Mera mord i New Orleans

Förra året upptäckte jag av en slump Joy Castros cajun-doftande kriminalroman Hell or High Water, och blev stormförtjust både i huvudpersonen, journalisten Nola, och i hur Castro inte bara skriver en grymt spännande och tät deckare utan också skildrar New Orleans mörka sidor och klassproblematik. Nu finns uppföljaren Nearer Home ute, och jag var ju självklart tvungen att kasta mig över den också.

I Nearer Home joggar Nola en tidig morgon i Audubon Park när hon hittar liket av en mördad kvinna, som visar sig vara en av hennes tidigare lärare på journalistutbildningen. Vetgirig som hon är kan Nola naturligtvis inte låta bli att undersöka vad hennes gamla professor hade för sig dagarna innan hon dog, och snart har hon själv hamnat i samma hotfulla situation som ledde professorn till en för tidig död. Hon vet för mycket, och någonstans där ute finns någon som är beredd att mörda för att bevara sina hemligheter.

New Orleans är som gjort för mordhistorier av alla sorter. Den här bilden är från en kvällspromenad vi tog när vi vad där i december förra året. Inte svårt att tänka sig både en och tre hemska saker som försiggår bakom de stängda fönsterluckorna ...

Själva mordgåtan är i mitt tycke lite svagare i Nearer Home än den i första boken, och det blir inte riktigt samma intensiva spänning. Kanske beror det på att både mordet och motivet här är mycket mindre personligt än vad det var förra gången, och därför engagerar det inte lika mycket. Engagerar gör däremot skildringen av klass och kön, hur det är att försöka ta sig upp från ingenting till att bli någonting och att vistas i en klass där man alltid känner sig lite främmande, hur framgångsrik man än är. Castro är fenomenal på att beskriva känslan, och på att fånga de små men avgörande detaljerna. Och det är omöjligt att inte tycka om Nola. Hon är en av de där huvudpersonerna som redan från första sidan har en alldeles egen röst och som man känner att man blir vän med. Jag väntar redan på en bok nummer tre i serien – hoppas att det blir en sådan!

Besök Joy Castros författarwebb!

Djupt inne i Louisianas träskmarker väntar en skräckroman på att skrivas

Ibland kommer man till ställen som bara skriker om att få vara miljö i en bok, där det känns som om det döljer sig romaner bakom varenda liten krök. På väg från New Orleans besökte vi ett sådant; Honey Island Swamp. Det är Louisianas största träsk, mäter ungefär 30 x 10 km och har några av USA:s mest orörda träskmarker. Vi åkte på en guidad tur med båt - ett par fantastiska timmar!

Eftersom det är vinter och därmed "bara" 15-20 grader varmt, var djurlivet lite lugnare än under sommarmånaderna. Jag var ganska tacksam för det, eftersom det innebar att vi slapp möta alla läskiga insekter och moskiter och gud vet vad som far runt där när det är varmt. Vi såg massor av skojiga djur ändå: alligatorer, sköldpaddor, ormar, fåglar och coypu (en slags stora flodråttor, som bävrar ungefär).

Att det var vinter gjorde också att man kunde se lite längre in bland träden än annars. Alla träden är på typiskt sydstatsmanér täckta med spanish moss som hänger ner i stora sjok. Förr i tiden använde man mossan till allt från madrass-stoppning till isolering, men idag används den nästan enbart till att fylla voodoodockor.

Det jag tyckte var roligast och mest överraskande var att det bodde en massa folk mitt ute i träsket. Bara  tiotalet meter från där alligatorerna låg och solade sig, var det fullt av hus vars gräsmattor gick ända ner till vattnet. Inga stängsel fanns - det var tydligen mer regel än undantag att alligatorer och annat kröp upp på tomterna, men det var just inget att bry sig om, tyckte de boende. Det var visst ganska vanligt att hundar blev attackerade av alligatorerna, men det hade inte varit någon människa-alligator-olycka på 300 år. Detta trots att galningarna tydligen brukar BADA där på somrarna. Rakt ner i det bruna vattnet, där man inte ser ett dugg ... Herregud. Ville man inte bada i själva träsket, fanns det andra möjligheter:

Husen i träsket var av alla storlekar och sorter - men jag fastnade naturligtvis för de mer udda boningarna, och de som nästan mest bara var flottar som flöt på vattnet. Vilka underbara skräckromaner skulle inte kunna utspela sig i de här husen, till exempel?

Nej, det kanske är elakt att säga skräckroman, folk som bor där är säkert HELT normala (...), men nog satte fantasin igång ... Jag är nu gruvligt sugen på att läsa allehanda sydstatsskräck, eller för den delen bara vad som helst som utspelar sig här i krokarna. Det är ett fascinerande ställe. Tänker mig att jag om inte annat skulle kunna börja med klassikern Harry Crews; jag har faktiskt aldrig läst honom. Är grymt nyfiken. Det blir till att fara raka vägen från träsket till biblioteket, helt enkelt!

Fun fact: Honey Island Swamp är också känt för att det har ett eget träskmonster. Hen sägs vara en drygt 2 meter lång varelse på två ben med grått hår och gula ögon. Mest utmärkande drag är att hen luktar extremt illa. Under vår tur lyste dock monstret med sin frånvaro. 

Vampyrer, maskerader och parader - Calliope i New Orleans

Kan glatt meddela att eder Calliope inte blev varken vampyr- eller alligatorlunch under resan till Louisiana, utan nu tryggt och fint är hemma igen. Bra, va? 

Att fira Mardi Gras i New Orleans var sjukt skoj - det känns som om jag äntligen har kommit på tricket som gör fruktansvärda februari trevlig. Hemskt synd att man inte kommer kunna göra det varje år ... Men jag är väldigt glad & tacksam över att ha fått chansen att göra det i år!

Mardi Gras-firandet pågår flera veckor, ända fram till själva dagen Mardi Gras. Under de här veckorna händer det en massa saker, man pyntar en massa på husen och festar på alla tänkbara sätt. Framför allt har en mängd så kallade krewes (typ ett slags föreningar/ordnar) sina parader. Ju närmare Mardi Gras man kommer, desto mer intensivt firande och desto större parader. Vi kom till stan dagen innan Mardi Gras och hann se flera krewes: Orpheus, Rex, Proteus och Zeus. 

Paraderna vi såg var helt galet imponerande. Att det skulle vara stort och ambitiöst hade vi ju förstått, men omfattningen ... My, my. Helt otroligt! Jag gillade t ex det upplysta långa tåget som kom åkande rätt vad det var. 

Paradflottarna är gigantiska, och fantastiskt piffiga och fixade och avancerade på alla sätt. Som konstverk! Varje parad har ett tema, och inom paraden har sedan varje flotte sitt eget minitema. Paraderna är låååånga; flera av dem varade i två timmar eller mer.  

På flottarna åker utklädda medlemmar ur respektive krewe, och medan paraden rör sig, kastar de ut en massa saker till de som står och tittar på. Zulu-paraden här nedan var förr i tiden kända för att kasta ut kokosnötter, men det innebar ju viss fara för de som tittade på ... Nu för tiden delar Zulu istället ut konstgjorda kokosnötter, som de snällt och vänligt räcker över istället för att kasta. 

Det är sport bland de som står och tittar på att fånga så många och så åtråvärda saker av det som kastas ut från paradflottarna som möjligt. Vanligast är de klassiska Mardi Gras-halsbanden, som finns i massor av färger och som när paraderna är över hänger/ligger överallt. Vi hade när vi kom hem med oss varsin bärkasse, full av halsband och annat som vi fångat. Roligast = Rex-paraden som kastade ut halsband med skojiga djur på. Jag fick till exempel en ko. Mu. 

Inte bara flottarna/vagnarna är ambitiösa, även utklädnaderna på folk i paraderna är klart imponerande. Ovan ser vi drottningen i Zulu-paraden. 

På själva Mardi Gras-dagen är alla (och då menar jag verkligen ALLA) utklädda. Hela stan förvandlas till en enda gigantisk maskeradfest. Det var helt sjukt kul att bara gå runt och titta på folk; det fanns verkligen alla varianter på utklädnad ...

Vissa var ambitiösa och genomtänkta, andra mindre så ... Men alla festade och hade trevligt!

Maken och jag hade ju tyvärr inte förberett någon utklädnad (ska vi definitivt göra till ett annat år om vi kommer dit igen), men jag tog i alla fall på mig masken som jag hade köpt tidigare på dagen. En karnevalsmask blir ju inte glad om den inte får gå på karneval, tänkte jag. Som synes gjorde jag även mitt bästa för att testa det lokala utbudet av fåniga drinkar - det här är en handgranade. Jag drack även (vilket jag bittert ångrade dagen därpå) den speciella Mardi Gras-drinken Jester. Det var dumt. Väldigt dumt. Låt oss kalla det "en erfarenhet". 

Vi fick som sagt med oss en massa roliga saker från firandet och paraderna. Såna här mynt, till exempel. De är märkta med årtal, så de är skoj att spara! Jag fick även, på typiskt karnevalsvis, ett rött mynt nedstoppat i urringningen av en glad ung man i en av de mindre paraderna. Hepp. Om vi behåller alla 10 kg halsband återstår att se. Kan bli svårt/tungt att få med på flyget över Atlanten sen ...

När Mardi Gras var över, hade vi ett par dagar kvar i stan. Tyvärr visade vädret sig från sin sämsta sida, men vi fick i alla fall åkt på hjuångarkryssning på Mississippi, vilket innebar att jag kunde kryssa av något jag länge velat göra. 

De hade "spännande" mat. Jag åt dock mer normal crawfishpasta och sedan avslutade vi med kaffe och beignets på legendariska Café du Monde, som sig bör. Gotti. Har aldrig sett så mycket florsocker samlat på ett och samma ställe tidigare. 

När natten föll, gick vi med på en av de många guidade turerna som erbjöds. Vi valde - föga överraskande om ni känner mig - en vampyrtur från Haunted History Tours. Det finns även bl a spökturer, kyrkogårdsturer och voodooturer. 

Turen var två timmar lång och bjöd på en promenad mellan några av de platser i stan som har vampyranknytning, eller där det har skett mer eller mindre suspekta, megablodiga brott. Naturligtvis handlade en hel del om Anne Rices Interview With a Vampire (nostalgi! - det var första vampyrboken jag någonsin läste). Man fick se både hus/platser som pekades ut i boken och som användes i filmen. Ovan ser vi t ex St Louis Cathedral som är med i boken, och som i verkligheten har en rätt ruggig skugga som faller över den bakre väggen när det blir mörkt och Jesus-statyn lyses upp. Spoooooky ... Eller nåt. 

Vampyrturen var lite kul att gå, men vår guide hade lite egna idéer om hur man avgjorde om något var sant eller inte. Jag tänker ju att vampyrer är fiktion - alltså kan inte en fiktion vara mer sann än en annan - men hon var väldigt säker på att vissa saker var "sanna" och andra inte. Det kändes lite fånigt. Ett annat problem är att det ju inte direkt har varit så mycket annat vampyrrelaterat i stan innan Anne Rice, och underlaget var därmed lite tunt. En stor del av turen handlade inte alls om vampyrer, utan om vanliga brottslingar som begått ovanligt blodiga/brutala brott. 

Däremot är det väldigt kul att gå runt och kolla på egen hand hur stan nu gör mesta möjliga av vampyrtrenden; det finns  t ex en cheesy butik som heter "Boutique du Vampyre". I ett annat skyltfönster hittade vi kistan ovan, och en av voodoobutikerna annonserade så här: 

Hehe.

Slutsats: för en frankofil antikfantast som jag, hade New Orleans väldigt mycket att se. Vi hann inte med hälften av allt vi ville göra, eftersom Mardi Gras-firandet tog så mycket tid. Vi får helt enkelt försöka komma tillbaka en annan gång och kolla på själva stan! 

Stay tuned för bilder från vår tur i Louisianas största träsk - alligatorer och overload på spanish moss utlovas!