Mördaren ljuger inte ensam

En viss ytlighet – hur skulle man INTE kunna falla för de vådligt snygga omslagen på nyutgåvorna? – samt ett mångårigt vurmande bland bokbloggarna (jag tittar på er, Helena och Helena!), fick mig att till sist göra slag i saken och läsa min första bok av Maria Lang. Det känns skönt att äntligen ha kommit till skott, för är det inte snarast allmänbildning att ha läst henne ..? Jag skulle nog nästan vilja säga det.

Jag började för enkelhetens skull med debutboken, Mördaren ljuger inte ensam, och hann inte mer än öppna den förrän där kom en otroligt stark känsla av sommar, semester och ljuvlig slöläsning i hängmattan över mig. Det här är boken man borde ha med sig på en stugsemester, tänker jag. Det hade varit perfekt att läsa om hur den unga Puck hamnar mitt i en mordgåta när hon besöker sina vänners sommarstuga, samtidigt som man själv skulle sitta just i en sånt där typiskt svenskt litet sommartorp någonstans vid en sjö.

Miljön plus huvudpersonerna Puck och Eje är helt klart vad jag tycker bäst om med Mördaren ljuger inte ensam. Det känns fint att veta att man kan träffa dem i fler böcker. Och mordgåtan? Tja, den däremot är kanske lite gammaldags och inte så överraskande. Här får man ha i åtanke att det var en helt annan sak när boken skrevs. Det jag nästan istället blir mer nyfiken på är Maria Lang/Dagmar Lange själv, som verkar ha varit en verkligt udda fågel och en synnerligen egensinnig, viljestark person. Kanske fortsätter jag med Lena Lundgren & Lisbeth Wikners nya biografi om henne? Det känns som att den kan vara väl så spännande. Trevligt att äntligen ha fått stifta bekantskap med denna deckarikon, hur som helst!

Missa inte heller Fiktiviteters Maria Lang-tema nästa helg! 

Clues that you're reading a Jane Austen novel

Tihi.

På besök hos Hemingways katter i Key West

Jag fortsätter blogga ifatt de litterära delarna av sommarens Florida-resa, och eftersom det är Caturday: besök på The Ernest Hemingway Home & Museum i Key West. Här bodde Hemingway från 1931, och här finns idag släktingarna till hans 6-tåiga katt Snowball. 40–50 katter bor på museet, varav ungefär hälften är 6-tåiga som Snowball. Jag skulle ljuga om jag sade att kom dit för Hemingways skull - han var mer bara en bonus ... 

Det flotta huset omges av en synnerligen prunkande trädgård med palmer, bananträd och allehanda andra exotiska växter. Katterna går fritt på området och man träffar på dem precis överallt. 

Inne i huset kan man fortfarande se en hel del av Hemingways möbler. Eftersom de är, tja, museimöbler, är de avspärrade så att ingen råkar sätta sig på dem. Vissa har dock frikort och sitter eller ligger precis där det passar dem. Här ser vi till exempel hur Hemingways säng används på ett ståndsmässigt sätt. 

Ute i trädgården står det små katthus lite varstans. Har man tur och kikar in, är någon hemma. 

Kattspetsgardiner! Kanske inte vad man förväntar sig att hitta hemma hos machomannen. Om motsvarande fanns där på Hemingways tid också, är oklart. Men fiiiina var de. Skapade starkt habegär hos denna besökare. 

I det lite mindre gårdshuset hade Hemingway sin skrivarstuga. Den gav kraftiga Jan Guillou-vibbar, tyckte jag, med jakttroféer på väggarna, skrivmaskin och reseminnen. 

Katterna håller också ordning på besökarna. Här har vi en kisse som arbetar på glasmontern på andra våningen och ser till att Hemingways alla prylar är i säkert förvar. Om man petar, blir man kärleksfullt biten i fingret. (Och sen följer en lång gosestund, men det är ju en helt annan historia. Vi håller oss till den där kissen är en tuff vaktkisse.)

Katternas burhus ute i trädgården är naturligtvis modellerat på huvudbyggnaden. Mycket tjusigt. 

I bokhandeln kan man naturligtvis köpa en massa Hemingwayböcker och -prylar och en ruggig massa kattsaker. Katterna som arbetar i butiken tar sin uppgift på stort allvar och ser till att sprida ut sig bland hyllorna. Vissa av dem ser man knappt förrän man stoppar in handen för att plocka åt sig något. 

Och när man tröttnat på museibesökare och litteratur? Tja, då somnar man helt enkelt på ett sött sätt i kattlådan.

På bio med Gatsby och Joss Whedon

Helgnöje: se The Great Gatsby på bio. Helt ok film, åtminstone efter att de inledande 45 minuternas berg- och dalbaneklipp (tänk Moulin Rouge-stil) hade lugnat ner sig så att jag inte längre behövde vara åksjuk. Efter det blev den riktigt bra. Ingen 5 av 5 möjliga i betyg-film, men en 3,5:a, kanske. Största behållningen? Miljöerna och kläderna. Jag menar, what's not to like med en tid där en frisyr som liknar min är det hetaste heta och där allt från klänningar och smycken och möbler och bilar är toksnygga?

Bion gjorde också reklam för Joss Whedons senaste skapelse, en filmatisering av Shakespeares Much Ado About Nothing. Den verkade så skum att vi utan tvekan måste gå och se den när den kommer (USA-premiär i början av juni, svenskt datum är nog inte satt ännu). Här är en trailer att klura över tills dess:

Om Strindberg kunnat googla ...

Via Twitter hittar jag detta briljanta och sjukt roliga: hur hade Strindbergs sökhistorik sett ut om den store författaren hade kunnat googla? Siri vin Essen-bilder, recept på köttbullar och guld, hur bota hallucinationer ...?
Klicka in till Telegrafen och fröjdas ni också!

Road trip i Kalifornien del 2: Bland poeter och sälar i Big Sur

Big Sur - så vackert att man får ont i magen. Området ligger strax söder om San Francisco och det är härifrån alla de där flotta bilderna som man ser när folk ska göra reklam för att köra bil genom Kalifornien är tagna. Big Sur är Kaliforniens kust med extra allt - extra höga berg som kastar sig extra brant ner i det extra blå havet som skummar extra fint och vitt just här.

Områdets fantastiska natur har genom åren lockat många författare och konstnärer, bland andra Hunter S Thompson och Henry Miller höll till här. Och mest känd, förstås, Jack Kerouac. Efter att ha bott en tid i poeten och sedermera bokhandlaren Lawrence Ferlinghettis ensligt belägna stuga i Big Sur, skrev Kerouac en halvt om halvt självbiografisk roman om en författare som flyr ut i skogen för att skriva, hantera sina alkoholproblem och undkomma fansen.

Ferlinghettis stuga låg i Bixby Canyon, nära berömda Bixby Bridge, som är obligatorisk att stanna och fotografera sig intill när man åker förbi. Mitt leende döljer en grav rädsla för att sugas ner av vindarna och trilla ut över kanten; här finns inte ett räcke så långt ögat når och det stupar brant ner strax intill vägen.

Jag grämer mig fortfarande lite över att jag inte var förutseende nog att ta med Kerouacs bok som reselektyr (värsta rookiemisstaget, ju) men tröstar mig med att det knappt blev någon tid över till att läsa på resan ändå. Det fanns alldeles för mycket att se och göra. Big Sur är utan tvekan det allra vackraste området på Highway 1 mellan San Francisco och Los Angeles, så har man inte möjlighet att fara hela vägen, är det Big Sur man ska välja. Jag är fantastiskt tacksam över att ha fått fara dit; det har varit en dröm för mig länge.

Jag såg nyss också att det tydligen finns en film som kom för ett par år sedan som handlar om Kerouacs tid i Big Sur. Den heter One Fast Move or I'm Gone. Dessutom finns det en ny filmatisering av Keroaucs roman, gjord av Michael Polish, som är ny nu för i år. Båda verkar helt klart spännande - hoppas jag kan hitta dem någonstans och se!

I väntan på filmerna kan vi kika på de utomordentligt söta elefantsälarna som vi stötte på vid Piedras Blancas, en strand i södra delen av Big Sur-området. Det är tydligen ett känt ställe, men vi visste inte om det på förhand, så vi blev glatt överraskade när vi plötsligt förstod att det vi trodde var en massa stenar, i själva verket var sälar som låg och solade på stranden. Har aldrig sett så många på ett och samma ställe! Cuteness overload!

Road trip genom Kalifornien del 1: Litterära sardiner på Cannery Row

Ta-daa! Locket till en burk inlagd fisk.
(här föreställer jag mig att en smärre tystnad lägrar sig över nejden)
Men - ta-daa igen - det är ju inte vilket sardinburkslock som helst. Det är inköpt för hela 3 dollar på legendariska Cannery Row i Monterey i Kalifornien - och nu börjar ni säkert förstå den helt och hållet logiska förklaringen till att locket är med här. Det här är nämligen litterära fiskar av finaste sort. 

Cannery Row i Monterey löper parallellt med havet och hette från början Ocean View Avenue, men döptes om efter att John Steinbeck hade skildrat den i sin roman Cannery Row 1945. Romanen handlar om en samling människor som lever på och kring de sardininläggningsställen som kantade gatan under depressionen. Romanen har blivit både film och pjäs, och boken säljs numera flitigt i de många turistbutikerna som tagit över sardinställenas plats. 

På det hela taget gör stan vad den kan för att odla Steinbeck-kulten i det här området; förutom att man ser böckerna överallt, kan man promenera över Steinbeck Plaza, gå en självguidad Steinbeck-tur , titta på läskiga dockor på Steinbeck Wax Museum eller som jag - nöja sig med att posera intill författaren själv.

Om man har bil, kan man också åka en liten tur österut till Salinas, där man kan besöka National Steinbeck Center. Vi valde dock att istället gå längst bort på Cannery Row, till det stora akvariet Monterey Bay Aquarium. Helt klart värt ett besök - de har utöver fiskar, hajar och annat skoj havsuttrar, pingviner och bäst av allt: en hel avdelning full av olika sorters sjöhästar! Be still, my beating heart.

Och så finns där sjödrakar. SJÖDRAKAR! Flera olika sorter. Jag har sett såna förut, men kan ändå glo på dem hur länge som helst. Väntar fortfarande ivrigt på att någon ska skriva en bok om dem. Gärna en bilderbok då, naturligtvis. Jag lovar att köpa minst tre exemplar. 

Anna Karenina med gissa vem

Kan inte låta bli att känna att det vore väldigt trevligt om någon kunde tänka liiiite utanför boxen när det kommer till casting av bok-klassiker som ska filmatiseras, d v s välja någon annan än Keira Knightley till den kvinnliga huvudrollen ... Kvinnan torde ju snart inneha rekord i deltagande i filmatiserade klassiker.
Oh well, jag kommer säkert se den ändå, om inte annat bara för kläderna och miljöernas skull. Ser mycket flott ut alltsammans.

The Louis Wain Kitten Book

På önskelistan: The Louis Wain Kitten Book. Den här utgåvan är från början av 1900-talet (1903, tror jag), och är inte större än typ 7x7 cm. Cuteness overload. Tyvärr är den rätt dyr vad jag förstår det ... 275 pund såg jag någonstans ... Men fin!

Klassikerfynd på e-bok

Sitter här och är lite sådär nördigt uppspelt efter att ha fyndat - är säker på att ni känner igen den känslan ... Jag är ju ett fan av Agnes von Krusenstjerna, och har grämt mig över att inte kunnat köpa nyutgåvorna av hennes serie Fattigadel - men så dök de upp i Adlibris nyhetsbrev FÖR 22 KR/ST!!! Detta kräver caps lock och 3 utropstecken. Förvisso då som e-böcker, men det passar ju bra med tanke på att jag vill läsa dem nu och att hela vårt bibliotek ändå kommer ligga nerpackat ett bra tag till. Lagom tills det blir dags för oss att packa upp det hoppas jag att Fattigadel kan komma på vanliga bokrean. Men så länge - 4 böcker för 88 kr! Whee!

Adlibris har fler titlar i samma rea, så titta in du också. Priserna gäller till 10 oktober. Och nej, jag är inte sponsrad av bokhandeln ifråga. Tyckte bara att det var ett bra erbjudande!

Lika som bär

Sitter och tittar på nya glasögonbågar när plötsligt det här oemotståndliga ansiktet dyker upp och gör reklam för vintagemodeller: 

Men vänta lite nu ... är inte kissen väldigt lik någon vi känner igen ...? Typ James Joyce?

Helt plötsligt togs det här med författare och katter till en helt ny nivå. Känner redan nu att en väsentlig del av eftermiddagen kommer gå åt till att bildgoogla katt+författare för att se om det finns fler lookalikes. 

Gula påskfavoriter

Påsk! Vi när ständiga drömmar om överfulla godisägg, att några snälla häxor ska stanna till vid just vår dörr och lämna hemliga förhandsex av Eld, att släktingar och familj ska hålla sig kring sillburkarna så att vi får läsro ... Önskningar, önskningar. Själv tänkte jag fira med att tipsa er om ett par gula, påskiga favoriter, hämtade direkt från min bokhylla. 

Först ut är klassikern Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman, här i färgmatchande sällskap med mitt kökspåskris. Den gula tapeten är boken för dig som gillar systrarna Brontë-vibbar, 1800-tal, drama, mörka hemligheter, krypande obehag och opålitliga berättare. Det är en novell, som i den här utgåvan (som jag hittade på antikvariat för 15 kr!) fått sällskap av ett par eftertexter som berättar mer både om novellens tillkomst och om Perkins Gilman. 

Novellen är skriven i dagboksform och vi får följa med en kvinna som placerats i ett särskilt rum i ett hyrt hus av sin läkare till make. Hon är förbjuden att anstränga sig; hon måste vila säger han. Men vad lider hon av? Och vad har lett fram till att hon hamnat där? Den gula tapeten är ett ruggigt litet mästerverk, och brukar räknas till både feminist- och gothic/skräck-kanon. 

Favorit nr två är Richard Yates Easter Parade, som titeln (och påskfjädrarna) till trots inte har så mycket att göra med påsk. Men oj, vilken bok! "Fantastisk feel bad-roman" kallade jag den när jag recenserade den, och det är en beskrivning som jag håller fast vid. Yates skriver otroligt finstämt och detaljrikt och vackert trots att berättelsen om systrarna Grimes är mörk. Läs! sade jag då - och läs! säger jag nu. 

Ha en underbar påsk, allesammans!

Jane Eyre på bio

Fin, julig sak att göra i mellandagarna: gå på matiné! Himla mysigt på alla sätt. Känns om inte annat lyxigt att kunna gå på bio mitt på dagen. Fästmannen och jag gick till stans trevligaste biograf och såg den nya filmatiseringen av Jane Eyre, med Mia Wasikowska och Michael Fassbender i huvudrollerna. Eftersom Jane Eyre är en av mina favoritklassiker alla kategorier, var jag lite nervös över vad de skulle ha gjort med den - men det hade jag inte behövt vara. Det var en alldeles utmärkt filmatisering, som håller sig relativt nära boken. 

Bäst gillade jag miljöerna och att de hade bevarat så pass mycket av den lite skräckiga, gotiska stämningen som boken har. Det finns vissa scener som är alldeles underbart mörka och läskiga. För anglofilen/slottsfanatikern finns här enormt mycket fint att titta på. Till Thornfield Hall har de bland annat använt slottet Haddon Hall i Derbyshire, och det passar verkligen bra. Fint och tjusigt, men samtidigt med den där mörka, dystra och lite lätt olycksbådande känslan som huset i boken har. Jag rekommenderar en bildgoogling för den som vill se mer!

Mia Wasikowska är mycket bra som Jane - ingen direkt överraskning med tanke på att hon redan tidigare gjort så bra ifrån sig som Alice hos Tim Burton. Michael Fassbender är också duktig, men jag tycker att han är lite för finlemmad och välvårdad för att passa som Mr Rochester. Jag skulle hellre ha velat se någon som var lite mer rough. Jag skulle också gärna ha vridit upp det engelsk-engelska inslaget lite mer. Filmen känns mer engelskspråkig än engelsk (om det går att förstå vad jag menar med det?). Jag skulle vilja ha lite mer BBC och Downton Abbey-stilad anglofili över alltsammans.
Men på det stora hela - en riktigt bra filmatisering. Gå och se om ni har möjlighet, och titta för all del på trailern nedan om ni inte redan har sett den!

Mr Darcy's proposal pillow

Vem skulle inte vilja lägga sitt huvud på Mr Darcy's proposal pillow?

På mitt favoritställe Etsy hittar man denna fantastiska kudde, med det berömda citatet. Om det där med frieri inte redan vore avklarat för min del, skulle chanserna att jag svarade ja öka väsentligt om frågandet på något vis hade innefattat en sån här.

Hett tips till er som vill fånga en litterär fru, med andra ord. Köp en Darcy-kudde och smyg ner den i hennes säng.

Viss försiktighet bör väl dock iakttas: det KAN ju hända att den litterärt bevandrade flickan börjar jämföra er med nämnde Darcy, och då är det säkrast att ni svarar upp mot konkurrensen, annars kan alltsammans få ett synnerligen sorgligt slut.

Etsy har även många andra litterära kuddar, bl a en annan Darcy, en Moby Dick och en jätteful Virginia Woolf.

New York 1952

Redan i första stycket händer det. Texten liksom darrar till, både jag och bokstäverna på sidan skälver - och sedan försvinner jag rakt ner i boken och är borta för världen ända tills jag någon gång sisådär 500 sidor senare yrvaket tittar upp ovanför ytan igen. Ni känner igen känslan; det är den man längtar efter och hoppas på varje gång man plockar upp en ny bok. Den allra bästa känslan - och nu är det ordvitsvarning här - infann sig genast när jag slog upp Det bästa av allt. Rona Jaffes bok är en klassiker, och det är lätt att förstå varför. Det är helt enkelt en riktigt bra bok, som det är omöjligt att inte bli engagerad i.

I Det bästa av allt är det tidigt 1950-tal och vi får följa en grupp unga kvinnor som alla arbetar på förlagshuset Fabian Publications i New York. De har kommit till staden i jakt på ett nytt liv, och helst då ett fantastiskt sådant. För det är ju det som händer i New York; folk finner sig själva och lever fantastiska liv. Eller? Naturligtvis blir det inte så enkelt. Livet är ju livet, med allt vad det innebär. Även om man har kommit till New York. Det blir dramatiska år för kvinnorna, och när vi till sist lämnar dem har de alla förändrats i grunden.

Det bästa av allt skulle kunna ha blivit en banal historia; plotten är i grund och botten väldigt enkel och persongalleriet likaså. Karaktärerna låter sig ganska lätt sorteras in i fack och mycket av det som händer dem är ganska typiska saker som händer de flesta unga kvinnor i deras situation. Men - det är allt annat än banalt. Det bästa av allt är engagerande, spännande, rolig, sorglig och allt däremellan. Det är en bok av typen där man känner det som om man blir personligt bekant med gestalterna, som om berättelsen handlar om ens nära vänner. Man bryr sig om dem och vill veta hur det går för dem.

Fina 50-talsklänningar? Ja, tack!

Boken är också mycket spännande som tidsdokument betraktat. 50-talet ligger inte sååå långt tillbaka, men ändå inser man hur enormt mycket som har hänt sedan dess när man läser. Det gäller framför allt kvinnors situation, både i arbetslivet och hemma. Det känns stundtals som om boken skildrar en helt annan värld, och då är det ofta ändå förhållandevis progressiva människor den berättar om. Romanen gjorde skandalsuccé när den gavs ut första gången 1958, eftersom den skildrade kvinnors intima liv på ett ärligare och mer öppet sätt än någon annan tidigare hade gjort. Boken har nu på senare tid jämförts med Mad Men, och ja, miljöerna är desamma. Men boken fokuserar på andra personer, på alla de där anonyma flickorna som kameran bara susar förbi i tv-serien. Här får de tala själva - och det faktiskt mer intressant än något Don Draper någonsin sagt. (Don Draper har f ö blurbat på omslaget till nyutgåvan - hur bisarrt är inte det? Första gången jag ser en blurb av en fiktiv person.)

Så - för den som vill ha bra underhållning och kanske lära sig något om kvinnors villkor på köpet - läs Det bästa av allt. Det är intelligent chick lit med retrokänsla och jag gillar det skarpt. Jag har sett att vissa av tidningsrecensenterna inte är lika förtjusta, men det är ju deras förlust. För mig var den helt rätt just nu. Ska nog leta upp någon mer bok av Jaffe och se hur de andra är. Flera av hennes böcker ges tydligen ut av Harlequin (!) - kanske blir det Jaffe som får mig att för första gången köpa något från dem? Spänningen stiger...

Andra som också har läst: Sydsvenskan, SvD, Corren.

Miltons Paradise Lost, hundversionen

Bokbloggarhunden Milton har en egen bok. Den är till och med utgiven på Cambridge University Press, men Milton själv tycker att den är något av ett sömnpiller.