Vem vill ha en Penguin-automat?

Titta, en Penguin-automat! Skulle inte det vara flott att ha, så säg? 

The Penguincubator, som den tydligen kallades, uppfanns av Allen Lane, samme man som låg bakom Penguins första stora pocketsatsning i mitten av 1930-talet. Pocketformatet som sådant var inte nytt, men Lane var den som först tänkte om och insåg att man kunde använda det för en helt ny typ av böcker, på ett helt nytt sätt. Titlarna skulle vara populära; de skulle vara det folk ville läsa, och de skulle vara lätta och billiga att köpa där man ville ha dem, till exempel på tunnelbanestationerna. När han väl tänkt så långt och börjat ge ut början till det som senare blev alla de vådligt fina Penguinpocketböckerna vi suktar efter idag, var nästa steg logiskt: en automat att köpa dem ur, på perrongen medan man väntade på tåget. The Penguincubator vad född. 

Kan tänka mig en och annan nutida boknörd som gärna skulle ha denna retromaskin i vardagsrummet idag! 

Läs mer om den fina automaten hos Publishing Perspectives.

Snyggaste förlaget

Kanske kommer det att se ut så här:

så här:

eller så här:

Oavsett vilket, måste det ju liksom se fint ut på kontoret när förläggaren läser inkomna manus. Vad jag pratar om? Att Johnny Depp ska starta ett eget bokförlag, naturligtvis. Enligt Svt ska förlaget heta Infinitum nihil och ge plats för "autentiska, frispråkiga och visionära idéer och röster". (Och ja, det låter ju tämligen pretentiöst ... men det förlåter vi så gärna, eller hur?) Första boken blir en biografi om Bob Dylan och den väntas komma ut 2015.

Bokbranschen skärskådad

Jag tror att Kerstin Ekman roade sig kungligt när hon skrev Grand final i skojarbranschen. Det känns så. Den driver med många och mycket i bokbranschen, och jag blir nyfiken på att få veta mer om vilka av alla episoder som är based on true stories - för det är jag övertygad om att flera av dem är. Boken är också en ganska skarp kritik av hur branschen fungerar, främst om man försöker ta sig fram som kvinna och författare. En ful kvinna som skriver böcker kan aldrig bli berömd, typ. En ful man? Jajamensan, välkommen att skicka in manus! Det är tragiskt, alltsammans.

Grand final i skojarbranschen är utan tvekan en välskriven bok av en erfaren författare, och den rymmer mycket att analysera för den som känner sig manad. Jag faller emellertid inte så handlöst för den som många andra verkar ha gjort. Den är helt ok, men mer än så blir det inte för mig. Ingen skugga över Kerstin dock - jag tror bara inte att den (ämnet till trots) var en bok för mig. Svårt att sätta fingret på exakt varför, men ändå. Kanske skulle den passa bättre för något äldre läsare? Som present till en läsglad och litteraturintresserad farmor eller mormor tror jag att den skulle vara perfekt.

Andra som också har läst: DN, Bokmania, Sydsvenskan, Aftonbladet, Boktokig.

Bokbranschen i fnissframkallande bilder

För några år sedan fnissade jag mig igenom 80 romaner för dig som har bråttom, och på senare tid har jag alltid hållit utkik efter Henrik Langes bilder i Svensk Bokhandel, där han i lite småelaka men ofta väldigt träffande bilder porträtterat den svenska bokbranschen. Igenkänningsfaktorn har stundtals varit hög.

Nu har bilderna som publicerats i Svensk Bokhandel genom åren kommit i en samlingsbok: Den sämsta får du gratis. För den som i likhet med mig jobbat med böcker de senaste åren, är det lite nostalgi - här finns allt från boken Qin (vann Augustpriset 2006 men var hopplös att sälja) till bisarra kampanjer och pinsamma författarutspel som man nästan hunnit glömma (ok då, förtränga). Nu kan man skratta åt dem igen när man påminns.

Precis som i sina tidigare böcker är Lange träffande och rolig, men jämför man Den sämsta får du gratis med de tidigare 80 romaner ... och 96 romaner..., så når den inte riktigt upp till samma nivå. Det beror dels på att romanböckerna känns mer genomarbetade och innehållsrika, dels på att en del av skämten i Den sämsta ... har hunnit bli lite daterade. Något man tokskrattade åt när det pågick, känns kanske riktigt lika roligt nu, några år senare. Jag tror också att Den sämsta ... nog främst är en angelägenhet för de som arbetar i eller på något sätt har anknytning till bokbranschen. Det hindrar dock inte att här finns gott om små guldkorn. Jag gillar till exempel den här killen:

Tack till Kartago för rec ex!

Jobba hos Adlibris

Psst! Du har väl inte missat att Adlibris söker en marknadsförare? Den som har rätt erfarenhet kan från och med idag söka tjänsten som marknadsförare med ansvar för bokhandelns annonsering. Ansökningar tas emot via mail och gås igenom löpande, men som längst fram till 15 januari. Så skynda, skynda som Gunde sade förr i tiden.

Själv tänker jag mest på den eventuella personalrabatten. Får man det? Jag är nästan sugen på att söka tjänsten bara för den händelse att man skulle få det...

Läs hela annonsen och ansök här.

Sara eller Sigrid?

Augustprisutdelning ikväll - vad tror vi?

Åtminstone kan vi ju gissa att det i praktiken är en kamp mellan Sara Stridsberg och Sigrid Combüchen. Combüchen är favoriten tydligen, åtminstone om man ska tro artikeln i Sydsvenskan där bland andra Adlibris säger att de redan har köpt på sig ett lager av Spill.

I samma artikel kan man också läsa att det bara hänt en enda futtig gång att priset i den skönlitterära klassen har gått till en bok från ett förlag som inte tillhör antingen Bonnier- eller Norstedtskoncernen. Kvällen ikväll torde inte heller bättra på det, eftersom Stridsberg är utgiven på Albert Bonniers och Combüchen på Norstedts. Gråt ett grand för så trista fakta, för att tala med Harriet Löwenhjelm.

Hur som helst: jag tror att Sara Stridsberg vinner. Återstår att se om jag eller Adlibris har rätt. Galan börjar 17.30.

UPPDATERING: Jag trodde fel och Adlibris trodde rätt :) Grattis Sigrid Combüchen! Och Norstedts, får man tillägga. Vilket år för förlaget, först knep de Nobel och sedan August också... Bra jobbat!

Grattis även till ungdomsklassens vinnare Jenny Jägerfelt (som glädjande nog tillhör den lilla skaran som ges ut av ett mindre förlag: Gilla böcker) och fackboksklassens Yvonne Hirdman.

Gissningar, viskningar och riktiga odds

Nobelpristagaren i litteratur avslöjas på torsdag - och än så länge verkar bokmänniskorna vara bättre på att hålla tyst än medicinfolket. Inga förtida läckor, varken i SVD eller någon annanstans. Det viskas förvisso mycket om Alice Munro överallt, men jag tror nog inte att hon vinner. Tror och tror förresten; det är ytterst sällan jag dristar mig till att tro något om vem som vinner Nobelpriset. Det enda jag utgår från är att det blir en äldre man, företrädesvis någon som skriver om sådant jag inte bryr mig om.

Med det sagt är det ändå kul att se hur andra gissar. Hos Ladbrokes kan man se en lång lista över författare med odds. Naturligtvis finns där de vars namn alltid nämns (de aktuella oddsen inom parentes): Joyce Carol Oates (19) , Tomas Tranströmer (10), Ko Un (13), Adonis (12) och Amos Oz (26). Allra lägst odds, 4, har Ngugi wa Thiong'o som jag var tvungen att googla eftersom jag inte ens visste vem det var. Kanske inte så konstigt i och för sig - jag läser väldigt lite afrikansk litteratur i god tid och det verkar inte ha översatts något av honom till svenska sedan 1980-talet. Men ändå - underligt att han har så låga odds. Vet någon något trots allt? Eller tror alla att Akademien främst belönar författare med udda namn?

Intressant är också att Ladbrokes lista till så stor del består av författare jag inte känner till/har väldigt dålig koll på. Jag tror knappast att jag är ensam om det heller; det understryker snarare känslan av att Nobelprislitteratur nästan är som en helt egen genre, och att den oftast har väldigt lite att göra med den litteratur folk vanligtvis läser. Om det är bra eller dåligt ska jag låta vara osagt, men att det åtminstone är lite bisarrt tror jag att vi kan enas om.

Vem jag vill ska vinna på torsdag? Jag vet inte. Men om Peter Englund ropar ut Haruki Murakamis namn, tänker jag låta det regna makrill från min balkong för att fira.

Förresten, ni missar väl inte att Babelredaktionen bloggar just nu om sina bästa/värsta Nobelminnen och att Peter Englund gjorde en väldigt bra sammanfattning av bokmässan på bloggen Att vara ständig? Kul!

Insidertips från förlaget

Jag brukar vara allergisk mot så-här-blir-du-författar-böcker, men när jag hittade Betsy Lerners The Forest for the Trees bland personalens tips på McNally Jackson kunde jag inte motstå den. Det räckte med att jag läste några få stycken för att jag skulle vara fast. The Forest for the Trees är välskriven, spännande och faktaspäckad och innehåller allt en skrivande människa kan behöva.Betsy Lerner har en lång karriär som redaktör/förläggare bakom sig och bland hennes tidigare arbetsgivare hittar man en lång rad kända stora förlag: Ballantine, Simon & Schuster och Doubleday för att nämna några. I The Forest for the Trees gläntar hon på dörren till förlagsvärlden och tar med läsaren in i rummen som vanligtvis är stängda - vi får veta hur man resonerar på förlagen kring utgivning, manus och litteratur. För den som är intresserad av bokbranschen är det sjukt spännande att få glutta in och se hur det går till; det är lite som att ha blivit inbjuden på en personalfest och äntligen få lyssna på allt skvaller om vad som pågår bakom kulisserna på förlagen.

Men missförstå mig inte - The Forest for the Trees är inte en skvallerbok, tvärtom. Den är en fantastisk guide för den som menar allvar med sitt skrivande, vare sig det är fack- eller skönlitterärt. Bäst torde den fungera för den som har kommit en bit på vägen och som verkligen är seriös i sitt uppsåt. Lerner tar ditt skrivande på blodigt allvar och förstår precis hur du och din text fungerar, oavsett vem du är och svarar utförligt på frågan om hur man egentligen gör för att omvandla den där idén man går och bär på till en fungerande text och i slutändan en riktig bok. Hur får man kontakt med förlag och viktigast av allt - vad vill egentligen ett förlag ha? Vad ska man tänka på? Hur kan du redan på manusstadiet undvika de vanligaste fallgroparna som gör att ditt manus riskerar att hamna i refuseringshögen ?

The Forest for the Trees är en ypperlig guide, full av praktiska tips. Betsy Lerner utnyttjar all sin kunskap och erfarenhet till att förklara och framstår som precis den äldre, förtrogna vän man önskar sig. Någon att fråga om råd, någon som vet hur saker och ting fungerar. Hon är lugn, pedagogisk och uppmuntrande, men också ärlig och rak. Om du själv eller någon du känner skriver - de dem ett ex av The Forest for the Trees. Det är den bästa present en aspirerande författare kan få.

Att spionera på författare

Helt plötsligt fanns halva det unga författarsverige på min skärm. Up close and personal. Jag kunde se vem som åt pannbiffar till middag igår.

Det hela hände när jag satt på Facebook och såg att en av mina vänner hade kommenterat en känd författares status. Va, känner hon HONOM tänkte jag och klickade på hans namn. Oops - hela hans profil var offentlig också ja... klicka på vänlistan... oj! Där var redaktörer, andra författare, journalister, debattörer, formgivare, konstnärer. Bara sådär. Fler jaså, känner DE varandra-upplevelser följde på varandra med korta mellanrum. Förvånansvärt många av de som fanns på författarens vänlista hade i likhet med honom helt offentliga profiler och eftersom jag är en dålig människa ägnade jag den närmsta halvtimmen åt att 1) klicka mig runt bland dem 2) undra varför i hela fridens namn man inte skyddar sin profil - åtminstone delvis - när man är en offentlig person?

Det framgick också med all önskvärd tydlighet hur litet bok-Sverige är. Det här var en, förvisso stor, men ändå bara en enda vänlista och här fanns alla. Den ensamme författaren på sin isolerade kammare är uppenbarligen en myt. Inte för att jag kanske trodde på den förut heller, men ändå. Eller så sitter författaren visst ensam på sin kammare, men har skrivkramp och ägnar därför hela dagarna åt att facebooka. Jag skulle råda honom - och alla andra - att ägna en minut eller två åt att ändra säkerhetsintställningarna för sitt konto. Världen (och Calliope) ser dig.

Spridda förutsägelser

Calliope leker orakel och förutspår något vi med största sannolikhet kommer att få se på bokmässan i helgen:

Jan Guillou iförd kortärmad tröja och grön väst med fickor, leende åt hur finurligt han fått ihop plotten i sin senaste bok.

Liza Marklund i kort kjol.

Övre delen av Björn Ranelids bringa som brunbränt tittar upp ur urringningen.

Svettiga bibliotekarier.

Håkan Nesser i polotröja, signerande böcker med klurig min.

Sjukt mycket folk i Adlibris monter.

Bakfulla bokhandlare.

Per Olov Enquist omgiven av medelålders damer som lägger huvudena på sned och verkligen förstår hur han haft det i livet.

Björn Hellberg frenetiskt signerande.

Soppa på en spik

Medan alla andra har varit ute och firat vårens ankomst eller demonstrerat, har jag suttit instängd på jobbet i ett rum utan fönster (det är faktiskt sant - så illa är det!) och kämpat med att skriva texter till en katalog som vi ska skicka ut som ska presentera höstens böcker på ett inbjudande men kort och koncist sätt. En trevlig, men inte alldeles enkel uppgift. För hur säljer man en bok på bara sex rader text?

Eftersom böckerna inte kommit ut ännu, har jag fått lita till informationen vi fått från förlagen. Den är av milt sagt varierande kvalité. Påfallande ofta verkar det som att inte författaren skrivit färdigt boken och vägrat tala om för förlaget vad den ska handla om. Man kan tänka sig att en stackars marknadsassistent fått det delikata uppdraget att ringa upp författaren för att samla in uppgifter om handling och annat relevant. Författaren som svarar i telefonen efter att tjugo signaler gått fram låter nyvaken trots att klockan är efter lunch och svamlar ur sig något osammanhängande för att sedan drämma på luren. Det är upp till marknadsassistenten att hitta på en text. Han/hon kokar därför ihop något så vagt att det skulle kunna handla om vilken som helst av författarens böcker, kanske till och med om någon helt annan författares verk. Det blir en text fylld av klyschor, plattityder och vaga antydningar. Man skriver dessutom lite om författarens tidigare böcker och om hur bra de har sålt. Gärna sätter man också in ett citat - det stjäl mycket plats.

Sedan kommer texten till mig och jag svär över den. Kalla mig gammaldags, men jag vill gärna veta vad boken handlar om. Mest har jag svurit över Albert Bonniers som är mycket duktiga på att skriva texter om ingenting i sin katalog. Det blir för långt att citera här, men läs i deras höstkatalog och försök sedan berätta för mig vad till exempel Nessers, Kallifatides eller Malmstens nya böcker handlar om. Jag kan lova dig att du kommer misslyckas. Observera att jag som svar på frågan om Nesser inte godtar svaret "Tja, det är väl om Barbarotti som av någon anledning har gips...". Klart att det är om Barbarotti, men mer då? Va? VA?

Naturligtvis kan man göra såhär eftersom samtliga ovan nämnda författare är kända nog att sälja enbart på sitt namn. Man behöver inte veta plotten. Men jag tycker ändå att det är trist. Framför allt när jag är tvungen att krama innehåll ur ingenting.