Every day is Caturday

Riktiga Caturday var ju igår, men hey - every day is Caturday, eller hur?

Bild från Vintage Books & Anchor Books.

När den riktige Murakami springer, sitter någon annan vid skrivbordet. Eller?

Så här tror jag att det ligger till:

Den riktige Haruki Murakami har kommit på att han behöver mer tid på sig att träna inför nästa stora maraton som han anmält sig till. Han har därför tagit in en stunt-Haruki och givit denne i uppgift att skriva de där böckerna som alla väntar på. Medan den riktige Haruki svettas i löpspåret, skriver stunt-Haruki så fingrarna blöder. Det blir tre tjocka böcker, och stunt-Haruki är ganska nöjd med vad han lyckats åstadkomma. Ingen märker någon skillnad, riktige Haruki springer sitt maraton på en strålande tid och alla är glada.

Alla utom jag.

Riktiga Haruki springer. Vem skriver?

Nej, kanske är det inte så. Men det är ändå känslan jag får när jag läser första delen av Murakamis megaverk 1Q84. Det känns som om den är skriven av någon som leker Murakami. Någon som har lagt sig till med många av hans särdrag och teman, men som inte klarar av utförandet. Någon som är fruktansvärt gubbsjuk. Sällan har jag väl haft så stor användning av min skämskudde. I 1Q84 kryllar det av helt omotiverade, sinnessjukt kasst skrivna, pinsamma sexscener. Hu! Murakami har väl knappast utmärkt sig för sina sexskildringar förut heller, men detta? Nej, gud. Horror!

Och så är det språket. Vad har hänt? När jag tänker Murakami tänker jag långa, vindlande, ofta ganska elegant konstruerade meningar. Vackert språk, många bilder. Men här? 1Q84 är skriven med ett språk så enkelt och naivt att det ofta passerar gränsen och blir platt, simpelt och trist. Vissa meningar är som vore de skrivna av en mellanstadieelev.

Jag vet inte om det antingen är ett medvetet stildrag eller om det har att göra med översättningen (Det är Vibeke Edmond som översatt, oftast brukar det vara Yukiko & Eiko Duke.). Oavsett vad det beror på, tycker jag inte om det. Min inre språkfascist vrider sig i plågor.

Med tanke på hur mycket jag brukar tycka om Murakami, och med tanke på hur mycket jag sett fram mot 1Q84, känns det här som ett tragiskt magplask. Där finns en bra grundstory, men utförandet förstör hela upplevelsen för mig. Jag har läst många recensioner som varit positiva, och jag förstår inte hur det går till - är det bara jag som är gnällig? Eller? Nu känner jag mig förvirrad och vet inte om jag ska bry mig om att läsa del 2 och 3. Buhu!

Andra som också har läst 1Q84: SvD, DN, Dagens bok, Kulturbloggen, Malin the Writer, Boktoka, enbokcirkelföralla.

Vår med Murakami

Jag sitter här och väntar på att få höra den där tunga dunsen i hallen som förkunnar att Svensk Bokhandels Vårboksnummer har slunkit in genom brevinkastet. Än så länge har jag inte, trots ivrigt spejande ut på gården, sett skymten av brevbäraren och med tanke på hur mycket snö det kom inatt, så lär det nog dröja ännu en stund innan han kommer. Jag ska försöka ge mig till tåls.

Redan nu vet jag nog också vilket av vårens alla boksläpp som jag ser mest fram emot: del 1 och 2 av Haruki Murakamis mastodontverk 1Q84. Båda böckerna kommer i mars och jag är så pepp att det nästan är fånigt. Ska bli sjukt kul att läsa! Än så länge har jag inte stött på en enda dålig bok av Murakami, så jag utgår kallt från att 1Q84 också är fantastisk.

Nu ska jag fortsätta lyssna efter brevbäraren. Hoppas han kommer nu-nu-nu. Och att han har orkat bära med sig numret - tänk om jag bara får en avi... *ångest*

1Q84 ges ut av Norstedts. Läs mer om de båda delarna här och här.

Haruki Murakami till Oslo

Sitter här och funderar på om jag ska vara precis så hysterisk som jag känner mig och redan nu, i gooood tid, boka resa och biljetter och boende och gud vet vad till Oslo i slutet av sommaren. Bokhore-Johanna har ju upptäckt att Haruki Murakami kommer dit 20-24 augusti. Oj oj oj!

Det känns lite som att gud helt plötsligt dyker upp i en småstad nära mig. Det är Litteraturhuset i Oslo som arrangerar och utöver Haruki själv, kommer en massa andra författare att göra Murakami-relaterade saker. Program och biljetter släpps i juli. Gah. Måste nog åka dit. Det är ju inte alltför vanligt att Murakami syns till på våra breddgrader - eller någon annanstans heller, för den delen.

Eller ska man våga tro att han kommer att göra fler framträdanden under samma resa? Kanske till och med någonstans i Sverige eller i Köpenhamn...? Så många svåra beslut...

Snälla (?) japanska spöken

Lika svårt som det är att skriva något om Joyce Carol Oates utan att nämna hennes (ö-)kända produktivitet, är det att skriva något om Taichi Yamadas roman Strangers utan att nämna den där andre japanen - ni vet, han vars namn börjar på M och som jag tycker mer och mer om allt eftersom och som jag därför tjatat sönder... Ni förstår säkert alla vem jag menar (om inte kan ni bara scrolla nedåt). Jag ska verkligen försöka att skriva om Strangers utan att säga för mycket om he who must not be named, för jag kan föreställa mig att Yamada är rätt trött på jämförelsen. Vi får se hur det går.

Strangers är berättelsen om den medelålders Harada som arbetar med att skriva manus till tv-serier. Sedan han skilde sig från sin fru har han bott i en minimal lägenhet i ett gigantiskt kontorskomplex, där bruset från den närbelägna motorvägen aldrig dör bort. Om nätterna är huset övergivet; Harada tror länge att han är den ende som är kvar i byggnaden efter arbetstid. Men en kväll, när han just fått veta att en av hans kollegor har hookat upp med hans ex-fru, ringer det på dörren. Utanför står en ung kvinna som säger att hon också bor i huset. Vill han kanske ta en drink?

Ungefär samtidigt händer också en annan oväntad sak. Harada är ute på stan när han får syn på en man som är en exakt kopia av hans sedan länge avlidne far. Han följer efter mannen och blir allt mer säker. Främlingen är inte bara lik pappan, det är pappan. Fast han har inte åldrats en dag; han ser fortfarande ut som han gjorde när han dog i trettioårsåldern. Dessutom tycks han känna till Harada. Mannen bjuder Harada att följa med honom hem. I lägenheten väntar en kvinna som inte bara liknar, utan faktiskt är Haradas mor. Även hon ser exakt likadan ut som när hon dog.

Spooky, spooky med andra ord. Yamada berättar stillsamt och vardagligt men ändå intensivt och spännande om hur Harada försöker förstå vad det är som händer honom. Trots att han är en vuxen man har Harada aldrig riktigt kommit ifrån känslan av övergivenhet som han bär med sig från barndomen då båda föräldrarna dog samtidigt i en olycka. Yamada skildrar på ett fint sätt sorgen som dröjer sig kvar utan att det blir sentimentalt.

Och spökerierna då? Till en början är de ganska o-spökiga eller hur man ska säga. Spökena är som folk är mest. Vill hänga lite, typ. Fast den som har minsta koll på hur det brukar fungera på the dark side vet att umgänge med döda alltid kostar mer än det i förstone kan verka som, och så blir det naturligtvis även här. När det kommer till den övernaturliga sidan av berättelsen visar Yamada samma sak som så många av sina landsmän - att japanska andar är fan så mycket läskigare än sina västerländska motsvarigheter. Japanerna kan sin skräck, det kan man konstatera (även om just Yamada är lite för lugn för att klassas i det mer hardcore skräckfacket). Någon dag ska jag utveckla det där med skillnaden mellan västerländska och japanska späken, för det är något som verkligen fascinerar mig. Japanerna är så oförsonliga på något vis, ondskan är oftast bara ond rakt igenom utan anledning eller hopp om bättring, medan andarna i väst alltid går att stoppa på ett eller annat sätt och nästan alltid har ett skäl till varför de är elaka (de är bara missförstådda, typ). Men mer om det en annan dag, som sagt.

Se fler japanska spöken här.

Yamada har med andra ord mycket som jag tycker om. Men han saknar skickligheten som behövs för att lyfta Strangers den sista biten från bra till fantastisk. Vissa saker säger han alldeles för många gånger, andra hoppar han över för snabbt. Men framför allt handlar det nog om att han är för försiktig. Han skulle ha skruvat upp temperaturen i berättelsen, gjort mer, större, läskigare. Fläskat på mer, helt enkelt. Gjort det obehagliga mer obehagligt. I nuläget är Strangers en ganska snäll spökis. Och det är här jag nog trots allt ändå inte kan låta bli att nämna han den där andre japanen. Med Fågeln som vrider upp världen i åtanke (lågmäld men extremt läskig på sina ställen), är det lätt att se hur Yamada borde ha gjort.

Med det sagt vänder jag ryggen till Japan en stund och hoppar så att säga från en stranger till en annan - ska börja läsa Sarah Waters The Little Stranger ikväll. Äntligen! Förväntningarna är skyhöga.

*************************************

Som bonusinfo kan tilläggas att Natur & Kultur kommer att ge ut Strangers i svensk översättning i höst. Trevligt initiativ!