Finfin fyra

Tydligen har jag varit så mycket i sommar-läge att jag missat att säga något om en hel liten hög med böcker jag läst de senaste veckorna. Så kan vi ju inte ha det. Vi kör fyra snabba:

Kan man kalla en debut för lovande, fastän man redan vet hur bra det gick efteråt? Jo, det tycker jag nog.
Fallet Vincent Franke är hur som helst det; en lovande debut som uppenbart följdes av mycket trevligt! Jag läste den i väntan på Den osynlige mannen från Salem, och tyckte mycket om att följa Vincents väg ner i fördärvet.
Mörkt & fint, precis som vi gillar det!

Gratis skräck är alltid gott, särskilt när det kommer i så många trevliga variationer som det gör i antologin Bländverk.
Här samsas en stor mängd noveller som alla är olika både i stil, längd och innehåll. Det finns flera jag gillar, till exempel Caroline L Jensens "Söker sig hem" och Kristoffer Leandoers "Sådana som jag".
Strålande trevligt initiativ av Swedish Zombie att ge ut detta alldeles gratis!

FANTASTISKT. Det finns inget jag inte gillar med Jessica Kolterjahns roman om Karin Boye. Stilen, språket, miljön, karaktärerna ... Allt är superbt.
Det här är definitivt en av årets bästa böcker alla kategorier. Så vackert skriven, så perfekt avvägd! Kolterjahn blir bara bättre och bättre och jag ser redan omåttligt mycket fram emot nästa bok.
Jag skrev lite om den medan jag höll på att läsa den, närmare bestämt här.

I det här fallet får jag ju redan från början bekänna mig partisk, eftersom det är allas vår Helena som författat. Med det sagt - ooh, som jag gillar Kallelsen! Lika delar Lovecraft och Christine Falkenland, med Helenas som alltid ypperliga språkkänsla och sinne för formuleringar.
Vågar vi se fram emot att det skrivs något längre, snart? Eller fler noveller? Hoppas! För övrigt är det väldigt high tech att bilderna i novellen rör sig. Harry Potter-känsla!

Gula påskfavoriter

Påsk! Vi när ständiga drömmar om överfulla godisägg, att några snälla häxor ska stanna till vid just vår dörr och lämna hemliga förhandsex av Eld, att släktingar och familj ska hålla sig kring sillburkarna så att vi får läsro ... Önskningar, önskningar. Själv tänkte jag fira med att tipsa er om ett par gula, påskiga favoriter, hämtade direkt från min bokhylla. 

Först ut är klassikern Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman, här i färgmatchande sällskap med mitt kökspåskris. Den gula tapeten är boken för dig som gillar systrarna Brontë-vibbar, 1800-tal, drama, mörka hemligheter, krypande obehag och opålitliga berättare. Det är en novell, som i den här utgåvan (som jag hittade på antikvariat för 15 kr!) fått sällskap av ett par eftertexter som berättar mer både om novellens tillkomst och om Perkins Gilman. 

Novellen är skriven i dagboksform och vi får följa med en kvinna som placerats i ett särskilt rum i ett hyrt hus av sin läkare till make. Hon är förbjuden att anstränga sig; hon måste vila säger han. Men vad lider hon av? Och vad har lett fram till att hon hamnat där? Den gula tapeten är ett ruggigt litet mästerverk, och brukar räknas till både feminist- och gothic/skräck-kanon. 

Favorit nr två är Richard Yates Easter Parade, som titeln (och påskfjädrarna) till trots inte har så mycket att göra med påsk. Men oj, vilken bok! "Fantastisk feel bad-roman" kallade jag den när jag recenserade den, och det är en beskrivning som jag håller fast vid. Yates skriver otroligt finstämt och detaljrikt och vackert trots att berättelsen om systrarna Grimes är mörk. Läs! sade jag då - och läs! säger jag nu. 

Ha en underbar påsk, allesammans!

Skräcksöndag i novellformat

Mitt novelläsande var det länge dåligt ställt med - men oj, så mycket bättre det har blivit sedan jag började med e-böcker! Novellformatet passar perfekt att ha laddat i iPaden och läsa när man har en stund över men riktigt inte orkar engagera sig i en vanlig bok. Då sitter noveller från Mix förlag och Novellix som en smäck, och jag gillar att de ges ut en och en. Det ger mer fokus på den enskilda texten och hindrar att den drunknar när jag hetsläser flera i rad som jag annars alltid gör i vanliga novellsamlingar. Nu senast har jag läst två noveller från Mix: Anna Winbergs Kinesiskt te och Amanda Hellbergs Blå linjer.

Kinesiskt te handlar om ruggiga saker som händer en man vid universitetet när han mottar en ask te från en tacksam student, och är en ganska enkel liten berättelse. Trevlig och välskriven men utan större överraskningar. Anna Winberg har för övrigt också den snygga bloggen Book Cover Girl, som ni absolut ska kolla in om ni inte redan känner till den.

Blå linjer gillade jag mycket - trots att den bara tar några minuter att läsa ut, lyckas den kännas både klassiskt skräckig och lite schyst svulstig. Tänk Bram Stoker-artad, Draculaliknande och erotiskt laddad skräck på tåg, så hamnar du rätt. I samma serie finns även en tidigare novell av Hellberg, Krafsar och vill hem.

Jag kommer fortsätta läsa e-noveller, så håll utkik om du vill ha fler lästips!

Noveller i fickformat

På Språkrådets nyordslista för 2011 hittar man novellix, som betecknar ord i litet format. "Egentligen namn på det förlag som lanserade sådana böcker", står det som tillägg. Ganska coolt att ett nystartat litet förlag jobbat in sig så bra att man blivit ett helt eget begrepp, tycker jag. Grattis Novellix!

Och det är ju en smart idé, det här med att göra småböcker av noveller. Jag har själv laddat ner och läst två på paddan min. Perfekt när man har en liten stund över men inte vill engagera sig i att läsa något längre. När man vill prova en ny författare, eller när man har abstinens efter en favorit. Användningsområdena är många. Jag laddade ner Johan Theorins Skuggan över Providence och Jens Liljestrands Sandhamn.

Sandhamn handlar om en tennisspelare på dekis, och går trots att den är så kort rakt in under huden. Mycket obehaglig (på ett bra sätt), och välskriven. Har tyvärr ett något abrupt slut; jag hade gärna sett några ytterligare rader som rundade av det hela.

Skuggan över Providence handlar om ett skräckfan som tagit med sin inte lika skräckförtjusta flickvän till Providence för att gå i Lovecrafts fotspår. De söker upp hans grav på Swan Point Cemetery, och läskiga saker händer (naturligtvis). Det är en ganska basic skräcknovell, men lite rolig att läsa om man gillar Lovecraft/Theorin/har varit där (jag skrev om vår Lovecraft-vandring i Providence här). Skuggan över Providence ges inte ut av Novellix, utan av Mix förlag, men det är ungefär samma koncept. Trevligt! Jag kommer säkert att läsa fler noveller från båda förlagen. Båda har samlat jättemånga bra författare och fler lär komma.

Bonustips för den som vill läsa skräcknoveller: klicka in hit och läs de vinnande bidragen i tävlingen som Vertigo ordnade tillsammans med Sf-bokhandeln. Överst på prispallen hittar man, ytterst välförtjänt, Helena.

Ljust, fräscht & kanske lite menlöst

Jag blir inte riktigt klok på Fredrik Lindström. Vad vill han egentligen med sina noveller och sitt skönlitterära skrivande? Jag läser När börjar det riktiga livet? och blir väldigt osäker på hur jag ska tolka de fjorton novellerna. Det är något i tonen, i berättarrösten, stilen och ordvalet som gör att jag inte kan bestämma mig för hur de ska läsas. Är de ironiska? Är det meningen att jag ska skratta? Driver han med karaktärerna eller menar han allvar? Och vad menar han i så fall? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Jag vill minnas att jag hade ungefär samma känsla när jag läste Lindströms förra novellsamling, Vad gör alla superokända människor om dagarna? Det vilar något vagt irriterande ofärdigt över texterna, något som skulle kunna vara intressant påbörjas men sedan lämnas hängande i luften utan att varken ha gjort till eller ifrån. Att den boken skulle ha sålt i 270000 ex och därmed vara Sveriges mest sålda genom tiderna som förlaget nu framhäver, känns lite underligt (kanske rentav lite tragiskt, med tanke på hur många andra bättre novellsamlingar det finns).
Lindström skriver inte dåligt, absolut inte, men han är långt ifrån en fullfjädrad novellförfattare. Det känns nästan som om han är rädd för att ta saker och ting på allvar; att han hellre stannar i det halvironiska Ljust & Fräscht-sättet att skriva som han odlade i showen med Schyffert. Vi ser på oss själva, ser alla småkonstiga saker vi har för oss och skrattar lite osäkert åt alltsammans, typ. Det funkar inte jättebra i bokform.

Det jag framför allt irriterar mig på är att det känns som om Lindström har en massa bra uppslag, att han presenterar flera intressanta scenarion, men att han sedan inte gör så mycket av dem. Han skrapar lite på ytan, visar oss att så här ser det ut - och sen är det slut. Inget mer, inget djupare. Jag blir frustrerad, för jag tycker att det känns som slöseri med bra idéer. Trendkänslig, underhållande och lättläst skildring där det är lätt att känna igen samtiden, javisst - men sen då? Det säger ju just ingenting? Jag kan ha svårt för noveller i god tid just eftersom jag inte gillar att de alltid tar slut just när man börjat komma in i dem, och här är det väldigt mycket så. Lindström skulle kunna göra så väldigt mycket mer, men istället blir det mest bara ljust, fräscht och kanske lite menlöst.

Andra som också har läst: Bernur, Bokmania, Kulturbloggen, Sydsvenskan, SvD, GP, Expressen.

Gott & blandat från kungen av skräck

Låt de gamla drömmarna dö har beskrivits som en bok för dem som måste läsa allt av John Ajvide Lindqvist. Mhm. Det måste ju vara jag, det tänker jag och läser. Och gillar - åtminstone det mesta. Innehållet i boken är en salig blandning mellan högt och lågt, nytt och gammalt, läskigt och konstigt. Här finns några riktigt bra stycken som jag absolut inte skulle vilja ha missat: novellerna Ansiktsburk och Tindalos är två sådana texter. Samtidigt ska jag villigt erkänna att jag inte riktigt förstår poängen med en del av de andra; manusen till Reuter & Skoog skumläser jag snabbt förbi.

Men på det hela taget är Låt de gamla drömmarna dö trevlig läsning. Jag gillar manuset till Johns sommarprogram. Och så känns det väldigt bra att få veta mer om vad som hände efter att Eli och Oskar efter att den sista sidan i Låt den rätte komma in hade vänts.

Tack till Ordfront för rec ex!

Andra som också har läst Låt de gamla drömmarna dö & tyckt till: Svd, Stringhyllan, Smålandsposten, Fru E och Spektakulärt.

Tentakler, sprit och skräckel

Om det är meningen att en bok i genren skräck ska få läsaren att känna sig extremt illa till mods, då har Anders Fager lyckats alldeles utmärkt väl med sin novellsamling Svenska kulter. Jag läser, förundras och blir efter en stund nästan lite deprimerad. Ett krypande obehag smyger sig på, en känsla av att något verkligen inte står rätt till. Jag konstaterar att det beror på det jag just har läst i boken, funderar på att sluta läsa, men kan inte. Jag måste läsa vidare.

Svenska kulter är skräckel = skräck med starka äckel-/splattereffekter. Inga subtila antydningar här inte, nejnej. Det är inälvor som rivs ut, huvuden som slits av och blod som skvätter. Inget för den äckelmagade, alltså. Jag måste också medge att jag är lite förvånad över att Svenska kulter kommer ut på Månpocket; den känns mer underground än så. Lite för udda, jämfört med vad åtminstone jag förväntar mig att hitta med Månpockets logga på. Tror att en och annan, intet ont anande pocketkund kommer att plocka upp den och få en grotesk chock. Om inte av skräcklet, så av de stundtals mycket... tja, vad ska jag säga... framträdande sexscenerna. Därmed inte sagt att det är fel av Månpocket att ge ut den, tvärtom är det trevligt att de ger något som inte är så mainstream chansen.

I Svenska kulter finns också starka Lovecraft-vibbar med tentakelvarelser, hybridmänniskor och folk som ber till Yog-Sothoth. Samtidigt är de flesta novellerna fast förankrade i vardagen; det börjar ofta helt normalt och sedan svischar det förbi någon liten obetydlig detalj som får en att stanna upp, läsa om och inse att allt är så långt ifrån vardag det kan bli. Monstren finns definitivt mitt ibland oss. Om inte under sängen så i lägenheten bredvid.

Allra bäst tycker jag om novellen "Mormors resa". Helskum, suggestiv och rent ut sagt skitläskig. Jag skulle väldigt gärna vilja läsa mer om de där varelserna som far genom halva Europa i en skåpbil för att hämta hem det där de kallar mormor. Föreningen Catahya utsåg i slutet av förra året "Mormors resa" till vinnare i Årets novellpris 2010. Motiveringen löd: "Mormors resa" är en originell och överraskande skräcknovell om två bröder som reser genom Europa för att hämta hem mormor till resten av familjen. Med ett intensivt språk plockar Anders Fager långsamt isär fasaden och det som började som en liten otäck reva i verkligheten har till slut växt till en avgrund." En bra beskrivning!

I vår blir det mer skräck: i mars släpps Samlade svenska kulter hos Wahlström & Widstrand.

Tills dess, passa på att läsa Bokhoras måndagsmöte med Anders Fager. Var rädd, John Ajvide Lindqvist, var mycket rädd skrev Helena i sin recension.

Paris - Dakar med SJ

Stopp på tåget? Inga problem om man har lika fint resesällskap med sig som jag hade när jag satt fast på tåget i snön när jag i förra veckan skulle resa och hälsa på familjen. Det tog en god stund innan SJ hade kommit överens med snöstormen, men jag satt och hade det bara bra med Jens Liljestrands förträffliga novellsamling Paris-Dakar.

Jag har fått den rekommenderad många gånger, men inte kommit mig för att läsa den eftersom jag inte är så förtjust i noveller. De brukar alltid lämna mig med en snopen känsla av att ha missat något, att ha blivit snuvad på poängen. Just som man kommit in i berättelsen tar den slut, brukar jag tycka. Men inte Jens, inte. Här levereras det från början till slut, om jag får lov att ta till ett ruskigt uttryck. Novellerna känns med något enstaka undantag helt kompletta.

Samtliga noveller i Paris-Dakar är fristående från varandra, men har ett gemensamt tema i det att de alla på något sätt kretsar kring en nutida, svensk manlighet. Det kan ju låta vansinnigt pretto och trist, men det är fantastiskt när det hanteras på det här sättet. Liljestrand prickar oerhört väl in just rätt tonläge för att beskriva hur det kan vara att vara man idag. (Inbillar jag mig åtminstone. Jag har ju så att säga inte förstahandserfarenhet på området...) Berättelserna är närgångna, ibland obehagliga, ofta vardagsrealistiska, ändå oftare bisarra och alltid, alltid överraskande. Liljestrands novell-personer är originella och det går ytterst sällan som man har tänkt sig för dem. Extremt? Ja, ibland. Men vansinnigt bra. Min absoluta favorit är "Anthem", som skildrar en ödesdiger kväll för mannen som ska vara toastmaster på sin väns bröllop. Innan aftonen är över har han inte bara förstört vännens bröllop, blivit arbetslös och bråkat med alla han känner - han har också satt igång en politisk skandal. Den är suverän. Nu önskar jag bara att Liljestrand tar och skriver en roman; jag tror att det skulle kunna bli hur bra som helst.

Om det till äventyrs inte har läst Paris-Dakar ännu, spring iväg och ordna ett ex. Men kolla först så att ni får ett fräschare ex än jag fick; mitt har troligen varit med på tältsemester och använts för att döda mygg. Här och där finns blodfläckar och små torkade delar av insekter som bidrar till den råa känslan i novellerna. Ska nog säga till på biblioteket när jag lämnar den...

Every Last Sip Of Sookie

Egentligen är det ett mirakel att inte Sverige är invaderat av vampyrer. Jag menar, varför envisas med att bo i varma, soliga Louisiana och vara tvungen att sova bort hela dagen när de kunde flytta till Sverige och utan problem kunna ha det mörkt och skönt redan klockan fyra på eftermiddagen större delen av året? Ett mysterium.

Sådant funderar jag på när jag läser A Touch Of Dead, där Charlaine Harris samlat alla noveller hon skrivit om Sookie vid sidan av den vanliga serien. Enligt försättsbladet en samling för "all those readers who want every last sip of Sookie"; jag känner mig träffad. Särskilt som jag snart har sett alla avsnitten av andra säsongen av True Blood.

Några av novellerna har jag läst tidigare. Dracula Night är till exempel med i antologin Many Bloody Returns och Gift Wrap finns i julsamlingen Wolfsbane and Mistletoe. Även om Sookie fungerar bäst i det längre romanformatet, är novellerna trevlig läsning och fungerar bra som underhållning. Det är också ganska schysst att ha dem samlade i en bok istället för att vara tvungen att köpa alla antologierna - de har oftast väldigt varierande kvalitet. Charlaine Harris lånar dem sitt goda namn för att folk ska köpa dem och det brukar finnas en eller ett par noveller i varje samling som är bra, men sedan är resten... tja, vi kan väl vara snälla och säga lite mindre bra helt enkelt. I A Touch Of Dead får man det man vill ha omedelbart utan en massa skräp vid sidan av. Med undantag av den mindre lyckade Lucky, innehåller A Touch Of Dead en hel del läsvärt för alla Sookiefanatiker. Jag hoppas också att den kan vara den första av flera liknande, för det finns redan ett par nya antologier på väg ut med nya Sookieberättelser gömda bland en massa strunt och dem har jag ingen lust att köpa.

Missa för all del inte heller vidoerna på Penguins Project Paranormal, där man bland annat kan se en intervju med Charlaine Harris.

Har man tråkigt, rekommenderar jag också en titt på Facebookgruppen Les Temps Des Vampires fotosida, där man kan titta på bilder från deras Halloweenfest med Lestat/True Blood-tema. Ett Mecka för den som vill se tjocka vitsminkade människor inklämda i alltför trånga korsetter, en mardröm för den som fortfarande vill tro att vampyrfans kan vara någorlunda stilfulla.

Födelsedagsvampyrer

Man skulle kunna tro att jag hade döpt om bloggen till Charlaine Harris vampyrblogg - det känns som om det är allt jag skriver om nu för tiden. Men misströsta inte, det har mest att göra med att jag är trött och då retirerar jag in i vampyrhörnan av min bokhylla. Som en snuttefilt men med huggtänder, typ.

Senast lästa i raden är antologin Many Bloody Returns där nämnda Charlaine tillsammans med Toni LP Kelner tar reda på vad som händer när man ber ett gäng fantasyförfattare skriva varsin historia med de två givna ingredienserna vampyrer och födelsedagar.

Resultatet är rätt underhållande, men av milt uttryckt varierande kvalité. Vissa är rakt av underliga, som Jeanne Steins "The Witch and the Wicked" där en häxa får för sig att framställa en mirakelhudcreme med föryngrande effekt vars aktiva ingrediens är aska från en bränd vampyr.

Andra börjar ok, som Elaine Viets "Vampire Hours" som skiljer sig från genrens stereotyp genom att handla om en medelålders kvinna som blir bedragen av sin man. Hon är bra skildrad och man intresserar sig för henne - sedan dyker en Fabio-liknande vampyr upp ur tomma intet, komplett med djup röst, uppknäppt skjorta och svart fladdrade hår. Hur det slutar kan ni gissa själva.

Andra berättelser känns som om de skulle ha behövt mer tid på sig, fler sidor för att fungera riktigt bra. En sådan är Christopher Goldens "The Mournful Cry of Owls", som har en bra idé men ändå känns påfallande mycket som ett synopsis till en längre berättelse.

Bäst är faktiskt inte Charlaine Harris berättelse (känns som hon skrivit den med vänsterhanden samtidigt som hon packat ryggsäckar med utflyktsmat åt sina barn), vilket var lite otippat. Jag fäster mig istället vid Tanya Huffs "Blood Wrapped" (som får mig att känna att jag måste läsa vidare i serien om Henry väldigt snart), PN Elrods "Grave-Robbed" (som får mig att misstänka att jag måste läsa hennes serie om Jack Flemming) och Toni LP Kelners "How Stella got her Grave Back". Så många serier, så lite tid.

Med andra ord - här finns en hel del för den som gillar män (och kvinnor för den delen) med vassa tänder och blek hy. Framför allt fungerar boken som en provkarta över potentiellt skojiga författare; här kan man se rätt snabbt om de är värda att kolla upp. Jag ska definitivt titta närmare på ett par av dem. Men först ska jag läsa nästa antologi i serien, Wolfsbane and Mistletoe. Varulvarna väntar.