Förtjusande magiskt

Nu har jag ju inte sommarlov, men OM jag hade haft det, hade det här varit den perfekta boken att börja det med. The Ocean at the End of the Lane är typiskt Gaiman-magisk och precis lagom spännande för att läsas med ficklampan tänd under täcket. Ett förtrollat barndomsäventyr som både är roligt och sorgligt och samtidigt får en lite dovare ton av att det är en vuxen som minns tillbaka. Eller minns och minns ... det där med minnet kanske inte alltid är så pålitligt?

The Ocean at the End of the Lane är egentligen inte varken superoriginell eller så avancerad i sin plot, men är ändå mycket bra. Jag grämer mig lite över att det exemplar jag läste bara var lånat på biblioteket, för här fanns många meningar jag skulle ha velat stryka under och ha kvar, flera av dem handlade om hur det var att vara det där lilla udda barnet som helst bara satt i ett hörn och läste medan alla andra lekte runt ... Onödigt att säga att igenkänningsfaktorn var skyhög.

"I lived in books more than I lived anywere else. (...) I lay on the bed and lost myself in stories. I liked that. Books were safer than other people anyway."

Det spökar i Vermont

Jomenvisst. Jennifer McMahons The Winter People var ju precis så bra som alla hade sagt att den skulle vara. Djupt nedsjunken i soffan sträckläste jag om den lilla byn West Hall i Vermont där så många besynnerliga saker hänt: försvinnanden, oförklarliga dödsfall, hemsökelser, you name it. Alla vet att man ska hålla sig borta från skogarna, och framför allt från klippformationen Devil's Hand, de stora klippblocken som liknar fingrar som spretande sticker upp ur marken. 19-åriga Ruthie vet det också, hon har hört alla berättelser, men så plötsligt en dag är hennes mamma bara borta. På köksbordet står mammans kallnande te och en bit paj kvar, precis som om hon bara rest sig upp för att gå in i ett annat rum och strax komma tillbaka – men hon finns ingenstans i huset och inte på gården. Ruthie är lämnad ensam kvar med lillasystern Fawn. Och när de letar efter mamman, hittar de inte bara gömda föremål som får dem att tvivla på att de någonsin riktigt känt sin mor, utan även en hundra år gammal dagbok som berättar om en av de där händelserna som byn är känd för. Och den hände på just deras gård ...

The Winter People är lättläst, spännande och stämningsfull. Den nutida berättelsen om Ruthies sökande efter sin mor varvas med händelserna ur den gamla dagboken. Man blir aldrig dörädd för den (även om jag personligen är väldigt glad över att det inte finns några garderober i vårt sovrum ... läs boken, och du kommer förstå varför), utan den är ganska lagom läskig, och har en bra balans mellan klassisk spökhistoria och originalitet. Till skillnad från McMahons tidigare, Don't Breathe a Word, som jag läste för ett tag sedan, tycker jag att här håller historien hela vägen. Det är helgjutet, och riktigt, riktigt bra avkopplingsläsning.

Lyssna!

De senaste dagarna har jag haft det rysligt trevligt i köket om kvällarna när jag lagat middag, trots att jag varit alldeles själv. Anledningen stavas P-O-D-D. Närmare bestämt är det två stycken som jag lyssnat på medan jag skalat, stekt och kokat: Fantastisk podd och Allt vi säger är sant. Strålande prat om böcker, författare och skrivande!

Fantastisk podd görs av flera olika fantastikförfattare i Sverige och Finland. Här pratas det skrivande och skräck, oknytt och främmande världar. Podden växlar mellan att spelas in på olika ställen med olika författargäng – en garant för att det alltid är varierande och kul att lyssna.

Allt vi säger är sant görs av Lisa Bjärbo och Per Bengtsson, som pratar om ungdomsromaner. En särskild bok/ett särskilt tema får huvudutrymmet varje gång, men sedan handlar det även om mycket annat. Alltid smart, alltid ambitiöst och roligt.

Och nu behöver jag fler bokpoddar att höra på. Kom med era bästa förslag!

Mörkerdrottningar i miniformat

Jag köpte dem samtidigt, och jag tycker att de passar så fint ihop: Joyce Carol Oates skräcknovell Nattsidan och vår egen Helena Dahlgrens dito Salamandertider. Ett alldeles utmärkt litet mörker-kit! Jag är så glad över att Novellix och Mix ger ut enskilda e-boksnoveller på det här sättet; det gör underverk för mitt annars ganska sparsamma novelläsande.

Salamandertider (jag gillar verkligen titeln!) är Helenas andra publicerade novell efter Lovecraft-inspirerade Kallelsen. Det är fortfarande övernaturligt, men i en nutida, helt vardaglig miljö. Här möter vi en varelse som glider ut och in ur olika värdmänniskors kroppar, ett medvetande som funnits länge, länge och som kanske inte ens kan dö. I början var det människa, nu bebor det människor. En dväljare, djupt där inne. Jag tycker jättemycket om både ton och tema i den här novellen, och skulle gärna ha läst ännu längre - får man be om en roman, Helena?

I Nattsidan är det sent 1800-tal och en grupp män deltar i spiritistiska seanser för att utröna om det ligger något i dem, om de fångar faktiska fenomen eller om de bara är bluff och båg. Måna om att behålla sin vetenskapliga approach, är de till en början skeptiska, men snart inträffar en räcka obehagliga, underliga händelser som får dem att tvivla både på det de upplever och på sig själva. Novellen är skriven med det där klassiska dagboksgreppet där anteckningarna blir mer och mer desperata, förvirrande och oroande för varje dag, och här funkar det alldeles utmärkt. Det fungerar också överraskande väl med Oates i kortformat; med tanke på att hon annars brukar skriva betydligt mycket längre, var jag nästan lite orolig över att det här skulle bli fel. Men inte – Nattsidan är en alldeles utmärkt miniskräckis, med stark stämning. 

Hjälp

Den här var faktiskt lite läskig. Gav en ny innebörd åt ordet skräcklitteratur, liksom.

Briljant dystopidebut

Tittar på lästa-listan för 2013 och inser till min fasa att jag alldeles har missat att skriva något här om Boel Bermanns Den nya människan som jag läste i höstas - och det trots att jag både tyckte jättemycket om den och träffade Boel för en pratstund om e-böcker och annat roligt i Kalla Kulors monter på bokmässan. Vet inte hur det gick till? Men låt oss genast rätta till det. 

Fast forward några få år framåt i tiden. Allt är sig ganska likt som nu - men samtidigt helt annorlunda. Efter några skrämmande år när inte ett enda barn fötts någonstans i världen, blir kvinnorna plötsligt gravida igen. Alla andas ut. Men snart upptäcker man att de nya barnen som föds är ... ja, vad är de egentligen? Annorlunda. Tystlåtna. Inåtvända. Inte alls ointelligenta, men väldigt svåra att interagera med. De leker inte. De står hellre bredvid och iakttar. 

Den unga kvinnan Rakel hamnar en dag mitt i en skrämmande situation - jag ska inte avslöja vad - och tvingas döda ett av de nya barnen. Händelsen får henne att inse att något är fel-fel-fel. Alltmer förtvivlat försöker hon få de andra att inse vad som är på väg att hända. 

"Jag har dödat ett barn. Det är vad de säger till mig här på polisstationen, i förhörsrummet. Inombords skriker jag. – Det var inget barn jag dödade. Det var något helt annat. Kan ni inte se det?"

Den nya människan är skriven i korta, täta kapitel och manar till sträckläsning, för man vill verkligen veta hur det går. Boel Bermann har skapat ett framtidsscenario som känns trovärdigt och samtidigt sjukt obehagligt. Jag gillar hur ingenting är enkelt svartvitt, och hur berättelsen hela tiden skruvas åt ytterligare ett varv, och så ytterligare ett, samtidigt som den aldrig tappar bort det mänskliga. Rakel fortsätter vara en rakt igenom trovärdig person även när hon utsätts för extrema situationer (och sådana är det gott om). Det finns scener här som är otroligt läskiga, extremt spännande. Skräck de luxe. 

Den nya människan är en rakt igenom imponerande debut, och jag håller tummarna för att Boel Bermann snart skriver mer. Och så håller jag också tummarna för att det där konstiga surrandet jag hörde inte har något med vissa surrande ljud i boken att göra ... 

Andra som också har läst: Schitzo-Cookie, Litteraturmagazinet, Lexie läser, Lingonhjärta, Swedish Zombie. Missa inte heller Bokstävlarnas intervju med Boel.    

Läs mer om Boel Bermann och Den nya människan på Boels egen sida. 

Tack till Kalla Kulor Förlag för rec ex!

Ny serie av Charlaine Harris 2014

Jaha jaha, vad tror vi om det här då? 

Charlaine Harris verkar ÄNTLIGEN låta Sookie vara ifred och har enligt förlaget en ny serie på väg med start i maj 2014. 

Del ett i den planerade trilogin heter Midnight Crossroad och beskrivs så här: 

From Charlaine Harris, the bestselling author who created Sookie Stackhouse and her world of Bon Temps, Louisiana, comes a darker locale—populated by more strangers than friends. But then, that’s how the locals prefer it…
Welcome to Midnight, Texas, a town with many boarded-up windows and few full-time inhabitants, located at the crossing of Witch Light Road and Davy Road. It’s a pretty standard dried-up western town.
There’s a pawnshop (someone lives in the basement and is seen only at night). There’s a diner (people who are just passing through tend not to linger). And there’s new resident Manfred Bernardo, who thinks he’s found the perfect place to work in private (and who has secrets of his own).
Stop at the one traffic light in town, and everything looks normal. Stay awhile, and learn the truth...

Hm. Kan bli kul, kan bli cheesy. Eller både och på en gång. Jag hoppas ändå på kul, eftersom jag fortfarande hyser tilltro till Harris som författare (trots de inte så lyckade senare Sookieböckerna). Väntar med om spänt, så åtminstone med viss, försiktig nyfikenhet.

Calliope på besök i Harry Potter-land

"Det var väl bra att du äntligen fick komma hit nu då, eftersom du har pratat om det här stället ända sedan det öppnade", anmärkte maken lite trött när vi som sista anhalt på sommarens Floridaresa stannade till på Universal's Islands of Adventure i Orlando. Och jaaa! Det var väldigt bra! Med något lätt maniskt (ok då, helgalet) i blicken sprang jag glatt in genom porten till The Wizarding World of Harry Potter.

Harry-delen av parken består av en bit av Hogsmeade med restauranger och butiker, Hogwarts-slottet samt de två berg- och dalbanorna Ride of the Hippogriff (snäll och barnvänlig) och Dragon Challenge (allt annat än snäll).

Jag hade hört rykten om tvåtimmarsköer för att få åka huvudattraktionen Harry Potter and the Forbidden Journey, som är en tur på Hogwarts, så vi sprang dit först. Vägen (köerna) går in genom växthusen med magiska plantor, rakt in i slottet, där man i extremt sparsam belysning leds i kringelikrokar genom inredda salar och rum som faktiskt verkligen får det att kännas som att man klivit in i filmerna.

Man passerar bland annat Gryffindors uppehållsrum, Defense Against the Dark Arts-klassrummet och Dumledores kontor. Väggarna har tavlor som rör sig och via skärmar pratar Dumbeldore, Harry och de andra (skådespelarna ur filmerna, that is) med besökarna. Och i en av korridorerna sitter Sorteringshatten och håller monolog. Det är en underdrift att säga att jag blev tämligen uppspelt ...

Alltsammans är designat för att man långsamt ska ta sig framåt i ringlande, evighetslånga köer, men eftersom det var lågsäsong när vi var där, var det bara att gå in. Jag var överlag väldigt tacksam att vi slapp de värsta köerna, för själva åkattraktionerna är jättekorta och jag tror inte att de hade känts så värst skojiga om man tvingats vänta jättelänge för att åka i typ 3 minuter.
Innan man går in kan man lyssna på grodkören också.

Anyhoo, väl inne, stiger man på ett slags berg- och dalbaneliknande sak som för en vidare genom slottet i halsbrytande fart, med massor av ljus och ljud och figurer och 3d-animationer och effekter. Så himla roligt - men alldeles för snabbt över! Det hann knappt börja innan det var över och man lätt vimmelkantig skickades rakt in i butiken Flich's Emporium där man erbjöds köpa allt från Harry-kläder till Hedwig-ugglor och elevhemsmuggar och halsdukar och ... ja, allt.

Jag fastnade för en filt med elevhemstryck till det facila priset av 500 kr men besinnade mig. Maken blev Gulle-maken när han köpte en t-shirt med Hogwarts-tryck åt mig. Passade också på att gulla lite med en viss bok.

Vi fortsatte ut genom Hogsmeade, åkte de båda andra berg- och dalbanorna och besökte butikerna Zonko's och Honeyduke's, där man naturligtvis hittar skämtsaker, trollerilådor, chokladgrodor och Bertie Bott's Every Flavour Beans.

Jag köpte inget godis, utan satsade istället på en trollstav från Ollivander's, där man slussades in i smågrupper och fick se en liten scen spelas upp om att "the wand chooses the wizard", och sen får man gå in i butiken och köpa sin egen. Jag valde en kopia av Fleur Delacours stav efter mycket om och men (fick en kris när jag skulle försöka välja en av alla som fanns att välja på).

Utöver Honeyduke's, Zonko's, Ollivander's och Filch's Emporium, är de andra butikerna i Hogsmeade bara fronter och skyltfönster. Man kan inte gå in eller handla där, vilket är jättesynd! Jag hade till exempel gärna gått in både i bokhandeln som skyltar med Gilderoy Lockharts böcker och i sportbutiken intill där ett quidditch-set ligger och rasslar fastspänt i sin låda. Och jag skulle gärna ha köpt flera av sakerna som bara var rekvisita, t ex de käcka katterna i skylten hos Zonko's.

Men vi tröstade oss med att äta en överraskande välsmakande lunch och god pumpkin juice på Three Broomsticks, som är jättefint inredd, och efterföljande öl på Hog's Heads Pub. Ölsorten Hog's Head är tydligen specialgjord för just den puben och kan bara köpas där. God var den, hur som helst. Det stora huvudet på väggen bakom bardisken grymtade trivsamt och rörde på sig medan vi väntade på våra öl.

Jag testade min nya trollstav men verkade inte ha fått in rätt knyck med handen för glaset fortsatte att vara halvfullt istället för att magiskt fyllas på.

När den var uppdrucken och jag hade gått några extravarv för att försäkra mig om att jag inte hade missat någon enda liten sak, vinkade vi till sist adjö till Harry-land och gick vidare till Dr Seuss Landing, en annan del av Universals park som också rekommenderas varmt. På det hela taget var det en jätterolig dag och ett besök som är väl värt att göra för alla Harry-fans, men försök om möjligt att åka under lågsäsong för annars kommer du ofelbart få tillbringa mesta delen av tiden i kö. Och ju färre folk där är desto lättare blir det ju att leva sig in i fantasin att man faktiskt befinner sig på Hogwarts ...

Till makens stora glädje tänker jag nu istället börja tjata om att vi ska åka hit. Det var ju en av de få sakerna som kändes fel med The Wizarding World of HP på Universal, att den låg i USA. Harry är ju så extremt engelsk, så att se det på rätt sida Atlanten torde vara ännu bättre! 

Insnöad på ett engelskt gods med spöken

Ända sedan Styggelsen ser jag alltid väldigt mycket fram emot varje ny bok av Amanda Hellberg. Så föga överraskande gav jag mig genast i kast med Snögloben, som är den fjärde delen i serien om Maja Grå.

Guldstjärna för snyggt omslag!

I Snögloben har Maja börjat arbeta i en specialistgrupp inom polisen, som vill använda hennes klärvojanta förmågor för att lösa brott. Redan första uppdraget blir en rejäl utmaning, då teamet kallas ut till ett magnifikt gods ute på landsbygden, där det just har varit bröllop. Men någon har under natten mördat brudgummen och samtidigt som teamet anländer till godset drar ett snöoväder in. Maja och poliserna blir insnöade på godset, tillsammans med mordoffret, bruden som hamnat i svår chock och inte är kontaktbar, samt de av gästerna som valt att övernatta. Gömmer sig mördaren bland dem?

Jag gillar verkligen den klaustrofobiska stämningen som Hellberg målar upp, och är omåttligt förtjust även i miljön. Engelsk landsbygd och stora mystiska gods - what's not to like, liksom? Det faktum att jag trots att jag läser boken utomhus, i strålande sol, känner vinterkänslan och snön torde skvallra om hur bra Hellberg är på att bygga upp stämningen. Snögloben är lättläst, med korta kapitel som hela tiden har ett starkt driv framåt.

Däremot är frågan om det inte går lite för snabbt, alltsammans. Det känns som om Hellberg lägger grunden till en mycket större plott och sedan bara skissartat löser den. Det finns mycket som bara nuddas vid, som man gärna hade velat veta mer om för att fullt ut förstå sammanhangen. Jag är inte säker på att jag riktigt förstår varför allt som sker i plotten egentligen hände? Spökfantast som jag är, hade jag gärna också sett att de övernaturliga inslagen hade fått mer utrymme, för det är ju de som gör att jag läser Maja Grå-böckerna. Vanliga deckare finns det tillräckligt gott om ändå. Så mer spök, tack! Och gärna längre bok, som ger saker och ting tid att utvecklas. Mer av allt, helt enkelt. Går det att önska till nästa gång?

Andra som också har läst: Bokhora, Skuggornas bibliotek, Enligt O, Booze'n'Books, TidningsIda.
Läs vad jag tyckt om de tidigare delarna i serien: Styggelsen, Döden på en blek häst, Tistelblomman.
Kika också in på Amanda Hellbergs egen blogg.  

Finfin fyra

Tydligen har jag varit så mycket i sommar-läge att jag missat att säga något om en hel liten hög med böcker jag läst de senaste veckorna. Så kan vi ju inte ha det. Vi kör fyra snabba:

Kan man kalla en debut för lovande, fastän man redan vet hur bra det gick efteråt? Jo, det tycker jag nog.
Fallet Vincent Franke är hur som helst det; en lovande debut som uppenbart följdes av mycket trevligt! Jag läste den i väntan på Den osynlige mannen från Salem, och tyckte mycket om att följa Vincents väg ner i fördärvet.
Mörkt & fint, precis som vi gillar det!

Gratis skräck är alltid gott, särskilt när det kommer i så många trevliga variationer som det gör i antologin Bländverk.
Här samsas en stor mängd noveller som alla är olika både i stil, längd och innehåll. Det finns flera jag gillar, till exempel Caroline L Jensens "Söker sig hem" och Kristoffer Leandoers "Sådana som jag".
Strålande trevligt initiativ av Swedish Zombie att ge ut detta alldeles gratis!

FANTASTISKT. Det finns inget jag inte gillar med Jessica Kolterjahns roman om Karin Boye. Stilen, språket, miljön, karaktärerna ... Allt är superbt.
Det här är definitivt en av årets bästa böcker alla kategorier. Så vackert skriven, så perfekt avvägd! Kolterjahn blir bara bättre och bättre och jag ser redan omåttligt mycket fram emot nästa bok.
Jag skrev lite om den medan jag höll på att läsa den, närmare bestämt här.

I det här fallet får jag ju redan från början bekänna mig partisk, eftersom det är allas vår Helena som författat. Med det sagt - ooh, som jag gillar Kallelsen! Lika delar Lovecraft och Christine Falkenland, med Helenas som alltid ypperliga språkkänsla och sinne för formuleringar.
Vågar vi se fram emot att det skrivs något längre, snart? Eller fler noveller? Hoppas! För övrigt är det väldigt high tech att bilderna i novellen rör sig. Harry Potter-känsla!

Idéer för sommarköket

Ha ha.
Mycket sugen på att baka en sån här nu, dock. Tänker mig att det säkert skulle bli gott med körsbär, eller kanske björnbär?

Skräckigt somrigt

Mycket skräck blir det - häromdagen såg vi World War Z, som var ok men som jag förstått är ett intet gentemot boken av Max Brooks som den baseras på. Hade lite svårt att förlika mig med att zombierna springer, jättesnabbt. Tycker på något sätt att det förtar lite av grejen med dem, gör att de nästan blir ett annat slags monster. Gillade dock det tomt klapprande ljudet som en av dem gör med tänderna när han funderar på om han ska äta upp Brad Pitt.

 Ett tag dessförinnan såg vi Warm Bodies, baserad på Isaac Marions bok med samma namn - faktiskt överraskande rolig och underhållande. Väldigt sött slut och lite ruggigt sötklibbig tonårskärlek emellanåt, men ändå. Helt klart sevärd sådär för skojs skull!

Och i paddan ligger flera godingar och väntar på semestern. Bland annat finns där allas vår Helenas novell Kallelsen, som jag tänkt läsa när jag befinner mig någonstans i närheten av ett öppet hav, förhoppningsvis i nästa vecka. Gäller ju att planera läsningen efter närmiljön, så att de matchar.

I paddan finns även skräcksamlingen Bländverk, utgiven av eminenta Swedish Zombie. Om du inte redan läst den, kan du ladda ner den här - gratis!!! Himla trevligt. Ser fram emot att läsa. Sommar och skräck är ju en given kombo, eller hur?

Utsökt nyupptäckt spök-noir

Hallå alla fans av Elizabeth Hand och Gillian Flynn! Jag har en ny bok åt er att läsa: The Sleeping and the Dead av Jeff Crook. Delikat mörk, välskriven och ruggig. Och med extra bonus - spöken! Jag hittade den av en slump på biblioteket och är väldigt glad över att den fick följa med mig hem.

I The Sleeping and the Dead möter vi Jackie Lyons, fd polis i Memphis. Efter att hon blivit avskedad på grund av drogmissbruk, hankar hon sig numera fram genom enstaka inhopp som brottsplatsfotograf. För att dryga ut den magra lönen säljer hon i hemlighet vissa av bilderna vidare till samlare med smak för det morbida.

På senare tid har Jackie fotograferat flera extrema, bisarra mord som polisen misstänker alla har begåtts av en och samme gärningsman, The Playhouse Killer. Men när Jackie undersöker bilderna, skymtar där saker som ingen lagt märke till på plats. Någon tycks smyga omkring på brottsplatserna, gömma sig men ändå följa varenda liten del av polisens arbete. Det borde vara omöjligt. Eller? Samtidigt som Jackies eget liv faller sönder allt mer omkring henne, blir hon allt mer övertygad om att hon ser något som ingen annan förmått upptäcka.

Jag gillar verkligen hur Jeff Crook beskriver den extremt trasiga och självdestruktiva Jackie. Hon är - och inte bara på grund av kameran - som en litterär syster till Cass Neary från Elizabeth Hands böcker. Samma avoga, taggiga sätt, samma mörker inombords (fast frågan är om inte Jackie faktiskt har lite mer skäl att vara anti/nere än Cass; hennes liv har verkligen varit fruktansvärt). Jackie upplever det som att hon själv ser spöken, både i verkligheten och på bilderna - och här finns vissa scener som får håret att ställa sig rakt upp när man läser - men det är ändå upp till läsaren att bestämma om det verkligen är något övernaturligt eller bara något hon inbillar sig som ett resultat av hennes extremt ohälsosamma leverne. Mycket snyggt gjort av Crook.

Det enda jag har att anmärka på är att mordplotten, liksom i så många andra seriemördarböcker, blir en aning överdriven. Det hade räckt med hälften så många mord, hälften så störd mördare, hälften så bisarra sätt att dö för offren. Det är ändå inte behållningen med boken. Men man köper det ändå, för Crook skriver såpass bra, både med stämning, miljöer och karaktärer. Han är som sagt helt okänd för mig och The Sleeping and the Dead är hans första thriller. Han har tydligen skrivit fantasy tidigare - men efter det här hoppas jag att han skriver fler deckare eller romaner, för oj vilken glad överraskning det här var! Passar utmärkt som mörk och mystisk semesterläsning!

Underligt bonusfakta: boken är blurbad av Tom Franklin, Jennifer McMahon - och Åke Edwardson?! Mycket skumt val. Kanske ville man åt det berömda skandinaviska deckarmörkret, eller något ...?

Hej då Sookie!

I den senaste versionen av Kindle-appen för iPad finns en behändig liten knapp som heter X-ray. Trycker man på den får man upp ett slags register för boken man håller på att läsa; man ser alla namn på personer och platser som nämns på sidan/i kapitlet/i hela boken och på vilka sidor de finns. Till de viktigaste får man också en liten kort förklaring. Bortsett från att det är en praktisk funktion som jag säkert kommer att använda en hel del, drabbas jag under tiden jag läser sista och senaste Sookie Stackhouse-boken Dead Ever After, av en mycket stor lust att ta reda på hur många gånger ordet shower förekommer i texten. För jäklar i min lilla låda vad det duschas i den här boken. Sookie har nog aldrig varit så skinande ren som här.

Tyvärr blir också det där evinnerliga duschandet det bestående intrycket av boken. Med tanke på att det är sista delen i serien och att Charlaine Harris ju blivit mordhotad av upprörda fans, hade jag förväntat mig lite mer - men Dead Ever After blir just aldrig så värst spännande. Visst, det händer väl ett och annat sådär, men jag blir aldrig sådär fångad och förtjust som jag blev i början av serien. Dead Ever After är precis som sina närmaste föregångare mest ett litet ledset eko av en serie som en gång var kul men som borde ha fått dö för länge sedan. Den är inte dålig, men alltsammans känns bara lite trött.

Och vad tyckte jag om slutet då? Lugn, jag ska inte spoila. Jag tyckte att slutet var ok - det kändes som om Charlaine Harris tog farväl av en karaktär hon känt länge och tyckte mycket om och som hon därför ville väl. Jag tyckte slutet var rätt logiskt och i linje med serien. Så ja, helt ok på det sättet. Synd bara att det inte var lite spännande också. Men, men. Nu känns det mest skönt att serien äntligen är slut.

Eller nej - vänta nu - naturligtvis är det inte slut. Lika förutsägbart som att monstret reser sig igen efter att ha förmodats vara dött i en kass skräckfilm, kommer en uppföljare till serien redan i oktober. After Dead är förvisso ingen "riktig" bok, utan mer en uppslagsbok om vad som händer de respektive karaktärerna efter seriens slut, men ändå. GUD LÅT SERIEN DÖ NÅGON GÅNG, ÄR DU SNÄLL, CHARLAINE!!! Jag förstår att det är svårt, men snälla ...

Penguin horror covers

Ok, jag erkänner att jag är lite trött och inte så smart just nu, men HAHAHAHA!!!! Kan ingen vara snäll och tillverka de här åt mig på riktigt?

En bok - tre betyg

Kan man ge en bok tre olika betyg? Jag får i alla fall god lust att göra det när jag läser Patricia Briggs Frost Burned, den senaste delen i serien om Mercy Thompson. Serien är en av mina fantasyfavoriter, och jag började glad i hågen läsa, men oj som det gick upp och ner under berättelsens gång. 

Det börjar bra: Mercy och Jesse är ute och reashoppar, när de råkar ut för en bilolycka. När de försöker kontakta Adam, får de varken tag på honom eller resten av varulvsflocken. Snart visar det sig att någon kidnappat hela flocken och att Mercy och Jesse står näst på tur. 

Efter den dramatiska början, saktar dock berättelsen in betydligt. Utan att spoila något kan jag säga att det blir väääääldigt mycket prat och väldigt lite action. De pratar. Och så pratar de lite till. Och planerar. Jag blir jätteotålig och väntar på att det ska bli spännande igen. Det blir det tack och lov så småningom, men berättelsen hittar tyvärr aldrig riktigt tillbaka till att vara lika bra som den var i början. Så - tre olika betyg. Första delen får guldstjärna, andra delen minusbetyg och tredje delen hamnar någonstans däremellan. 

Som bonusinfo kan sägas att den här boken för första (och troligen sista) gången någonsin fick mig att känna något för en bil (!). Jag tyckte faktiskt att det var lite sorgligt när det hände en hemsk sak med Mercys trogna VW Rabbit ... Torde säga något om Patricia Briggs förtjänster som författare när hon lyckades med det! 

Charlaine Harris dödshotad

Jag måste erkänna att jag har varit påfallande ointresserad av Dead Ever After, trettonde och sista delen av Sookie Stackhouse-serien. Det var länge sedan serien var så värst bra, och eftersom de senaste böckerna allesammans gått på tomgång, har jag inte ens köpt den sista ännu. Fast så läser jag i SvD att Charlaine Harris blivit mordhotad av fans som inte gillar hur alltsammans slutar i Dead Ever After - och då blir jag faktiskt lite nyfiken (och lite förfärad). Hur illa kan det vara? Eller är folk (som vanligt) bara galna? Tror bestämt jag måste köpa den där ändå och läsa, snart.

Road trip i Kalifornien del 3: Winchester-husets osaliga andar

Nu ska jag försöka berätta för er om ett hus som egentligen trotsar alla beskrivningar och inte låter sig fångas i ord - utom möjligen då med ett hänfört fantastiskt. The Winchester Mystery House, som det numera kallas, är en viktoriansk dröm/mardröm med 160 rum, 47 eldstäder, 2000 dörrar och 10000 fönster. Vad som inspirerade den arkitektoniska galenskapen (eller uppfinningsrikedomen)? Osaliga andar, naturligtvis.

Huset var från början ett helt vanligt åttarumshus, ända tills det 1884 köptes av änkan Sarah Winchester. Hon hade drygt tjugo år tidigare gift sig med William W Winchester, medlem i familjen som ägde det galet framgångsrika företaget som tillverkade The Winchester Repeating Rifle. Tillsammans fick de en dotter - men hon dog strax efter födseln. Sarah återhämtade sig aldrig riktigt från förlusten, och när dessutom William dog i tuberkulos 1881, blev hon ännu mer förtvivlad. I sorgen besökte hon ett medium, som förklarade för henne att all olycka som drabbat henne var en hämnd från de tusentals indianer, soldater och andra som dött av gevären som Winchesterfamiljen tillverkade. Sarahs enda möjlighet att undkomma dem var att flytta västerut, köpa ett hus och aldrig sluta bygga på det. Så snart byggandet slutade, skulle olyckan och döden hinna ifatt henne.

Sagt och gjort, Sarah flyttade till Kalifornien och köpte gården som då låg strax utanför San Josés stadsgräns (idag inne i stan). Hon anställde ett helt lag snickare som arbetade dygnet runt, ända fram till den natt 1922 då hon dog. Vid det laget hade det från början ordinära huset fått det bisarra utseendet det har idag - gigantiskt, totalt asymmetriskt, oförutsägbart och alldeles underbart förvillande och fantasieggande. Ologiska halvplan, sneda vinklar, trånga vrår, konstiga återvändsgränder, snirklande, slingrande korridorer, lönndörrar, fönster i golven, trappor som leder rakt upp i taket, dörrar som leder ut i tomma intet; enligt legenden var allt designat för att villa bort de andar som Sarah Winchester trodde jagade henne. Kunde hon färdas på konstiga vägar genom huset, skulle de inte hitta henne. Om nätterna höll hon seanser i ett särskilt rum försett med lönndörrar, mitt inne i huset, där hon kommunicerade med de döda. När seansen var över, kom hon med nya ritningar till snickarna om hur den fortsatta tillbyggnaden skulle ske. Så säger i alla fall legenden, och även om ens mer nyktra, förnuftiga sida måste erkänna att större delen av Sarahs hemligheter följde med henne i graven och vi därför inte med säkerhet kan säga så mycket om varför hon valde att bygga sitt hus så här, så är legenden är nästan för sorgligt vacker för att inte tro på.

Titta uppe på andra våningen - här är den berömda dörren
som leder rakt ut i ingenting!

The Winchester Mystery House var en av de absoluta höjdpunkterna på vår resa, och jag är så oerhört glad över att ha fått se det! Jag hade hört berättas om det innan, men det är OMÖJLIGT att föreställa sig hur det ser ut där inne innan man har besökt det (och det är tyvärr förbjudet att fotografera inomhus). Jag har aldrig varit i ett hus som så fullständigt motsäger alla ens förutfattade meningar om hur/vad ett hus ska vara; det är som något hämtat direkt ur en underlig dröm. Trots att jag i vanliga fall har extremt bra lokalsinne/god rumsuppfattning, tappade jag bort mig efter bara ett par minuter där inne och skulle nog aldrig ha kommit ut om inte guiden lett oss i rätt riktning (turister tillåts av den anledningen aldrig gå själva genom huset). Det är ett helt underbart, och på grund av historien bakom, väldigt sorgligt ställe - ett måste att besöka för alla, men särskilt för dem som gillar viktoriana, skräck & spöken. En fullständigt surrealistisk upplevelse!

Innan den stora jordbävningen 1906 hade huset även ett torn.

Läs mer om The Winchester Mystery House här.
Här har en sjukt ambitiös människa byggt en pepparkakshus-replika av huset ...

Fin kväll med fin trollkarl

Just nu är det väldigt mycket work och no play här, men igår tog jag ledigt en stund och gick med maken på bio och såg Oz - The Great and Powerful, Disneys nya filmatisering av L Frank Baums klassiker Trollkarlen från Oz. 

Jag har faktiskt aldrig läst originalboken, så jag kan inte säga så mycket om hur filmen förhåller sig till den. Jag har förstått det som att det (som vanligt) är en ganska fri tolkning. 

Men jag gillade filmen! Jättefina sagomiljöer, ungefär som Tim Burtons Alice in Wonderland-film, och rolig dialog. Och James Franco i gammaldags kläder, icke att förglömma ... Vad mer kan en flicka begära, så säg? (Ganska mycket, men vi kan spara kravlistan till en annan gång.) Det var en trevlig film, och alldeles lagom att se när man har jobbat en massa.

Det fanns till exempel små skojiga vatten-fairies som jag gillade, och så tyckte jag att de hade gjort en jättefin China Girl. Hela China Town var fint; hade inte den onda häxan slagit sönder det hade jag gärna kunnat tänka mig att bo där ... Känns ju klockrent att jag skulle bo i ett hus som såg ut som en stor tekanna, menar jag. 

Filmen har premiär 15 mars i Sverige.