Den sjunkna staden

Den här dikten upptäckte jag via Helena på Instagram (fint att kunna hitta text där också, inte sant? inte bara bilder). Tycker väldigt mycket om den, både det tyska originalet och den engelska översättningen (vi tar den engelska här):

The sunken city,
sunken
for me
alone.

I swim
in these streets.
Others walk.

The old houses
have grand, new doors,
all of glass.

We swim,
the dead and I,
through the new doors
of our old houses.

Översättning: Eavan Boland

Ooh, ooh, ooh. Får så många bilder i huvudet av den, varje gång jag läser. Hilde Domin är det som har skrivit, nytt namn för mig som jag bestämt måste se till att kolla upp. Jag har läst ovanligt mycket poesi i sommar och hoppas att den vanan följer med in i hösten.

Hilde Domin 1909–2006

Nja till Mixing Part

Stilla dagar i Mixing Part av Erlend Loe är utläst och jag måste erkänna att jag är förvirrad. Var det här kul? Jag har ingen aning. Det enda jag vet är att jag nog inte riktigt förstod.

Jag brukar gilla Erlend Loe och har läst det mesta han har skrivit. Blev glad när jag såg Stilla dagar i Mixing Part på biblioteket, började läsa och.... och .... eh? Det var lite skoj i början. En norsk familj ska hyra hus i Tyskland och får kontakt med en underlig familj där nere. Språkförbistring uppstår. Google Translate översätter Garmisch Partenkirchen till Mixing Part Churches. Norska familjen har lite svårt att komma överens. Pappa blir besatt av tv-kocken Nigella och beskyller mamman för att ha tagit med familjen på semester i nazismens vagga. Så långt är det roligt, och boken har fått som bieffekt att jag nu ler varje gång någon nämner Garmisch. Men sedan då?

Stilla dagar i Mixing Part är skriven nästan som ett teatermanus, med mest bara dialog. Fyndigt eftersom pappan själv försöker skriva dramatik, men lite stelt att läsa i längden. Framför allt känns det som att det är svårt att veta vad Loe vill säga med berättelsen. Utan att avslöja slutet, kan jag väl säga att det lite grann känns som en axelryckning när alltsammans är över. Ett jaha. Vad var poängen? Det är fragmentariskt, både i stilen och innehållet, i lite väl hög grad. Samtidigt - vissa delar är absurdistiskt skojiga. Betyget blir därför ett nja. Stilla dagar i Mixing Part är ok och lättläst, men långt ifrån Loes bästa.

Andra som har läst: Fru E, Svd, Malin the writer, UNT och GP.

Erlend Loe twittrar - följ honom här.

Oerhört bra men inget för stranden

Strandhuvud: en åkomma som uppkommer hos nordbor som ej är vana vid varmt klimat. Dagar med höga temperaturer och klar himmel, kastar sig dessa stackars ljussökande människor raklånga på närmaste strand, där de ofta blir kvar i flera timmar. På grund av värmen och den stillasittande, närmast vegeterande tillvaron uppvisar dessa människor ofta s k strandhuvud när de kommer tillbaka hem om kvällen när solen gått ned. De är rödmosiga i ansiktet och svarar ehhh/öööhh på allt som sägs eftersom deras hjärna stängt ned. Tillståndet är irriterande men ofarligt.

Hade inte er kära Calliope lidit av denna åkomma, hade ni kunnat få en mycket uttömmande och säkerligen ganska intelligent redogörelse för Beatrice Colins The Luminous Life of Lilly Aphrodite. Nu vet jag inte vad det blir istället. Har försökt formulera något smart att säga om den utan framgång. Det är synd, för den är utan tvekan en mycket bra roman. Ska försöka skärpa mig. Vi kan börja med att konstatera att den är sjukt bra men att den inte är lämplig strandläsning. Man missar mycket om man som jag försöker läsa den när sanden flyger runt huvudet. Sparas till en regnig dag istället.

The Luminous Life of Lilly Aphrodite berättar historien om Lilly, flickan som föds av en kabaréartist i Berlin precis när 1900-talet skålas in. Hennes ankomst till världen är dramatisk; flickan andas först inte och blir dessutom strax föräldralös när hennes mor skjuts till döds i ett triangeldrama med våldsamt slut. Lilly hamnar på barnhem där hon inte bara förälskar sig i nunnan som förestår hemmet utan också finner Hanne - en äldre flicka som blir hennes vän och vägvisare.

Det är jättesvårt att beskriva handlingen i The Luminous Life of Lilly Aphrodite. Man skulle kunna säga att den är actionspäckad men det låter lite fel. Men om man istället säger att folk kan födas, leva och dö i samma stycke, kommer man kanske närmare. Här finns enskilda stycken som rymmer så mycket handling att de lätt skulle kunna broderas ut och bli en egen roman. Men istället berättar Colin om dessa händelser i förbifarten, låter dem bli ett slags snabbt passerande bakgrund till berättelsen om Lilly. I början är det lätt att bli åksjuk av tempot i historien, men det går över.

För The Luminous Life of Lilly Aphrodite är enormt spännande. Lilly är verkligen ett barn av 1900-talet. Placerad i Berlin befinner hon sig mitt i centrum för hela seklets historia och upplever allt som händer. Jag som har pinsamt dålig koll på 1900-talets europeiska historia lär mig massor. Inte för att det är en faktatyngd text (för det är det absolut inte), utan för att Colin väver in det som händer ute i den stora världen enormt skickligt i den lilla världen kring Lilly. Vi ser det genom hennes ögon, ser hur Berlin förändras, och det är fascinerande, ofta gripande och alltid personligt. Det är omöjligt att inte bli engagerad. Colin har också ett skarpt öga för miljöer och stämningar och här finns fantastiska beskrivningar som gör det lätt att föreställa sig hur det ser ut.

Pratar man 1900-tal och Berlin är det naturligtvis oundvikligt att komma in på de båda världskrigen och de är sannerligen inget favvo-ämne för mig. Tvärtom brukar jag undvika de flesta krigsskildringarna (jag skyller det på överdosering under uppväxten; pappa är andra världskriget-fanatiker). Men Lillys berättelse slukar jag. Här blir kriget aldrig tråkigt att läsa om. Främst beror det på att vi ser allt ur hennes ögon, men också på att det inte är alls så endimensionellt som det ofta tenderar att bli i andra böcker. Kriget har inte heller huvudrollen; den tillhör oundvikligen Lilly.

Som sagt är det omöjligt att återberätta allt som händer Lilly; hon gör allt från att sälja blommor till att leva som filmstjärna i det tidiga Hollywood. Jag ska inte heller säga mer om den, för jag tror att det är bra att inte veta för mycket när man läser den. Det är bättre att bara börja läsa och ryckas med i den otroligt häftiga resa som The Luminous Life of Lilly Aphrodite är. Rekommenderas varmt!

Tyska teorier

"En kommissarie som mest går omkring och funderar. En polis som tycks se ut som Pamela Anderson men som folk ändå tycker är ful. Ett par förvirrade fysiker som borde släppa teorierna för en stund och faktiskt ägna sig åt livet istället. En cyklist som förlorar huvudet alldeles i onödan. Alla de här blandas med varandra på tyskt manér. En massa fåglar flyger runt. Upplösningen kommer, men känns överraskande platt. Ungefär så var det, tror jag."

Se där min alldeles egenhändigt hopknåpade parafras på baksidestexten till Juli Zehs Fritt fall. Kunde inte låta bli. Jag har läst Fritt fall av och till under en veckas tid, samtidigt som jag jobbat extremt mycket. Kanske inte det smartaste bokvalet i det läget, men när jag upptäckte det hade jag redan börjat och kunde lika gärna fortsätta. Men för er som inte har börjat ännu - spara den till semestern. Den är perfekt om man vill ha en klyftig, originell deckare när man är ledig.

Det som gör Zeh annorlunda än andra i samma genre är dels språket och berättelsens struktur, dels att det pratas en del fysik (spring inte skrikande iväg nu; det är faktiskt ganska intressant för det mesta). Själva plotten är dock förhållandevis enkel: fysikprofessorn Sebastian ska köra sin son till ett scoutläger och stannar på en rastplats. När han kommer tillbaka till bilen efter ett kort stopp är både bil och barn borta. Strax därpå mottar han ett telefonsamtal som förklarar att han måste undanröja en man vid namn Dabbeling om han vill återse sin son. Dabbeling är inte okänd för Sebastian; han är vän till Sebastians fru och möjligen även inblandad i en skandal vid sjukhuset i staden.

Zeh kräver en hel del av sina läsare. Framför allt tar det en stund att komma in i språket och sättet att berätta. Det gäller att läsa uppmärksamt, att verkligen inte missa någon information. Zeh skriver skenbart enkelt, med korta nästan staccato-artade meningar. Samtidigt är de ofta poetiska och fyllda med oväntade bilder som man får fundera på för att verkligen förstå vad som avses. Skarp iakttagelseförmåga blandas med humor av den mer drastiska sorten. På något sätt känns det hela väldigt typiskt tyskt; jag tror att det främst är tonen i språket som får mig att associera ditåt. Jag är tyvärr inte tillräckligt bra på tyska för att läsa Zeh i original, annars hade det varit roligt att jämföra och se hur översättningen påverkat.

Fritt fall är som sagt en smart deckare, en mordhistoria som inte främst letar efter en heltäckande förklaring till hur allt låg till utan snarare en lek med genren och olika teorier. Det märks framför allt på personteckningen - knappast någon av gestalterna i boken känns trovärdig som en riktig person. Snarare representerar de olika idéer, ståndpunkter eller typer. Det är klyftigt men det är inte direkt mänskligt, om ni förstår hur jag menar.

Någonstans här kommer också min invändning mot Fritt fall. Jag gillar den och köper konceptet - ända fram till slutet. Upplösningen är förvånansvärt simpel och känns platt. Men framför allt är den så osannolik att den får berättelsen att helt lämna verkligheten och gå upp i idéernas/teorins värld. Ingen riktig människa skulle uppföra sig så som de här personerna gör. Jag tycker inte heller att upplösningen funkar fullt ut ens om man bara ser till den teoretiska sidan av berättelsen.

Med det sagt - Fritt fall är ändå trevlig läsning. Vill man ha en deckare kan man mycket hellre välja Zeh än någon av hennes mer standardmässiga kollegor i genren.

*******************

Tack till Weyler förlag som skickade läsex!

Läs andras åsikter om Fritt fall här och här.