Det spökar i Vermont

Jomenvisst. Jennifer McMahons The Winter People var ju precis så bra som alla hade sagt att den skulle vara. Djupt nedsjunken i soffan sträckläste jag om den lilla byn West Hall i Vermont där så många besynnerliga saker hänt: försvinnanden, oförklarliga dödsfall, hemsökelser, you name it. Alla vet att man ska hålla sig borta från skogarna, och framför allt från klippformationen Devil's Hand, de stora klippblocken som liknar fingrar som spretande sticker upp ur marken. 19-åriga Ruthie vet det också, hon har hört alla berättelser, men så plötsligt en dag är hennes mamma bara borta. På köksbordet står mammans kallnande te och en bit paj kvar, precis som om hon bara rest sig upp för att gå in i ett annat rum och strax komma tillbaka – men hon finns ingenstans i huset och inte på gården. Ruthie är lämnad ensam kvar med lillasystern Fawn. Och när de letar efter mamman, hittar de inte bara gömda föremål som får dem att tvivla på att de någonsin riktigt känt sin mor, utan även en hundra år gammal dagbok som berättar om en av de där händelserna som byn är känd för. Och den hände på just deras gård ...

The Winter People är lättläst, spännande och stämningsfull. Den nutida berättelsen om Ruthies sökande efter sin mor varvas med händelserna ur den gamla dagboken. Man blir aldrig dörädd för den (även om jag personligen är väldigt glad över att det inte finns några garderober i vårt sovrum ... läs boken, och du kommer förstå varför), utan den är ganska lagom läskig, och har en bra balans mellan klassisk spökhistoria och originalitet. Till skillnad från McMahons tidigare, Don't Breathe a Word, som jag läste för ett tag sedan, tycker jag att här håller historien hela vägen. Det är helgjutet, och riktigt, riktigt bra avkopplingsläsning.

Klassiskt spök i ruggigt hus

På trevliga bokhandeln Murder by the Book blev jag tipsad om Wendy Webbs The Fate of Mercy Alban. Jag kände inte till varken författaren eller boken sedan tidigare, men föll för kombon snyggt omslag och blurben: "If Sarah Waters and Stephen King had a love child, it would be Wendy Webb." Det visade sig vara klokt - The Fate of Mercy Alban är en spökhistoria av klassiskt snitt, komplett med stort, läskigt hus och allt annat som hör till. Stephen King vet jag inte om jag skulle dra in i jämförelsen; mer rätt är nog Sarah Waters med en hint av Kate Morton. Ingen direkt skräck alltså, utan mer bara spännande smårys. Jag gillade den mycket.

Grace Alban växte upp på Alban House, ett stort och ståtligt gods vid kanten av Lake Superior. Hon har inte varit där på tjugo år, men tvingas återvända när hennes mor plötsligt och oväntat avlider. Återkomsten blir chockartad; Grace får både veta att omständigheterna kring hennes mors död inte alls var så naturliga som sagts och hittar dessutom i moderns gömmor dokument som kastar nytt ljus över familjens förflutna. Allt kretsar kring en och samma dramatiska sommarkväll i mitten av 1950-talet, då Graces faster försvann och en känd författare begick självmord på en fest i huset. Vad var det egentligen som hände? Och varför tror alla att det vilar en förbannelse över huset? Grace försöker ta reda på sanningen, men inser snart att hennes jakt på svar utsätter både henne själv och hennes egen dotter för livsfara.

Som sagt - riktigt mysigt, spännande spök, i fantastisk miljö. Själva huset är, liksom i så många klassiska spökberättelser, snarast en egen karaktär i boken och underbart ruggigt och mystiskt. Wendy Webb beskriver det väl, och det känns verkligen som att man själv smyger runt i de mörka korridorerna tillsammans med huvudpersonerna. Perfekt avkopplingsläsning, med andra ord. Wendy Webb ger dessutom i dagarna ut sin nästa roman, The Vanishing, och jag kommer definitivt att läsa den också. Ett fint litet spökfynd, denna Wendy!

Söndagsgäst: Mattias Boström

Idag säger vi hej & hjärtligt välkommen till Mattias Boström  som gör ett stopp hos Calliope Books på sin bloggturné!  Mattias Boström är aktuell med den populärhistoriska berättelsen ”Från Holmes till Sherlock”, en 514 sidor lång bok om Sherlock Holmes-succéns utveckling från 1880-talet fram till idag. Om hur gentlemannadetektiven Holmes genom decennierna omskapats till det udda geniet Sherlock.
Föga förvånande passade jag naturligtvis på att fråga om hur det egentligen låg till med Conan Doyle och spiritismen. Enjoy!

Varför trodde Conan Doyle på andar?

Det var strax före sekelskiftet och spiritismen låg i tiden. I takt med att de organiserade religionerna alltmer började förlora greppet om sina anhängare drogs människor till den nya trenden: att få kontakt med andar och bevisa livet efter döden. Det var en innegrej. Men framförallt var spiritismen en rent vetenskaplig tro. Den hade utvecklats under de senaste fem decennierna. Det var en tid då medicinska och psykologiska experiment visade att exempelvis hypnotism fungerade, att en människa kunde få kontroll över någon annan. På motsvarande sätt utfördes vetenskapligt kontrollerade experiment för att forska inom spiritismens område. Hur kunde man hundraprocentigt bevisa att bordsknackningar och svävande bord inte var något hokuspokus? Och hur kunde man i så fall med hjälp av medier på bästa sätt få kontakt med sina döda anhöriga?

En grupp vetenskapsmän i Cambridge hade bildat The Society for Physchical Research för att undersöka övernaturliga fenomen – tankeläsning, synskhet, hemsökta hus och syner i dödsögonblicket. I gruppen ingick både spiritister och sådana som intog en skeptisk eller kritisk hållning. Conan Doyle var en vetenskapens man, utbildad till läkare. Han noterade spiritismens framgångar och han var nyfiken på det övernaturliga och skrev gärna noveller om det, men han trodde inte på det. Men som så många andra i umgängeskretsen deltog han i seanser, det var ett vanligt kvällsnöje och man behövde bara läsa instruktionerna i tidskriften Light för att få veta hur man skulle gå tillväga steg för steg. Det var något som det gifta paret Conan Doyle och deras middagsvänner kunde roa sig med. Inte heller seanserna fick dock Conan Doyle att tro på andarnas närvaro.

Det skulle krävas trettio år och ett världskrig för att få Conan Doyle på andra tankar. I sviterna av de tragedier som drabbade familj och släkt under första världskriget blev Conan Doyle troende spiritist. Det handlade dock inte främst om en tro utan om en vetskap – och en vetenskap. Det var först när han såg ovedersägliga bevis på att kontakten med andar verkligen fungerade som han gav sig hän åt spiritismen. Vetenskapsmän kunde inte ha fel. Och han ville inte acceptera att hans son och bror var borta för evigt.

Conan Doyle blev spiritismens största affischnamn. Under det tidiga 1900-talet var han en av Storbritanniens mest kända personer. Och när han gick ut och offentligt meddelade sin nya mission blev han snabbt spiritismens viktigaste person i hela världen. Många andra berömda män och kvinnor fanns med i rörelsen, men ingen kunde nå ut på samma sätt som den skicklige debattören och författaren Conan Doyle. Han fick utstå en hel del kritik för sin övergång till spiritismen, inte minst när han skrev en artikel om några småflickors fotografier på älvor, vars äkthet han inte betvivlade utan fullt ut ville visa existensen av dessa naturväsen. Fotografierna visade sig många decennier senare mycket riktigt ha varit en bluff, gjord med hjälp av bilder som klippts ur en tidskrift.

Under 1920-talet gick alla Conan Doyles intjänade pengar till att finansiera det spiritistiska missionerandet. Han reste runt i världen och höll föredrag. Och i London drev han en spiritistisk bokhandel. Pengarna som han behövde tjänade han bland annat på att då och då skriva en Sherlock Holmes-historia. Han skrev även en lång rad verk om spiritismen, de flesta av dem finns även på svenska. Och hans hjälte professor Challenger (känd från En försvunnen värld, där han hittar levande dinosaurier på en höglandsplatå) fick i en berättelse se sig förvandlad till troende spiritist.

Conan Doyle vågade dock aldrig omvända Sherlock Holmes till spiritismen. Men det var antagligen inte särskilt långt borta. Vid ett tillfälle under Conan Doyles Skandinavienturné 1929 frågade en svensk journalist: ”Vad tror ni Sherlock Holmes skulle säga, om han ställdes ansikte mot ansikte med ett spiritistiskt fenomen?”
Conan Doyle log nu för första gången under intervjun, pekade på sitt hjärta och sa: ”Sherlock Holmes, han är ju ett stycke av mig själv. Tror ni då inte att han med användande av allt sitt skarpsinne skulle se på fenomenen med samma ögon som jag? Jag vet det.”


Det här är det sjätte gästbloggsinlägget på Mattias bloggturné. Hela turnéschemat finns
på http://www.mattiasbostrom.se/bloggturne. Du kan även hitta Mattias på Twitter.

Insnöad på ett engelskt gods med spöken

Ända sedan Styggelsen ser jag alltid väldigt mycket fram emot varje ny bok av Amanda Hellberg. Så föga överraskande gav jag mig genast i kast med Snögloben, som är den fjärde delen i serien om Maja Grå.

Guldstjärna för snyggt omslag!

I Snögloben har Maja börjat arbeta i en specialistgrupp inom polisen, som vill använda hennes klärvojanta förmågor för att lösa brott. Redan första uppdraget blir en rejäl utmaning, då teamet kallas ut till ett magnifikt gods ute på landsbygden, där det just har varit bröllop. Men någon har under natten mördat brudgummen och samtidigt som teamet anländer till godset drar ett snöoväder in. Maja och poliserna blir insnöade på godset, tillsammans med mordoffret, bruden som hamnat i svår chock och inte är kontaktbar, samt de av gästerna som valt att övernatta. Gömmer sig mördaren bland dem?

Jag gillar verkligen den klaustrofobiska stämningen som Hellberg målar upp, och är omåttligt förtjust även i miljön. Engelsk landsbygd och stora mystiska gods - what's not to like, liksom? Det faktum att jag trots att jag läser boken utomhus, i strålande sol, känner vinterkänslan och snön torde skvallra om hur bra Hellberg är på att bygga upp stämningen. Snögloben är lättläst, med korta kapitel som hela tiden har ett starkt driv framåt.

Däremot är frågan om det inte går lite för snabbt, alltsammans. Det känns som om Hellberg lägger grunden till en mycket större plott och sedan bara skissartat löser den. Det finns mycket som bara nuddas vid, som man gärna hade velat veta mer om för att fullt ut förstå sammanhangen. Jag är inte säker på att jag riktigt förstår varför allt som sker i plotten egentligen hände? Spökfantast som jag är, hade jag gärna också sett att de övernaturliga inslagen hade fått mer utrymme, för det är ju de som gör att jag läser Maja Grå-böckerna. Vanliga deckare finns det tillräckligt gott om ändå. Så mer spök, tack! Och gärna längre bok, som ger saker och ting tid att utvecklas. Mer av allt, helt enkelt. Går det att önska till nästa gång?

Andra som också har läst: Bokhora, Skuggornas bibliotek, Enligt O, Booze'n'Books, TidningsIda.
Läs vad jag tyckt om de tidigare delarna i serien: Styggelsen, Döden på en blek häst, Tistelblomman.
Kika också in på Amanda Hellbergs egen blogg.  

Utsökt nyupptäckt spök-noir

Hallå alla fans av Elizabeth Hand och Gillian Flynn! Jag har en ny bok åt er att läsa: The Sleeping and the Dead av Jeff Crook. Delikat mörk, välskriven och ruggig. Och med extra bonus - spöken! Jag hittade den av en slump på biblioteket och är väldigt glad över att den fick följa med mig hem.

I The Sleeping and the Dead möter vi Jackie Lyons, fd polis i Memphis. Efter att hon blivit avskedad på grund av drogmissbruk, hankar hon sig numera fram genom enstaka inhopp som brottsplatsfotograf. För att dryga ut den magra lönen säljer hon i hemlighet vissa av bilderna vidare till samlare med smak för det morbida.

På senare tid har Jackie fotograferat flera extrema, bisarra mord som polisen misstänker alla har begåtts av en och samme gärningsman, The Playhouse Killer. Men när Jackie undersöker bilderna, skymtar där saker som ingen lagt märke till på plats. Någon tycks smyga omkring på brottsplatserna, gömma sig men ändå följa varenda liten del av polisens arbete. Det borde vara omöjligt. Eller? Samtidigt som Jackies eget liv faller sönder allt mer omkring henne, blir hon allt mer övertygad om att hon ser något som ingen annan förmått upptäcka.

Jag gillar verkligen hur Jeff Crook beskriver den extremt trasiga och självdestruktiva Jackie. Hon är - och inte bara på grund av kameran - som en litterär syster till Cass Neary från Elizabeth Hands böcker. Samma avoga, taggiga sätt, samma mörker inombords (fast frågan är om inte Jackie faktiskt har lite mer skäl att vara anti/nere än Cass; hennes liv har verkligen varit fruktansvärt). Jackie upplever det som att hon själv ser spöken, både i verkligheten och på bilderna - och här finns vissa scener som får håret att ställa sig rakt upp när man läser - men det är ändå upp till läsaren att bestämma om det verkligen är något övernaturligt eller bara något hon inbillar sig som ett resultat av hennes extremt ohälsosamma leverne. Mycket snyggt gjort av Crook.

Det enda jag har att anmärka på är att mordplotten, liksom i så många andra seriemördarböcker, blir en aning överdriven. Det hade räckt med hälften så många mord, hälften så störd mördare, hälften så bisarra sätt att dö för offren. Det är ändå inte behållningen med boken. Men man köper det ändå, för Crook skriver såpass bra, både med stämning, miljöer och karaktärer. Han är som sagt helt okänd för mig och The Sleeping and the Dead är hans första thriller. Han har tydligen skrivit fantasy tidigare - men efter det här hoppas jag att han skriver fler deckare eller romaner, för oj vilken glad överraskning det här var! Passar utmärkt som mörk och mystisk semesterläsning!

Underligt bonusfakta: boken är blurbad av Tom Franklin, Jennifer McMahon - och Åke Edwardson?! Mycket skumt val. Kanske ville man åt det berömda skandinaviska deckarmörkret, eller något ...?

Road trip i Kalifornien del 3: Winchester-husets osaliga andar

Nu ska jag försöka berätta för er om ett hus som egentligen trotsar alla beskrivningar och inte låter sig fångas i ord - utom möjligen då med ett hänfört fantastiskt. The Winchester Mystery House, som det numera kallas, är en viktoriansk dröm/mardröm med 160 rum, 47 eldstäder, 2000 dörrar och 10000 fönster. Vad som inspirerade den arkitektoniska galenskapen (eller uppfinningsrikedomen)? Osaliga andar, naturligtvis.

Huset var från början ett helt vanligt åttarumshus, ända tills det 1884 köptes av änkan Sarah Winchester. Hon hade drygt tjugo år tidigare gift sig med William W Winchester, medlem i familjen som ägde det galet framgångsrika företaget som tillverkade The Winchester Repeating Rifle. Tillsammans fick de en dotter - men hon dog strax efter födseln. Sarah återhämtade sig aldrig riktigt från förlusten, och när dessutom William dog i tuberkulos 1881, blev hon ännu mer förtvivlad. I sorgen besökte hon ett medium, som förklarade för henne att all olycka som drabbat henne var en hämnd från de tusentals indianer, soldater och andra som dött av gevären som Winchesterfamiljen tillverkade. Sarahs enda möjlighet att undkomma dem var att flytta västerut, köpa ett hus och aldrig sluta bygga på det. Så snart byggandet slutade, skulle olyckan och döden hinna ifatt henne.

Sagt och gjort, Sarah flyttade till Kalifornien och köpte gården som då låg strax utanför San Josés stadsgräns (idag inne i stan). Hon anställde ett helt lag snickare som arbetade dygnet runt, ända fram till den natt 1922 då hon dog. Vid det laget hade det från början ordinära huset fått det bisarra utseendet det har idag - gigantiskt, totalt asymmetriskt, oförutsägbart och alldeles underbart förvillande och fantasieggande. Ologiska halvplan, sneda vinklar, trånga vrår, konstiga återvändsgränder, snirklande, slingrande korridorer, lönndörrar, fönster i golven, trappor som leder rakt upp i taket, dörrar som leder ut i tomma intet; enligt legenden var allt designat för att villa bort de andar som Sarah Winchester trodde jagade henne. Kunde hon färdas på konstiga vägar genom huset, skulle de inte hitta henne. Om nätterna höll hon seanser i ett särskilt rum försett med lönndörrar, mitt inne i huset, där hon kommunicerade med de döda. När seansen var över, kom hon med nya ritningar till snickarna om hur den fortsatta tillbyggnaden skulle ske. Så säger i alla fall legenden, och även om ens mer nyktra, förnuftiga sida måste erkänna att större delen av Sarahs hemligheter följde med henne i graven och vi därför inte med säkerhet kan säga så mycket om varför hon valde att bygga sitt hus så här, så är legenden är nästan för sorgligt vacker för att inte tro på.

Titta uppe på andra våningen - här är den berömda dörren
som leder rakt ut i ingenting!

The Winchester Mystery House var en av de absoluta höjdpunkterna på vår resa, och jag är så oerhört glad över att ha fått se det! Jag hade hört berättas om det innan, men det är OMÖJLIGT att föreställa sig hur det ser ut där inne innan man har besökt det (och det är tyvärr förbjudet att fotografera inomhus). Jag har aldrig varit i ett hus som så fullständigt motsäger alla ens förutfattade meningar om hur/vad ett hus ska vara; det är som något hämtat direkt ur en underlig dröm. Trots att jag i vanliga fall har extremt bra lokalsinne/god rumsuppfattning, tappade jag bort mig efter bara ett par minuter där inne och skulle nog aldrig ha kommit ut om inte guiden lett oss i rätt riktning (turister tillåts av den anledningen aldrig gå själva genom huset). Det är ett helt underbart, och på grund av historien bakom, väldigt sorgligt ställe - ett måste att besöka för alla, men särskilt för dem som gillar viktoriana, skräck & spöken. En fullständigt surrealistisk upplevelse!

Innan den stora jordbävningen 1906 hade huset även ett torn.

Läs mer om The Winchester Mystery House här.
Här har en sjukt ambitiös människa byggt en pepparkakshus-replika av huset ...

Halloween Nr 10: Iskallt & underbart rysligt

Om det inte hade varit för att jag varit tvungen att göra världsliga saker som äta, sova och jobba, hade jag lugnt kunnat läsa ut Michelle Pavers Dark Matter i en enda lång, andlös sittning. Den är så vansinnigt spännande att det är nästintill omöjligt att lägga den ifrån sig när man väl börjat läsa. Faktum är att den klättrar rakt upp på min privata spökhistorietopplista och lägger sig överst, tillsammans med Susan Hills The Woman in Black - och då förstår ni att vi inte bara pratar bra, utan sjukt bra. Dark Matter är iskall, fruktansvärd, vacker, spännande och välskriven, allt i ett.

Dark Matter tar sin början 1937 när en engelsk expedition tar sikte på Spetsbergen (dagens Svalbard). De unga männen i expeditionen planerar att övervintra ensamma ute i vildmarken för att samla in fakta om väder, djur och natur: ett riktigt äventyr som gör dem alla uppspelta och förväntansfulla.
Men redan från början tycks expeditionen otursdrabbad; ett par av medlemmarna faller på grund av olyckshändelser ifrån innan man ens kommit fram, och den norske skepparen som man hyrt in är ytterst ovillig att ta dem till Grukhuken, den avlägsna platsen de valt.
Till slut lyckas de ända övertala honom, men så snart de lastat av skeppet och fått lägret på plats, skyndar sig besättningen iväg. De tre återstående medlemmarna av expeditionen är ensamma kvar mitt i det ödsliga men storslagna polarlandskapet, och nu kan de bara vänta på att vintermörkret ska lägga sig kring dem.

Vi följer deras väg in i den arktiska vintern genom Jack, som troget skriver dagbok. Han är expeditionens telegrafist, och lite udda i sällskapet eftersom han till skillnad från de andra kommer från extremt fattiga förhållanden. Han har ingen familj som väntar på honom hemma, och han känner ingen av de andra sedan tidigare. Han är utanför och annorlunda, och jag gillar verkligen hur Paver skildrar honom. De där små, små sakerna som inte verkar betyda något, men som för någon i hans situation kan göra all skillnad i världen.

Samma öga för detaljer, ordval och små förskjutningar i stämningen gör också att Paver på ett synnerligen snyggt och ruggigt sätt skildrar det som händer sedan. När solen för sista gången försvunnit ner bakom horisonten och vintermörkret sluter sig om dem, går det långsamt upp för Jack att de inte är ensamma på Gruhuken. Det finns något där ute. Och det kommer allt närmare ...

Så ojoj. Vill du ha något galet spännande, något där sidorna liksom bara rinner iväg, så ska du välja Dark Matter. Plotten, miljöerna, karaktärerna - här finns inget jag inte gillar, och jag skulle lätt kunna gå på i timtal om den. Alla delar funkar så himla bra tillsammans, och den är inte "bara" en spökhistoria, utan här finns hemskt mycket annat också. Otroligt fina skildringar av naturen som gör att man verkligen får en känsla för hur där är och ser ut, tidigare nämnda klassperspektiv och porträttet av de unga männen och deras relationer till varandra, ingående och trovärdigt psykologiskt om vad ensamhet och fysiska påfrestningar gör med sinnet ... Ja, ni hör ju. Jag kan gå på i timmar. Men det här är helt enkelt en galet bra bok. Läs, pronto!

Andra som också läst: Dark Places, Ett hem utan böcker, Hyllan, Bokhora, Drömmars berg, Stringhyllan, Dagens bok, Marias bokliv, Beroende av böcker, Bokstävlarna,

Följ Calliopes Halloween-special!
Klicka på etiketten "Halloween" nedan eller
i högerspalten för att se alla inlägg.  

Halloween Nr 6: Kaninhjärta

Vissa böcker lyckas man på något sätt missa, trots att de så uppenbart borde ha hamnat allra längst upp på läslistan. Ett mysterium hur det går till, men så var det med Christin Ljungqvists Kaninhjärta. Inte förrän jag lyssnade på ett scenprat med Chistin Ljungqvist, Amanda Hellberg och Ada Wester på bokmässan, förstod jag att det här ju var som klippt och skuret för mig. Ett medialt tvillingpar, som tillsammans kanaliserar de döda - jag menar, oooh! Jag började läsa bara ett par dagar efter mässan. 

Kaninhjärta handlar som sagt om tvillingarna Mary och Anne, eller MaryAnne som folk lite slött kallar dem. De flesta har svårt att se dem som två personer, trots att de egentligen är ganska olika varandra. Det är sommar och de har bestämt sig för att i hemlighet bo i sin pappas lägenhet i centrala Göteborg medan han är bortrest med sin nya flickvän. Tvillingarna har redan tidigare på egen hand haft övernaturliga upplevelser, men under den här sommaren intensifieras allt. Dels är det spökkvinnan som oinbjuden dyker upp och kommer med oroande förutsägelser, dels får de kontakt med en grupp människor med mediala förmågor. Gruppen försöker spåra en försvunnen flicka, och ber Mary och Anne om hjälp. Snart är tvillingarna insnärjda i ett händelseförlopp som de själva inte alls kontrollerar, och som leder dem rakt mot faran de försökt undvika. 

Kaninhjärta är lika delar realistisk och drömsk, en mycket säregen bok som pendlar mellan att vara en "vanlig" tonårsberättelse om att bryta sig fri från familjen och en historia om att möta den andra sidan, det okända. Christin Ljungqvist skriver med ett flödande, ofta poetiskt språk och jag läser girigt för att få veta hur det går. Här finns några scener som är riktigt otäcka, och Ljungqvist väjer inte undan för något. Det enda jag har att invända är att jag tycker att boken ibland växlar lite för bryskt mellan att berätta och gestalta - det där med show versus tell, ni vet - och det gör att den där magiska stämningen stundtals bryts. Men för det mesta funkar det utmärkt, och Kaninhjärta är en bok som jag är hemskt glad över att jag till sist upptäckte. Nu väntar jag på Christin Ljungqvists nästa bok, Fågelbarn, som är planerad till mars 2013. Mycket nyfiken på den!

Tack till Gilla böcker för recex!

Andra som också läst: Swedish Zombie, DN, SvD, Unga böcker, Tonårsboken, Bibliotekskatten.  

Chistin Ljungqvist har en fin blogg att följa, och här kan du läsa ett smakprov ur boken. 

Följ Calliopes Halloween-special!
Klicka på etiketten "Halloween" nedan
eller i högerspalten för att se alla inlägg.

Halloween Nr 5: The Woman in Black

Den är en av de absolut mest skrämmande böckerna jag någonsin läst, Susan Hills The Woman in Black. "Underbart skitläskig" var den poetiska beskrivningen jag använde som rubrik när jag skrev om den förra året (läs recensionen här). Sedan dess håller jag den som skolexempel på hur man ska skriva för att skrämmas; trots att plotten i grund och botten är väldigt enkel, lyckas Hill få läsaren att sitta som på nålar.

Anyhoo, för ett tag sedan blev den ju film med allas vår Daniel Radcliffe i huvudrollen. Jag måste medge att jag var lite orolig över om jag skulle se Harry springa runt - Expecto patronum! när spöket kommer, typ - men det gick faktiskt alldeles utmärkt. Jag tycker förvisso att Daniel Radcliffe är i yngsta laget för att spela Arthur Kipps, men han gör bra i från sig. Miljöerna, både själva spökhuset ute på saltängarna och omgivningarna, är också väldigt bra. Det ser verkligen ut som man tänker sig när man läser boken, precis lika öde och livlöst och obehagligt.

Och obehagligt är det utan tvekan. Jag hoppade högt ett par gånger när jag såg filmen. Här ska inflikas att jag absolut inte är någon skräckfilmsmänniska - tvärtemot vad man kan tro när man läser den här bloggen, så ser jag nästan aldrig skräckfilm. Med det sagt, så är The Woman in Black scary. Inte lika scary som boken, men scary.



Men - och detta är ett gigantiskt men - vad har de gjort med slutet???
Filmen har ett helt annat slut än boken. Det finns andra detaljer som skiljer sig också (se dem allesammans väldigt ambitiöst listade hos Virtual Borderland), men de är ok. De är inte så stora. Men slutet? Så får man väl inte göra? Jag kan på rak arm inte komma på någon annan bok där man ändrat så radikalt vid filmatiseringen. Vad tycker ni andra som har sett filmen?

Följ Calliopes Halloween-special!
Klicka på etiketten "Halloween" nedan eller
i högerspalten för att se alla inlägg.

Halloween Nr 4: The Grave - A Poem

I kategorin They just don't make them like they used to: titta på den här fantastiska illustrationen ur boken The Grave - A Poem:

Otrolig, om du frågar mig. Ska dock tillägga att originalillustrationen är en smula mindre sedesam; trumpetmannen försågs med ett strategiskt placerat löv av The Graphics Fairy, men eftersom hon hade bästa upplösningen på bilden tog jag den därifrån. Nå, nog med teknikaliteter.
I samma bok hittar vi även den här (som uppmärksamma läsare kan ha sett att den låg i marginalen här på bloggen i den tidigare designen), en kvinnas själ lämnar hennes kropp sägs det att den ska föreställa, men jag tycker att hennes ansikte ser så annorlunda ut att jag snarare tänker mig att det är ett spöke som hemsöker en sovande:

Om du vill läsa själva boken, finns den upplagd att läsa online här; olika sätt att ladda ner/läsa på ligger högst upp till vänster på sidan. Enjoy!

Följ Calliopes Halloween-special!
Klicka på etiketten "Halloween" nedan eller
i högerspalten för att se alla inlägg.

Halloween Nr 3: Bokspöken, stilleben & pumpor

Vad vore Halloween utan dekorationer? Såna här söta bokspöken skulle jag gärna ha men jag är lite för blödig för att klippa ut dem ur någon av mina böcker. Kanske lättare att helt sonika införskaffa en dödskalle och arrangera lite tjusiga skräcktitlar intill, typ såhär?

Det råder ju inte direkt någon brist på titlar att välja på i hyllan, menar jag ... Många av dem har ju fina omslag också. 

Ett annat alternativ för en litterär men bokskadefri dekoration är att köpa lösa ark med text på (finns i de flesta hobbybutiker) och klistra på dem på en pumpa: 

Också lite fint! 

Frågan är dock om inte Alice i underlandet-pumporna är snyggast av alla - de kräver nog grymma pysselskills, dock!

Via BHG, Cym Lowell, Bookriot.

Följ Calliopes Halloween-special!
Klicka på etiketten "Halloween" nedan
eller i högerspalten för att se alla inlägg.

Fira Halloween med mig!

Vet ni vad? I år blir det Halloween på riktigt här på bloggen! Jag ämnar omfamna min morbida sida helhjärtat och kommer från och med nu fram till Halloween 31 oktober att frossa i skräck, mörker och ruggiga böcker. Det blir skräckdebuter, förskräckande filmatiseringar av spökiga böcker, illustrerad dödspoesi från 1800-talet, hårresande medium ... ja, det mesta som har med skräck och litteratur att göra, helt enkelt. Så gosa ner dig i soffan och krama bloggkatterna, så närmar vi oss det okända tillsammans. Jag tänker mig att det ska gå till ungefär så här:

Låter det bra? Fint, då kör vi! 

Spöken och engelska lantgods

I vissa avseenden är jag pinsamt lättflirtad. När det på bokhandelns nyhetsbord ligger en sprillans ny, fin pocket som både har ordet "haunting" i titeln och en tjusig dam i 1920-talsutstyrsel på omslaget, blir jag naturligtvis väldigt intresserad. När jag dessutom av baksidestexten förstår att boken handlar om en ung kvinna i London som strax efter 1:a världskriget blir anställd av en underlig man som tänker åka ut på engelska landsbygden för att dokumentera spöken - ja, vilar boken redan tryggt i min famn på väg mot kassan.

Jag hittade The Haunting of Maddy Clare av Simone St. James på Barnes & Noble och tog med mig den på bröllopsresan i hopp om lite trevlig semesterläsning, och det var exakt vad jag fick. Spöktemat till trots är det ingen skräckbok, utan en riktigt välskriven och underhållande mysrysare, som torde tillfredsställa en hel del anglofila böjelser hos läsaren, om sådana finnes (och det vet vi ju att de gör ...). Ingen livsomvälvande läsupplevelse, men en verkligt trevlig och bra semester-/avkopplingsbok!

Simone St. James har ännu en bok på gång med liknande tema. Titeln är An Inquiry Into Love and Death och den släpps i mars nästa år. Tyvärr verkar den handla om ett annat persongalleri (jag hade gärna läst mer om dem man möter i Maddy Clare-boken för jag gillade dem), men jag kommer säkert att läsa den ändå.

Simone St. James har även en hemsida att titta in på.

Tapetskräck i hemsökt hus

Det hemsökta huset är en klassiker i skräcksammanhang. Den har gjorts många gånger tidigare, men är fortfarande en av mina favoriter när den görs riktigt bra. Att Amanda Hellberg i sin nya roman Tistelblomman lyckas göra en mycket snygg onda huset, bekräftas av den Twitteruppdatering jag gjorde när jag just hade börjat läsa:
Trodde väl aldrig att jag skulle bli rädd för en tapet (!) men nu har det hänt. Alltsammans är @amandahellb s fel #tistelblomman

Jag hade inte hunnit många sidor in i berättelsen om hur Maja Grå och hennes Jack Winter flyttar in i det ödsligt belägna, förfallna huset på skotska höglandet förrän den där tapeten dök upp. Jag ska inte förstöra nöjet för er som ännu inte läst, men låt oss säga att tapeten här läskiga detaljer. Jag kunde inte få bilden ur huvudet när jag väl sett den.

Och det är just i stämningen som den stora behållningen med Tistelblomman ligger. Jag, som gärna hade sett lite mer skräck-skräck i den något snällare Döden på en blek häst, får här mitt lystmäte. Tistelblomman är skruvad några varv hårdare än Döden ... , och stackars Maja får knappt en lugn stund. Perfekt, tycker jag. Jag gillar det där andlösa, när någon drivs från läskig scen till läskig scen. Naturligtvis måste det göras med finess för att fungera, men det gör det här. Det finns gott om scener som framkallar rysningar. Jag gillar! Vågar man gissa att ytterligare en bok med Maja är på väg? Det kändes ju så... Hoppas det. Någon som kan göra mig rädd för en tapet - jag säger det igen; en tapet! - är uppenbart menad för att skriva skräck.

Passa på att läsa intervjun jag gjorde med Amanda i samband med hennes förra bok, del ett och del två.
Titta in på Amandas egen blogg.

Tack till Forum för rec ex!

Andra som läst: HD, Skånskan.

Kom igen - skräm mig!

Det finns mycket jag tycker om i Susan Hills The Small Hand: det förfallna huset på den engelska landsbygden som ruvar på en mörk hemlighet, huvudpersonens bibliofili, beskrivningen av det ensliga munkklostret med det fina biblioteket, sinnessjukdom som kanske går i släkten ... The Small Hand är helt enkelt en roman som har väldigt gott om beståndsdelar som tilltalar mig. Lägg en spökhistoria och ett snyggt omslag på det - självklart var jag tvungen att köpa och läsa.

Och det är inte illa alls, åtminstone inte till en början. Jag följer med huvudpersonen när han åker omkring och letar efter ovanliga antikvariska böcker, och ryser lite av glädje när han hittar det stora mystiska huset. Men - och det här är ett gigantiskt men - spöket är... ja, vad är det egentligen? Lamt? Ja, det är nog ordet. Jag tycker inte att det fungerar. Det är inte läskigt alls, bara lite småljummet, förutsägbart och opersonligt. Om man jämför med The Woman in Black av samma författare, som jag läste och älskade just för att den hade så überspooky stämning, så känns The Small Hand rent ut sagt mesig. Inte dålig, men lite för snäll. Påminner en del om Kate Mosses The Winter Ghosts, tycker jag. Den passar den som vill ha en stämningsfull, snäll berättelse att dricka varm choklad till. Det kan också vara trevligt, men det var inte vad jag sökte nu. Så, buhu. Lite besviken är jag nog. Jag hade helt fel förväntningar. Måste gå på jakt efter superhemska spöken att trösta mig med. Förslag, någon?

Andra som också har läst The Small Hand: Eli läser och skriver, Holly Hock.

Snyggt designad spökhistoria

1800-tal, ond bråd död, en älskad ung man som kanske går igen, viktorianskt inspirerade illustrationer - självklart var jag tvungen att köpa Picture the Dead av Adele Griffin och Lisa Brown när jag hittade den. Den hade löjligt hög Calliope-faktor.

Picture the Dead handlar om unga Jennie Lovell som efter att ha förlorat såväl sina föräldrar som sin bror, flyttat in hos släktingar strax utanför Boston. Amerikanska inbördeskriget skördar varje dag nya offer, och sent en kväll stannar en vagn utanför huset. Familjens yngste son Quinn kommer hem, svårt skadad i strid. Snart står det också klart att han är den ende av familjens söner som kommer att återvända hem; Will har dödats. Jennie, som haft ett förhållande med Will, är otröstlig.

Men - och det vore ju en trist berättelse om det inte fanns ett men här - är Will verkligen borta? Strax efter att hon mottagit dödsbeskedet, börjar Jennie uppleva mystiska saker. Det verkar som om någon försöker kontakta henne från andra sidan döden...

Scary, scary. Eller, det var vad jag hade hoppats på att det skulle vara.

Så blev det nu en gång inte. Picture the Dead är en young adult -bok, och det fungerar tyvärr inte med själva storyn. Den hade behövt vuxenbokens djup för att bli riktigt bra. Det är inte helt illa nu heller, men beskrivningarna blir väldigt ytliga, och det känns som att man försöker förenkla en historia som är rätt komplicerad. Resultatet blir att man som läsare efter ett tag blir lite uttråkad, eftersom man bara fladdrar förbi allting och inte tillåts gå in på något av det som är spännande.

Jag vill tycka om boken, den har en bra grundstory och allt - men författarna har placerat berättelsen i en genre som inte gör den rättvisa. Det är extremt synd, för det kunde ha blivit ruggigt bra.

Något som dock är ruggigt bra, är bokens layout. Det finns jättefina illustrationer genom hela texten. Kolla in bokens webbplats, så får ni en känsla för hur snyggt det hela är. Lite av det märks också på den här überfina postern de gjorde för ett framträdande som de skulle ha på underbara bokhandeln The Booksmith i San Fancisco (där jag köpte mitt ex!):

Adele Griffin och Lisa Brown finns båda att följa på Twitter.

Bland gengångare och bokmanus i Oxford – intervju med Amanda Hellberg, del II

Skräckförfattaren Amanda Hellberg har givit en exklusiv intervju för Calliope Books. Det första avsnittet kunde ni läsa i tisdags, här kommer del två!

Skräckgenren har fått ett stort uppsving i Sverige de senaste åren – från att ha varit nästan noll och inget till att debatteras på kultursidorna. Det har också kommit ett helt gäng nya svenska skräckförfattare. Varför har skräck blivit så inne just nu, tror du?

Bara för att skräck varit borta från kultursidorna fram tills nu så betyder det inte att det inte producerats och efterfrågats mycket skräck tidigare! Se på Selma Lagerlöf, Gunnel Linde, Kristoffer Leandoer ... Och övernaturliga mytologiska motiv ringlar ju som en röd tråd både genom i svensk diktning (Stagnelius) och samtida dramaproduktioner (Trolltider). Min barndoms Kalla Kårar, Stephen King-frossa och Mysrysare minns jag med glädje, liksom Eva Ibbotsons underbara kapitelböcker. Men det är klart att det är oerhört smickrande när DN skriver att John Ajvide Lindqvist och jag skapar den nya svenska arbetarlitteraturen - genom ett skräckspektra.

Vad är det bästa med att skriva skräck? Det sämsta?

Bäst är att det är spännande, och att jag får ta med läsaren på en resa. Det sämsta är nog det samma som för många författare; tomrummet när man väntar på respons, skrivkramp, prestationsångest och oregelbunden, osäker inkomst.

Vad är du rädd för?

Småskraj för mycket; ganska mörkrädd. Och stora spindlar är inte kul.

Hur använder du dina egna rädslor när du skriver – eller gör du inte det?

Jag försöker leva mig in i alla fasor och alla reaktioner på dem för att kunna beskriva dem. På så vis tror jag att skrivandet ligger ganska nära skådespeleriet.

Kan du själv bli rädd för det du skriver?

Absolut! Då vet jag att det funkar.

En av Amandas barnböcker

Du skriver/illustrerar ju även barnböcker, vilket jag föreställer mig måste vara raka motsatsen till berättelserna om Maja Grå. Hur fungerar den kombon?

Jo, det är ju något av en Jekyll- och Hyde-tillvaro men för mig är det en perfekt kombination. Jag har alltid både tecknat och skrivit. Inger Edelfeldt är en stor förebild där. Det är som att jag behöver de båda motpolerna; sockersöta barnböcker och nattsvarta vuxenböcker. Men min brittiska barnboksförläggare säger att det finns en hel del mörka undertoner i mina bilderböcker också, en skärva av något dunkelt som barn gillar.

Vad läser du själv helst? Lästips/favoriter?

Jag kastar mig över skotska Louise Welsh och amerikanska Megan Abbott. Enormt begåvade och läsvärda samtida spänningsförfattare. Kanske våra främsta.

Hur ser dina skrivplaner ut framöver? Blir det fler böcker om Maja Grå?

Jag hoppas det! Jag jobbar faktiskt med ett nytt manus just nu.

**********************

Nytt manus - det ser vi fram emot!

Under tiden du väntar på nya boken kan du följa Amanda Hellbergs egen blogg här. Där skriver hon bland annat om vardagen som författare & illustratör i Oxford, om livet som småbarnsmamma och utlandssvensk. Dessutom ger hon en massa bra skrivtips, så om du själv gillar att skriva, titta in och låt dig inspireras.

Stort tack till Amanda Hellberg som ställde upp på intervjun!

Bland gengångare och bokmanus i Oxford – intervju med Amanda Hellberg, del I

Illavarslande aningar, spöksyner och döda som försöker meddela sig med de ännu levande; i Amanda Hellbergs böcker är gränsen mellan vår vanliga verklighet och den övernaturliga tillvaron mycket tunn. Det är en skrämmande och osäker värld där ondskan ofta är påtagligt närvarande – men dit man som läsare ändå gärna återvänder, gång på gång.

Calliope Books har intervjuat Amanda Hellberg och ni kan följa alltsammans i två avsnitt här på bloggen, ett idag och ett på fredag. Det blir ett samtal om skrivande, inspiration och rädslor – och så tar vi reda på vad som egentligen skrämmer en skräckförfattare...

Hej Amanda!

Varför skriver du skräck?

Eftersom jag är lite kär i den genren. Jag tror det skulle vara svårt för mig att upprätthålla det intresse som krävs för att avsluta ett skrivprojekt om jag inte rörde mig bland motiv och miljöer jag själv tycker är spännande.

Varifrån har du hämtat inspirationen till dina berättelser?

Från min närmiljö, från nyheterna, från samtal med vänner, och ofta när jag går på museum eller konstgalleri, eller på konsert. Nyligen berättade Leif GW Persson i Veckans Brott om en svår utredning i Mariestad där polisledningen faktiskt försökte använda sig av en siare i jakten på en gärningsman - detta hände nära där jag växte upp och under samma tid. Verkligheten överträffar ofta dikten.

Dina båda böcker skiljer sig en del åt; Styggelsen är på många sätt mer brutal än Döden på en blek häst. Berätta om hur du tänkt kring det!

Med Styggelsen ville jag titta på ondskan och våldet med båda ögonen öppna, det bestämde jag tidigt. Det är möjligen ett mer litterärt och kanske mer utmanande verk för läsaren. Efteråt kände jag nog att den sortens berättande var "gjort" för mig; att jag ville prova något annorlunda med Döden på en blek häst. Aningen mer underhållande och lättillgängligt och samtidigt förhoppningsvis tankeväckande.

Något jag gillar med dina böcker är att det övernaturliga så lätt glider in i berättelsen tillsammans med de vanliga, vardagliga sakerna. Hur jobbar du med det? Hur får du läsaren att tro på de övernaturliga inslagen?

Tack! Det där glappet intresserar mig, känslan av att inte kunna lita på sina sinnen, att konfronteras med det oerhörda. Det kan ju ligga ett slags vansinne där och lura. I ett hemsökt hus ska det finnas gestalter med hemsökta psyken, då blir det verkligt intressant och skrämmande för mig. Jag funderar mycket på övergångarna mellan det medvetna och det undermedvetna, olika lager och tolkningar, vad som finns under ytan. Och på myt och saga förstås. För mig är gengångaren kanske litteraturens mest spännande centralgestalt; inte bara som ett eko från det förflutna men också som en spegling av, och kanske en ledsagare till, det egna undermedvetna.

Varför tror du att man, både som läsare och författare, dras till skräckgenren?

Intressant fråga. Någon har sagt att skräck och spänning; en förnimmelse av mysterium och kuslighet, är den första riktigt vuxna känsla som det lilla barnet får uppleva. Och det är förstås väldigt attraktivt, och något jag kan identifiera mig med. Sedan finns det ju en teori som heter "Skräckparadoxen", som går ut på att det faktiskt gynnar individens utveckling att vara nyfiken på rysliga, blodiga eller tragiska berättelser eftersom man liksom får "öva" i trygghet i den händelse att man själv skulle hamna i en liknande situation.

Många kan inte alls förstå tjusningen med att läsa om sådant som är övernaturligt. Vad säger till dem? Hur förklarar man poängen?

Det är ju en smaksak - vissa tycker att golf eller aktier är jättespännande! Men en av mina läsare sa det så bra: Det är som en adrenalinsport för oss som inte gillar att hoppa fallskärm eller åka stora bergbanan. Man får kittla fly- eller fäkta-instinkten i total trygghet hemma i läsfåtöljen.

****************

Nästa del av intervjun med Amanda Hellberg kommer nu på fredag. Stay tuned!

Köp Styggelsen hos Bokus eller Adlibris

Köp Döden på en blek häst hos Bokus eller Adlibris

Gripes mörker som litterär snuttefilt

Förra helgen blev jag påhoppad av en elak bacill och fick istället för att åka till bokmässan Textival i Göteborg, ligga hemma i sjuksängen. Något bittert, måste jag medge. Emellertid tröstade jag mig med lite Maria Gripe-läsning, och det fick verkligen allt att kännas bättre. Allt enligt den välkända böcker som snuttefilt-principen.

Boken jag valde blev Agnes Cecilia - en sällsam historia, utgåvan ur Reprisboxen. Jag gillar verkligen bilden på omslaget, det känns som om man själv också är på väg in i den underbart mystiska lägenheten.

För det är ju verkligen en underbart mystisk lägenhet hon bor i, bokens huvudperson Nora. Förra gången jag läste Agnes Cecilia gick jag på mellanstadiet och tyckte att det var ganska otäckt att kliva in i den där gigantiska våningen. 8 rum, knarrande golvplankor, ett runt rum där det hörs mystiska steg och så en massa underliga, igenklistrade skåp med kvarlämnade gamla saker. Hu, sade jag då. Yay, säger jag nu. Tänk att ha en sådan lägenhet! Sekelskifte. Hemliga, konstiga skåp med saker från de som bott där förr! Det låter som en dröm. Med stigande ålder har jag tydligen blivit åtminstone lite tuffare; nu kliver jag gärna in över tröskeln i Noras hem och stannar där. Länge.

Det här filmomslaget tyckte jag var skitläskigt då, när det begav sig. Det känns rätt lugnt nu.

En annan sak jag lägger märke till nu är också Gripes förtroende för läsaren. Här har vi en barnbok som utan att blinka namedroppar Schopenhauer och berättar om oäkta barn och föräldrar som omkommer i hemska olyckor. Gripe litar på läsaren, även om han/hon är ung, och försöker varken undanhålla eller försköna. Tvärtom handlar mycket om just vikten av att få veta hur det verkligen ligger till, att få höra hela sanningen även om man är ung. Jag tänkte inte på det då, när jag läste Gripe som barn, men jag tror ändå att det då var en av de bidragande orsakerna till att jag tyckte så mycket om hennes böcker. Hon väjde inte för mörkret, och det kändes som att hon berättade något som var helt sant, gav ett förtroende som få andra vuxna gjorde.

Hur snyggt omslaget till Reprisutgåvan av Agnes Cecilia än är, så måste jag säga att jag också är väldigt svag för det här gamla omslaget. Underbart stämningsfullt!

Missa inte heller Vixxtorias inlägg om Agnes Cecilia.

Ny filmatisering av skräckklassiker

Jag hade helt missat att det hade kommit en ny filmatisering av Henry James klassiska skräckroman The Turn of the Screw, men när jag såg den på dvdbutiken var jag ju naturligtvis tvungen att hyra den. The Turn of the Screw är en de mest filmatiserade böckerna någonsin, och just den här varianten har BBC gjort. I rollen som guvernanten Ann ser vi Michelle Dockery. Ni som har följt Downton Abbey känner säkert igen henne därifrån (hon spelar lady Mary Crawley), och hon har även varit med i Cranford, samt haft en pytteroll i filmatiseringen som BBC gjorde på Sarah Waters roman Fingersmith.

Så nu blir det skräck ikväll. Och lite vin. Och lite choklad. Jag ska försöka att inte ha alldeles för höga förväntningar på filmen, men det är svårt. Jag menar - spöken, snygga 20-talskläder, engelska miljöer... what's not to like? (Ingenting, hoppas jag.) Jag återkommer med rapport när jag har sett den, så ni vet om den är värd att lägga tid och pengar på eller inte.

UPPDATERING: Nu har sett den - och den var inte alls illa! Riktigt bra, faktiskt, en helt ok filmatisering av boken. Det jag gillade bäst var (föga överraskande) de underbara engelska miljöerna och 20-talskläderna. Ack, ack, ack så fina de var... De hade också lyckats bra med castingen, och alla skådespelarna kändes passande för sina roller. Apropå att Michelle Dockery i vanliga fall just nu syns i Downton Abbey, så fanns även hennes motspelare därifrån Dan Stevens, med på ett hörn i rollen som Dr Fischer. Han har ju också spelat huvudrollen i en annan mycket bra filmatisering av en bok, The Line of Beauty. Sevärd den också! Men som sagt, den här varianten på The Turn of the Screw kan ni absolut hyra och titta på. Perfekt mysrys att mumsa godis till hemma i soffan.