Happy Halloween!

Må ruskiga saker komma krypande över era boksidor och må ni alla darra njutningsfullt av skräck! 

Räkna ner till Halloween med BookPeople

Förra året var jag ambitiös och gjorde min egen lilla nedräkning till Halloween här på bloggen. Tyvärr kommer jag inte hinna göra något liknande i år, men jag tröstar mig med att istället följa eminenta bokhandeln BookPeoples 31 Days of Halloween. Här frossas det i allehanda skräck och spök inför den stundande helgen, och herregud så många boktips man får ...! Önskelistan växer explosionsartat, och skräcken som infinner sig när de 31 dagarna har räknats ner, torde vara när man summerar vad det skulle kosta om man faktiskt köpte alla böckerna man ville ha som de har nämnt ... Nå. Man kan ju sprida ut det. Men in och kika! Halloween-serien går som en del av deras vanliga blogg, så där kommer mycket annat skojigt emellan också, om ni till äventyrs inte är skräckigt lagda.

Happy Halloween!

31 oktober! Halloween! Tack alla som följt med på min Halloweenspecial - jag har haft sjukt roligt under de här dagarna när jag har knåpat ihop inläggen. Lite oroväckande har det varit att se hur väldigt enkelt det har varit att få ihop såpass många inlägg på ett och samma tema; visste man inte bättre skulle man kunna tro att Calliope har en inneboende fallenhet för det här med att gå över till den mörka sidan ... Låt oss inte fundera mer på det! Imorgon är allt som vanligt igen och då lovar jag er som till äventyrs inte gillar skräck att ni ska få annat att läsa om. Men ikväll är det ännu spökfest - hoppas ni alla får en underbart ruggig afton och att alla bloggkatterna sjunger för er!

Halloween Nr 10: Iskallt & underbart rysligt

Om det inte hade varit för att jag varit tvungen att göra världsliga saker som äta, sova och jobba, hade jag lugnt kunnat läsa ut Michelle Pavers Dark Matter i en enda lång, andlös sittning. Den är så vansinnigt spännande att det är nästintill omöjligt att lägga den ifrån sig när man väl börjat läsa. Faktum är att den klättrar rakt upp på min privata spökhistorietopplista och lägger sig överst, tillsammans med Susan Hills The Woman in Black - och då förstår ni att vi inte bara pratar bra, utan sjukt bra. Dark Matter är iskall, fruktansvärd, vacker, spännande och välskriven, allt i ett.

Dark Matter tar sin början 1937 när en engelsk expedition tar sikte på Spetsbergen (dagens Svalbard). De unga männen i expeditionen planerar att övervintra ensamma ute i vildmarken för att samla in fakta om väder, djur och natur: ett riktigt äventyr som gör dem alla uppspelta och förväntansfulla.
Men redan från början tycks expeditionen otursdrabbad; ett par av medlemmarna faller på grund av olyckshändelser ifrån innan man ens kommit fram, och den norske skepparen som man hyrt in är ytterst ovillig att ta dem till Grukhuken, den avlägsna platsen de valt.
Till slut lyckas de ända övertala honom, men så snart de lastat av skeppet och fått lägret på plats, skyndar sig besättningen iväg. De tre återstående medlemmarna av expeditionen är ensamma kvar mitt i det ödsliga men storslagna polarlandskapet, och nu kan de bara vänta på att vintermörkret ska lägga sig kring dem.

Vi följer deras väg in i den arktiska vintern genom Jack, som troget skriver dagbok. Han är expeditionens telegrafist, och lite udda i sällskapet eftersom han till skillnad från de andra kommer från extremt fattiga förhållanden. Han har ingen familj som väntar på honom hemma, och han känner ingen av de andra sedan tidigare. Han är utanför och annorlunda, och jag gillar verkligen hur Paver skildrar honom. De där små, små sakerna som inte verkar betyda något, men som för någon i hans situation kan göra all skillnad i världen.

Samma öga för detaljer, ordval och små förskjutningar i stämningen gör också att Paver på ett synnerligen snyggt och ruggigt sätt skildrar det som händer sedan. När solen för sista gången försvunnit ner bakom horisonten och vintermörkret sluter sig om dem, går det långsamt upp för Jack att de inte är ensamma på Gruhuken. Det finns något där ute. Och det kommer allt närmare ...

Så ojoj. Vill du ha något galet spännande, något där sidorna liksom bara rinner iväg, så ska du välja Dark Matter. Plotten, miljöerna, karaktärerna - här finns inget jag inte gillar, och jag skulle lätt kunna gå på i timtal om den. Alla delar funkar så himla bra tillsammans, och den är inte "bara" en spökhistoria, utan här finns hemskt mycket annat också. Otroligt fina skildringar av naturen som gör att man verkligen får en känsla för hur där är och ser ut, tidigare nämnda klassperspektiv och porträttet av de unga männen och deras relationer till varandra, ingående och trovärdigt psykologiskt om vad ensamhet och fysiska påfrestningar gör med sinnet ... Ja, ni hör ju. Jag kan gå på i timmar. Men det här är helt enkelt en galet bra bok. Läs, pronto!

Andra som också läst: Dark Places, Ett hem utan böcker, Hyllan, Bokhora, Drömmars berg, Stringhyllan, Dagens bok, Marias bokliv, Beroende av böcker, Bokstävlarna,

Följ Calliopes Halloween-special!
Klicka på etiketten "Halloween" nedan eller
i högerspalten för att se alla inlägg.  

Halloween Nr 9: Gör din egen spooky-bok

Fina, inte sant?
Lite lagom spooky att ställa på spiselkransen, eller i bokhyllan (låt oss för en stund låtsas att där finns plats för böcker med framsidorna frontade, haha...). Och det allra käckaste med de här ruggiga böckerna är att du kan tillverka dem själv, om du är lite pyssligt lagd. Klicka här, så hittar du steg-för-steg-instruktioner.

Och jag veeeet att jag redan har terroriserat er med en miljon pumpor. Men jag måste bara visa den här också. Tänk om man kunde få Cheshirekatten att lysa mot en i mörkret när man kom hem om kvällen ...

Via The Mary Sue.

Följ Calliopes Halloween-special!
Klicka på etiketten "Halloween" nedan eller
i högerspalten för att se alla inlägg. 

Halloween Nr 8: Av presentspöket önskar jag mig ...

Vadå, är det bara på jul man ska skriva önskelistor? Nä, det går ju inte. Jag tycker att vi tar och inför som tradition att på Halloween, då får man önska sig allehanda läskiga böcker. Jag vill ha de här (och många till, men nu försöker jag framstå som måttfull):

John Harwood - The Asylum

Mattias Hagberg - Rekviem för en vanskapt

'

Novellsamlingen De odöda

Barbara Weisberg - Talking to the Dead
(den här har jag faktiskt redan, men jag
önskar mig tid att läsa ut den)

Jag är lite osäker på om presentspöket vill att man ska vara snäll eller elak under året för att få böckerna på listan, men det lär väl visa sig ...
Vilka böcker önskar ni er av presentspöket?

Följ Calliopes Halloween-special! Klicka på etiketten "Halloween"
nedan eller i högerspalten för att se alla inlägg. 

Halloween Nr 7: Hogwarts!

Om jag fick välja, skulle jag nog helst av allt vilja få fira Halloween här, sittande vid ett av de långa borden (förhoppningsvis skulle jag vara så begeistrad att jag inte hade tid att oroa mig för att pumporna skulle trilla ner):

Men eftersom inbjudan från Hogwarts tycks vara försenad, får jag roa mig här hemma med andra idéer på samma tema. Vem skulle t ex inte vilja ha en sån här liten söt sak stående hemma, med halsduk och allt?

Om man inte orkar skära och fixa och dona kan man göra det enkelt för sig: 

Den mer ambitiöst lagda kan göra en hel liten samling pumpor på temat: 

Och om det är maskerad, då tycker jag att det här måste vara bästa kostymen. Så sött!

Via The Mary Sue, Barnacle Bill, The Dragons Fairy Tail, Times Magazine. 

Följ Calliopes Halloween-special!
Klicka på etiketten "Halloween" nedan
eller i högerspalten för att läsa alla inlägg.

Halloween Nr 6: Kaninhjärta

Vissa böcker lyckas man på något sätt missa, trots att de så uppenbart borde ha hamnat allra längst upp på läslistan. Ett mysterium hur det går till, men så var det med Christin Ljungqvists Kaninhjärta. Inte förrän jag lyssnade på ett scenprat med Chistin Ljungqvist, Amanda Hellberg och Ada Wester på bokmässan, förstod jag att det här ju var som klippt och skuret för mig. Ett medialt tvillingpar, som tillsammans kanaliserar de döda - jag menar, oooh! Jag började läsa bara ett par dagar efter mässan. 

Kaninhjärta handlar som sagt om tvillingarna Mary och Anne, eller MaryAnne som folk lite slött kallar dem. De flesta har svårt att se dem som två personer, trots att de egentligen är ganska olika varandra. Det är sommar och de har bestämt sig för att i hemlighet bo i sin pappas lägenhet i centrala Göteborg medan han är bortrest med sin nya flickvän. Tvillingarna har redan tidigare på egen hand haft övernaturliga upplevelser, men under den här sommaren intensifieras allt. Dels är det spökkvinnan som oinbjuden dyker upp och kommer med oroande förutsägelser, dels får de kontakt med en grupp människor med mediala förmågor. Gruppen försöker spåra en försvunnen flicka, och ber Mary och Anne om hjälp. Snart är tvillingarna insnärjda i ett händelseförlopp som de själva inte alls kontrollerar, och som leder dem rakt mot faran de försökt undvika. 

Kaninhjärta är lika delar realistisk och drömsk, en mycket säregen bok som pendlar mellan att vara en "vanlig" tonårsberättelse om att bryta sig fri från familjen och en historia om att möta den andra sidan, det okända. Christin Ljungqvist skriver med ett flödande, ofta poetiskt språk och jag läser girigt för att få veta hur det går. Här finns några scener som är riktigt otäcka, och Ljungqvist väjer inte undan för något. Det enda jag har att invända är att jag tycker att boken ibland växlar lite för bryskt mellan att berätta och gestalta - det där med show versus tell, ni vet - och det gör att den där magiska stämningen stundtals bryts. Men för det mesta funkar det utmärkt, och Kaninhjärta är en bok som jag är hemskt glad över att jag till sist upptäckte. Nu väntar jag på Christin Ljungqvists nästa bok, Fågelbarn, som är planerad till mars 2013. Mycket nyfiken på den!

Tack till Gilla böcker för recex!

Andra som också läst: Swedish Zombie, DN, SvD, Unga böcker, Tonårsboken, Bibliotekskatten.  

Chistin Ljungqvist har en fin blogg att följa, och här kan du läsa ett smakprov ur boken. 

Följ Calliopes Halloween-special!
Klicka på etiketten "Halloween" nedan
eller i högerspalten för att se alla inlägg.

Halloween Nr 5: The Woman in Black

Den är en av de absolut mest skrämmande böckerna jag någonsin läst, Susan Hills The Woman in Black. "Underbart skitläskig" var den poetiska beskrivningen jag använde som rubrik när jag skrev om den förra året (läs recensionen här). Sedan dess håller jag den som skolexempel på hur man ska skriva för att skrämmas; trots att plotten i grund och botten är väldigt enkel, lyckas Hill få läsaren att sitta som på nålar.

Anyhoo, för ett tag sedan blev den ju film med allas vår Daniel Radcliffe i huvudrollen. Jag måste medge att jag var lite orolig över om jag skulle se Harry springa runt - Expecto patronum! när spöket kommer, typ - men det gick faktiskt alldeles utmärkt. Jag tycker förvisso att Daniel Radcliffe är i yngsta laget för att spela Arthur Kipps, men han gör bra i från sig. Miljöerna, både själva spökhuset ute på saltängarna och omgivningarna, är också väldigt bra. Det ser verkligen ut som man tänker sig när man läser boken, precis lika öde och livlöst och obehagligt.

Och obehagligt är det utan tvekan. Jag hoppade högt ett par gånger när jag såg filmen. Här ska inflikas att jag absolut inte är någon skräckfilmsmänniska - tvärtemot vad man kan tro när man läser den här bloggen, så ser jag nästan aldrig skräckfilm. Med det sagt, så är The Woman in Black scary. Inte lika scary som boken, men scary.



Men - och detta är ett gigantiskt men - vad har de gjort med slutet???
Filmen har ett helt annat slut än boken. Det finns andra detaljer som skiljer sig också (se dem allesammans väldigt ambitiöst listade hos Virtual Borderland), men de är ok. De är inte så stora. Men slutet? Så får man väl inte göra? Jag kan på rak arm inte komma på någon annan bok där man ändrat så radikalt vid filmatiseringen. Vad tycker ni andra som har sett filmen?

Följ Calliopes Halloween-special!
Klicka på etiketten "Halloween" nedan eller
i högerspalten för att se alla inlägg.

Halloween Nr 4: The Grave - A Poem

I kategorin They just don't make them like they used to: titta på den här fantastiska illustrationen ur boken The Grave - A Poem:

Otrolig, om du frågar mig. Ska dock tillägga att originalillustrationen är en smula mindre sedesam; trumpetmannen försågs med ett strategiskt placerat löv av The Graphics Fairy, men eftersom hon hade bästa upplösningen på bilden tog jag den därifrån. Nå, nog med teknikaliteter.
I samma bok hittar vi även den här (som uppmärksamma läsare kan ha sett att den låg i marginalen här på bloggen i den tidigare designen), en kvinnas själ lämnar hennes kropp sägs det att den ska föreställa, men jag tycker att hennes ansikte ser så annorlunda ut att jag snarare tänker mig att det är ett spöke som hemsöker en sovande:

Om du vill läsa själva boken, finns den upplagd att läsa online här; olika sätt att ladda ner/läsa på ligger högst upp till vänster på sidan. Enjoy!

Följ Calliopes Halloween-special!
Klicka på etiketten "Halloween" nedan eller
i högerspalten för att se alla inlägg.

Halloween Nr 3: Bokspöken, stilleben & pumpor

Vad vore Halloween utan dekorationer? Såna här söta bokspöken skulle jag gärna ha men jag är lite för blödig för att klippa ut dem ur någon av mina böcker. Kanske lättare att helt sonika införskaffa en dödskalle och arrangera lite tjusiga skräcktitlar intill, typ såhär?

Det råder ju inte direkt någon brist på titlar att välja på i hyllan, menar jag ... Många av dem har ju fina omslag också. 

Ett annat alternativ för en litterär men bokskadefri dekoration är att köpa lösa ark med text på (finns i de flesta hobbybutiker) och klistra på dem på en pumpa: 

Också lite fint! 

Frågan är dock om inte Alice i underlandet-pumporna är snyggast av alla - de kräver nog grymma pysselskills, dock!

Via BHG, Cym Lowell, Bookriot.

Följ Calliopes Halloween-special!
Klicka på etiketten "Halloween" nedan
eller i högerspalten för att se alla inlägg.

Halloween Nr 2: Imponerande skräckdebut

En inte så liten del av bokmässan handlade för min del om skräck - från skräckseminarier till spökprat och fantasyrysliga monterframträdanden. Det är otroligt kul att det numera finns så mycket i genren, och att så mycket av det är så bra.
I vimlet träffade jag också på Lundaförlaget Columbi Publishing, som nu i dagarna ger ut Feberflickan, en kortroman av debuterande Elisabeth Östnäs. Jag hade inte hört talas om boken innan, men är hemskt glad över att jag fick med mig ett ex; Feberflickan visade sig vara en ruggig, stämningsfull och underbart läskig kortroman som jag läste ut i en enda sittning på vägen hem från mässan. Starkt gilla på det!

Feberflickan utspelar sig i Lund, en tryckande varm sensommar. Det sägs nog aldrig rakt ut vilket år det är, men jag gissar att det är någonstans sent 1800-tal. I en av stadens villor bor Luna med sin familj: storasyster, far och så hon. Luna vägrar nämna henne vid namn, talar inte med henne. Luna berättar om hur dagarna ser ut i huset, och ju längre man lyssnar till henne, desto mer förstår man att något är fruktansvärt fel. Hon beskriver en klaustrofobisk och skrämmande tillvaro och genom små, små glidningar i texten och enskilda ord, låter hon läsaren bit för bit lägga pussel för att förstå vad som pågår.

Det är med andra ord ett klassiskt fall av om inte en opålitlig berättare, så åtminstone en som inte tänker tala om allt på en gång. Det är mycket snyggt genomfört av Östlund, mycket välskrivet. Stilen liknar litegrann Therese Bohman, i Den drunknade. Jag gillar att man får vistas inuti Lunas huvud, jag gillar att hela den ruggiga tablån långsamt, långsamt avslöjas. Hela boken är skriven i en väldigt säregen, lugn men ändå läskigt påträngande stämning, där så mycket ligger och trycker på under ytan att man blir helt nervös å karaktärernas vägnar. Att det bara är en tidsfråga innan hela helvetet kommer braka löst. Och när det gör det ... oooh. Ooooh. Hu. En fantastiskt bra debut, detta!

Tack till Columbi Publishing för rec ex.
Provläs ett avsnitt ur Feberflickan här!
Andra som också har läst: Tidningen Kulturen, Skånskan, Swedish Zombie, Fiktiviteter, Bokmilaskogen, Pocketlover, Lingonhjärta.

Följ Calliopes Halloween-special!
Klicka på etiketten "Halloween" nedan eller i högerspalten för att se alla inlägg. 

Halloween Nr 1: Hitchcock-känsla i ett mörkt Berlin

Louise Welsh och jag har en lång historia tillsammans; jag har ivrigt läst hennes böcker ända sedan debuten 2002 med The Cutting Room, eftersom jag redan då blev förtjust i den stil som hon sedan dess har gjort till sin: mörkt, udda, ibland ganska brutalt, med karaktärer som ofta står ett par steg utanför det vanliga samhället. Jag brukar även gilla miljöerna, som gärna är lite slitna och halvruggiga.

Nyutkomna The Girl on the Stairs utspelar sig i ett nutida Berlin, där det förflutna kastar långa skuggor över nuet. Hit har Jane Logan just flyttat, hon har lämnat sin invanda tillvaro i England för att bo med sin partner Petra. De väntar barn tillsammans, och tanken är att Jane i lugn och ro ska kunna förbereda sig på barnets ankomst medan Petra fortsätter på sitt högavlönade arbete för att försörja dem. 

De ser fram emot att bo tillsammans och lägenheten är fin, bekväm och lyxigt inredd, men Jane har ändå svårt att finna sig tillrätta. Inte nog med att hela situationen är ovan; hon tycker att där är något med hela stämningen som gör henne illa till mods. Hon hör konstiga ljud och det öde rivningshuset på andra sidan gården ser inte alls trevligt ut.

Än värre blir det när hon förstår att något är fel hos grannfamiljen. Den ensamstående pappan i lägenheten intill är förvisso en respekterad läkare, men han kommer inte överens med sin brådmogna och utagerande tonårsdotter. Fruktansvärda bråk hörs genom väggarna in till Petra och Jane, och en dag ser Jane att flickan har ett blåmärke i ansiktet. Hon försöker närma sig flickan för att hjälpa henne, men blir gång på gång bortstött. Ingen tror henne heller när hon berättar om sina misstankar mot fadern. 

The Girl on the Stairs går till en början väldigt långsamt fram och jag blir rastlös och lite uttråkad när kapitlen känns repetitiva. Men så börjar det hända saker, och då blir det bra, riktigt bra. Welsh drar obönhörligt åt nätet kring Jane och låter henne bit för bit tappa fotfästet. Jag gillar berättelser där man ser hur huvudpersonen liksom glider iväg allt längre från verkligheten, och det är ju det som händer här ... Eller? Welsh ser till att man aldrig kan vara helt säker på hur det faktiskt ligger till. Det finns alltid minst en tolkning till. Detaljer som får en att undra, och tänka ett varv till. Mycket snyggt gjort, mycket obehagligt! För vad är det egentligen Jane ser där i de mörka fönstren på ödehuset tvärs över gården? Och säkert är det hon tror sig uppleva på nätterna bara inbillning, eller ...?

The Girl on the Stairs blir trots en småseg inledning en riktigt bra psykologisk spänningsroman, med starka Hitchcock-vibbar. Gilla!

Louise Welsh har en hemsida, och finns dessutom att följa på Twitter. 

Följ Calliopes Halloween-special!
Klicka på etiketten "Halloween" nedan eller
i högerspalten för att se alla inlägg. 

Fira Halloween med mig!

Vet ni vad? I år blir det Halloween på riktigt här på bloggen! Jag ämnar omfamna min morbida sida helhjärtat och kommer från och med nu fram till Halloween 31 oktober att frossa i skräck, mörker och ruggiga böcker. Det blir skräckdebuter, förskräckande filmatiseringar av spökiga böcker, illustrerad dödspoesi från 1800-talet, hårresande medium ... ja, det mesta som har med skräck och litteratur att göra, helt enkelt. Så gosa ner dig i soffan och krama bloggkatterna, så närmar vi oss det okända tillsammans. Jag tänker mig att det ska gå till ungefär så här:

Låter det bra? Fint, då kör vi!