Hej då Sookie!

I den senaste versionen av Kindle-appen för iPad finns en behändig liten knapp som heter X-ray. Trycker man på den får man upp ett slags register för boken man håller på att läsa; man ser alla namn på personer och platser som nämns på sidan/i kapitlet/i hela boken och på vilka sidor de finns. Till de viktigaste får man också en liten kort förklaring. Bortsett från att det är en praktisk funktion som jag säkert kommer att använda en hel del, drabbas jag under tiden jag läser sista och senaste Sookie Stackhouse-boken Dead Ever After, av en mycket stor lust att ta reda på hur många gånger ordet shower förekommer i texten. För jäklar i min lilla låda vad det duschas i den här boken. Sookie har nog aldrig varit så skinande ren som här.

Tyvärr blir också det där evinnerliga duschandet det bestående intrycket av boken. Med tanke på att det är sista delen i serien och att Charlaine Harris ju blivit mordhotad av upprörda fans, hade jag förväntat mig lite mer - men Dead Ever After blir just aldrig så värst spännande. Visst, det händer väl ett och annat sådär, men jag blir aldrig sådär fångad och förtjust som jag blev i början av serien. Dead Ever After är precis som sina närmaste föregångare mest ett litet ledset eko av en serie som en gång var kul men som borde ha fått dö för länge sedan. Den är inte dålig, men alltsammans känns bara lite trött.

Och vad tyckte jag om slutet då? Lugn, jag ska inte spoila. Jag tyckte att slutet var ok - det kändes som om Charlaine Harris tog farväl av en karaktär hon känt länge och tyckte mycket om och som hon därför ville väl. Jag tyckte slutet var rätt logiskt och i linje med serien. Så ja, helt ok på det sättet. Synd bara att det inte var lite spännande också. Men, men. Nu känns det mest skönt att serien äntligen är slut.

Eller nej - vänta nu - naturligtvis är det inte slut. Lika förutsägbart som att monstret reser sig igen efter att ha förmodats vara dött i en kass skräckfilm, kommer en uppföljare till serien redan i oktober. After Dead är förvisso ingen "riktig" bok, utan mer en uppslagsbok om vad som händer de respektive karaktärerna efter seriens slut, men ändå. GUD LÅT SERIEN DÖ NÅGON GÅNG, ÄR DU SNÄLL, CHARLAINE!!! Jag förstår att det är svårt, men snälla ...

Charlaine Harris dödshotad

Jag måste erkänna att jag har varit påfallande ointresserad av Dead Ever After, trettonde och sista delen av Sookie Stackhouse-serien. Det var länge sedan serien var så värst bra, och eftersom de senaste böckerna allesammans gått på tomgång, har jag inte ens köpt den sista ännu. Fast så läser jag i SvD att Charlaine Harris blivit mordhotad av fans som inte gillar hur alltsammans slutar i Dead Ever After - och då blir jag faktiskt lite nyfiken (och lite förfärad). Hur illa kan det vara? Eller är folk (som vanligt) bara galna? Tror bestämt jag måste köpa den där ändå och läsa, snart.

Vampyrer, maskerader och parader - Calliope i New Orleans

Kan glatt meddela att eder Calliope inte blev varken vampyr- eller alligatorlunch under resan till Louisiana, utan nu tryggt och fint är hemma igen. Bra, va? 

Att fira Mardi Gras i New Orleans var sjukt skoj - det känns som om jag äntligen har kommit på tricket som gör fruktansvärda februari trevlig. Hemskt synd att man inte kommer kunna göra det varje år ... Men jag är väldigt glad & tacksam över att ha fått chansen att göra det i år!

Mardi Gras-firandet pågår flera veckor, ända fram till själva dagen Mardi Gras. Under de här veckorna händer det en massa saker, man pyntar en massa på husen och festar på alla tänkbara sätt. Framför allt har en mängd så kallade krewes (typ ett slags föreningar/ordnar) sina parader. Ju närmare Mardi Gras man kommer, desto mer intensivt firande och desto större parader. Vi kom till stan dagen innan Mardi Gras och hann se flera krewes: Orpheus, Rex, Proteus och Zeus. 

Paraderna vi såg var helt galet imponerande. Att det skulle vara stort och ambitiöst hade vi ju förstått, men omfattningen ... My, my. Helt otroligt! Jag gillade t ex det upplysta långa tåget som kom åkande rätt vad det var. 

Paradflottarna är gigantiska, och fantastiskt piffiga och fixade och avancerade på alla sätt. Som konstverk! Varje parad har ett tema, och inom paraden har sedan varje flotte sitt eget minitema. Paraderna är låååånga; flera av dem varade i två timmar eller mer.  

På flottarna åker utklädda medlemmar ur respektive krewe, och medan paraden rör sig, kastar de ut en massa saker till de som står och tittar på. Zulu-paraden här nedan var förr i tiden kända för att kasta ut kokosnötter, men det innebar ju viss fara för de som tittade på ... Nu för tiden delar Zulu istället ut konstgjorda kokosnötter, som de snällt och vänligt räcker över istället för att kasta. 

Det är sport bland de som står och tittar på att fånga så många och så åtråvärda saker av det som kastas ut från paradflottarna som möjligt. Vanligast är de klassiska Mardi Gras-halsbanden, som finns i massor av färger och som när paraderna är över hänger/ligger överallt. Vi hade när vi kom hem med oss varsin bärkasse, full av halsband och annat som vi fångat. Roligast = Rex-paraden som kastade ut halsband med skojiga djur på. Jag fick till exempel en ko. Mu. 

Inte bara flottarna/vagnarna är ambitiösa, även utklädnaderna på folk i paraderna är klart imponerande. Ovan ser vi drottningen i Zulu-paraden. 

På själva Mardi Gras-dagen är alla (och då menar jag verkligen ALLA) utklädda. Hela stan förvandlas till en enda gigantisk maskeradfest. Det var helt sjukt kul att bara gå runt och titta på folk; det fanns verkligen alla varianter på utklädnad ...

Vissa var ambitiösa och genomtänkta, andra mindre så ... Men alla festade och hade trevligt!

Maken och jag hade ju tyvärr inte förberett någon utklädnad (ska vi definitivt göra till ett annat år om vi kommer dit igen), men jag tog i alla fall på mig masken som jag hade köpt tidigare på dagen. En karnevalsmask blir ju inte glad om den inte får gå på karneval, tänkte jag. Som synes gjorde jag även mitt bästa för att testa det lokala utbudet av fåniga drinkar - det här är en handgranade. Jag drack även (vilket jag bittert ångrade dagen därpå) den speciella Mardi Gras-drinken Jester. Det var dumt. Väldigt dumt. Låt oss kalla det "en erfarenhet". 

Vi fick som sagt med oss en massa roliga saker från firandet och paraderna. Såna här mynt, till exempel. De är märkta med årtal, så de är skoj att spara! Jag fick även, på typiskt karnevalsvis, ett rött mynt nedstoppat i urringningen av en glad ung man i en av de mindre paraderna. Hepp. Om vi behåller alla 10 kg halsband återstår att se. Kan bli svårt/tungt att få med på flyget över Atlanten sen ...

När Mardi Gras var över, hade vi ett par dagar kvar i stan. Tyvärr visade vädret sig från sin sämsta sida, men vi fick i alla fall åkt på hjuångarkryssning på Mississippi, vilket innebar att jag kunde kryssa av något jag länge velat göra. 

De hade "spännande" mat. Jag åt dock mer normal crawfishpasta och sedan avslutade vi med kaffe och beignets på legendariska Café du Monde, som sig bör. Gotti. Har aldrig sett så mycket florsocker samlat på ett och samma ställe tidigare. 

När natten föll, gick vi med på en av de många guidade turerna som erbjöds. Vi valde - föga överraskande om ni känner mig - en vampyrtur från Haunted History Tours. Det finns även bl a spökturer, kyrkogårdsturer och voodooturer. 

Turen var två timmar lång och bjöd på en promenad mellan några av de platser i stan som har vampyranknytning, eller där det har skett mer eller mindre suspekta, megablodiga brott. Naturligtvis handlade en hel del om Anne Rices Interview With a Vampire (nostalgi! - det var första vampyrboken jag någonsin läste). Man fick se både hus/platser som pekades ut i boken och som användes i filmen. Ovan ser vi t ex St Louis Cathedral som är med i boken, och som i verkligheten har en rätt ruggig skugga som faller över den bakre väggen när det blir mörkt och Jesus-statyn lyses upp. Spoooooky ... Eller nåt. 

Vampyrturen var lite kul att gå, men vår guide hade lite egna idéer om hur man avgjorde om något var sant eller inte. Jag tänker ju att vampyrer är fiktion - alltså kan inte en fiktion vara mer sann än en annan - men hon var väldigt säker på att vissa saker var "sanna" och andra inte. Det kändes lite fånigt. Ett annat problem är att det ju inte direkt har varit så mycket annat vampyrrelaterat i stan innan Anne Rice, och underlaget var därmed lite tunt. En stor del av turen handlade inte alls om vampyrer, utan om vanliga brottslingar som begått ovanligt blodiga/brutala brott. 

Däremot är det väldigt kul att gå runt och kolla på egen hand hur stan nu gör mesta möjliga av vampyrtrenden; det finns  t ex en cheesy butik som heter "Boutique du Vampyre". I ett annat skyltfönster hittade vi kistan ovan, och en av voodoobutikerna annonserade så här: 

Hehe.

Slutsats: för en frankofil antikfantast som jag, hade New Orleans väldigt mycket att se. Vi hann inte med hälften av allt vi ville göra, eftersom Mardi Gras-firandet tog så mycket tid. Vi får helt enkelt försöka komma tillbaka en annan gång och kolla på själva stan! 

Stay tuned för bilder från vår tur i Louisianas största träsk - alligatorer och overload på spanish moss utlovas!

Calliope på väg till ...

Om vi lägger ihop de här två bilderna, så kan ni säkert räkna ut vart någonstans eder Calliope är på väg, eller hur ...?

I veckan är jag och maken om allt går som vi planerar i New Orleans - vi hoppas på Mardi Gras-parader och cheesy vampyr-sightseeing-turer! Lovar att rapportera om alltsammans när vi är tillbaka igen! 

Bram Stokers Google doodle

Men ÅH! Hur fint är det inte att öppna internettet och hitta en hel liten Google doodle till Bram Stokers ära? Bram skulle ha fyllt 165 år idag, upplyser datorn mig om. Jag hälsar och grattar!

Farlig värmebölja

Värmeböljan ligger tung över Stockholm, och under några tryckande varma veckor driver Maria och hennes vänner omkring i stan. De festar, går på spelningar, repar med bandet, hänger. Maria vet att hon egentligen borde ta sig samman och äntligen komma igång med att ta det där körkortet som hennes föräldrar tjatar om, men som så mycket annat blir det liksom aldrig av. Att hennes lyckade, välordnade övre medelklassfamilj hela tiden berättar om hur bra det går för alla deras bekanta, hjälper inte direkt heller.

Så möter hon Emmy, och allt annat bleknar bort i jämförelse. Emmy är vacker, modig, originell, och har skimrande intensiva ögon. Maria som aldrig tidigare har varit intresserad av tjejer, finner sig plötsligt handlöst förälskad och inleder ett förhållande med Emmy trots att hon hela tiden hör rykten om hur strulig hon varit i tidigare relationer. För Maria blir Emmy allt.

Trots att den sorteras in i skräckfacket, läser jag länge Johanna Strömqvists debtroman Smittad främst som en kärlekshistoria. Strömqvist skriver bra och realistiskt om hur det är att drabbas av den där enorma förälskelsen som suddar ut allt annat, hur det är att bara vilja vara med den andra, att inte bry sig om något utanför. Lika bra skriver hon om hur hemskt det känns när det plötsligt dyker upp små detaljer som stör och oroar, och om hur Emmys ständiga festande och drogmissbruk slår sprickor i förhållandet.  

Så småningom glider dock berättelsen långsamt över i något annat, när Maria börjar ana att Emmy kanske är inblandad i något större, mörkare, något som kan vara farligt för dem båda två. De där våldtäkterna och överfallen som plågat stan hela sommaren – vem eller vad ligger egentligen bakom dem?

Smittad har ett starkt driv i berättelsen och jag läser snabbt för att få veta vad som ska hända. Någonstans i mitten av boken börjar det dock kännas lite segare; berättelsen tappar fart som om den väntar på något. När sedan det skräckiga väl dyker upp, känns det trots att det stundtals är både våldsamt och blodigt ganska tamt och nästan lite ointressant. The big bad framstår som en rätt blek figur (no pun intended, haha) och hela skräckdelen av plotten känns lite formulär 1a. Skräckdelen av berättelsen blir tyvärr aldrig lika bra, välskriven och intensiv som kärlekshistorien, och det är synd. Som jag förstått det ska det dock bli ytterligare två böcker i samma serie, så det är inte slut ännu. Smittad är ojämn men har många bra sidor, så det ska bli spännande att se hur Strömqvist väljer att fortsätta. 

Tack till Mix förlag för rec ex!

Andra som också har läst: DN, Beroende av böcker, Eli läser och skriver, Swedish zombie, SvD, Bokhora, Bokstävlarna.

Slutet är nära för Sookie Stackhouse

I sista kapitlet av Charlaine Harris nyutkomna Deadlocked, finns en uppräkning av vad som har hänt dittills i boken. Sookie Stackhouse gör en genomgång av de senaste dagarna och konstaterar att de har varit ganska händelserika. Jag läser med stigande förvåning, och tvingas hålla med om att jo, allt det där har ju hänt i boken, det stämmer. Ändå kommer jag inte ifrån känslan av att Deadlocked mest bara tuffar på i godan ro, lite småputtrigt sådär. Det är trevligt att vara i Bon Temps och umgås med alla man lärt känna i serien, men det känns inte direkt revolutionerande. Trots att jag läser Sookies uppräkning, kvarstår intrycket. Deadlocked är - precis som de tidigare delarna i serien - en småmysig men lite segdragen historia och det känns främst som att den syftar till att hålla igång serien ännu en stund.

Och konstigt vore väl annars. Jag förstår att Charlaine Harris inte vill lägga ner nu, när både böckerna och tv-serien drar mångmiljonpublik. Den nya säsongen av tv-serien har ju just börjat visas i USA, och allt går säkert hur bra som helst. Ändå blev jag väldigt glad, rentav väldigt lättad, när jag på Twitter häromveckan läste att Harris nu ändå faktiskt satt ett slutdatum för böckerna om Sookie. 2013 är det tänkt att sista boken ska komma. Hurra, säger jag! Med tanke på att de senaste böckerna i serien svajat betänkligt i kvalité känns det helt rätt att låta serien ta slut även om den har varit en favorit under många år. Nu ser jag med spänning fram emot att få veta exakt HUR allt ska sluta. Jag har en aning/förhoppning om hur jag tror att det kan gå, men ska behålla den för mig själv ett tag till eftersom den är svår att säga något om utan att spoila för er som ännu inte läst Deadlocked ...

Andra som också har läst: Lingonhjärta, A fatal attraction to books.

Bildjournalen: Dracula

Idag tycker jag att vi ska titta på Dracula-omslag genom tiderna!
Vi börjar med det här ganska gulliga, från Wessels Company 1901. Ger lite hemslöjds- eller julkänsla, tycker jag.

Mer klassiskt skräckig är den här röda, från Doubleday 1902. Jag gillar den galna blicken som både mannen och hunden har.

 Från samma förlag kommer också en annan röd utgåva, 1921. En klar favorit i all sin enkelhet.

Den här är underbar! Helt galen, och underbar! Den får mig också att tänka på Edward, som i tid och otid ju envisas med att glo på Bella när hon sover. Hu! Jag föredrar vampyrer som inte glittrar.

Och titta här: på etsy.com hittar vi naturligtvis den logiska slutpunkten - en Draculaväska! En kvinna i Texas gör väskor av alla möjliga klassiska romaner, bland annat finns där Alice i underlandet och Jane Eyre i snygga utgåvor. Väskor gjorda av böcker har vi ju sett många gånger förr, men de som Texaskvinnan säljer under logon Novelcreations är de finaste jag sett hittills. Kika in och titta!

Den som vill se ännu fler Dracula-utgåvor klickar med fördel in på Dracula Between hero and Vampire.

Vampyrchoklad!

Jag gillar vampyrer och jag gillar choklad. Logiken säger att jag alltså borde älska de här tryfflarna:

Bedårande! Compartes Chocolatier som tillverkar dem, säger att de blivit inspirerade av True Blood och därför skapat tryffeln med ljuvlig blodapelsinfyllning och tjusigt tandavtryck-tryck. Tydligen blöder de röd fyllning när man biter i dem.

Det är väldigt tragiskt att tillverkaren befinner sig ändå borta i Los Angeles, för jag vågar nog inte lita på att godsakerna skulle överleva en transport. Men om de finns kvar nästa gång jag är i det stora landet på andra sidan havet - yum...

Via TrueBloodNet.

Inget nytt under solen i Bon Temps

Igår läste jag ut Dead Reckoning, tolfte (!) delen i Charlaine Harris serie om Sookie Stackhouse. Har nu funderat en bra stund på om jag gillade den eller inte. Har inte blivit ett dugg klokare, kan jag meddela.

För jag hade ju mycket trevligt under läsningen, det kan jag säga med en gång. Den var mer spännande och bättre sammanhållen än förra delen, Dead in the Family, som jag tyckte spretade åt för många håll samtidigt. Och Bon Temps är alltid Bon Temps. Svårt att inte gilla att få vara där en stund.

MEN - och det är ett stort men - det blir aldrig mer än trevligt. Det känns aldrig lika spännande som det kunde göra i de första delarna i serien. Det händer också mindre än det gjorde i dem; snarare känns det som om Harris bara skriver på lite sådär halvengagerat, fortsätter av bara farten för att få ut ännu en del och förlänga serien.

Jag förstår om hon inte vill sluta (framför allt inte nu när det går så bra för tv-serien och allt), jag förstår om hon vill fortsätta hänga med sina karaktärer som hon gillar så mycket (det märks det verkligen att hon gör) - men efter tolv delar måste man nog ändå fråga sig vad nytt det kan finnas att hitta på i serien.

Jag kommer inte på så mycket, och det verkar inte Harris heller göra.

Så frågan är väl när man som författare ska vinka hej då till sin bokserie. Jag tyckte inte illa om Dead Reckoning, men kan ändå inte komma ifrån känslan av att bara var "ännu en Sookiebok", vilken som helst. Eftersom jag är kräsen, vill jag gärna ha lite mer än så. Med det sagt, kommer jag ändå naturligtvis att sitta klistrad framför tv:n i sommar när säsong 4 av True Blood börjar på HBO, och jag kommer naturligtvis också att fortsätta läsa varenda Sookiebok som kommer. Kommer säkert att önska mig Sookie Stackhouse Companion i julklapp (den kommer ut i höst).

Men ändå - frågan kvarstår: vore det inte bättre för en bra bokserie att go out with a bang than to slowly fade away?

Snart nya True Blood

26 juni är det premiär för säsong 4 av True Blood på HBO. Ser sjukt mycket fram emot det redan, och ännu mer när jag ser den här trailern:

Bok nr 4 är den bästa i serien om du frågar mig, så även om tv-serien inte följer böckerna hundra procent, tror jag att det här har alla förutsättningar att bli en finfin säsong. Väntar med spänning!

Novell av Neil Gaiman gav inspiration till tvål

Det finns en första gång för allt, och det här är första gången jag ser en tvål baserad på en novell. Ja, ni hörde rätt. Tvål.

Black Phoenix Alchemy Lab har gjort en tvål med inspiration från Neil Gaimans novell Snow, glass, appels. Enligt Gaiman själv luktar tvålen "green appels and like sex and vampires, all at the same time. Actually, it smells like sexy vampire apples."

Jag måste medge att jag lite grann misslyckas med att föreställa mig doften, men det är ju en sjukt kul idé. Black Phoenix levererar dessutom internationellt, så man nog beställa hit ett ex om man vill. Är mycket nyfiken!

Läs mer om tvålen och beställ här. När du ändå är där, passa på att titta runt lite i shopen också; de har rätt mycket roliga saker.

Tru Blood på flaska

Igår firade jag och sambon alla hjärtans dag med att dricka varsin flaska Tru Blood. Vi använde naturligtvis mina Tru Blood-glas. Hade det inte varit så förbaskat kallt, hade jag kunnat ta på mig min Fangtasiatröja också, bara för att nörda loss fullständigt.

Själva drickan i de fina Tru Bloodflaskorna smakar lite tuggummiaktigt, blodapelsin är det menat att föreställa. Kalla mig morbid, men jag hade gärna sett att färgen på drickan hade varit mörkare och att konsistensen hade varit mer i stil med.... ska vi säga blåbärssoppa? Allt för den autentiska blodkänslan. Läskigt? Möjligen.

Men det funkar fint såhär också. Bra att dricka i väntan på att nästa Sookie-bok kommer ut i början av maj och säsong 4 av tv-serien får premiär 12 juni.

Vampyr + mupp = ?

Vad händer om man korsar en vampyr och en mupp?

Det här, kanske:

Ha, ha!

(Rent tekniskt är väl inte dockorna i Sesame Street muppar - eller är de det? Ett fall för avdelningen för vardagsmysterier.)

Ett svårt fall av True Blood-mani

Jag dricker juice ur mina True Blood-glas, te ur min True Blood-mugg, låser upp dörren med nyckel från True Blood-nyckelringen och klär mig i min True Blood-tröja. Det hjälper inte. Jag blir ändå ängslig av att veta att det bara är två avsnitt kvar av säsong tre. Vad i all världen ska jag göra när den tar slut? Livet kommer ju bli så outhärdligt... trist?

Min lilla True Blood-servis. Allt smakar bättre i en fin mugg!

Tredje säsongen har varit ruggigt bra hittills och skapar precis som de två föregående en enorm längtan efter att se mer-mer-mer. Plotten ligger ungefär lika långt ifrån/nära bokseriens handling som tidigare och det som lagts till eller broderats ut fungerar alldeles utmärkt. Framför allt gillar jag den svarta humorn - utan att avslöja för mycket kan jag säga att favoritögonblicket hittills var ett underbart tv-framträdande av Mississippis vampyrkung Russell Edgington. Obetalbart! Har ni inte sett säsongen ännu, har ni mycket kul framför er! SVT börjar sända säsong tre någon gång i början av 2011 och Alan Ball har sedan tidigare annonserat att det givetvis blir en fjärde säsong också. När den kommer är dock än så länge oklart. Vi väntar med spänning och passar under tiden på att gratulera sommarens blodigaste brudpar: Anna Paquin & Stephen Moyer gifte sig i Malibu förra helgen. Grattis, säger vi!

True Blood-shopping

Första veckan i New York är slut och jag kan konstatera att jag ändå har lyckats hålla shoppingen på en någorlunda låg nivå. Pengar finns kvar att äta för under resten av resan och väskan går fortfarande att stänga.
Fast det var ju före vi kom till HBO's butik. Där gick jag jag lite bonanza, ska erkännas. Redan utanför kunde man se att hela skyltfönstret var ägnat åt True Blood och när vi kom in fanns där en hel vägg med merchandise från serien! Aaah! T-shirts en masse, glas, muggar, nyckelringar, musmattor, förkläden, kepsar, linnen - allt! Det var lite jobbigt.
Jag handlade bara för sjuhundra svenska kronor (det var väl duktigt av mig? tänk er själva att ställas inför en hel vägg med saker...) och fick då en Bon Temps-mugg, 2 ölglas med Fangtasia-/True Blood-tryck, en nyckelring och en t-shirt. Är mäkta stolt!På en seriebutik bredvid Empire State Building hittade jag också tidningen ni ser på bilden; Charlaine Harris liv berättat i serieform. Berättar gör en vampyr och en badanka. Jepp, en badanka. Helt normalt.
Nu på söndag sänds andra avsnittet av tredje säsongen av True Blood här - jag ska ta på mig min fina tröja och titta. Säsongen bådar väldigt gott hittills!

Överdos på Edward?

Vem ställer klockan i natt för att gå upp och stilla sitt omättliga Twilightbegär?

Säkert en och annan.

När nu Stephenie Meyer släpper sin kortroman The Short Second Life of Bree Tanner, hakar alla på: flera bokhandlar öppnar kl 06.01 på morgonen (så att den släpps samtidigt som i USA där det är midnattssläpp). Dessutom har Meyers svenska förlag Wahlströms har snabböversatt så att man kan släppa en svensk variant samtidigt (Bree Tanners andra liv).

Själv vet jag inte ens om jag orkar bry mig. Jag har inte ens lagt boken i min milslånga wish list på Amazon där annars det mesta ryms. Kanske läser jag den sen någon gång om jag inte har något annat bättre för mig. Låter det olikt mig? Jepp. Jag är faktiskt lite orolig över denna nypåkomna vampyr-blasé-känsla. Jag har ju varit Twilightentusiast ända från starten, så det här borde intressera mig men det enda jag känner är ett stort MÄH à la Simpsons. Det räckte och blev över med 4 böcker. Edward har förlorat sitt glitter, för att tala metaforiskt. Återstår att se om det återvänder.

Hos TwilightSweden kan ni se en lista över vilka butiker som har morgonöppet samt läsa en intervju där Stephenie Meyer berättar mer om Bree Tanner. Från 7 juni kan man också läsa boken gratis online här.

Akademiskt om Falkenland & vampyrer

Akademiska avhandlingar brukar i ärlighetens namn sällan vara så inspirerande, men när jag i dagens Sydsvenskan läser om Anna Clara Törnqvists avhandling Likt ett brustet halleluja - Trons och tvivlets tematik i Christine Falkenlands prosa, blir jag ändå positivt överraskad. Om inte annat bara för att det är någon som vågat sig på att skriva om en nu levande, inte lastgammal författare. Det är kul! Fast gud så bisarrt det måste kännas om man är Falkenland och läser analysen om sig själv... Skoj hur som helst att någon tagit sig tid att riktigt gotta ner sig i Falkenlands böcker; de jag har läst av henne kändes som om de skulle lämpa sig väl för det. Där fanns många spår att följa. Sydsvenskan har tyvärr inte lagt ut recensionen som jag läste på nätet, men det finns en annan, likaledes läsvärd hos SVD.

En annan ny avhandling som är väl värd att kolla upp är Anna Höglunds Vampyrer, en kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet. Lämpar sig utmärkt för alla fangbangers som vill lära sig mer om sina vasstandade darlings. Här följer vi hela historien, ända från forna tiders frånstötande osnygga blodsugare till hotties som Eric Northman och Edward.

Läs mer om Höglunds avhandling här och här.

Super-Sookie? Njae...

Ibland är det bättre att vara lyckligt ovetande. Hade jag inte läst så många översvallande, superpositiva recensioner av Charlaine Harris tionde Sookie Stackhouse-bok Dead in the Family, hade jag förmodligen tyckt bättre om den. Nu satt jag mest och väntade på att det där superfantastiska skulle börja - och blev lite besviken eftersom det aldrig kom.

Dead in the Family är en helt ordinär Sookiebok, bra men i mitt tycke inte en av de bättre i serien. Det känns som om den består av en mängd småplotter, som tuffar på i ok takt men som inte tillåts utveckla sig till något större. Jag tror att det hade blivit mer spännande om hon hade kört på ett av spåren och låtit det få mer fokus. Till exempel hade man ju gärna velat veta mer om Erics maker Ocella, eller varför inte mer om konflikten shifters vs samhället?

Nåväl. Sookie är ju alltid Sookie och det var ju trevligt ändå. Jag får helt enkelt nöja mig med att dricka kaffe ur min TrueBlood-mugg och vänta på nästa säsong av tv-serien som snart börjar. Eftersom jag ska vara i USA när den börjar sändas, hoppas jag väldigt mycket på att kunna hitta fånig merchandise att köpa...

Köp 3 vampyrer, betala för 2

Jag måste säga att det här är den bästa, mest sympatiska (och innovativa!) kampanj jag någonsin sett! SF-bokhandeln erbjuder 3 vampyrböcker till priset av 2. Varför har ingen tänkt på det tidigare?

Tror bestämt jag ska dit och shoppa lite...