Bokbranschen i fnissframkallande bilder

För några år sedan fnissade jag mig igenom 80 romaner för dig som har bråttom, och på senare tid har jag alltid hållit utkik efter Henrik Langes bilder i Svensk Bokhandel, där han i lite småelaka men ofta väldigt träffande bilder porträtterat den svenska bokbranschen. Igenkänningsfaktorn har stundtals varit hög.

Nu har bilderna som publicerats i Svensk Bokhandel genom åren kommit i en samlingsbok: Den sämsta får du gratis. För den som i likhet med mig jobbat med böcker de senaste åren, är det lite nostalgi - här finns allt från boken Qin (vann Augustpriset 2006 men var hopplös att sälja) till bisarra kampanjer och pinsamma författarutspel som man nästan hunnit glömma (ok då, förtränga). Nu kan man skratta åt dem igen när man påminns.

Precis som i sina tidigare böcker är Lange träffande och rolig, men jämför man Den sämsta får du gratis med de tidigare 80 romaner ... och 96 romaner..., så når den inte riktigt upp till samma nivå. Det beror dels på att romanböckerna känns mer genomarbetade och innehållsrika, dels på att en del av skämten i Den sämsta ... har hunnit bli lite daterade. Något man tokskrattade åt när det pågick, känns kanske riktigt lika roligt nu, några år senare. Jag tror också att Den sämsta ... nog främst är en angelägenhet för de som arbetar i eller på något sätt har anknytning till bokbranschen. Det hindrar dock inte att här finns gott om små guldkorn. Jag gillar till exempel den här killen:

Tack till Kartago för rec ex!

Tintin möter Lovecraft

Vad händer när Tintin träffar Lovecraft?

Konstnären Murray Groat har gjort en serie fiktiva omslag, som får mig att önska att han snarast tog itu med att teckna innehållet också. Jag menar, vem skulle inte vilja läsa Tintin in Innsmouth?

Underbara omslag, verkligen underbara! Jag ser de mest fantastiska historier framför mig. Såhär mitt i snöstormen passar också Tintin at the Mountains of Madness extra bra:

Än så länge har Murray Groath mig veterligen bara gjort fyra Tintin/Lovecraft-möten, men jag hoppas verkligen att fler kommer. Superkul idé!

Fröken Märkvärdig på vita duken

Min absoluta favoritserie ska bli film! Förvisso inte förrän till hösten och förvisso inte längre än en halvtimmesfilm, men ändå! Här ska bokas biljett i god tid, vill jag lova.

Johanna Rubin Dranger har gjort flera tjocka, underbara serieböcker och kan som få andra fånga känslor på bild. Hennes illustrationer är skenbart enkla, supersnygga och geniala i sina beskrivning av hur det faktiskt känns. Om jag så skrev en hel roman skulle jag inte lika träffande kunna beskriva känslan av hur den stackars sambon snällt gör sitt bästa för att trösta sitt nervvrak till flickvän när karriären har gått snett:

Den här gången är det just Fröken Märkvärdig & karriären som blir film, men jag hoppas att även Fröken Livrädd & kärleken kan få samma chans längre fram. Har du inte läst böckerna? Gör det! Nu!

Kika på fler bilder och läs mer om filmen här och här.

Överdos av katt

Katter som gör fåniga saker är vanligtvis ett idiotsäkert kort för att få Calliope på gott humör. Allt från My cat hates you till Get fuzzy fungerar. Därför har jag väntat med spänning på att få se Simon Tofields Simon's Cat i bokform - jag har ju kollat You tube-klippen så många gånger att det börjar bli pinsamt och en bok vore därför fint.

Häromdagen fick vi in den på jobbet och jag konstaterade glatt att den var mycket tjockare än förväntat. 498 gram läste jag på artikelkortet i datorn; det är ju nästan ett halvkilo kattglädje. Hurra, tänkte jag och började läsa redan på lunchen. Hrmpf, tänkte jag en stund senare när jag kommit halvvägs i den utan att ha mer än småfnissat ett par gånger. Det här var ju inte alls lika kul som jag hade hoppats på. Bilderna är svartvita i samma stil som filmklippen och ofta är det bara en stor bild per sida. Ingen text finns, utan kissen utför snarast ett slags pantomim (och här vill jag bara säga att en mimande katt låter mycket roligare än det faktiskt är...). På de sidor där det finns små episoder, blir det ibland svårt att hänga med på vad som är poängen och vad som händer. Vissa är definitivt kul - här finns situationer som de flesta kattägare torde kunna känna igen sig i. Bisarra, frustrerande, förvånande eller bara konstiga; har man katt har man sett det mesta och kan skadeglatt le åt Simon när man ser att han har det likadant med sin kisse. Men efter ett tag tröttnar man lite. Bilderna börjar kännas torftiga i sin ordlöshet och flera gånger upprepas samma scenario med få variationer.

Kanske passar Simons katt inte riktigt i bokform, åtminstone inte i en såpass tjock bok. Hade man gallrat hårdare hade reslutatet nog blivit bättre. Nu känner jag mig mest överdoserad på hela konceptet och det kan knappast vara meningen. Observera i sammanhanget att det krävs en rätt rejäl insats för att få mig trött på katter... En mindre fanatisk kattfantast hade nog tröttnat långt tidigare. Simons katt får bara en ensam tonfiskburk i betyg och det är i Kattland tyvärr ett mycket lågt betyg. Synd!

Onda små djur och varför vi älskar dem

Alla kattägare säger att just deras katt är speciell. Så udda. Så originell. Så rolig. Jag brukar säga att min katt är ond och då tittar de lite konstigt på mig och skrattar förläget. Neeej, det menar du inte, säger de. Jo, det menar jag. Sedan brukar det sluta med att de träffar honom och då förstår de. Han var ju verkligen ... speciell, säger de då.

Förmodligen är det därför jag gillar Darby Conleys serie Get Fuzzy så mycket. Den får mig att känna mig mindre ensam om att dela mitt liv med en ond kisse.

Katten i Get Fuzzy heter Bucky och bor tillsammans med hunden Satchel och deras gemensamme husse Rob. Bucky är siames (eller kung av Siam som han själv kallar det), har bara en lång tand och går på två ben. Konstant elak, ego och sjuuukt rolig.

Så nu väntar jag ivrigt på mitt paket från Amazon, innehållande det helt nya albumet Take Our Cat, Please. Jag känner att jag verkligen kan relatera till titeln. Den säger exakt vad jag tänkte inatt när det onda djuret kom och skrek mig i huvudet för femte gången. Folk pratar om att det är jobbigt att ha kolikbebisar, men då har de inte testat att ha en katt som trots att han är sju år nu fortfarande inte har lärt sig sova en hel natt i sträck utan att väcka sina stackars föräldrar. Påminn mig igen om varför vi gillar honom...?

Upptäckte också att det finns en hel webshop med skojig merchandise. Jag vill ha en t-shirt, en tygpåse, en anteckningsbok, en mugg och möjligen också en luvtröja. Helst med Buckys Monkey-motiv. Det är från när Bucky får för sig att han ska äta en apa och rymmer från bärselen Rob brukar bära honom i när de är ute och... tja, det är nog roligare när man läser det. Här är ytterligare ett ställe du kan läsa denna briljanta serie. Enjoy!