Exakt och vackert av Kolterjahn

Jag är fem år. Jag står bakom far när han läser tidningen. Borrar in näsan i hans kavaj och andas in den trygga doften som är hans. Jag pekar på en bokstav och viskar:
"Vad heter den?"
"Den heter K. Och där är hans son, lilla k. Ser du vad lika de är?"
Jag tycker om vissa bokstäver mer än andra. Till exempel älskar jag bokstaven E som sträcker ut armarna mot mig, och lilla e som ser ut som en katt som rullat ihop sig. Däremot tycker jag ofantligt illa om O som är tjock och förmäten.
"Ser du att de bildar små kedjor?" Min blick följer fars finger. "Det är ord, Karin. Visst är de vackra?"

Oooh. Jag läser äntligen Jessica Kolterjahns Karin Boye-roman Den bästa dagen är en dag av törst, och dricker ivrigt i mig rad efter rad, stycke efter stycke. För oj, så bra det är. Hittills har alla mina löjligt högt ställda förväntningar både infriats och överträffats. Kolterjahn skriver precis som i sina tidigare romaner kort och oerhört intensivt, rakt på med bara några få ord. Avundas SÅ den förmågan, att med bara ett par ord kunna sätta en hel scen, en hel stämning. Boken är full av meningar och stycken likt det ovan citerade, som jag läser och läser om igen. Galet bra, detta. Ämnar njutningsfullt läsa vidare.

Att läsa e-böcker på iPad

Att kunna sitta hemma i soffan, komma att tänka på en bok och att sedan bara behöva klicka på en knapp för att två sekunder senare ha den i sin ägo - där har ni det allra bästa med hela e-bokssaken. Efter två veckor som nybliven iPad-ägare och e-boksläsare, är det där det jag gillar allra bäst. Att kunna stilla sitt habegär omedelbart, och att kunna läsa det jag vill ha just där, just då. Troligtvis är det också precis samma sak som kommer leda mig till ruinens brant; har man väl registrerat sig hos Amazon behöver man inte ens ta fram kreditkortet för att köpa Kindleböcker. Livsfarligt, I tell you. Livsfarligt.

Så, hur fungerar det då att läsa e-böcker på iPad? Jag lovade ju att jag skulle rapportera.
Över förväntan, är svaret. Jag är positivt överraskad.

På plussidan:

• Tillgängligheten - det mesta finns anpassat för iPad och det går att läsa böcker i flera olika format och från flera olika leverantörer, både svenska och utländska. 
• Lätt att ladda ner de olika läsarna och få dem att fungera. Det största problemet här var att förstå hur man skulle bära sig åt med bibliotekslånen - man skickas runt på väldigt många olika ställen för att läsa om hur det går till, när det egentligen är hur enkelt som helst. Biblioteket borde skriva ihop en egen guide istället för att bara hänvisa till andras. 
• Att man kan stryka under, markera text och göra anteckningar utan att förstöra boken. Jag ogillar annars att stryka under just eftersom jag inte vill kladda ner. 
• Den upplysta skärmen; vår ena läslampa vid soffan har gått sönder och nu klarar jag mig utan den. Förträffligt så här mitt i vintern. Kanske mindre bra till sommaren, om man vill läsa utomhus. 
• Det tar ingen plats. Det låter ju som en självklarhet, men det tål att påpekas ändå. Hur många böcker som helst - ingen plats. I det här hemmet är det ett smärre mirakel. Det är perfekt för alla de där titlarna som man bara vill läsa en gång. 

På minussidan:

• Lite tung att hålla om man sitter länge/ligger i sängen och läser. Svårt att hitta ett bekvämt grepp. 
• Den känns ömtålig och stöldbegärlig. Skulle nog inte våga ha med den t ex på daglig jobbpendling på tunnelbana/buss. Strandläsning går fetbort, om man säger så.
• Måste laddas ganska ofta. 
• I viss belysning blänker det mycket i skärmen och reflexerna gör det svårt att läsa. 

Eftersom jag använder paddan i jobbet, och därmed behöver den till även andra saker än att läsa e-böcker, känns den sammantaget som ett bra val. En Kindle hade inte räckt till, men hade annars troligen varit att föredra eftersom den är så liten och smidig att ha med.

Om man känner att man saknar den trygga full bokhylla-känslan, går det att ordna. Här en variant från gelaskins.com

De olika e-bokläsarna/koncepten får också olika betyg. Överlägset bäst fungerar Kindle. Det är enkelt att registrera sig och ladda ner vad som behövs, och den ger absolut bäst och bekvämast läsning eftersom man kan anpassa sidornas utseende i så hög utsträckning. Det är också väldigt käckt att den har en inbyggd ordlista (peka på ordet du inte förstår så kommer en förklaring, eller peka+tryck på annan knapp, så googlar den automatiskt det ordet åt dig/slår upp det på Wikipedia). Extremt smidigt och användarvänligt, alltsammans. Och nej, jag är inte sponsrad av Amazon. De har bara kommit lite längre med det här än alla andra.

Bluefire reader (som bibliotekslånen hamnar i) funkar ok men är ingen favorit. Man kan inte anpassa sidornas utseende i lika stor grad, vilket gör att det är lite mer ansträngande att läsa.

Dito är en bra sak som fungerar smidigt och ger läsvänliga sidor. Själva konceptet känns dock som att det är lite nytt och outvecklat ännu; här finns väldigt mycket mer de skulle kunna göra på själva sajten för att det ska bli bättre/roligare/enklare att hitta det man söker. Men det kommer säkert så småningom.

Trinity College Library. Svårt att göra med e-böcker. 

Så - kommer Calliope att överge boken för e-boken? Nej. Definitivt inte. Jag gillar min padda och den har många bra egenskaper, men den är ju fullständigt renons på känsla. Jag har tänkt rätt mycket på det under de här veckorna. När man läser en e-bok får man bara texten, och det är då man förstår att en bok är otroligt mycket mer än bara texten. Mycket av det jag gillar med böcker och läsande sitter i just det där andra, allt det där runtomkring. E-böcker och böcker är två helt olika saker, bra på två helt olika sätt. Ni kan vara övertygade om att jag kommer fortsätta med båda delarna här på bloggen.

Gott nytt år på er allesammans!

Vad hände, Louise?

A tale of literature, obsession and buried secrets står det på baksidan av Louise Welshs senaste roman Naming the Bones. Som om någon tänkt på mig och skrivit en baksidestext bara för att jag ska vilja läsa boken, typ. Lite så. Dessutom har jag ju läst och gillat Welsh tidigare - både The Cutting Room och The Bullet Trick är ju två favoriter.

Så, jag skaffade mig ett ex av Naming the Bones, sparade den till ett riktigt bra tillfälle bara för att kunna gotta mig ordentligt (har förstått att det är ett vanligt beteende hos boknördar)... Och ...

...

...

...?

Jaha..? Efter lite drygt hundra sidor, har det inte hänt något alls. Eller, det har väl hänt litegrann, men det känns väldigt mycket som att Welsh inte har vetat vad som ska hända och i väntan på en bra idé bara skrivit på lite. Prövat sig fram, umgåtts med karaktärerna för att se om vad de tänker hitta på.

Och ganska exakt vid hundra sidor går min gräns. Har det inte blivit intressant innan dess, lägger jag boken åt sidan även om den är skriven av en favorit. Är grymt besviken. Vad hände, Louise?

Är det någon av er som har läst den och kan säga om jag trots allt borde fortsätta förbi sidan hundra?

De bästa boktipsarna

Att veta att man kan lita blint på någons boktips - visst är det en underbar känsla? Att man kan ta nästan vad som helst som den personen rekommenderar, utan att riskera att bli besviken. Jag har några sådana tipsare, och de är alla guld värda. Så mycket jag skulle ha missat utan er ... jag blir nästan rädd bara av att tänka på det. Tusen tack för alla bra förslag ni har givit mig hittills - keep them coming!

Och när två av dessa supertipsare enas om en författare som jag har oläst, då måste jag ju naturligtvis genast kolla upp vad det är, så att jag inte går miste om något. Den här gången var det Helena på Dark Places och Bia Sigge på Pocketshop som via Twitter med eftertryck förklarade att jag (och alla andra) borde läsa Laura Lippman. Lippman har gått mig helt förbi, så jag blev naturligtvis nyfiken.

Praktiskt nog fanns en av hennes böcker, Vad de döda vet, inne på biblioteket när jag var där häromdagen. Hur representativ den är för hennes författarskap vet jag inte, men jag började läsa den igår och är redan förälskad.

Hur skulle man kunna bli något annat än förtjust när en av huvudpersonerna visar sig vara en kvinna som bär omkring "nödpocketar" i väskan, för att alltid ha tillgång till läsning? Det är ju sjukt sympatiskt. Sedan dyker det upp meningar som Att läsa var ingen reservutväg utan den idealiska utvägen för henne och Inte ens Jane Eyre kunde skydda henne från det här.

Jag gillar! Själva deckarplotten verkar också lovande, så det ska bli kul att se vad det blir av det här. Rapport kommer!

Måste dock säga att Lippmans webbsida är ... väldigt 90-tal. Den skrämmer mig lite. Men det ska säkert gå bra...

Stiltje

Stiltje råder, tyst det är på bloggen, tyst i bloggen... Böcker sova, släckta äro ljusen, är-o lju-sen...

Nej, ni ska slippa höra mig sjunga. Skulle mest bara beklaga att det varit så tyst här några dagar, och att det kanske förblir det veckan ut. Kanske. Ironiskt nog beror det på att jag läser så mycket å jobbets vägnar just nu att jag varken hinner eller orkar att blogga om det. Nåväl. Det är ändå ett ganska trevligt problem att ha. Tills vi hörs av igen, får ni en tjusig bild att se på. "Romance by the Sea" heter den.

Önskas: kvalitetstid med god bok

I helgen bara måste det bli läsning. Prio 1, skriver jag på att göra-listan. Läsa, läsa, läsa. Helst en bra bok. För det har inte bara varit dåligt med tid att läsa på sistone, det har också varit lite si och så med kvalitén på böckerna. De höga förväntningarna som jag i slutet av sommaren hade på bokhösten har pyst ihop som en ballong med punktering och kvar har ett enormt "jaha" blivit. Det är inte så att allt jag har läst varit dåligt, inte alls, men de där riktigt stora upplevelserna har lyst med sin frånvaro. Var är alla böcker som engagerar mig, undrar jag? Var är Romanen med stort R, den där som jag bara sjunker in i och försvinner?

Förhoppningsvis gömmer den sig närmare än jag tror. Kanske ligger den någonstans i den farligt höga, lätt svajande att läsa-högen som bara blir större och större. Min minskade lästid har gjort att jag liksom har hamnat efter alla andra; jag läser konstant andra bokbloggares glada utrop om än den ena, än den andra boken som jag ännu inte har hunnit med. Knausgård och Hungerspelen 3, för att nämna ett par exempel. De borde ju ha potential att bli omvälvande läsupplevelser, eller? Jag håller tummarna och ritar stora streck i kalendern. L-Ä-S-T-I-D skriver jag i kalendern. Det ser både lovande och betryggande ut. I helgen läser jag, med fortsatt höga förhoppningar om att hitta den där alldeles speciella boken.

Vårböcker på andra sidan nyår

Att jag inte gillar vintern är redan känt, men jag måste ändå säga att det finns en viss charm i att sitta i sitt varma vardagsrum med katten i famnen och läsa ett par timmar medan adventsljusen brinner på bordet. Lägger man dessutom till te och egenhändigt bakade saffransskorpor blir det hela riktigt trevligt. Litet minus för att det är svårt att klappa katten samtidigt som man ska hålla i både bok och te, men det ordnade sig genom att vi stångades med näsan/nosen en stund istället.

Boken jag läser för närvarande är Jan Kjaerstads Jag är bröderna Walker och den som följt bloggen vet att Jan är en av mina topp 5-författare. Nästan lite nervöst att ta sig an en helt ny, orörd roman. Hittills har jag läst en sisådär 150 sidor och är tyvärr bara måttligt förtjust - eller kanske inte ens det. Ska villigt erkänna att jag knappast hade fortsatt läsa om det inte hade varit Kjaerstad som skrivit. Men jag tycker mig se en liten ljusning från sidan 100 och framåt, så kanske är inte allt hopp ute. Åtekommer med mer utförlig rapport när jag är klar.

Tills dess kan ni göra som jag och drömma om våren, som ser ut att bli riktigt fin. Redan omedelbart på andra sidan nyår finns Sophie Kinsellas Flickan från tjugotalet och Katarina Wennstams Alfahannen; båda böcker som jag tänker mig att jag ska läsa när jag är ledig och hjärnan har semester. En dark horse i samma månad är Ali Shaws Flickan med glasfötter. Verkar spännande, men jag har inte hört något omdöme av någon pålitlig person som har läst. Känns som att den kan vara antingen skitbra eller total katastrof. Är för övrigt lite avundsjuk på Shaw som trots sin späda ålder (född -82) redan hunnit arbeta på fina Bodleian Library i Oxford. Hrmpf.

Januari har också en ny bok av Michel Faber, romanen Malkus testamente. Är något skeptisk för även om jag älskar The Crimson Petal and the White, är Faber ojämn och den här låter skum redan när man läser om den hos Brombergs.

Desto mer självskriva på måste läsa-listan är Johan Theorin och John Ajvide Lindqvist som båda kommer med nya böcker. Theorin ger ut Blodläge i april och Lindqvist Lilla stjärna i maj. Ser mycket fram emot båda och hoppas på spök, skräck och allehanda hemskheter.

Dessförinnan ska dock Anthony Bourke och John Rendalls dokumentär Vårt lejon Christian läsas. Den handlar om hur de båda vännerna spontanköper en livs levande lejonunge på Harrods i London (ja, det var ett tag sedan och NEJ det går inte att göra nu...) och sedan får lite problem när kissen växer upp och blir just ett lejon med allt vad det innebär. Till sist var de naturligtvis tvungna att återbörda Christian, som de döpt lejonet till, till Afrika. Det lustiga i sammanhanget är att Christian sedan känner igen dem och börjar kramas när de kommer och hälsar på honom - alltsammans finns att se på YouTube i olika varianter. Sök på "Christian the lion". Jag som tycker att en katt kan vara nog att ta hand om, ser med spänning fram emot att få läsa om någon som haft ett lejon. Mitt ovan nämnda problem med att hålla i både bok och te och katt bleknar när man ser bilder som den här:

Till sist måste jag bara tillägga att vårens bravo! går till Kabusa, som i mars ger ut första delen i Claude Izners serie om den mysterilösande bokhandlaren Victor Legris i 1800-talets Paris. Jag är ett stort fan av Victor och hoppas att översättningen ska få fler att inse hur bra böckerna om honom är. Första delen i serien heter Mordet i Eiffeltornet. Läs den eller hamna på min persona non grata-lista.

30 små ensamma sidor

Erfarenheten visar att semester är skadligt för mitt läsande. Den gångna veckan har jag läst 30 sidor i Laura Childs supertrevliga te-deckare Death by Darjeeling. 30! Vad är det om inte ett tecken på att ledighet inte matchas med böcker i min värld? Jag skäms.
Å andra sidan kanske det kan förklaras med att de senaste dagarna har spenderats med släkten - jag vill minnas att jag upplevde samma fenomen förra året. Säkert ojade jag mig lika mycket då. Det är bara det att det känns så hemskt. 30 ynka sidor på en vecka. Kanske är det på något plan tur att jag börjar jobba nu igen så saker och ting kan återgå till det normala. Eller kanske är det bara jag som desperat försöker hitta en enda positiv sak med att semestern är slut. Jag vet inte. Men mer läst måste det bli, annars kommer jag börja må dåligt snart. En idé vore ju att stänga ner datorn och plocka upp en bok nu...

Låååångsamt framåt

Har kommit halvvägs i Sarah Waters The Little Stranger. Läser, läser, läser... och lääääser... Herregud! Den är verkligen lång och massiv. Och är den inte lite...seg? Den började ju alldeles utmärkt och var välskriven och spännande, precis som hennes tidigare böcker. Hundreds (godset det utspelas på) är exakt sådär stort och läskigt som det ska vara. Berättelsen startade i ett ganska långsamt tempo som lät stämningen byggas upp gradvis och det fungerade bra - ända tills jag hade läst en sisådär 200 sidor och började känna att det saktade ned ännu mer. Nu är jag ytterligare femtio sidor längre fram och inte händer det så mycket mer. Tvärtom känns det som om berättelsen har stannat upp; den står och väger i väntan på att Sarah Waters ska besluta sig för vilken väg hon ska ta. Under tiden hon funderar på det fortsätter hon att skriva. Nicht gut. Det är inte dåligt, men det är ju inte så värst spännande heller... Jag ber en stilla bön för att The Little Stranger ska ta sig ur svackan och fortsätter läsa. Och läsa. Och läsa... Längre är definitivt inte alltid bättre.

Jag - komplicerad och svår att tillfredsställa

Ibland vill det sig bara inte trots att allt är rätt. James Bradleys The Resurrectionist får återvända till bokhyllan ett tag i väntan på...tja, jag vet inte. Mer gynnsamma vindar? Sämre väder (alltså inte strålande sol som väldigt dåligt matchar berättelsen)? Oavsett vad det är som behövs för att jag ska komma någonstans i läsningen är det i alla fall andra omständigheter som behövs. Jag har börjat, börjat om, tappat bort mig, bläddrat tillbaka, tröttnat, läst lite till och börjat igen men inte hjälper det. Jag är övertygad om att Bradley har skrivit en alldeles utmärkt bok men han och jag klickar inte just nu. Tragiskt. Jag gillade annars inledningen väldigt mycket. Boken handlar om en man som arbetar på ett bårhus och första kapitlets beskrivning av liken är så ... fin. (Har ni inte tyckt att jag var lite konstig innan, går det bra att börja nu.) Han skriver: "In their sacks they ride as in their mother's womb: knee to chest, head pressed down, as if to die is merely to return to the flesh from which we were born, and this a second conception." Nåväl, just nu räcker inte ens poetiska beskrivningar av döda människor till för att tillfredsställa mig.

Som om det inte räckte för att bevisa min status som komplicerad och svår att tilfredsställa, kan jag tillägga att till och med självaste Sarah Waters fick stryka på foten. The Little Stranger får även den ligga till sig i hyllan ett tag. Fast i hennes fall handlar det snarare om att jag har väntat så länge på den att jag vill invänta ett riktigt bra tillfälle när jag kan läsa den i lugn och ro. Med släktingar på besök den här helgen så går det definitivt bort. Finns för övrigt få saker jag avskyr så mycket som att under en hel helg inte få tillfälle att läsa en enda timme utan att bli avbruten var femte minut (se där ett av många skäl till att jag aldrig vill ha några kids).

Istället spenderar jag de få stunderna jag kan läsa med en ny bekantskap från det ljuva Japan (man måste ju älska ett land som har frambragt Murakami); började läsa Taichi Yamadas Strangers häromdagen. Har på grund av alla avbrott inte kommit långt alls trots att boken är lättläst, men det jag har hunnit med har jag absolut gillat. Det lutar åt suspekt japanskt spök och det tycker jag ju om. Återkommer med omdöme om släktbesöket tar slut någon gång och jag därmed får chans att läsa ut den.

Från Japan rapporteras idag också att nämnde Murakamis senaste, ivrigt emotsedda roman 1Q84 har landat på bokhandelsdiskarna där den förorsakat rusning. Haruki har knappt andats ett knyst om handlingen eftersom han blev putt när handlingen i Kafka på stranden läckte ut på förhand och hemlighetsmakeriet har naturligtvis gjort att alla blivit ännu mer nyfikna. Mig inkluderat. Hoppas att någon engelsktalande, bloggande liten snäll japan skyndar sig att läsa och recensera den så jag kan få höra mer om den. Jag har surfat på en massa sidor på japanska och tittat på den (eller på dem, ska jag kanske säga, det är ju två delar) men det har bara resulterat i att jag frustrerat fått en hint om hur det skulle vara om jag var dyslektiker - det är en massa tecken som inte säger mig ett dugg och jag förstår bara om de har roliga bilder... Nästa projekt bör med andra ord bli att lära mig japanska. Eller inte. Under tiden man väntar på Murakami med begripliga tecken kan man läsa Guardians artikel. Och så håller vi självklart tummarna för att Jay Rubin översätter fortare än kvickt.

Från Neil till Sophie

Möjligen har min hjärna smält. Eller alldeles dunstat bort. Oavsett vad som har hänt, tycks det allvarligt ha påverkat min förmåga att läsa. I en veckas tid har jag börjat och börjat om och börjat igen på Neil Gaimans The Graveyard Book, bara för att till sist tvingas inse att det inte går. Så sorry Neil - det är inte du, det är jag.

Just nu är jag inte kompatibel med litteratur som kräver något som helst av sin läsare. Ska jag komma någonstans måste boken vara helt utan motstånd. Här skulle man kunna invända att The Graveyard Book är en barnbok och därmed inte erbjuder världens största motstånd, men den känns som en övermäktig uppförsbacke just nu. Jag jobbar som en tok, har just disputerat min sambo (eller hur man nu säger, hans disputation var det hur som helst) och därpå tagit mighelskinnad igenom de obligatoriska släktsammankomsterna som följer dylika tillställningar. Smält hjärna, som sagt.

Det är där Sophie Kinsella kommer in i bilden. Villrådig stod jag på jobbet och funderade på vad som kunde vara enkelt nog när min dejt med Neil gått i stöpet. Och ta-daa, där stod Remember Me. Högt upp på topplistan. Med färgglatt omslag. Perfekt.

Hittills tycks det ha fungerat. Jag har läst ungefär hälften - texten liksom bara rann iväg när jag lade mig upp och ned på soffan när sista släktingen hade vinkat hej då. Så oerhört lätt det gick! Det tillfredsställer mitt behov av text för tillfället. Men jag hoppas innerligt att melted brain-syndromet bara är temporärt. Hur ska det annars gå? Jag har ju Sittenfeld liggande i hyllan på vänt. Och Susan Hill. Och... Låt oss helt enkelt hoppas att det ordnar sig och det snart. Jag har dåligt samvete för att ha dumpat guldkillen Neil.

I händerna på en riktigt bra författare

Få saker är så underbara som att redan efter bara några sidor i en nyligen påbörjad bok inse att man är i händerna på en riktigt bra författare. Någon som kommer att ta hand om dig på bästa sätt. Någon som kommer undvika alla fåniga intriger i plotten och eliminerar alla slarvfel långt innan de ens är gjorda. Någon som förstår vad du behöver bättre än du själv gör. Som läsare kan du bara luta dig tillbaka och njuta.

Jag har precis börjat på min nyinköpta Hustvedt, The Sorrows of an American, och det är så det känns. Som om att det här kommer bli riktigt, riktigt bra. Det vilar ett lugn över sättet hon skriver, som att hon vet vad hon gör och är övertygad om att det kommer att fungera. Samtidigt är det precis lika intelligent, flödande och fascinerande som det brukar vara i hennes texter.

Siri hemma på Park Slope

Kanske kommer en del av innerligheten i The Sorrows of an American ur de självbiografiska delarna som hon lånat in i romanen. Huvudpersonens far, Lars Davidsen, är delvis baserad på Siris egen far Erik, som skrivit ett slags memoar som han gav till släkt och vänner. I den berättade han bland annat om sin uppväxt i Minnesota och sin tid som soldat i andra världskriget. Strax innan han dog frågade Siri om lov att få använda berättelsen och det är den som nu dyker upp som fragment i The Sorrows of an American, där den blandas med de rent fiktiva delarna av romanen. Man känner igen mycket från essän Yonder (ur samlingen A Plea for Eros) och det är otroligt spännande, inte bara för att man får veta mer om familjen Hustvedt, utan också för att det är en stundtals ganska dramatisk historia.

Om jag inte minns alldeles fel var det också i A Plea for Eros som jag först läste om den nyckelknippa som Siris far hade. I romanen dyker den upp igen, när barnen städar ur sin bortgångne fars arbetsrum. Nyckelknippan var märkt med samma prydliga etikett som allt annat, men med ett långt mer fantasieggande innehåll; etiketten säger bara Unknown keys. Siri har sagt att hon brukade föreställa sig att nycklarna gick till varsin historia, så hon tyckte om att titta på dem när hon skulle skriva. Mycket riktigt läser jag också något senare i Guardian att nycklarna nu finns i rummet där hon skriver. Där finns en bild på det också:


Absolut ett av de mest prydliga författarrum jag sett hittills. Imponerande. Så nu återstår bara att se om det verkligen är som det känns, att The Sorrows of an American är en av 2008 års bästa böcker. Jag håller tummarna.