks-sjukan (känns snabbt påkommen och innehåller väl många upprepningar från ettan), men den är på intet sätt dålig. Nu ser jag fram emot tredje delen, The Lies That Bind, som enligt ryktet ska komma ut i februari 2011. Till dess tycker jag att ni ska ta och testa The Bibliophile Mysteries ni också, så slipper jag sitta själv här med superpeppen Allan!

Kate Carlisle har även en hemsida, där du kan läsa mer om hennes böcker. Utöver serien om bokbindaren Brooklyn skriver hon även rena romans-böcker, men de tror jag att jag lämnar därhän...

Blodläge - bland troll och älvor på alvaret

Snön smälter på det öländska alvaret men än så länge är det tomt på folk i Stenvik. Gerlof - som lämnar ålderdomshemmet för att få uppleva sin sista vår hemma i stugan - är tämligen ensam där han sitter på gräsmattan och filosoferar. Men friden är högst tillfällig; två nya villor har tillkommit vid kanten av stenbrottet, båda lyxhus värda miljoner. Och i den stugan som stenhuggaren Ernst lämnat efter sig flyttar en pappa in med två tonårsbarn.
Gerlof oroar sig för de nya invånarna. Dels verkar de vara en brokig skara som alla har problem, dels har deras hus hamnat på gränsen mellan trollens värld i stenbrottet och älvornas tillhåll på alvaret. Inget bra kan komma av det, tänker Gerlof, och han har naturligtvis rätt.


Blodläge, den tredje av Johan Theorins Ölandsdeckare, har precis som de tidigare böckerna Nattfåk och Skumtimmen den där alldeles speciella blandningen av jordnära vardag och övernaturliga, skrämmande inslag. Som vanligt är det upp till läsaren att tolka vad det egentligen är som händer, om det är spökigt eller om det finns andra förklaringar. I Blodläge är dock de övernaturliga inslagen mer nedtonade än de var i Nattfåk, något jag tycker är lite synd. Det är inte heller lika läskigt spännande som det var i Skumtimmen.
Därmed inte sagt att det på något sätt är dåligt, det är bara en lugnare sorts berättelse. Blodläge fokuserar mer på människorna och deras relationer än på berättelsen om brottet (för det finns ju naturligtvis ett sådant också) och låter dem ta plats. Det funkar för det mesta; skildringen av hur Per Mörner oroar sig för sin sjuka dotter samtidigt som han försöker reda ut förhållandet till sin far är väslkriven och intressant. Detsamma kan man tyvärr inte säga om porträttet av Gerlofs andra grannar, Vendela och Max. De är påfallande klichéartade och känns inte äkta.


En annan sak jag tänkte på, var hur Theorin valt att skildra porrbranschen, som kommer in i berättelsen genom Per Mörners far Jerry. Jerry har producerat porrfilmer och tidningar och sonen börjar rota i faderns förflutna hamnar han såväl hos ex-porrfilmsskådespelare som på strippklubbar. Här känns Theorins skildring väldigt snäll, reko och lite pryd/ordentlig. Lite som en upplysningsfilm man skulle kunna visa på skolan, typ. Jag får intrycket av att Theorin här är ute på vatten han inte riktigt behärskar - fast det ska väl kanske ses som något positivt. Det blir mer 70-talsnostalgiskt och oskyldigt än det vi är vana att möta i deckare idag.


Blodläge var med andra ord en mer stillsam läsupplevelse än jag hade förväntat mig, men ändå en behaglig sådan. Theorin är duktig på att skriva och det märks även när han skruvar ned tempot och låter spökerierna hålla sig i skymundan. Men liiiite fler läskigheter får det hemskt gärna bli i nästa bok, som ju också blir den fjärde (och får man förmoda avslutande) delen i serien. Öland är inte detsamma utan en rejäl portion skräck.


Missa inte SVD:s intervju med Johan Theorin!
Fler recensioner av Blodläge: DN Bokhora Expressen och Sydsvenskan.

På morgonpromenad med Strindberg

Nästan varje morgon passerar jag det här huset. Här bodde August Strindberg 1897 när han skrev Inferno. Som vardande boknörd måste jag säga att det känns tryggt att vistas i en stad där man kan få sig en så käck liten bit litteraturhistoria till livs dagligen. Strinberg bodde inte länge i Lund, men han hann beta av inte mindre än sex olika adresser i stan. Lite som dagens studenter, med andra ord.

En period bodde Strindberg i det här huset, som man hittar en liten bit längre åt nordost:

Det är ett litterärt ställe på alla sätt och vis; det har inte bara hyst Strindberg utan är också Falstaff Fakirs barndomshem. Mitt emellan de här två husen ligger ytterligare en annan känd författares hem. Esaias Tegnér bodde i det här huset, som idag är museum tillägnat honom:

Tegnérmuseet har tyvärr väldigt sparsamma öppettider, men i gengäld är det väldigt billigt att gå in. Entréavgiften är futtiga 10 kr. Läs mer om museet och se hur det ser ut inomhus här.
Strindberg och Tegnér är två av de mest kända författarna som har bott i samma fina stad som jag, men det finns ett helt gäng andra litterära gestalter som också har levt och verkat här. Stadsbiblioteket har samlat ihop dem på en lista, komplett med adresser och allt, så att man kan gå runt och titta på var de höll hus. Lite som Cribs, fast utan den obligatoriska titten i kylskåpet. Nu väntar jag bara på att någon ska ta och skruva upp en skylt på mitt hus: I detta hus bodde Calliope då hon skrev sin blogg.

Sol, bad och mord jagar bort snön

Kontrasten kunde knappast ha varit större. Medan jag sitter och läser Viveca Stens deckare I de lugnaste vatten rasar den nya istiden utanför lägenheten. Snön lägger sig tjockare än den gjort sedan 1929, isen fryser till och folk utbyter brutala historier om vad som hänt dem ombord på stillastående tåg. I boken däremot, är det högsommar. Jag stänger ute vintern och läser nöjd vidare om sol, bad och glass som smälter på stranden. Förnekelse? Jepp. Det är finfint.

I de lugnaste vatten utspelar sig på Sandhamn i Stockholms skärgård. Viveca Sten har själv vistats på ön om somrarna sedan hon var barn och det märks. Hon beskriver miljön så bra att jag utan problem känner mig hemtam och "vet" hur där ser ut redan efter ett par kapitel. Jag blir också rejält sugen på att åka dit - om Sandhamn har någon turistförening så borde de ge Viveca Sten pris för att hon hjälper till att locka dit besökare. Ön är kärleksfullt beskriven och låter härlig.

Mitt i den idylliska skärgårdsdrömmen inträffar det dock naturligtvis några mord; det är ju trots allt en deckare vi har att göra med. Det flyter i land lik på badstranden och det hittas lik på ett pensionat. Polisen Thomas sätts att utreda fallen och får hjälp av sin goda vän Nora som bor på ön. Thomas och Nora är trevliga, men samtidigt lite klichéartade; han är deppig och begraver sig i jobb sedan han förlorat fru och barn medan hon har ett äktenskap som knakar i fogarna när ett oväntat jobberbjudande dyker upp.

Jag var lite skeptisk till Viveca Sten inledningsvis eftersom jag tyckte att världen inte behöver ännu en Camilla Läckberg, men farhågorna besannades inte. I de lugnaste vatten är faktiskt bättre än Läckbergs serie, framför allt om man ser till de senaste böckerna Läckberg har skrivit. De har ruggigt låg kvalité. Viveca Sten är inget nytt stjärnskott - till det skulle hon ha behövt en smula mer originalitet - men hon är definitivt lika bra som sina kollegor i genren. Kanske till och med bättre. Vill man ha en lagom underhållande, enkel och lättläst deckare att softa med fungerar I de lugnaste vatten riktigt bra. Däremot hoppar jag nog över tv-serien baserad på boken som ska sändas under våren. Böcker är bäst på bok.

Det finns två ytterligare delar i serien om Thomas och Nora; nummer två heter I den innersta kretsen och nummer tre (som ges ut i april) kommer att heta I grunden utan skuld.
Besök också Viveca Stens hemsida och blogg.

Katarina Wennstam obehagligt aktuell

En händelse som ser ut som en tanke: två dagar efter att jag läst ut Katarina Wennstams Alfahannen, toppas morgon-TV:s nyhetssändningar av en undersökning som visar att så många som var tredje kvinna inom svensk teater har blivit sexuellt trakasserad. Med Alfahannen - som handlar om en ung skådespelerska som blir sexuellt utnyttjad - färsk i minnet, blir nyheten nästan bisarr. Nog för att Katarina Wennstam brukar anknyta till aktuella ämnen, men den här gången är det så mitt i prick att det blir absurt. Snacka om att i litteraturen sätta problem under debatt, som gamle Georg Brandes sade. Alfahannen är tredje och sista delen i den serie deckare som Wennstam skrivit efter att hon gav ut de två reportageböckerna Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman. Deckartrilogin tar i skönlitterär form upp samma problematik som reportageböckerna; den ställer frågor kring hur könsroller, feminism, jämlikhet, sex och våld fungerar i dagens Sverige. De tidigare två delarna i serien, Smuts och Dödergök, är löst sammanlänkade med varandra och med Alfahannen genom att några av huvudpersonerna återkommer. I Alfahannen känns det lite ansträngt att det återigen är samma familj som i Smuts som drabbas - det hade varit mer trovärdigt om Wennstam hade valt en okänd familj.

Trovärdigt är det annars rakt igenom. Det märks att Wennstam är påläst och insatt i frågorna och hon använder verklighetens fakta på ett sätt som gör att de träffar läsaren rakt i magen. Alfahannen är inget för känsliga; boken rymmer så mycket sex och våld (ofta blandat med varandra) att man blir lite matt. Hälften hade varit nog för att man skulle förstå.

Eftersom jag tyckte mycket om både Smuts och Dödergök, var mina förväntningar på Alfahannen extremt höga. Jag blev därför ganska besviken när det visade sig att den inte alls var lika spännande. Främst beror det på att man redan från början vet hur det går; den skyldiga har redan erkänt och en stor del av berättelsen ägnas åt en tillbakablick som ska visa hur det gick till att komma dithän. Det enda spänningsmomentet ligger i osäkerheten kring hur domstolen ska döma i målet och det räcker inte för att hålla uppe intresset hela vägen. Jag vet inte varför Wennstam har valt ett sådant upplägg - jag tror tvärtom att hon hade vunnit på att berätta storyn helt linjärt från början till slut.

Alfahannen får därför sämre betyg än sina föregångare. I dem lyckades Wennstam på ett briljant sätt kombinera spänning med ett angeläget budskap, men den här gången är det bara budskapet som blir kvar och det blir ett problem när boken ändå gör anspråk på att vara en deckare. Men ruggigast av allt är ändå känslan av att inte ens de värsta scenerna i boken tycks vara så långt ifrån sanningen, åtminstone inte om man får tro DN's artikel om utredningen av teatern. Hu! Läs den här.

Läs också vad jag tyckte om Dödergök.

Krigsreporter med rätt att avslöja och underhålla

I kategorin "jobb jag inte vill ha" noterar vi idag krigskorrespondent. Det vore definitivt inget för mig. Det tycks dock vara starkt vanebildande för andra. Johanne Hildebrandt har varit iväg på uppdrag i omgångar - vilket har resulterat i en mängd reportage i olika tidningar, men också i böcker: dokumentära Blackout samt skönlitterära Älskade krig och nu senast Förbannade fred.

I den sistnämnda handlar det återigen om reportern Sara, som efter de traumatiska händelserna i Irak i Älskade krig, nu står redo att på nytt ge sig iväg till ett krigsdrabbat land. Den här gången är det dock under något annorlunda premisser; hon ska göra inslag från Darfur som ska sändas under en välgörenhetsgala i tv. På resan blir hon tvungen att ta med sig en ung, oerfaren tjej som gjort sig känd som succé-/skandalbloggare. Vad ingen av dem vet är att lägret de planerar att besöka är utvalt som mål för nästa stora terroristattack i området. Precis som tidigare skriver Hildebrandt enkelt, underhållande och medryckande. Texten har ett driv som gör att man läser och läser och läser, helt utan motstånd. Jag hade med mig den på tåget från Göteborg och hade läst genom den redan långt innan det var dags att kliva av. Det märks att Hildebrandt utnyttjar det hon själv har varit med om; inte så att berättelsen om Sara är självbiografisk, utan för att miljöer och händelser känns äkta på ett vis som nog hade varit svårt att få till för någon som själv inte varit med. Jag har ännu inte läst Blackout, men jag tänker mig att den kan vara intressant av samma anledning. Förmodligen är den kanske till och med bättre; det mest intressanta med hela serien om Sara är ju att man får se något av hur det går till bakom kulisserna i krigsrapporteringen. Som romaner betraktat får de ett lägre betyg.

Förbannade fred visar också tydligt hur komplex situationen kan vara i ett krigsdrabbat land och hur den rapportering medierna erbjuder sällan ens ger halva historien om vad som verkligen händer. Det känns som om Hildebrandt har samlat på sig en hel del frustration som inte har kunnat komma ut i hennes artiklar - men i böckerna får den fritt fram. Att det aldrig finns några enkla svar på världens stora konflikter torde inte komma som en överraskning för någon, men det är ändå schysst att hon tar chansen att påpeka det här. Många som aldrig någonsin följer krigsrapporteringen i medierna kommer säkert att läsa hennes bok istället och på så sätt ändå få ett litet hum om vad som försiggår i Sudan och Tchad.

Förbannade fred är ingen litterär megaupplevelse - söker man stor/fin litteratur ska man nog leta annorstädes. Men om man däremot vill ha ett par timmars förströelse och kanske samtidigt lära sig något litet, då passar den bra.

Läs vad jag tyckte om Älskade krig här.

Följ Johanne Hildebrandts blogg - du kommer känna igen många av frågorna som tas upp i romanerna.

Paris - Dakar med SJ

Stopp på tåget? Inga problem om man har lika fint resesällskap med sig som jag hade när jag satt fast på tåget i snön när jag i förra veckan skulle resa och hälsa på familjen. Det tog en god stund innan SJ hade kommit överens med snöstormen, men jag satt och hade det bara bra med Jens Liljestrands förträffliga novellsamling Paris-Dakar.

Jag har fått den rekommenderad många gånger, men inte kommit mig för att läsa den eftersom jag inte är så förtjust i noveller. De brukar alltid lämna mig med en snopen känsla av att ha missat något, att ha blivit snuvad på poängen. Just som man kommit in i berättelsen tar den slut, brukar jag tycka. Men inte Jens, inte. Här levereras det från början till slut, om jag får lov att ta till ett ruskigt uttryck. Novellerna känns med något enstaka undantag helt kompletta.

Samtliga noveller i Paris-Dakar är fristående från varandra, men har ett gemensamt tema i det att de alla på något sätt kretsar kring en nutida, svensk manlighet. Det kan ju låta vansinnigt pretto och trist, men det är fantastiskt när det hanteras på det här sättet. Liljestrand prickar oerhört väl in just rätt tonläge för att beskriva hur det kan vara att vara man idag. (Inbillar jag mig åtminstone. Jag har ju så att säga inte förstahandserfarenhet på området...) Berättelserna är närgångna, ibland obehagliga, ofta vardagsrealistiska, ändå oftare bisarra och alltid, alltid överraskande. Liljestrands novell-personer är originella och det går ytterst sällan som man har tänkt sig för dem. Extremt? Ja, ibland. Men vansinnigt bra. Min absoluta favorit är "Anthem", som skildrar en ödesdiger kväll för mannen som ska vara toastmaster på sin väns bröllop. Innan aftonen är över har han inte bara förstört vännens bröllop, blivit arbetslös och bråkat med alla han känner - han har också satt igång en politisk skandal. Den är suverän. Nu önskar jag bara att Liljestrand tar och skriver en roman; jag tror att det skulle kunna bli hur bra som helst.

Om det till äventyrs inte har läst Paris-Dakar ännu, spring iväg och ordna ett ex. Men kolla först så att ni får ett fräschare ex än jag fick; mitt har troligen varit med på tältsemester och använts för att döda mygg. Här och där finns blodfläckar och små torkade delar av insekter som bidrar till den råa känslan i novellerna. Ska nog säga till på biblioteket när jag lämnar den...

När Hemingway kom på besök

Kombinationen New England, 60-tal, litteratur och klassisk internatskolemiljö fick mig att plocka upp Tobias Wolffs Den gamla skolan. Jag är övertygad om att jag skulle ha hatat att gå på internat i verkliga livet, men i bokform älskar jag det. Särskilt om det har den där tunga auran av Lärande och Tradition över sig.

Båda delarna finns på skolan där Wolffs lågmälda, finstämda roman utspelar sig. Där har generationer av pojkar uppfostrats och där har nu vår huvudperson hamnat, trots att han till skillnad från de flesta av sina klasskamrater inte kommer från en förmögen släkt utan istället är där på ett stipendium.

Skolan har som tradition att varje år bjuda in en känd författare och inför besöket hålls en tävling där alla har chans att lämna in bidrag i form av en novell eller en dikt. Författaren väljer ut det alster han tycker bäst om och segraren vinner en stund ensam i Den Store Författarens sällskap. Tidigare har bland andra Robert Frost och Ayn Rand varit där och den namnlöse huvudpersonen i Wolffs roman har deltagit i tävlingen utan att vinna. Men så blir nästa besök bokat - ingen mindre än pojkarnas största idol alla kategorier, Ernest Hemingway himself, ska komma. Frenetisk aktivitet bryter ut på skolan när alla pojkar sliter med noveller för att vinna hans gunst. Vår huvudperson också, men skrivandet går extremt trögt. När så en möjlighet att vinna utan ansträngning dyker upp tar han den.

Den gamla skolan är lite grann som Prep (fast inte lika bra), inte bara på grund av miljön utan också på grund av att man hela tiden sitter och tänker "nej, gör det inte!" när huvudpersonen trampar fel i systemet och begår blunder efter blunder. Klassperspektivet är också intressant; han som kommer från en helt annan bakgrund får hela tiden spela en roll för att smälta in och till sist har han spelat den så länge att han inte minns hur han var förut.

Jag tycker också mycket om hur stor plats litteraturen får lov att ta i boken. För alla som förälskat sig i böcker, läsande och författande, är Den gamla skolan perfekt i det att den förmår sätta fingret exakt på hur det vi läser kan förändra våra liv. Dessutom är de gästande författarna väldigt roligt beskrivna.

Allt är med andra ord frid och fröjd och alldeles utmärkt läsvänligt ända till sidan 190. Då gör berättelsen ett jättehopp och börjar sammanfatta ett halvt liv på ett par sidor. Samma sak sker ytterligare en gång lite längre fram, då en av lärarna på skolan dyker upp igen och får sitt liv resumerat på liknande sätt. Det är tråkigt att läsa och sätter effektivt p för allt det som den första delen av romanen har byggt upp. Det är också helt obegripligt varför Wolff valt att lösa det på detta sätt; man hade mycket väl kunnat få fram samma andemening i en smidigare utformad berättelse.

Så mitt tips blir att läsa Den gamla skolan. Absolut. Men hoppa över slutet, så får du en mycket bättre läsupplevelse.

En nära-bok-upplevelse

Det finns bra böcker. Och så finns det böcker som är så bra att man glömmer att man läser - man bara kliver in i världen som berättelsen utspelas i och liksom är där. Det är den sistnämnda typen av bok som jag alltid är på jakt efter; något som är så bra att jag helt upphör att existera och bara vill läsa läsa läsa.

Jag hade en sådan nära-bok-upplevelse i december, när jag läste Suzanne Collins Hungerspelen. Den hade rekommenderats till mig från alla håll och kanter under en längre tid och när jag äntligen kom mig för att läsa den, förstod jag varför alla som rekommenderat den hade sett så ... angelägna ut. Shit, så bra den var! Och shit, så sur jag blev när jag var tvungen att vänta i en låååång bibliotekskö innan jag kunde få tag på fortsättningen. Men nu så! Del två, Catching Fire, är sträckläst. Och jag kan nöjt konstatera att den faktiskt gav en rejäl nära-bok-upplevelse även den.

[OBS SPOILERVARNING! Vill du inte veta hur det går i Hungerspelen ska du inte läsa vidare.]

I Catching Fire får vi veta vad som händer när Hungerspelen är slut och Katniss och Peeta återvänder till distrikt 12. Med vetskap om att det ska komma en del tre i serien, var jag lite rädd för att Catching Fire skulle visa sig vara en tråkig mellanbok, men det var inget att oroa sig för. Det är vansinnigt spännande och händelserikt även här. Katniss och Peeta ska fara på segerturné genom de andra distrikten för att visa upp sig, men när de åker runt märker de att deras seger i spelen har fått en helt annan betydelse för människorna i distrikten än vad de hade tänkt sig. Plötsligt är de symboler för en frihetskamp som de inte varken vill eller kan leda. Det är uppror på väg, och i huvudstaden skyr man inga medel för att behålla sin maktposition.

Precis som i Hungerspelen lyckas Suzanne Collins hela tiden överraska. Just när man tror att man vet hur det ska gå, vänder plotten och något helt nytt händer. Det är extremt spännande. Det lär alla tycka, vare sig man är tonåring eller vuxen. Så pensionärer och andra - låt er inte luras av att böckerna står på tonårshyllan. Hungerspelen och Catching Fire är utmärkt läsning för alla. Intelligent, originellt och som sagt var - sjuuuuuukt spännande.

Catching Fire finns även utgiven på svenska, då under titeln Fatta eld.

Killing The Postcard Killers

Det är en konst att skriva en god bok. Det är också en konst att skriva en god recension. Men frågan är om den största konsten av alla inte är att skriva en god recension av en riktigt usel bok. Liza Marklunds samarbete med James Patterson i nyutkomna Postcard Killers har stötts och blötts både här och där -men mig veterligen aldrig på ett mer underhållande sätt än i Per Svenssons recension i dagens Sydsvenskan. Det var länge sedan jag hade så roligt när jag läste kultursidorna. Klicka här om du också vill läsa en klockren sågning.

Boktoka gillade inte heller deckarduon så värst.

Tea and table-moving

You are invited to tea and table-moving, Spencer Graham residence, thursday afternoon. Welcome!

Skulle någon ha skrivit det här idag, hade det förmodligen inneburit att det var dags att hitta på en bra ursäkt för att inte hjälpa till att flytta. Många tunga lyft av möbler, typ. I 1800-talets England innebar det dock snarare att det var dags att fundera på om man hade någon fråga som man aldrig hann ställa till faster Agda innan hon gick bort. Tea and table-moving betydde helt enkelt seans, och var ett vanligt nöje där och då. Lite som teater, fast mer spännande. Tänk om andarna faktiskt kunde meddela sig med oss?

Viktorianernas syn på det övernaturliga i allmänhet och andar i synnerhet är något man ofta stöter på om man som jag gillar att läsa historiska romaner från den perioden. Medan seanser idag har definitiv freak-varning, sågs de då som ett nöje bland andra. I Antonio Melechis Servants of the Supernatural, the Night Side of the Victorian Mind får man en lättläst men ändå innehållsrik genomgång av fenomenet. Ett slags Victorian Supernatural 101, så att säga, med gott om autentiska exempel och källhänvisningar.

Melechi går i kronologisk ordning igenom såväl spiritism som föregångaren mesmerism och andra liknande rörelser. Den som har läst PO Enquists Magnetisörens femte vinter, känner till exempel igen förlagan till romanens huvudperson Friedrich Meisner i verklighetens Franz Mesmer. Servants of the Supernatural är på det hela taget ganska rolig att läsa om man konsumerar mycket skönlitteratur med historiska/övernaturliga ingredienser; här får man se var alla idéerna kommer ifrån och vad som faktiskt hände. Den är dock ingen litteraturvetenskaplig genomgång, utan snarast idéhistorisk.

De avsnitt jag tyckte mest om var de som berörde senare delen av 1800-talet, då seanserna var i full gång. Man hade lämnat den ursprungliga formen med enkla knackningar och medierna tävlade med varandra i att hitta på spektakulära former för sina sittningar. Det är roligt att läsa om hur tricken genomfördes - många av dem övertogs snart av scenmagiker och användes som rena illusioner á la Joe Labero. Påhittigheten visste inga gränser och alla medel var tillåtna. Samtidigt inser man att det nog inte var så alldeles svårt att bli lurad. Hade man själv varit en liten viktorian, ledsen över att ha förlorat någon närstående, hade det nog inte varit så svårt att bli övertygad om att det verkligen var någon där ute i mörkret. För vem vet egentligen vem det är som knackar i väggen...

Jag - en P1-person

Förmodligen är det åldern. Åtminstone antar jag att den är en bidragande orsak. Jag har helt enkelt blivit medelålders nog att ha blivit en P1-lyssnare. Ni vet, en sån där som gillar när programmen inte avbryts av musik enligt principen 1 1/2 minut prat, 3 minuter pop&rock. Jag, en P1-person. Det känns ovant.

Denna nya insikt om mig själv väcktes när jag satte mig ned för att lyssna på P3:s nya program P3 text, "ett samtalsrum med högt i tak för dig som gillar att läsa eller skriva, eller både och." Jag tyckte att det lät ruskigt trevligt - nya forum för litteratur är alltid skoj. Första avsnittet skulle innehålla en intervju med Johanne Hildebrandt, som enligt min erfarenhet brukar pratsam och underhållande, samt ett reportage om Google Books. Nice! Jag slog mig ned vid datorn eftersom jag inte äger en radio, utrustad med nagelfil och nytt, flashigt lack att applicera under lyssnandet. Calliope multitasking när den är som bäst; leder till att man blir vacker både inuti och utanpå.

Programledare i P3 text, poeten Daniel Boyacioglu med respektingivande polisonger

Och det var nog tur att jag hade med mig mina måla naglarna-utrustning, för om jag bara hade suttit rakt upp och ned och lyssnat hade jag nog alldeles tråkat ut mig. Bortsett från att jag efter ett tag blir helt tokig på att det är dubbelt så mycket så musik som program (det är nio låtar under första timmen), låter programledaren Daniel Boyacioglu påfallande osäker. Han tvekar så att jag blir nervös å hans vägnar. Kommer efter ett tag på mig med att sitta och sakna Daniel Sjölin. Hildebrandt räddar intervjun själv, men det ska en utfrågad person knappast behöva göra.

Johanne Hildebrandt

Och så var det här med amatörpoesi. Förlåt mig nu alla aspirerande poeter där ute, men 80% av det ni skriver bör stanna i era byrålådor. Nu kommer jag få bajs på posten från ledsna och sårade lyriker, men det får jag ta. P3 text ger lyssnarna möjlighet att ringa in och läsa upp sina alster och dessa spelas sedan upp i etern. Någon av dem bedöms av Boyacioglu. Eeehhh... Ingen bra idé. Ytterst få dikter lämpar sig för uppläsning av en nervös person över en raspig telefonlinje. Ta det inte personligt om du nu råkar vara en av de som läste upp; försök hellre hitta en bättre arena att publicera dig på.

Inslaget om Google Books var däremot intressant. Jag hade gärna hört mer om projektet; det kommer med största sannolikhet förändra bokbranschen framöver. Så varför bara fem minuter om det?

Så njäää. Jag kommer nog lyssna igen nästa vecka för att höra om mina invändningar kanske bara har att göra med att programmet inte hunnit hitta sin form, men då ska jag lyssna på det i efterhand så jag kan spela förbi musiken. Musik är trevligt om man slölyssnar på radion i bakgrunden, men vill man höra själva programmet är det bara störigt. Jag - en P1-person, tydligen. Vuxenpoäng!

Lyssna på P3 text och läs mer om programmet här!

Kall oavslutad feber

Liber störificius interrupto? Nej, min humanistiska utbildning till trots vet jag inte vad den korrekta latinska termen för bok som slutar störigt mitt i skulle vara. Förmodligen finns inte ens uttrycket, men jag tänker härmed uppfinna det och trycka upp det på små orange klistermärken. Dekalerna tänker jag sedan med omsorg klistra på samtliga böcker av Jerker Virdborg. Om jag låter upprörd - eller kanske rentav lite bitter & sviken - beror det på att jag efter att sträckläsande ha tagit mig igenom 250 sidor i Virdborgs läbbiga vetenskapsthriller Kall feber, än en gång snuvas på ett ordentligt slut. Rätt vad det är finns där bara inga mer sidor att läsa, trots att man varken fått veta hur det låg till eller hur det slutar. Jag har inget emot öppna slut, men så här är det varenda gång man läser Virdborg. Man sitter som klistrad eftersom det är så bra skrivet, så ruggig stämning att man blir helt rädd och så PLOPP. Allt bara upphör utan förklaring. Det är enormt irriterande. Som stilgrepp fungerar det någon gång, men hittills har varenda bok jag läst av honom saknat slut.

Den här gången ville jag veta vad som egentligen hände med stackars Karin Ryd, forskaren som intet ont anande kom till den gigantiska, isolerade anläggningen där suspekta experiment pågick. Vad var egentligen där där kalla febern? Vad hände när hon klättrade över stängslet? Ingen vet. Det mest frustrerande i sammanhanget är att Kall feber, i likhet med Virdborgs tidigare romaner, är alldeles utmärkt ända fram till det icke-existerande slutet. Det är välskrivet, oerhört stilrent och fullständigt klaustrofobiskt. Men vad hjälper det när allt rasar som ett korthus? Det är inte mycket jag kräver till nästa gång, Jerker. Bara några sidor till.

Klassisk guvernant

Anne brukar beskrivas som den minst framträdande av systrarna Brontë. Tyst och tillbakadragen skrev hon två romaner; Främlingen på Wildfell Hall och Agnes Grey. Förra året kom Agnes Grey för första gången i svensk översättning (av Maria Ekman) och när jag nu hittade den vid min senaste utflykt till biblioteket, tänkte jag att det kunde vara trevligt att läsa den för att öka min Brontë-kunskap.

Om det någonsin funnits en genre för guvernantromaner, torde Agnes Grey vara dess ultimata representant. Prästdottern Agnes ger sig efter en curling-artad uppväxt i en kärleksfull men fattig och strävsam familj ut för att tjäna sitt eget uppehälle som guvernant och hamnar - naturligtvis - hos en hemsk familj med hemska barn. Sedan byter hon familj och hamnar hos en ny hemsk familj med andra hemska barn. Av detta lär hon sig att hon bör vara uthållig och framhärda fastän det känns svårt. Marginellt bättre blir det när det dyker upp en ny komminister i byns kyrka; Mr Weston är ingen hottie att se på men predikar som en gud.

Som roman betraktat bjuder Agnes Grey inte en nutida läsare på några överraskningar vare sig när det gäller intrigen eller stilen. En förhållandevis förutsägbar utvecklingsroman om en ung kvinna berättas i en dagboksartad stil med grepp ur kursen novel writing 101. Här finns också en enormt massa kristlig fromhet i form av levnadsråd, rättfärdighet och bibelanspelningar som det är lätt att få nog av om man är något mindre kyrklig än Agnes. Det blir dessutom ganska enformigt att ta del av Agnes trista liv i längden; boken kunde lika gärna haft titeln Det suger att vara guvernant.

Ändå är den lite gullig och ganska trevlig avkoppling. För den som gillar sitt 1800-tal finns här gott om beskrivningar av miljöer, detaljer och personer att gotta sig i. Det känns orättvist att jämföra den med Jane Eyre (som är en långt mycket mer utvecklad roman), men naturligtvis svårt att låta bli. Agnes Grey är långt enklare men ändå läsvärd om man vill veta mer om Brontësarna. Det är ett trevligt initiativ av Norstedts att ge ut den i en fin utgåva och ännu trevligare att den redan nu i mars kommer i pocket.

För vilsna nutida viktorianer

Vilken ruggig sjukdom var det egentligen som avsågs när läkaren sade att onkel dog av ague? Viken vagn ska du hoppa upp i om någon säger att du ska gå till deras brougham? Och vad tusan gör en coal whipper när han är på jobbet? För alla oss som gärna försjunker i historiska engelska romaner, är det inte alltid helt lätt att förstå vad som avses med 1800-talets termer. För det mesta kan man få en ungefärlig uppfattning utifrån sammanhanget, men ofta blir man frusterad när man inte lyckas lista ut vad som avses.

Räddningen är då Daniel Pools utomordentliga What Jane Austen Ate and Charles Dickens Knew, From Fox Hunting to Whist - the Facts of Daily Life in 19th Century England. Jag har säkert sagt det förut, men det tål att upprepas. Det här är en alldeles strålande hjälp om man vill förstå mer om hur det såg ut i viktorianska England. Boken ger en god överblick och gör det väldigt mycket enklare att navigera bland allt från adelns titlar till de fattigas maträtter.

Bokens första del är en enkel, lättläst och faktiskt ofta mycket underhållande genomgång av olika aspekter på viktorianernas liv. I korta kapitel får vi veta mer om hur både den offentliga och privata världen fungerade. Vill man inte läsa alltsammans, går det utmärkt att bara välja just den delen som man är intresserad av; kapitlen har tydliga indelningar och är såpass fristående att man inte alldeles går bort sig.

Del två är ett fylligt uppslagsverk där Daniel Pool kort och koncist förklarar innebörden av olika tidstypiska termer. Här kan du slå upp alla de där underliga orden du stötte på när du läste din Brontë och äntligen förstå vad det var Heathcliff pratade om. Här finns alla ord som det är svårt att hitta i vanliga ordböcker, de där man alltid hakar upp sig på. What Jane Austen ate... är anpassad till litteraturvetare och tar ofta exempel ur tidens romaner, men gör inga analyser av dem. Vill man ha det får man vända sig någon annanstans. Här handlar det istället bara om att ge den nutida läsaren en såpass god förståelse för grundförutsättningarna att han/hon lättare kan följa med i berättelsen. Den är en strålande hjälp och som sagt faktiskt riktigt rolig att läsa från pärm till pärm! Rekommenderas varmt till alla anglofiler.