Sjuk Bridezilla räddad av Eld

Troligtvis finns det inget jag kan säga om Eld som ni andra, snabbläsande varelser inte redan har sagt. Det här med att gifta sig drar ner på lästakten kan jag säga, så jag hamnade helt på efterkälken med Eld. Däremot var jag evigt tacksam att jag hade den kvar, för veckan innan bröllopet drabbades jag av influensa och ögoninfektion och var tvungen att ligga platt i sängen trots att jag egentligen var superstressad och helst bara ville springa upp och fixa allt som behövde göras - snacka om att Eld i det läget var gudasänd. Jag laddade ner ljudboken (fick ju inte läsa p g a ögoninfektionen..., men mycket bra inläsning av Julia Dufvenius), och sedan kunde jag skingra tankarna och fördriva tiden i Engelsfors. Det var exakt det som behövdes = något som inte var svårt och invecklat utan bara extremt spännande och bra. Så tack underbara Sara och Mats för att ni gjorde de där trista dagarna så oändligt mycket bättre! Är säker på att jag har er att tacka för mitt snara tillfrisknande..! Nu ansluter jag mig till den enorma blobben av människor som ivrigt och med något lätt desperat i blicken väntar på Nyckeln.

Hipp, hippare, Tabula Rasa Hotels

Vi kan börja med att slå fast att jag verkligen inte alls tillhör målgruppen för Jonas Joelsons debutroman Tabula Rasa Hotels. Även om jag förvisso skriver en del copy i jobbet, är reklamvärlden med flotta byråer och avancerade kampanjer mig fullständigt fjärran. Jag har lite svårt att relatera till människorna Joelson beskriver i boken och kan inte hela tiden låta bli att undra Är de på allvar? Gör folk så här? Pratar de på det här viset? Boken får mig att känna mig gammal, ohipp och väldigt ordentlig. Ändå kan jag inte undgå att bli lite fascinerad.

Tabula Rasa Hotels utspelar sig på två tidsplan, ett före och ett efter. I före-kapitlen är David Skoglund killen som klarar allt; omåttligt framgångsrik och populär glider han genom livet. I efter-kapitlen är han en rädd och nojjig spillra av sitt forna jag och klarar knappt av vardagen. Nu och då slingrar sig om varandra och fram växer bilden av en människa som blir alltmer fartblind, destruktiv och farlig, både för sig själv och omgivningen.

Jag lyssnade på Tabula Rasa Hotels som ljudbok, uppläst av Gustaf Skarsgård. Han gör en ruggigt bra uppläsning och passar perfekt i rollen som David. Tydligen är han vän med författaren - oavsett vilket, kunde de knappast ha hittat någon bättre till att läsa, även om de letat. Kul!

Är boken bra då? Tja, jag är som sagt helt fel målgrupp. Jag förstår inte riktigt den här typen av människor, och har som sagt svårt att ta dem på allvar. På vissa ställen får bokens formuleringar/stil mig att rysa - men jag har ändå en känsla av att det är ungefär så det låter när det hippa folket pratar, så det tror jag inte att man kan lasta Jonas Joelson för. Han har också ett starkt driv i berättelsen som gör att man lätt läser vidare, vidare, vidare.

Däremot är jag mer tveksam till det lite halvfilosofiska anslaget; att söka djup i en person som David Skoglund tror jag tyvärr är dömt att misslyckas. Dialoger och tankegångar som ska vara reflekterande och djupa tenderar att bli mest plattityder och meningslöst allmängods. Här finns ingen livsvisdom, även om det är det en del av boken söker. Och WHY OH WHY måste David prata med sitt Ganesha-halsband?? Sjukt irriterande.

Så - Tabula Rasa Hotels ligger långt utanför min comfort zone när det kommer till läsning. Men skam den som inte beger sig dit ut ibland.

Tack till A Nice Noise för lyssnarex!
Andra som också har läst: SvD, Breakfast Book Club, Zachan, Smp, Böckerx3, Boktokig.

De vill bara ha din hjärna

Intill Lilla stjärna gapar ett tomt hål i hyllan. Där skulle jag hemskt gärna ha ställt in mitt ex av John Ajvide Lindqvists nya bok Tjärven, om den hade funnits som vanlig bok. Det känns lite trist att den inte gör det – säga vad man vill om e- och mp3böcker, men de lever något slags underligt liv där de både finns och inte finns. Tjärven finns som ljudbok i min telefon, men jag är gammaldags nog att tycka att det känns lite diffust. Jag vill ha den i bokhyllan.

Men om man bortser från att Tjärven skapar problem för mitt boksamlande jag, så är den inte dum alls. Det är en relativt kort, mycket klassisk skräckberättelse med starkt driv och många läskiga avsnitt. Har man låg splattertoleranströskel bör man hålla sig undan; John Ajvide Lindqvist spar inte på effekterna. Kranier krossas, hud slits av och ben bryts. Zombierna som krälar upp ur havet kring Tjärven är old school och har bara ett mål: de vill ha färska hjärnor att mumsa på.

John Ajvide Lindqvist har med andra ord lyckats bra med det han ville; Tjärven är rak, okomplicerad skräck utan några som helst krusiduller. Monstren är monster och de vill dig illa, punkt slut. Personligen tycker jag att det kan bli lite tröttsamt med alla splattereffekter, och jag hade gärna sett lite mer djup, lite mer bakomliggande psykologi – men det var ju inte meningen här så då kan man knappast klaga. Jag tänker mig att sättet som berättelsen är skriven på nog kan göra att den passar för lite yngre läsare, kanske tonåringar som vill ha något spännande men som inte vill ha en massa tjafs runt omkring. Den är lite som en klassisk skräckfilm.

SVT:s Babel har gjort en kortintervju med John Ajvide Lindqvist där han berättar mer om hur han tänkte när han skrev Tjärven:

Och innan jag glömmer det - stort plus i kanten för uppläsningen! John Ajvide Lindqvists läser med en röst som närmast är hypnotisk. Fantastiskt bra!

För övrigt vill jag bara tillägga att Modern Talking från och med nu kommer att ge mig väldigt annorlunda associationer.

Andra som också läst/lyssnat: Fiktiviteter, Bokhora, Eli läser och skriver, Spektakulärt.

Tack till Rigmondo för lyssnarex!

Ny bok från John Ajvide Lindqvist i maj

"En rejält splattrig zombiehistoria" - så beskriver John Ajvide Lindqvist nya boken Tjärven. Den släpps i maj, men enbart som ljudbok i MP3-format och som e-bok.

Tjärven sägs ha tagit Ajvide Lindqvist 35 dagar att skriva. Den handlar om en kamp för överlevnad på skärgårdsön Tjärven, en liten skärgårdsö som belägras av zombier. En efter en klättrar de upp ur havet.

"Det är den mest omedelbart spännande berättelse jag skrivit och definitivt den blodigaste" säger John Ajvide Lindqvist.

Mm, det funkar på mig. Jag blir nyfiken och kommer säkert att ladda ner den som ljudbok. Något att ha på telefonen, kanske?

Se Ajvide Lindqvist berätta om Tjärven i en hemgjord liten film:

Många upprepningar i Paganinikontraktet

Så blev den utläst/färdiglyssnad till sist, Lars Keplers Paganinikontraktet. Men oj, vilken tid det tog! Mina ljudböcker tenderar att bli evighetsprojekt - jag har upptäckt att jag har väldigt få tillfällen i min vardag när lyssnandet får plats.

Kanske var det ständigt avbrutna lyssnandet en bidragande orsak till att jag störde mig på de många onödigt omständliga beskrivningarna & upprepningarna i Paganinikontraktet. När man bara har fem minuter på sig, vill man inte höra folk säga samma saker om och om igen. Man vill inte att bokens alla figurer ständigt ska nämnas med både för- och efternamn och när författarna för femtionde gången envisas med att beskriva samma fotografi väldigt ingående - ja, då blir man nästan aggressiv.

Just upprepningarna är det bestående intrycket av Paganinikontraktet. Allt sägs minst tre gånger. Det är ett ruskigt oskick och det får mig att misstänka att makarna Kepler har fått betalt per ord. Varför annars skriva på det viset? Det höjer ju knappast spänningen.

Och så var det våldet. Eftersom Hypnotisören stundtals var rätt brutal, hade jag förväntat mig grafiskt beskrivna kroppsskador, och jag brukar vanligtvis inte ha ont av sådant. Men så kommer det en scen i Paganinikontraktet där en man tvingas välja mellan sin syster och sin fru; vem ska inkräktaren välja att tortera? Jag får nog. Just precis där får jag nog. Det är inte underhållande, det är inte spännande - det är bara onödigt och frånstötande. Spekulativt, rentav.

Så njä, Paganinikontraktet hamnar inte bland favoriterna. Den är alldeles för lång/seg/sökt. Jag hinner tröttna på den osannolika intrigen långt innan boken är slut. Det hade jag nog tyckt även om jag hade läst istället för att lyssna, så ingen skugga över ljudboksgenren...

Andra om samma: Bokhora, SVD, DN.

Sövande högläsning

Är det oartigt att använda ljudböcker som sömnmedel? Jag funderade på det i natt, när jag någonstans i mörkret mellan klockan två och fyra låg och lyssnade på Lars Keplers Paganinikontraktet. Jag hade vridit och vänt mig i sängen flera timmar utan att kunna somna och tog till slut fram ljudboken som en sista räddning. Hittills har ljudbokslyssnandet nämligen visat sig vara oslagbart - varenda gång jag lyssnar till någon som läser högt somnar jag som ett vyssjat barn. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet det är eller hur bra boken är; inom tio minuter snoozar jag.

Och det är någonstans där jag börjar tycka synd om upphovsmännen. Både författarna som mödosamt har valt sina allra bästa ord för att fänglsa mig och uppläsarna som anstränger sig för att ge varje mening rätt betoning. Allt detta slit - och så använder jag det för att somna. Mycket otacksamt. Jag ber om ursäkt. Men oj så skönt man somnar med någons röst i öronen! Blir jag rik någon gång ska jag anställa en högläsare med vacker stämma som försiktigt kan slå sig ner på min sängkant varje kväll och läsa tills jag är tryggt nedsövd i natten.

Maraton med Håkan Nesser

Den höll hela vägen över Atlanten, och hela vägen tvärs över USA - men nu äntligen är Håkan Nessers ljudbok De ensamma slutlyssnad och jag drar en lättnadens suck. För jag har kämpat här, vill jag framhålla. Lyssnat, lyssnat och lyssnat. Håkan är en hjälte som har pallat att läsa in alltsammans. Jag antar att De ensamma egentligen inte är längre än någon av Nessers andra böcker, men jag är en ovan ljudbokslyssnare och tyckte att det tog en evinnerlig tid att komma någonvart i berättelsen. Jag blev otålig och längtade efter att speeda på med mina vanliga 50-70 sidor i timmen för att få reda på vad som skulle hända.Upplägget i De ensamma bidrog dessutom till att förstärka intrycket av långsamt, eftertänksamt berättande. Gunnar Barbarotti och hans kollegor larmas när en man hittas död i skogen. Det ser ut som en olycka - mannen tycks ha trillat nerför ett högt stup - men så visar det sig att hans sambo hittades död på exakt samma plats, på exakt samma sätt för trettiofem år sedan. En slump? Barbarotti får gräva sig långt tillbaka i tiden för att hitta svaret på vad det egentligen är som har hänt.

De ensamma utspelar sig lika mycket i det förflutna som i nutiden. Vi får i tillbakablickar följa den avlidne mannen och hans sambo och deras gemensamma vänner när de som unga studenter pluggar, festar och tar sina första stapplande steg mot vuxenvärlden i 70-talets Uppsala. Berättelsen är starkt förankrad både i tiden och på platsen och det märks att Nesser känner sitt Uppsala in i minsta detalj. Jag är för ung för att ha varit med så värst mycket under 70-talet, men jag inbillar mig att det var just så det var, som Nesser beskriver det. Historien om ungdomarnas studenttid är skriven med ömhet, med ett slags kärleksfull nostalgi. Jag gillar både det och de olika gestalterna skarpt.
Problemet kommer när alltsammans ska klämmas in i deckarformen - och dessutom paras ihop med Barbarotti. De ensamma framstår i mångt och mycket som två olika berättelser som båda hade mått bättre om de hade fått utvecklas på egen hand. Hade Nesser låtit berättelsen om Uppsalaungdomarnas 70-tal bli en egen, fristående roman, hade den förmodligen blivit bättre. Nu känns det lite ansträngt och stackars Barbarotti får harva samma gamla slutsatser om och om igen innan fallet löser sig. Det blir väldigt många upprepningar och konstateranden av typen "Nej du Gunnar, vi har ju inte så mycket här. Väldigt lite. Ska vi titta på det vi har igen? Ja, det gör vi." Hepp. Det hela ger en väldigt stark känsla av att man försökt skapa en kriminalhistoria där ingen finns och när upplösningen väl kommer, köper jag den inte riktigt. Den är inte 100% trovärdig, känns inte sannolik om man ser till hur gestalterna har uppfört sig dittills.

Så mjä. De ensamma kvalar inte in som en av Nessers bästa. Jag gillar de tidigare delarna i Barbarotti-serien, men De ensamma når inte upp till samma klass. Nesser ska dock ha ett stort plus för sin ljudboksinläsning - han är behaglig att lyssna på och hans röst passar till berättelsen. Det är långt ifrån alla författare förunnat att fixa det så proffsigt.