Barockopera med extra allt

Jag kan inte så mycket om opera, eller om klassisk musik på det hela taget. Lyssnar gör jag gärna, men det är ungefär så långt det sträcker sig. Jag ska därför låta det vara osagt hur väl eller inte Carl-Michael Edenborgs porträtt av Händel i Mitt grymma öde stämmer överens med verkligheten - den bedömningen lämnar jag åt andra. Däremot kan jag med säkerhet säga att som roman betraktad är den bra, riktigt bra. Det är mörkt, köttigt, våldsamt, fantasifullt, groteskt, överdrivet, burleskt, snyggt - en barockopera i prosaform, med extra allt.

Händel själv har ordet, och fast han är rätt odräglig, så gillar man honom ändå på något sätt. Han drömmer om den rena, obefläckade kärleken, om att bli rik, om att hitta den perfekta kastraten, om att hämnas, om att skriva musik som förtrollar, förlöser och förgör världen. Han hatar allt och alla, oftast även sig själv. Det är så långt ifrån ett rumsrent och finstämt porträtt man kan komma; ingenting är lagom eller polerat.  Det skulle kunna tippa över och bli hysteriskt, men det håller sig hela tiden precis på rätt sida av gränsen. Det är också just den där respektlösheten som gör det roligt att läsa. Tänker man klassisk musik + biografi, känns det ju annars lätt lite fint i kanten = tråkigt, och det är det definitivt inte här. Mitt grymma öde är sjukt underhållande, och jag tror att den funkar utmärkt även om man inte har hört ett enda stycke av Händel. Här finns mycket att tycka om: bildspråket, skildringen av konstnärskapet, helt bisarra dialoger som är rätt kul, ett 1700-tal som luktar, låter, lever och andas.

Andra som också har läst: SvD, Bernur, Expressen, Aftonbladet, UNT, GD, HD.
Carl-Michel Edenborg kan man följa på Vertigomannen och på Twitter.

Vålnader på Borgeby slott

Att vara i Texas är kul, att flyga till Texas – not so much. Särskilt inte när man som jag råkar ut för först ett inställt flyg, sedan ett annat flyg som blir flera timmar försenat eftersom det krockat med en fågel strax efter start (jo, sånt händer tydligen), vilket gör att man missar sin anslutning och blir tvungen att sova över ensam på ett trist hotell mitt ute i ingenstans ... Inte kul. När allt det där och lite annat smått och gott hände mig på hitresan, var jag väldigt tacksam över att ha laddat paddan med bra läsning, bland annat i form av Frida Skybäcks Den vita frun. Den lyckades med konststycket att förflytta mig från den trista väntan på flyget till Borgeby slott, sent 1700-tal. Inte illa jobbat!

I Den vita frun följer vi föräldralösa Maria som kommer till Borgeby slott som sällskapsdam åt unga Juliana Bielke. Julianas mamma har tillsammans med slottsfrun ordnat ett besök så att deras respektive barn kan möta varandra, eftersom samtliga är i giftasmogen ålder. Väl på slottet råkar dock Maria ut för en serie oförklarliga, obehagliga och underliga händelser, och när hon försöker fråga familjen om vad det kan vara, tiger alla, samtidigt som en av sönerna gör förvirrande närmanden mot Maria. Ju längre tiden går, desto tydligare blir det att allt inte står rätt till på slottet. Borgeby rymmer hemligheter, familjen har baktankar och på något sätt tycks Maria själv vara centrum för alltsammans.

Den vita frun är hälften-hälften spökhistoria och kärleksroman. Det är kanske inte så svårt att gissa hur det går i någondera delen av berättelsen, men det gör faktiskt inte så mycket. För mig ligger den stora behållningen i skildringen av karaktärer och miljöer, som båda känns väldigt levande. När det kommer till miljöerna och de tidstypiska delarna av berättelsen märks det här, precis som i förra boken, Charlotte Hassel, att Frida Skybäck har lagt ner mycket arbete på research. Hon lyckas alldeles utmärkt med att skapa en trovärdig scen för berättelsen att utspelas på. Det känns verkligen 1700-tal, och jag gillar det skarpt. Jag blir även jättenyfiken på att åka till Borgeby slott – det ligger nära hemma i Skåne – trots att jag under en period för några år sen dagligen passerade det på väg till jobbet, har jag faktiskt aldrig varit där. Det får helt klart bli ändring på det när USA-vistelsen är slut!

Tack till Frank förlag för rec ex!

Passa också på att kika in på Frida Skybäcks blogg!

A Pure pleasure

I vissa sammanhang är jag mycket lättfångad. Man behöver inte säga så mycket mer än 1700-tal och Paris för att få mig på kroken. Om man dessutom viskar något om kyrkogårdar och kanske dessutom antyder något om lite mörker och lite kärlek och lite undergång - ja, då kan man nog inte misslyckas. Det var just det som hände när jag läste om Andrew Millers senaste roman Pure, som nyligen utsetts till Costa Book of the Year. Jag klickade hem ett gratisprov till paddan från Amazon, och var helt och hållet uppslukad redan efter de första sidorna. Needless to say, så gick det rätt snabbt att klicka hem hela boken.

Pure handlar om den unge ingenjören Jean-Baptiste Baratte, som kommer från Normandie till Paris med uppdraget att gräva ut den gamla kyrkogården Les Innocents. Under årens lopp har man proppat den lilla kyrkogården full med döda, och nu går det inte längre. Kvarteren runt om håller på att bli förgiftade och  det har till och med gått så långt att väggarna i några av de närmaste husens källarvåningar har givit vika och de begravda har kommit ramlande in. (Hur läskig är inte den bilden? Hu!)

Jean-Baptiste ska på uppdrag av kungen rensa upp, tömma kyrkogården, riva den förfallna kyrkan och göra plats åt det nya, moderna Paris. Han är en vetenskapens man och ser sig som företrädare för den nya tiden. "They will name squares after us, the men who purified Paris", utbrister hans vän. Men naturligtvis är det inte så enkelt. Arbetet är hårt och farligt, och ses inte med blida ögon av alla. Innan de sista benen har grävts upp från Les Innocents, har Jean-Baptiste skådat mörkret både inom sig själv och i andra.

Les Innocents på 1500-talet, innan det blivit trångt och läskigt...

Pure berättas långsamt, poetiskt och sinnligt, och man får inte ha alltför bråttom när man läser. Den följer inte heller någon riktig dramaturgikurva i vanlig mening, så om man förväntar sig action blir man nog besviken. Jag blev dock fullständigt förälskad i Pure - den är verkligen en sån där bok som man bor i, snarare än läser. Den ger en fantastiskt levande och originell bild av 1700-talets Paris, strax innan revolutionen. Jag tycker alltid att det är oerhört spännande att läsa om detta gamla Paris; det är ju en stad som gjorts om i omgångar, stundtals ganska brutalt. Och ändå känns den så historisk när man är där. (Bonustips på det temat: Tatiana de Rosnays Huset du älskade från Sekwa) Rekommenderas varmt till frankofiler och andra!

Även om Pure är ett fiktivt verk, är en del hämtat från verkligheten.
Ben från den riktiga Les Innocents fördes iväg och kan numera ses i Paris katakomber. 

Vill ha - vill ha - vill ha!

En överfull kyrkogård i 1700-talets Paris, kan det vara något?
Hell yeah!
Är sjukt nyfiken på den här just nu:

Pure av Andrew Miller.
Så här står det om den på Amazon:

A year of bones, of grave-dirt, relentless work. Of mummified corpses and chanting priests. A year of rape, suicide, sudden death. Of friendship too. Of desire. Of love... A year unlike any other he has lived.
Deep in the heart of Paris, its oldest cemetery is, by 1785, overflowing, tainting the very breath of those who live nearby. Into their midst comes Jean-Baptiste Baratte, a young, provincial engineer charged by the king with demolishing it. At first Baratte sees this as a chance to clear the burden of history, a fitting task for a modern man of reason. But before long, he begins to suspect that the destruction of the cemetery might be a prelude to his own.

Oooohhh... Att jag inte redan har klickat på köp är ett mirakel. Har dock en stark känsla av det kan komma att ändras snart.

Underhållande och välgjort 1700-tal

Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte var lite nervös när jag började läsa Frida Skybäcks debutroman Charlotte Hassel. Jag har länge följt Fridas blogg, och läst om hur hon skrivit, skrivit och skrivit, skickat in, blivit refuserad, skickat in, skrivit igen - och nu fått sin bok antagen. Jag har läst om releasefester och signeringar. Det känns nästan som att jag varit med om alltsammans på ett hörn, även om Frida och jag inte alls känner varandra. Så därför var det faktiskt med viss bävan jag började läsa. Tänk om boken visade sig vara jättekass när den

äntligen kom? Konstigare saker har ju hänt...

Charlotte Hassel utspelar sig under andra hälften av 1700-talet. Efter en dramatisk kväll som slutar extremt illa, tvingas den då blott sextonåriga Charlotte fly hemifrån för att undgå att fällas för ett brott som straffas med döden. Hon växer istället upp i England där hon blir tvungen att skapa sig ett helt nytt liv på egen hand.

När hon flera år senare återvänder till Stockholm, sker det i största hemlighet. Hon presenterar sig inte längre som Charlotte Hassel utan som den blivande fru Andrew Knightley av Wellingborough. Avsikten med besöket är att försöka hindra systern från att gifta sig med en av männen som bidrog till allt det där hemska som hände när Charlotte var ung.

Men hur ska hon kunna övertala systern utan att röja sin identitet? Om hon talar om vem hon egentligen är riskerar hon att arresteras. Och hur ska hon hantera Axel - han som var hennes stora kärlek och som hon aldrig har kunnat glömma? Innan Stockholmsvistelsen är över, har Charlottes hela liv kommit att förändras i grunden.

Lite tidstypisk hatt-inspiration

Charlotte Hassel är ett på många sätt ganska klassiskt kärleksdrama, där man känner igen flera av byggstenarna. Här finns de typiska älskande unga tu, svårigheterna som driver dem isär och hela baletten med hinder som de kämpar för att överkomma. Det hade med andra ord kunnat bli en rätt trist och förutsägbar historia av det hela - men Frida Skybäck undviker den fallgropen genom att göra Charlotte till en synnerligen egensinnig person som det är roligt att som läsare umgås med.

Överhuvudtaget är ordet rolig en nyckel till varför jag efter några sidor släpper den där inledande oron och istället bara läser: Charlotte Hassel är sjukt underhållande. Stora frasande klänningar, intriger smidda i Gamla Stans mörka krokiga gränder, passionerad kärlek, hästskjutsar och pudrade peruker - jag älskar ju sånt.

Jag är också mycket imponerad över hur Frida Skybäck hanterar den historiska miljön. Den känns både välresearchad och helt naturlig. Bra jobbat där! Lite svagare är delen som handlar om de politiska händelserna, men jag uppfattar inte den som det viktiga i sammanhanget. Hade den varit det, hade den behövts byggas ut. Och så hade det varit bra om förlaget korrekturläst lite bättre; även om jag p g a mitt jobb är totalt miljöskadad när det gäller sådant, fanns här lite väl många fel som hade varit enkla att rätta till.

Med det sagt är Charlotte Hassel likväl en alldeles utmärkt debut. Den passar för alla som vill ha något riktigt romantiskt. Det enda som grämer mig är att jag inte hade en ask überlyxiga praliner till hands under läsningen - det hade matchat boken perfekt!

Heja Frida! Jag fortsätter följa bloggen och väntar med spänning på nästa bok!

Tidningen Kulturen har också läst.

Tack till Frank förlag för läsex.