Söndagsgäst: Mattias Boström

Idag säger vi hej & hjärtligt välkommen till Mattias Boström  som gör ett stopp hos Calliope Books på sin bloggturné!  Mattias Boström är aktuell med den populärhistoriska berättelsen ”Från Holmes till Sherlock”, en 514 sidor lång bok om Sherlock Holmes-succéns utveckling från 1880-talet fram till idag. Om hur gentlemannadetektiven Holmes genom decennierna omskapats till det udda geniet Sherlock.
Föga förvånande passade jag naturligtvis på att fråga om hur det egentligen låg till med Conan Doyle och spiritismen. Enjoy!

Varför trodde Conan Doyle på andar?

Det var strax före sekelskiftet och spiritismen låg i tiden. I takt med att de organiserade religionerna alltmer började förlora greppet om sina anhängare drogs människor till den nya trenden: att få kontakt med andar och bevisa livet efter döden. Det var en innegrej. Men framförallt var spiritismen en rent vetenskaplig tro. Den hade utvecklats under de senaste fem decennierna. Det var en tid då medicinska och psykologiska experiment visade att exempelvis hypnotism fungerade, att en människa kunde få kontroll över någon annan. På motsvarande sätt utfördes vetenskapligt kontrollerade experiment för att forska inom spiritismens område. Hur kunde man hundraprocentigt bevisa att bordsknackningar och svävande bord inte var något hokuspokus? Och hur kunde man i så fall med hjälp av medier på bästa sätt få kontakt med sina döda anhöriga?

En grupp vetenskapsmän i Cambridge hade bildat The Society for Physchical Research för att undersöka övernaturliga fenomen – tankeläsning, synskhet, hemsökta hus och syner i dödsögonblicket. I gruppen ingick både spiritister och sådana som intog en skeptisk eller kritisk hållning. Conan Doyle var en vetenskapens man, utbildad till läkare. Han noterade spiritismens framgångar och han var nyfiken på det övernaturliga och skrev gärna noveller om det, men han trodde inte på det. Men som så många andra i umgängeskretsen deltog han i seanser, det var ett vanligt kvällsnöje och man behövde bara läsa instruktionerna i tidskriften Light för att få veta hur man skulle gå tillväga steg för steg. Det var något som det gifta paret Conan Doyle och deras middagsvänner kunde roa sig med. Inte heller seanserna fick dock Conan Doyle att tro på andarnas närvaro.

Det skulle krävas trettio år och ett världskrig för att få Conan Doyle på andra tankar. I sviterna av de tragedier som drabbade familj och släkt under första världskriget blev Conan Doyle troende spiritist. Det handlade dock inte främst om en tro utan om en vetskap – och en vetenskap. Det var först när han såg ovedersägliga bevis på att kontakten med andar verkligen fungerade som han gav sig hän åt spiritismen. Vetenskapsmän kunde inte ha fel. Och han ville inte acceptera att hans son och bror var borta för evigt.

Conan Doyle blev spiritismens största affischnamn. Under det tidiga 1900-talet var han en av Storbritanniens mest kända personer. Och när han gick ut och offentligt meddelade sin nya mission blev han snabbt spiritismens viktigaste person i hela världen. Många andra berömda män och kvinnor fanns med i rörelsen, men ingen kunde nå ut på samma sätt som den skicklige debattören och författaren Conan Doyle. Han fick utstå en hel del kritik för sin övergång till spiritismen, inte minst när han skrev en artikel om några småflickors fotografier på älvor, vars äkthet han inte betvivlade utan fullt ut ville visa existensen av dessa naturväsen. Fotografierna visade sig många decennier senare mycket riktigt ha varit en bluff, gjord med hjälp av bilder som klippts ur en tidskrift.

Under 1920-talet gick alla Conan Doyles intjänade pengar till att finansiera det spiritistiska missionerandet. Han reste runt i världen och höll föredrag. Och i London drev han en spiritistisk bokhandel. Pengarna som han behövde tjänade han bland annat på att då och då skriva en Sherlock Holmes-historia. Han skrev även en lång rad verk om spiritismen, de flesta av dem finns även på svenska. Och hans hjälte professor Challenger (känd från En försvunnen värld, där han hittar levande dinosaurier på en höglandsplatå) fick i en berättelse se sig förvandlad till troende spiritist.

Conan Doyle vågade dock aldrig omvända Sherlock Holmes till spiritismen. Men det var antagligen inte särskilt långt borta. Vid ett tillfälle under Conan Doyles Skandinavienturné 1929 frågade en svensk journalist: ”Vad tror ni Sherlock Holmes skulle säga, om han ställdes ansikte mot ansikte med ett spiritistiskt fenomen?”
Conan Doyle log nu för första gången under intervjun, pekade på sitt hjärta och sa: ”Sherlock Holmes, han är ju ett stycke av mig själv. Tror ni då inte att han med användande av allt sitt skarpsinne skulle se på fenomenen med samma ögon som jag? Jag vet det.”


Det här är det sjätte gästbloggsinlägget på Mattias bloggturné. Hela turnéschemat finns
på http://www.mattiasbostrom.se/bloggturne. Du kan även hitta Mattias på Twitter.

Helt vanliga polygamister

Tänk dig att du är gift och har barn. Tänk dig sedan att du utöver din man även har tre andra fruar och att ni tillsammans har sjutton barn. Ert uppdrag nu är att övertyga världen om att ni tvärt emot vad man kan tro, är en alldeles vanlig familj.

Hur låter det? Inte så avundsvärt, kanske. Det är inget jag någonsin skulle vilja uppleva, av många anledningar. Däremot tycker jag att det är sjukt fascinerande. Hur går det till, liksom? HUR? Hur är det att leva så? Jag har följt dokumentärserien Sister Wives om familjen Brown på TLC: de fyra fruarna Meri, Janelle, Christine och Robyn, deras man Kody och de sjutton barnen, och verkligen uppskattat att se serien. När jag nu även hittade deras bok Becoming Sister Wives på biblioteket, lånade jag den naturligtvis fortare än kvickt.

Familjen Brown kommer ursprungligen från Utah och är fundamentalistiska mormoner. Med det menar de att de följer vad de anser är den ursprungliga mormonska läran (=månggifte på det sätt som deras Joseph Smith praktiserade det, men som "vanliga", stora mormonkyrkan tar avstånd från). Det innebär inte, vilket de är extremt noga med att påpeka, att de på något sätt sympatiserar med det man annars ofta tänker på när man hör uttrycket fundamentalistisk mormon, kvinnor i gammaldags kläder med den där speciella frisyren, hopträngda i gigantiska sektliknande familjer ute på någon gård där det pågår tvångsgiften etc i stil med det den numera dömde Warren Jeffs pysslade med. Absolut inte, understryker familjen Brown. Istället är man en helt vanlig amerikansk familj. Man är bara några fler än de flesta andra.

Familjen Brown med alla barnen (utom minstingen, som ännu inte var född här)

Det man känner när man ser tv-serien är också faktiskt just det - de är påfallande vanliga för att vara så ovanliga. Eller hur man nu ska säga det. Det är just det som är seriens dragningskraft; hur en så väldigt udda religiös övertygelse kan existera parallellt med ett i många andra avseenden normalt liv. I tv framstår familjen Brown snarast som ett slags glatt kollektiv, en storfamilj där alla har sin plats och alla är välkomna. I boken korrigeras den bilden en aning; man får veta mer om vad som hänt tidigare och får läsa om hur de fyra fruarna en efter en kommit in i familjen - en långt ifrån problemfri process. Det är nästan skönt att höra att de också har problem med avundsjuka mm, för det känns som om det blir en mer verklighetstrogen bild av hur det faktiskt måste vara att leva polygamt. Det som är fascinerande här är dock hur de hanterar det och resonerar kring det: det här är något Gud vill att de gör, och det är deras uppgift i ett äktenskap att utvecklas som människor och bli bättre, och skapa fungerande relationer till varandra. Det ska inte vara enkelt, det ska vara ett pågående arbete, hela tiden.

Alla de fyra fruarna: Meri, Christine, Janelle och Robyn. Bilden togs samma dag som
Robyn gifte sig med Kody - en dag som Robyn var angelägen om att göra till en
festlig angelägenhet för HELA familjen, inte bara för henne själv, enligt boken. 

Som feminist är det naturligtvis enkelt att bli upprörd över hela polygamigrejen, av många anledningar. Den mest uppenbara är naturligtvis att principen om månggifte bara går åt ena hållet - det finns inga kvinnor som har flera makar. Men samtidigt är det inte några undergivna, passiva eller hunsade kvinnor man hittar i familjen Brown. De bestämmer själva, och det här är deras egna val. Det handlar om fem vuxna individer som alla väljer fritt, och såvitt man kan förstå skadar deras val varken dem själva eller deras barn. Så då är det väl ok? Eller? Jag är lite kluven.
Jättesvåra frågor - men sjukt intressanta, både på tv och i bokform. Jag kunde naturligtvis ha önskat mig ett något lite mer kritiskt perspektiv i boken, men eftersom det helt och hållet är deras egen berättelse, inte en journalists story om dem eller så, så är det ok att de själva väljer hur de vill framställa det. Spännande att höra om är det i vilket fall.

Knaus! Igen!

Kära nån - jag kom just på att jag helt har glömt att skriva om Karl Ove Knausgårds femte Min kamp-del! Och jag som tyckte att den var en av de absolut bästa i serien ... Oj, oj, vilket förbiseende. Sen, när jag tänkt det, så tänkte jag lite till och kom fram till att ni nog är rätt trötta på att höra mina Knaus-lovsånger.

Så jag ska bespara er en till. Jag ska bara säga att femman var riktigt, riktigt bra. I den flyttar Knaus till Bergen för att gå på skrivarskola, men drömmen om författarlivet går i kras när alla andra är bättre än han på att skriva. Kritiken är mördande, inspirationen svag och resultatet bedrövligt. Han dövar ångesten med enorma mängder sprit, gör oerhört korkade saker, jobbar på mentalsjukhus, skaffar flickvän, uppför sig fruktansvärt illa, skriver ändå mer för han kan ju inte låta bli.

Just delarna som handlar om skrivande är något av det jag gillar bäst; jag tycker det är jättekul att höra hur han resonerar om både sina egna och andras texter. Hur han verkligen kämpar för att komma någonvart med de där eländiga utkasten. Hur allt annat sjunker undan och blir betydelselöst i jämförelse. Hur det till sist faktiskt händer något. Det är också helt otroligt att höra att ett av de stora problemen han har är att han inte tycker att han får flyt och driv i det han skriver. Well, Karl Ove, det problemet har du kommit över. Trots att jag nu läst åtskilliga tusen sidor av kampen, vill jag ändå bara ha mer-mer-mer. Gärna nu på en gång, tack.

Bonustips!
Om du i likhet med mig tyvärr var på annat håll när Knaus senast framträdde på Kulturhuset i Stockholm, kan du se hela alltet här. Rekommenderas!

Andra som också läst Min kamp 5: GP, SvD, Bokhora, Dagens bok, Bokbabbel. 

Kärlekshistoria för boknördar

Egentligen hade jag inte alls tänkt läsa den, Anneli Jordahls bok med den monsterlånga titeln Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) - men så läste jag om den hos Bokbabbel och tänkte att jo, den verkade nog lite intressant ändå. Så slank den med hem från biblioteket ett par dagar senare. Och tur var väl det, för annars hade jag missat en alldeles förträfflig liten bok.

Jag skulle vara din hund... handlar om Ellen Key. I romanform får vi följa henne under flera år, när hon har en affär med den på annat håll gifte litteraturrecensenten Urban von Feilitzen. Ellens och Urbans kärlekshistoria är en relativt kysk sådan; de träffas bara några få gånger och den största delen av deras relation utspelar sig istället i de glödande heta kärleksbrev de skickar mellan sig. Att det i första hand är en intellektets passion gör den dock inte mindre intensiv. Glädjen i att ha funnit någon som tänker på samma sätt, någon som funderar över samma frågor, är enorm. Den skapar en oerhört stark samhörighet mellan Urban och Ellen.

Samtidigt är det naturligtvis också en problemfylld relation. Urban är och förblir gift. Ellen väntar, hoppas och förtvivlar om vartannat. Hon fyller livet med arbete istället och försöker glömma smärtan över att inte få familj och barn. Jordahl skildrar hennes ökande desperation trovärdigt, medkännande och intensivt.

En åldrad Ellen i sitt bibliotek

Kärleken till Urban är dock bara en av två passioner i boken. Den andra stora kärleken är den till böckerna, till skrivandet och litteraturen. Igenkänningsfaktorn är skyhög för alla boknördar och hade det inte varit en biblioteksbok jag läste, skulle jag ha tagit fram pennan för att stryka under alla fantastiska citat jag hittar. Detsamma gäller många av de andra formuleringarna också; Jordahl skriver med ett originellt, levande språk som ligger nära huvudpersonernas tankevärld. Jag gillar det skarpt.

Så nu rekommenderar både jag och Bokbabbel Jag skulle vara din hund... Vad väntar du på? Spring och köp! Finns i pocket. Och man behöver inte alls vara intresserad av Ellen Key eller ha en massa förkunskaper om henne för att uppskatta boken. Det går alldeles utmärkt att läsa ändå.

Calliope lovebombar försvarslös norrman

Jag har läst ut Karl Ove Knausgårds Min kamp I och jag tänker nu göra mig skyldig till precis en sådan där oreflekterande, okritisk lovebombing som vi bloggare på sista tiden har fått så mycket kritik för att vi gör. Here it goes: Jag älskar boken. Älskar. Den har hållit mig vaken om kvällarna och gjort mig fullständigt beroende. Jag vill läsa mer, nu, omedelbart. Jag kan förstå att alla inte gillar den lika mycket, det finns säkert saker som man skulle kunna hänga upp sig på. Men jag tyckte att den var - i brist på bättre ord - tokbra.

Och utlämnandet av familjen då? Alla skandalavslöjanden som det har pratats så mycket om? Efter att ha läst boken måste jag faktiskt säga att hela den debatten känns ganska irrelevant. Det är som att läsa vilken roman som helst. För min del spelar det ingen roll om de här människorna finns på riktigt och jag tycker inte heller att Knausgård är så obarmhärtig i beskrivningen av dem som vissa kritiker har velat få det att framstå som. Den han går hårdast åt är i alla lägen sig själv, och det kan man ju knappast säga något om. När det gäller porträttet av pappan uppfattar jag ändå Knausgårds skildring av honom som ömsint på något sätt. Skriven med kärlek. Ärlig och lite sorgsen över att det blev som det blev, men inte elak eller över gränsen. I mina ögon handlar berättelsen om en son som hela tiden vill nå fram till sin far, en son som försöker tills han blir blå i ansiktet, men som ändå inte lyckas. Det är tragiskt och oerhört vackert skrivet.

En annan sak som jag älskar (japp, jag sade ju lovebombing. Kom inte och säg att jag inte varnade er.) är skildringen av hur det är att växa upp ute på landet/i en mindre stad. Misslyckade fester med folk man kanske egentligen inte alls gillar. Att det finns en enda buss att ta på kvällen och om man missar den är det kört. Att det är alldeles mörkt och iskallt och att det glittrar i snön. Att det är tyst och tomt och rymden ovanför är stor. Knausgård fångar både miljön och känslan perfekt.

Så vad nu? Vad ska jag fylla mina lässtunder med nu? Allt annat känns tämligen blekt i jämförelse. Om inte något väldigt oförutsett inträffar, så kommer det att vara Min kamp som hamnar överst på favoritlistan över lästa böcker 2010. Kanske får jag helt enkelt ta en tur till biblioteket och se om de har de norska utgåvorna inne? Jag är desperat.

******************************

Den som vill läsa något mer intelligenta och reflekterande inlägg om Min kamp kan med fördel besöka Boktoka, Bokbabbel eller Bokhora.

Den svenska översättningen ges ut av Norstedts.

Verkligheten överträffar dikten hos Birgitta Stenberg

För länge-länge sedan när jag gick på gymnasiet, plockade jag åt mig Birgitta Stenbergs Kärlek i Europa och Apelsinmannen i skolbiblioteket. Jag läste - med lätt rodnande kinder och uppspärrade ögon - om alla hennes äventyr utomlands och tyckte att hon var ruggigt cool. Det var något väldigt läckert över tanken på att den där lilla, till synes snälla och beskedliga vithåriga damen som man såg på bilden på baksidesfliken kunde ha varit med om något så annorlunda. Att någon som såg så vanlig ut kunde ha levt ett så udda och rebelliskt liv. Stenbergs böcker liknade inga andra och även om jag inte förstod allt, tyckte jag om dem.

När jag nu många år senare slår upp Eldar och is, den avslutande delen i Stenbergs självbiografiska romansvit, är det åtminstone delvis samma känsla som infinner sig (fast jag rodnar inte längre...). Vilket liv!

Eldar och is handlar om Stenberg själv, men framför allt om hennes mormor Alma och hennes mor Ingeborg. Tillsammans har de tre kvinnorna så mycket dramatik i sina liv att hälften skulle ha varit nog för att fylla ett helt knippe romaner.

Det börjar redan när Alma som 25-åring kommer till en liten by i Norrland för att arbeta som lärarinna. Hon blir förförd av prästhustrun och inleder snart ett intrikat ménage à trois med både frun och prästen. Förhållandet är innerligt och fyllt av glädje och sex, men får ett abrupt slut när Alma upptäcker att hon har blivit gravid. Hon skickas tillbaka hem där hon gifts bort med familjens dräng.

Det är oerhört deprimerande att läsa om hur den intelligenta, självständiga Alma tvingas överge både karriär, hem och boklig bildning för att flytta ut till ett pyttetorp tillsammans med en man hon själv inte har valt. Hennes liv fylls med hårt arbete - och en skam som aldrig riktigt går att tvätta bort. Alla i byn vet hur det ligger till och frukten av Almas affär, dottern Ingeborg, lider svårt av att stämplas som oäkting. De andra barnen retar henne och hon bestämmer sig tidigt för att göra allt som står i hennes makt för att komma upp, bort, därifrån. Hon utbildar sig och lyckas så småningom tack vare envishet och utseende komma till Stockholm där hon först blir älskarinna till en välbärgad man och sedan gifter sig till en trygg, borgerlig tillvaro med en äldre apotekare. Ändå är det inte nog och hon fortsätter att bedra honom med en rad älskare.

Berättelsen om Alma och Ingeborg är definitivt bokens mest drabbande del. Klassresan de båda gör, Alma nedåt och Ingeborg uppåt, är oerhört intressant. Jag har sett recensioner som klagat på Ingeborg eftersom hon är så egoistisk i sina strävanden, men det är just de dragen jag tycker är mest spännande, framför allt eftersom de så totalt går emot bilden av hur en kvinna skulle uppföra sig där och då. Jag hade gärna sett en hel bok om bara henne, och gärna en om Alma också. Som litterära figurer är de fantastiska, men jag förstår att det inte var riktigt lika kul för Birgitta som föddes rakt in i deras komplicerade liv. De hamnar tidigt på kollisionskurs med varandra och det är inte förrän i vuxen ålder som Birgitta lyckas hitta ett fungerande sätt att förhålla sig till modern.

Och modern - tja, hon kanske inte alls var mor. I vuxen ålder får Birgitta i två omgångar reda på att varken hennes far eller mor kanske var hennes biologiska föräldrar. Återigen förvånas man som läsare över hur Stenbergs liv kan vara så jäkla dramatiskt. Hade det varit en roman, hade man klagat över att den var alltför osannolik.

Kommen så långt i berättelsen går emellertid Stenberg tyvärr lite vilse. Den senare hälften av Eldar och is vacklar när Stenberg sätter in avsnitt som inte alls passar in och därmed tappar fokus. Kanske är det helt enkelt inte lika lätt att se vad som är viktigt när det kommer till ens egen berättelse? Nu styrs det tack och lov upp på slutet igen, men det är synd. En smärre omstrukturering hade lett till att det här hade blivit en fantastisk bok istället för en bra bok. Trots det är Eldar och is verkligen läsvärd. Stenberg har fått kritik för att skriva alltför enkelt, men jag håller inte med. Jag gillar stilen från första sidan och inser att med en sådan familjebakgrund kunde Stenberg knappast ha blivit något annat än författare. Allt annat hade varit slöseri.

Läs mer om Eldar och is hos Norstedts, i Corren (rec av Snowflake), i UNT och i DN.

Livet med ett lejon

Det är nog en ruskig tur att jag inte var i London 1969. För om jag hade varit där och råkat gå in på Harrods, så hade jag gjort precis som Anthony Burke och John Rendall. Jag hade köpt mig en livs levande lejonunge. Åtminstone inbillar jag mig det när jag läser deras bok Vårt lejon Christian.

Burke och Rendall har precis kommit till London från Australien för att uppleva det stora äventyret i London. De tittar på Towern och bestämmer sig sedan för att gå till Harrods för att få en kontrast. På det stora varuhusets djuravdelning trängs julshoppande kunder framför två burar, där ett par lejonungar sitter inklämda.

Burke och Rendall drabbas av en besynnerlig blandning av beskyddarinstinkt och habegär; "plötsligt verkade våra liv fattiga utan en lejonunge", som de uttrycker det. Efterfrågningar görs och snart har de förhandlat med varuhuset så att de får lov att köpa Christian, som de redan har döpt lejonhannen till. De sätter in en annons i The Times: Lejonunge och två unga män söker lämplig trädgård/tak, lägenhet/hus London. Inga svar komer, men Burke och Rendall lyckas i sista stund övertyga ägarna till butiken där de båda jobbar att de ska få ha Christian i butikens källare. Butiken säljer möbler och heter Sophistocat, så varför skulle den inte ha ett lejon?

Historien om lejonet Christian och hans båda människor är fullständigt bisarr, men inte desto mindre sann. Ända fram till 1973 var det lagligt att handla med lejon och andra utrotningshotade/exotiska arter - Burke och Rendall berättar till exempel om att de vid något tillfälle tog med sig Christian till en annan Londonfamilj som hade en puma. Christian trivdes inte med puman, men det var också en av de få saker som inte funkade. Det mesta annat gick över förväntan och det var på det hela taget ett mindre problem att ha Christian än de hade föreställt sig. Han leker, äter och växer som han ska. De är från början medvetna om att de inte kommer kunna behålla honom för evigt och får efter mycket om och men kontakt med en man i Kenya som säger sig kunna ta emot Christian. Han har arbetat med lejon i många år och tror sig kunna återanpassa lejonet till vildmarken. 1970 lämnar Christian London för att flytta "hem" till Kenya, där han trivs bra och lever resten av sitt liv som ett riktigt lejon ska.

Det som gjort historien om Christian, Burke och Rendall känd på nytt (de var mediekändisar på sin tid men glömdes sedan bort), var några filmklipp på YouTube där man kan se hur det gick när Burke och Rendall gjorde ett återbesök hos Christian. Lejonet springer emot dem och "kramar" dem, uppenbart glad över att se dem igen. Klippen blev så populära att man beslutade sig för att ge ut en nyutgåva av berättelsen och det är den som nu har kommit i svensk översättning (av Anna Olsson).

Jag är som bekant en total sucker för kattdjur (och en del andra djur...), så jag kan inte motstå boken om Christian. Det är omöjligt att inte bli fascinerad och engagerad. Det märks att berättelsen inte är skriven av en författare, ibland är det knaggligt språk och konstiga hopp i storyn, men det funkar ändå eftersom man så gärna vill höra hur det ska gå. Stort plus också för att man i boken får se en massa kul bilder på Christian och hans människor.

Fredagsmys

Vi ses på Hogwarts

Ikväll är det Harry! Biljetterna är bokade, alla andra eventuella planer inställda, mobilen av och godiset snart inhandlat. Harry! Harry! Harry! sjunger jag hela dagen lång... tralalala...jag ska se Haaaaarrrryyyyy :) Min entusiasm känner inga gränser! Ni kommer väl också?

What I Talk About When I Talk About Great Writing

1 april 1978, Jingu Stadium, Japan. Yakult Swallows spelar baseball mot Hiroshima Carp. I en grässlänt ligger en ung man och tittar på matchen. Just där, just då, föds en författare. För det var där och då som Haruki Murakami bestämde sig för att skriva sin första roman.

Jag köpte hans lilla bok What I Talk About When I Talk About Running för några dagar sedan och började, trots att jag har ett extremt varmt förhållande till hans romaner, läsa utan några som helst förväntningar. Även om jag vet att han är en fantastisk författare, trodde jag helt enkelt inte att en bok om löpning skulle kunna vara så värst intressant. Nog för att jag gillar att springa, men att läsa om det? Nja. Att jag ändå valde att läsa den handlade mer om att jag lätt blir fixerad vid att läsa ALLT författarna som jag tycker om skriver.

Men oj, vilken överraskning jag fick! Jag hade inte läst så långt innan jag insåg att den här lilla, till synes anspråkslösa saken faktiskt var om inte lika bra som romanerna, så ändå både extremt läsvänlig och extremt läsvärd. Underhållande, inspirerande och intressant. För det är, precis som han själv påpekar i den, inte bara en bok om löpning. Det är snarare en memoar som kretsar kring löpning, en bok som använder löpningen som ett genomgående tema samtidigt som den handlar om Murakamis liv och tankar i stort. Den består av ett antal kortare texter, skrivna mellan sommaren 2005 och hösten året därpå, under tiden som Murakami förberedde sig för att ännu en gång springa New York Marathon. Det handlar med andra ord en hel del om hans träning, men det blir tvärtemot vad man skulle kunna tro aldrig någonsin tråkigt. Nästan allt han säger om löpningen kan tillämpas på andra delar av tillvaron och han blandar upp det med så mycket annat att även den som är helt och hållet ointresserad av sporten kan läsa boken med stor behållning.

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör att jag tycker så mycket om What I Talk About... Kanske är det med boken som med löpning - man måste uppleva det själv för att förstå tjusningen. Men att läsa Murakamis stillsamma, underfundiga, intelligenta och lågmälda funderingar om allt från vikten av fokus för en aspirerande författare och språkets funktion till bästa sortens träningsskor och den godaste ölen gör mig otroligt inspirerad. Det var helt otippat och kanske just därför så mycket roligare.

::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Bokhoras Johanna L gillade också What I Talk About... Läs mer här.

Lika som bär

Jag fortsätter på tema omslag, denna gång med två små män som ser misstänkt lika ut om man studerar deras till höger utskjutande haklinje. Släktskap anas. Kanske skulle Historiska Media ha funderat på att lite försiktigt retuschera presidentkandidaten innan de smällde upp bilden på utsidan? För det är väl inte så att lundaförlaget sänder subliminala meddelanden i stil med rösta på Obama eller välj en mupp...

Tilläggas i sammanhanget kan att vi idag hade en kund som lite försynt kom fram till mig i infodisken med McCain-boken i handen och frågade Är det ok om jag eldar upp den här? Definitivt första gången jag hört den varianten.

Finfina pocketnyheter

Ett par riktigt roliga titlar har just kommit i pocket; Daniel Sjölins Världens sista roman från Norstedt Pocket och David Bodanis Emelie och Voltaire från Månpocket fakta. Två böcker jag länge varit sugen på men varit för snål för att köpa förrän nu (se där, liiite ekonomiskt förnuftig försöker jag åtminstone vara i mina litteraturinköp!).

Emelie och Voltaire hör till typen av böcker jag läser rätt sällan - varken biografier eller populärvetenskap/historia är mina genrer. Men för den här gör jag ett undantag, eftersom frankofilen i mig piper köp köp!. Jag menar, hör här på baksidestexten: "En dag i början av 1730-talet träffar matematikern och fysikern Émilie du Châtelet dramatikern och upplysningsmannen Voltaire och de blir blixtförälskade i varandra. De beslutar sig för att fly världen och ägna sig åt väsentligheter - sin forskning, sitt skrivande och varandra." Ooh, säger jag. Franskt sjuttonhundratal! Sweet love! Intellektuell briljans! Jag är hooked redan innan jag har börjat läsa boken.

Och så ska jag då äntligen få se vad det är alla tjatat om med Sjölin, om det är så bra som de säger. Jag tror det. Det enda problemet i sammanhanget är att jag läste att han visst är född samma år som jag och det ger mig lite åldersångest. Jag vill också vara etablerad författare och programledare och kulturpersonlighet och gud vet allt vid trettio. Avundsjuka, ditt namn är Calliope. Nåväl, jag ska försöka ta mig förbi den och njuta av vad jag tror är en riktigt bra bok.

Uppdatering: Vilken sjukt fånig blurb de har satt på framsidan! Maria Küchen säger: "Läsa hans bok, läs hans bok, läs hans jobbiga jävla underbara smärtsamma bok". Det var ju att förstöra ett i övrigt snyggo-snyggt omslag...

Ordinärtisdag med Obama

Långt borta i väster är det supertisdag; här hemma känns det påfallande mycket som ordinärtisdag. Jag jobbar kväll och kommer att ägna större delen av dagen åt min pocketavdelning, med att packa upp, fylla på och beställa. Fast blir det lugnt ikväll när jag har mitt kassapass funderar jag på att smyga åt mig lite amerikaniserad supertisdagstämning ändå, i form av Barack Obamas memoarer Min far hade en dröm. Vi fick läsex till butiken och trots att jag inte är så värst politiskt intresserad i vanliga fall, började jag bläddra i den på lunchen. Jag trodde att den som titeln antyder skulle innehålla mest smöriga plattityder, men det visade sig vara helt fel. Den var faktiskt långt mer välskriven och spännande än jag hade förväntat mig. Mycket bättre än det man vanligtvis hittar i genren, mer personlig och intressant än Hillarys bok som kom härom året. Ska man klaga på något är det väl i så fall att den inte har riktigt lika hög humorfaktor som George W Bushs små böcker i serien Bushisms... Tvärtom tror jag att amerikanerna den här gången minsann har fått sig en kandidat som både kan läsa och skriva. Kan vara kul som omväxling.

Laura & Ola drunknar i teori

Det kunde knappast vara mer rätt enligt tidens litterära mode: Laura Marholm och Ola Hansson träffas på midsommarfest hemma hos Georg Brandes och blir ett par. Hon kritiker och dramatiker, han poet. Är man i likhet med mig en sucker för sekelskifte kan man inte undgå att bli ruskigt imponerad och samtidigt ganska avundsjuk. Tänk att ha varit med på det partyt! Även om man kan diskutera hur kul Brandes var, hade jag säkert blivit en av hans hang-arounds om jag levat där och då. Obeservera hur han här till höger lyckas se svår, sårbar och intellektuell ut samtidigt. Det var helt klart the place to be i slutet av 1800-talet om man var det minsta litterärt intresserad.

Det är också därför jag inte kan undgå att lockas av Ebba Witt-Brattströms bok Dekadensens kön, där berättelsen om Marholm och Hansson får illustrera två av periodens mest omtalade typer: den Nya Kvinnan och Estetmannen. Tillsammans ger de sig ut för att erövra Europas intellektuella. De vill föra fram nya idéer, hitta ett nytt sätt att leva och arbeta.

Jag kastar mig glatt in i boken och i början är det just så spännande som jag föreställt mig. De var verkligen ett unikt par! Men ju längre jag läser desto starkare minns jag varför jag slutade med litteraturvetenskap efter c-kursen. Berättelsen drunknar i teori och såväl författarna som deras verk försvinner allt mer ut ur fokus. Jag hyser inga tvivel om att Ebba Witt-Brattströms analys är både korrekt och stringent men den är inget för mig. Det blir alldeles för många citationstecken och bisatser inskjutna i varandra. Det är säkert hur smart som helst men jag hade fått mer ut av en mer traditionell och mindre litteraturvetenskaplig biografi. Skulle gärna ha sett något liknande Anders Wahlgrens Sigrid & Isaac - den placerade objekten i sin kontext och skapade spännande sammanhang utan att förlora kärnan i berättelsen.

Istället blir jag mer sugen på att läsa Marholms och Hanssons egna verk. Och alla de andra som nämns: Stella Kleve, Victoria Benedictson m fl. Just de två har jag redan läst, men det var så länge sedan att det vore roligt att göra det igen. Och jag vill göra det utan en massa litteraturvetenskapliga teorier som skymmer sikten. Det var utan tvekan roligt när jag tog mina litt-vet-poäng på universitetet men det är definitivt ännu roligare nu när de är färdiga och man kan närma sig litteraturen helt och hållet efter eget huvud. Låta lusten styra bokvalet och sätta berättelsen i centrum utan kravet att man ska kunna dra klyftiga slutsatser när man läst ut den... Det är schysst att kunna bestämma själv. Lite som att äntligen bli vuxen och kunna äta godis hur ofta man vill.