Förtjusande magiskt

Nu har jag ju inte sommarlov, men OM jag hade haft det, hade det här varit den perfekta boken att börja det med. The Ocean at the End of the Lane är typiskt Gaiman-magisk och precis lagom spännande för att läsas med ficklampan tänd under täcket. Ett förtrollat barndomsäventyr som både är roligt och sorgligt och samtidigt får en lite dovare ton av att det är en vuxen som minns tillbaka. Eller minns och minns ... det där med minnet kanske inte alltid är så pålitligt?

The Ocean at the End of the Lane är egentligen inte varken superoriginell eller så avancerad i sin plot, men är ändå mycket bra. Jag grämer mig lite över att det exemplar jag läste bara var lånat på biblioteket, för här fanns många meningar jag skulle ha velat stryka under och ha kvar, flera av dem handlade om hur det var att vara det där lilla udda barnet som helst bara satt i ett hörn och läste medan alla andra lekte runt ... Onödigt att säga att igenkänningsfaktorn var skyhög.

"I lived in books more than I lived anywere else. (...) I lay on the bed and lost myself in stories. I liked that. Books were safer than other people anyway."

Skräck med Plupp och Mumin

Genom en konversation på Twitter häromdagen påmindes jag om Plupp, ni vet, den där lilla figuren med blått hår. Twittersamtalet handlade om fina saker med Plupp, men jag associerade åt helt andra hållet – jag var nämligen jätterädd för Plupp när jag var liten. Exakt vari skräcken bestod vet jag inte; jag tror mest att det handlade om att jag tyckte att stackarn såg obehaglig ut där hen smög omkring på fjället med sitt stora blåa hår. Jag förstod aldrig varför hen hade de där konstiga hårslingorna ner över ansiktet, och tyckte att de oroväckande röda kinderna och näsan mest av allt såg ut att tyda på något kroppsligt fel. Miljön kändes också ödslig, fjället var tomt och kallt och vidsträckt, inte alls vänligt.

Sedan var det ju också det där med att det hela tiden var lite osäkert med vad Plupp egentligen var. Inget troll, utan en "osynling", sade ju författaren. Alltså osynlig för människor. Det tyckte jag var sjukt läskigt – tänk om Plupp var där intill mig någonstans utan att jag visste om det ...? Hu. Att läsa om spöken, vampyrer eller annat oknytt däremot, bekom mig inte det minsta.

En vän till mig hade (och har än, faktiskt!) en liknande rädsla inte för Plupp, men däremot för Mumintrollen. De fridsamma trollen var i hennes värld inte alls lugna, trevliga varelser utan konstiga, oformliga väsen som det inte gick att begripa sig på. Än i denna dag vägrar hon Mumin; hon får rysningar om hennes egna barn får Muminprylar i present.

Så här i vuxen ålder kan jag tycka att det är både ganska underhållande och lite fascinerande med vad vi var rädda för som barn. Det pratas så mycket om vad vuxna tror att barn kan reagera negativt på i böcker – jag tror ofta att det är helt andra saker än vi kan förutspå som skrämmer. Det är inte alls säkert att det är det som är "tänkt" att vara läskigt som gör dem räddast.

Vilka böcker/figurer skrämde er när ni var små?

Lyssna!

De senaste dagarna har jag haft det rysligt trevligt i köket om kvällarna när jag lagat middag, trots att jag varit alldeles själv. Anledningen stavas P-O-D-D. Närmare bestämt är det två stycken som jag lyssnat på medan jag skalat, stekt och kokat: Fantastisk podd och Allt vi säger är sant. Strålande prat om böcker, författare och skrivande!

Fantastisk podd görs av flera olika fantastikförfattare i Sverige och Finland. Här pratas det skrivande och skräck, oknytt och främmande världar. Podden växlar mellan att spelas in på olika ställen med olika författargäng – en garant för att det alltid är varierande och kul att lyssna.

Allt vi säger är sant görs av Lisa Bjärbo och Per Bengtsson, som pratar om ungdomsromaner. En särskild bok/ett särskilt tema får huvudutrymmet varje gång, men sedan handlar det även om mycket annat. Alltid smart, alltid ambitiöst och roligt.

Och nu behöver jag fler bokpoddar att höra på. Kom med era bästa förslag!

Calliope på besök i Harry Potter-land

"Det var väl bra att du äntligen fick komma hit nu då, eftersom du har pratat om det här stället ända sedan det öppnade", anmärkte maken lite trött när vi som sista anhalt på sommarens Floridaresa stannade till på Universal's Islands of Adventure i Orlando. Och jaaa! Det var väldigt bra! Med något lätt maniskt (ok då, helgalet) i blicken sprang jag glatt in genom porten till The Wizarding World of Harry Potter.

Harry-delen av parken består av en bit av Hogsmeade med restauranger och butiker, Hogwarts-slottet samt de två berg- och dalbanorna Ride of the Hippogriff (snäll och barnvänlig) och Dragon Challenge (allt annat än snäll).

Jag hade hört rykten om tvåtimmarsköer för att få åka huvudattraktionen Harry Potter and the Forbidden Journey, som är en tur på Hogwarts, så vi sprang dit först. Vägen (köerna) går in genom växthusen med magiska plantor, rakt in i slottet, där man i extremt sparsam belysning leds i kringelikrokar genom inredda salar och rum som faktiskt verkligen får det att kännas som att man klivit in i filmerna.

Man passerar bland annat Gryffindors uppehållsrum, Defense Against the Dark Arts-klassrummet och Dumledores kontor. Väggarna har tavlor som rör sig och via skärmar pratar Dumbeldore, Harry och de andra (skådespelarna ur filmerna, that is) med besökarna. Och i en av korridorerna sitter Sorteringshatten och håller monolog. Det är en underdrift att säga att jag blev tämligen uppspelt ...

Alltsammans är designat för att man långsamt ska ta sig framåt i ringlande, evighetslånga köer, men eftersom det var lågsäsong när vi var där, var det bara att gå in. Jag var överlag väldigt tacksam att vi slapp de värsta köerna, för själva åkattraktionerna är jättekorta och jag tror inte att de hade känts så värst skojiga om man tvingats vänta jättelänge för att åka i typ 3 minuter.
Innan man går in kan man lyssna på grodkören också.

Anyhoo, väl inne, stiger man på ett slags berg- och dalbaneliknande sak som för en vidare genom slottet i halsbrytande fart, med massor av ljus och ljud och figurer och 3d-animationer och effekter. Så himla roligt - men alldeles för snabbt över! Det hann knappt börja innan det var över och man lätt vimmelkantig skickades rakt in i butiken Flich's Emporium där man erbjöds köpa allt från Harry-kläder till Hedwig-ugglor och elevhemsmuggar och halsdukar och ... ja, allt.

Jag fastnade för en filt med elevhemstryck till det facila priset av 500 kr men besinnade mig. Maken blev Gulle-maken när han köpte en t-shirt med Hogwarts-tryck åt mig. Passade också på att gulla lite med en viss bok.

Vi fortsatte ut genom Hogsmeade, åkte de båda andra berg- och dalbanorna och besökte butikerna Zonko's och Honeyduke's, där man naturligtvis hittar skämtsaker, trollerilådor, chokladgrodor och Bertie Bott's Every Flavour Beans.

Jag köpte inget godis, utan satsade istället på en trollstav från Ollivander's, där man slussades in i smågrupper och fick se en liten scen spelas upp om att "the wand chooses the wizard", och sen får man gå in i butiken och köpa sin egen. Jag valde en kopia av Fleur Delacours stav efter mycket om och men (fick en kris när jag skulle försöka välja en av alla som fanns att välja på).

Utöver Honeyduke's, Zonko's, Ollivander's och Filch's Emporium, är de andra butikerna i Hogsmeade bara fronter och skyltfönster. Man kan inte gå in eller handla där, vilket är jättesynd! Jag hade till exempel gärna gått in både i bokhandeln som skyltar med Gilderoy Lockharts böcker och i sportbutiken intill där ett quidditch-set ligger och rasslar fastspänt i sin låda. Och jag skulle gärna ha köpt flera av sakerna som bara var rekvisita, t ex de käcka katterna i skylten hos Zonko's.

Men vi tröstade oss med att äta en överraskande välsmakande lunch och god pumpkin juice på Three Broomsticks, som är jättefint inredd, och efterföljande öl på Hog's Heads Pub. Ölsorten Hog's Head är tydligen specialgjord för just den puben och kan bara köpas där. God var den, hur som helst. Det stora huvudet på väggen bakom bardisken grymtade trivsamt och rörde på sig medan vi väntade på våra öl.

Jag testade min nya trollstav men verkade inte ha fått in rätt knyck med handen för glaset fortsatte att vara halvfullt istället för att magiskt fyllas på.

När den var uppdrucken och jag hade gått några extravarv för att försäkra mig om att jag inte hade missat någon enda liten sak, vinkade vi till sist adjö till Harry-land och gick vidare till Dr Seuss Landing, en annan del av Universals park som också rekommenderas varmt. På det hela taget var det en jätterolig dag och ett besök som är väl värt att göra för alla Harry-fans, men försök om möjligt att åka under lågsäsong för annars kommer du ofelbart få tillbringa mesta delen av tiden i kö. Och ju färre folk där är desto lättare blir det ju att leva sig in i fantasin att man faktiskt befinner sig på Hogwarts ...

Till makens stora glädje tänker jag nu istället börja tjata om att vi ska åka hit. Det var ju en av de få sakerna som kändes fel med The Wizarding World of HP på Universal, att den låg i USA. Harry är ju så extremt engelsk, så att se det på rätt sida Atlanten torde vara ännu bättre! 

Två påsar morötter och en bok, tack

"Grönsaker är nyttigt. Böcker är nyttigt. Alltså ställer vi dem i samma hylla."
Eller? Jag är inte helt hundra på hur resonemanget gick som gjorde att vi på vårt lokala HEB här i San Antonio hittade barnböcker intill salladsdressing och minimorötter - men visst, kreativa sätt att sälja böcker ska alltid applåderas! *Klapp, klapp!* Billigt var det också.

Fin kväll med fin trollkarl

Just nu är det väldigt mycket work och no play här, men igår tog jag ledigt en stund och gick med maken på bio och såg Oz - The Great and Powerful, Disneys nya filmatisering av L Frank Baums klassiker Trollkarlen från Oz. 

Jag har faktiskt aldrig läst originalboken, så jag kan inte säga så mycket om hur filmen förhåller sig till den. Jag har förstått det som att det (som vanligt) är en ganska fri tolkning. 

Men jag gillade filmen! Jättefina sagomiljöer, ungefär som Tim Burtons Alice in Wonderland-film, och rolig dialog. Och James Franco i gammaldags kläder, icke att förglömma ... Vad mer kan en flicka begära, så säg? (Ganska mycket, men vi kan spara kravlistan till en annan gång.) Det var en trevlig film, och alldeles lagom att se när man har jobbat en massa.

Det fanns till exempel små skojiga vatten-fairies som jag gillade, och så tyckte jag att de hade gjort en jättefin China Girl. Hela China Town var fint; hade inte den onda häxan slagit sönder det hade jag gärna kunnat tänka mig att bo där ... Känns ju klockrent att jag skulle bo i ett hus som såg ut som en stor tekanna, menar jag. 

Filmen har premiär 15 mars i Sverige. 

Beautiful Creatures

Det där med att det troligen händer skumma saker inne i träskmarkerna, som jag skrev om igår? Fick väldigt mycket vatten på min kvarn när vi nu gick på bio och såg Beautiful Creatures. Den utspelar sig förvisso inte i Louisiana, utan i South Carolina, men likadana miljöer har de gott om. Är nu övertygad om att träsken utöver alligatorer, även innehåller allehanda magiska varelser och folk som gör mystiska ritualer.

Jag hade inte så mycket förväntningar på filmen eftersom jag inte har läst bokserien, men den visade sig vara helt ok underhållning. Den har ju jämförts med Twilight, och där kan man konstatera att Beautiful Creatures vinner med hästlängder. Ingen skämskudde behövs, den har inga sunkiga idéer om vem som ska göra vad pga kön, den har fina miljöer, och stundtals rätt smart och rolig dialog. Jag gillar till exempel att de boknördar sig så mycket; att de läser alla de där klassikerna som man som svårmodig, überintellektuell tonåring läste hemma på sin kammare. Det var också skojigt med allt man kunde känna igen i hela den här sydstatsgrejen, nu när vi åker runt här nere i krokarna.

Så - helt ok film! Den får också en extra guldstjärna för att Florence & the Machine är med i soundtracket.

Halloween Nr 7: Hogwarts!

Om jag fick välja, skulle jag nog helst av allt vilja få fira Halloween här, sittande vid ett av de långa borden (förhoppningsvis skulle jag vara så begeistrad att jag inte hade tid att oroa mig för att pumporna skulle trilla ner):

Men eftersom inbjudan från Hogwarts tycks vara försenad, får jag roa mig här hemma med andra idéer på samma tema. Vem skulle t ex inte vilja ha en sån här liten söt sak stående hemma, med halsduk och allt?

Om man inte orkar skära och fixa och dona kan man göra det enkelt för sig: 

Den mer ambitiöst lagda kan göra en hel liten samling pumpor på temat: 

Och om det är maskerad, då tycker jag att det här måste vara bästa kostymen. Så sött!

Via The Mary Sue, Barnacle Bill, The Dragons Fairy Tail, Times Magazine. 

Följ Calliopes Halloween-special!
Klicka på etiketten "Halloween" nedan
eller i högerspalten för att läsa alla inlägg.

The Louis Wain Kitten Book

På önskelistan: The Louis Wain Kitten Book. Den här utgåvan är från början av 1900-talet (1903, tror jag), och är inte större än typ 7x7 cm. Cuteness overload. Tyvärr är den rätt dyr vad jag förstår det ... 275 pund såg jag någonstans ... Men fin!

Perfekt sommarlovsläsning

Ni vet när man av en tillfällighet råkar få exakt rätt bok med sig till exakt rätt läsplats? Händer alltför sällan, men när det lyckas = åh! Av en slump lyckades jag med det nu, när jag häromkvällen började läsa Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan. Nerbäddad i sängen på mitt gamla flickrum hemma hos mamma, ute på landet. En sån där kväll tidigt på sommaren när det aldrig blir riktigt mörkt, och när fåglarna fortsätter ropa nerifrån vattnet till sent in på natten. Då. Åh! Sommarlovskänslan! Jag blir totalnostalgisk och förflyttas genast tillbaka till de där långa nätterna när jag som barn läste Maria Gripe och allt verkade alldeles magiskt.

Jag väntar under mossan väcker lite grann samma känsla som då. I boken möter vi Tilda som i vanliga fall bor i England, men som nu tillsammans med sina föräldrar har rest till Sverige för att fira sommarlov hemma hos sin morfar. Han bor i en liten gullig stuga mitt ute i skogen, intill en badsjö. Alltsammans är så nära bilden av pittoresk, lantlig sommaridyll man kan komma, och Tilda trivs. Ändå kan hon inte komma ifrån en krypande känsla av att något rör sig där ute. Något lurar bland träden i skogen och övervakar varje steg hon tar. När hon en dag badar ensam i sjön är hon nära att drunka, och upplevelsen tycks både väcka något som slumrat inom henne och sätta omvärlden i rörelse. Det finns något där ute, och vad det än är kommer det inte att lämna henne i fred.

Jag älskar verkligen hur Jag väntar under mossan så perfekt återskapar den där känslan av svensk sommar ute på landet, och hur den parar det med historier om väsen ur gammaldags folktro. Det känns precis sådär magiskt som det kunde göra när man var typ tio och smög omkring ute på landet de där sena ljusa sommarkvällarna. Helt underbart! Lägg till en spännande berättelse, lite spirande ung kärlek, ett mystiskt övergivet hus, en sjukt läskig skabbig hare och lite annat smått och gott, så är jag fast. Jag sträckläser, låter klockan bli sent. Jag skulle ha älskat den här boken om jag läst den när jag var tolv, och jag gillar den riktigt, riktigt mycket nu. Superbra!

Tack till Bonnier Carlsen för rec ex!

PS! En extra guldstjärna får boken också för det fina omslaget samt Amandas egna illustrationer i början av varje kapitel.

Andra som också läst: Bokhora, SvD, Bokomaten, Swedish Zombie, Bokmilaskogen, Beroende av böcker, Barnboksprat.

The truth - and the character - is out there

Idag passade jag på att springa några hastiga ärenden på lunchen. Döm om min förvåning när jag i trappan på H&M var nära att krocka med Anna-Karin från Engelsfors, alltså Cirkeln-Anna-Karin! Helt bisarrt, men där stod hon. Varenda detalj var EXAKT som jag föreställt mig när jag läst Cirkeln och Eld: det långa håret som hänger ner och döljer ansiktet, de säckiga kläderna, den lite krokiga hållningen, ögonen, hårfärgen ... varenda liten sak. Helt otroligt. Jag stannade och stirrade nog lite, men det fick verklighetens Anna-Karin aldrig veta om eftersom hon envist höll blicken fastlåst i golvet medan hon sökte sig ut ur den proppfulla butiken.

Anna-Karin ritad av Jenny Wiik, Kolofont.
Superfin, och mycket lik dagens lookalike!

Har det hänt er också, att ni råkat på någon som ni kan svära på kommer rakt ur en bok ni läst? Mig har det hänt några få gånger tidigare och det är lika surrealistiskt varje gång. Att någon jag bara har hittat på inuti mitt huvud kan dyka upp i levande livet. Helt otroligt! Naturligtvis väljer jag varje gång det händer att tro att det helt enkelt beror på att allt jag läser är sant. Alla mina bokkompisar finns, någonstans därute.

Sjuk Bridezilla räddad av Eld

Troligtvis finns det inget jag kan säga om Eld som ni andra, snabbläsande varelser inte redan har sagt. Det här med att gifta sig drar ner på lästakten kan jag säga, så jag hamnade helt på efterkälken med Eld. Däremot var jag evigt tacksam att jag hade den kvar, för veckan innan bröllopet drabbades jag av influensa och ögoninfektion och var tvungen att ligga platt i sängen trots att jag egentligen var superstressad och helst bara ville springa upp och fixa allt som behövde göras - snacka om att Eld i det läget var gudasänd. Jag laddade ner ljudboken (fick ju inte läsa p g a ögoninfektionen..., men mycket bra inläsning av Julia Dufvenius), och sedan kunde jag skingra tankarna och fördriva tiden i Engelsfors. Det var exakt det som behövdes = något som inte var svårt och invecklat utan bara extremt spännande och bra. Så tack underbara Sara och Mats för att ni gjorde de där trista dagarna så oändligt mycket bättre! Är säker på att jag har er att tacka för mitt snara tillfrisknande..! Nu ansluter jag mig till den enorma blobben av människor som ivrigt och med något lätt desperat i blicken väntar på Nyckeln.

Paret Ajvide Lindqvist gör barnbok

Men hallå, hörni! Varför är det ingen som har sagt att paret Ajvide Lindqvist kommer ut med en barnbilderbok i september? Eller har ni sagt det och jag har missat det?
Anyhoo, om ni också har missat det så upptäckte jag nyss: i september kommer John Ajvide Lindqvist och Mia Ajvide ut med boken Sulky och Bebbe regerar okej på Bonnier Carlsen. John har skrivit och Mia har tecknat.

Av den lätt surrealistiska bokvideon nedan tror jag vi kan utesluta att paret Ajvide Lindqvist helt har lämnat sin tidigare stil bakom sig. De ser lite ruggiga ut, de där Sulky och Bebbe. Och åtminstone i mina vuxenöron låter det de har för sig lite som en olycka som väntar på att hända. Lovande, med andra ord! Ska bli mycket spännande att se, detta.

Ungdomsböcker och boktipsare de luxe

De senaste månaderna har jag å jobbets vägnar fått läsa flera nyutkomna ungdomsböcker, både av svenska och utländska författare. Och det har gjort mig så himla GLAD! För det finns ju så mycket bra att läsa om man är ung nu. Så fruktansvärt mycket bra. Nästan allt jag har läst har hållit galet hög kvalité. Alldeles underbart!

Jag vet inte om det är jag som hade otur när jag var ung/tonåring, om jag kanske missade en massa bra eftersom jag inte hade någon som kunde visa mig vad jag skulle läsa, men jag har en stark känsla av att det kommer ut så väldigt mycket fler, väldigt mycket bättre ungdomsböcker nu än vad det gjorde då. Vet någon om det är så eller om jag är helt ute och cyklar?
Nog för att man så här i efterhand har hittat många bra böcker från den tiden också, men det känns ändå inte som om utgivningen kan mäta sig med hur det ser ut idag. Det skrivs om så många olika saker, på så många olika sätt. Jag hittar ständigt böcker där jag tänker Om jag ändå hade läst den här när jag var i den åldern...! Antingen för att jag hade tyckt att det hade varit sjukt spännande, eller för att jag verkligen hade behövt att läsa om någon som befann sig i en specifik situation. (Här menar jag inga krissituationer, utan bara alla möjliga stunder, när man läser om någon som har det likadant som en själv, att man förstår att man inte är ensam om något = guld värt, framför allt när man är ung och kanske inte alltid vågar prata om saker).

Så det är själva böckerna - det är fantastiskt att de finns. Jag hoppas verkligen att de når fram till sina tänkta unga läsare, till dem som både behöver och uppskattar dem.
Och det är där jag blir ännu gladare när jag tänker på att det nu finns så många fler sätt för unga att hitta böcker än det fanns när jag var tonåring. Tänk om jag hade haft tillgång till internet och bokbloggar och förlagssidor och författarbloggar och ... Kanske är det på ett vis tur att jag inte hade det. Kanske mådde min plånbok bättre av att jag levde ovetande. Men ändå - jag blir helt lycklig när jag tänker på hur många underbara barn- och ungdomsböcker det finns, och på hur många underbart bra bloggar mm det finns där man kan läsa om allt nytt och få tips! Fortsätt, alla! Både ungdomsbok-författare, -förlag och- boktipsare de luxe! Ni gör ett fantastiskt jobb!

Mysterie-cravings

Igår var jag i Stockholm över dagen för jobbmöte, och tack vare lite fin planering hann jag med att titta in hos både English Bookshop och Sf-bokhandeln. Hastiga besök förvisso, men ändå. Det är alltid lika trevligt!

Inte helt otippat hittade jag böcker att bli nyfiken på. Hos Sf-bokhandeln stod Ransom Riggs Miss Peregrine's Home for Peculiar Children på nyhetshyllan och var sådär allmänt toklockande med snygg design, spooky bilder och ruggig baksidestext. Bara att titta på omslaget gör ju att man vill läsa den (titta en extra gång på flickans fötter i förhållande till marken):

Det finns också en bokvideo att titta på. Låt mig säga att jag hemskt gärna skulle vilja ha ett hus av typen som finns i videon.

Måste nog köpas snart, tror jag. Filmrättigheterna är tydligen sålda redan också, så jag vill gärna läsa innan alltsammans hamnar på bio.

På English Bookshop fanns det som vanligt mycket roligt att sukta efter. Jag stod länge och tittade på 13, Rue de Thérèse av Elena Mauli Shapiro. Även den snygg och med mystiskt innehåll; här hittar en man vid namn Trevor en hel låda med minnessaker från förr när han flyttar in i sitt nya kontor. Han börjar gå igenom alltsammans, vilket leder till oanade händelser. Någon som läst och vet om den är bra?

Bland gengångare och bokmanus i Oxford – intervju med Amanda Hellberg, del II

Skräckförfattaren Amanda Hellberg har givit en exklusiv intervju för Calliope Books. Det första avsnittet kunde ni läsa i tisdags, här kommer del två!

Skräckgenren har fått ett stort uppsving i Sverige de senaste åren – från att ha varit nästan noll och inget till att debatteras på kultursidorna. Det har också kommit ett helt gäng nya svenska skräckförfattare. Varför har skräck blivit så inne just nu, tror du?

Bara för att skräck varit borta från kultursidorna fram tills nu så betyder det inte att det inte producerats och efterfrågats mycket skräck tidigare! Se på Selma Lagerlöf, Gunnel Linde, Kristoffer Leandoer ... Och övernaturliga mytologiska motiv ringlar ju som en röd tråd både genom i svensk diktning (Stagnelius) och samtida dramaproduktioner (Trolltider). Min barndoms Kalla Kårar, Stephen King-frossa och Mysrysare minns jag med glädje, liksom Eva Ibbotsons underbara kapitelböcker. Men det är klart att det är oerhört smickrande när DN skriver att John Ajvide Lindqvist och jag skapar den nya svenska arbetarlitteraturen - genom ett skräckspektra.

Vad är det bästa med att skriva skräck? Det sämsta?

Bäst är att det är spännande, och att jag får ta med läsaren på en resa. Det sämsta är nog det samma som för många författare; tomrummet när man väntar på respons, skrivkramp, prestationsångest och oregelbunden, osäker inkomst.

Vad är du rädd för?

Småskraj för mycket; ganska mörkrädd. Och stora spindlar är inte kul.

Hur använder du dina egna rädslor när du skriver – eller gör du inte det?

Jag försöker leva mig in i alla fasor och alla reaktioner på dem för att kunna beskriva dem. På så vis tror jag att skrivandet ligger ganska nära skådespeleriet.

Kan du själv bli rädd för det du skriver?

Absolut! Då vet jag att det funkar.

En av Amandas barnböcker

Du skriver/illustrerar ju även barnböcker, vilket jag föreställer mig måste vara raka motsatsen till berättelserna om Maja Grå. Hur fungerar den kombon?

Jo, det är ju något av en Jekyll- och Hyde-tillvaro men för mig är det en perfekt kombination. Jag har alltid både tecknat och skrivit. Inger Edelfeldt är en stor förebild där. Det är som att jag behöver de båda motpolerna; sockersöta barnböcker och nattsvarta vuxenböcker. Men min brittiska barnboksförläggare säger att det finns en hel del mörka undertoner i mina bilderböcker också, en skärva av något dunkelt som barn gillar.

Vad läser du själv helst? Lästips/favoriter?

Jag kastar mig över skotska Louise Welsh och amerikanska Megan Abbott. Enormt begåvade och läsvärda samtida spänningsförfattare. Kanske våra främsta.

Hur ser dina skrivplaner ut framöver? Blir det fler böcker om Maja Grå?

Jag hoppas det! Jag jobbar faktiskt med ett nytt manus just nu.

**********************

Nytt manus - det ser vi fram emot!

Under tiden du väntar på nya boken kan du följa Amanda Hellbergs egen blogg här. Där skriver hon bland annat om vardagen som författare & illustratör i Oxford, om livet som småbarnsmamma och utlandssvensk. Dessutom ger hon en massa bra skrivtips, så om du själv gillar att skriva, titta in och låt dig inspireras.

Stort tack till Amanda Hellberg som ställde upp på intervjun!

Här ligger jag och blöder

Jag har läst många bra ungdomsböcker på sistone; först var det Cirkeln och sedan Kapitulera omedelbart eller dö. Nu är det dags för nästa: jag lånade med mig Augustprisbelönade Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld. Jag läste ut den i två sittningar, för den var bra! Läsa-läsa-läsa-bra, ni vet. När man bara måste fortsätta, ett kapitel, två, tre, nu borde jag...

Här ligger jag och blöder handlar om Maja, som när boken börjar gör just det - ligger och blöder. Hon har råkat såga av sig yttersta tumspetsen på en lektion i skolan. Tummen blir starten på en rad märkliga händelser i Majas liv.

Jag ska inte säga för mycket om vad som händer, för det är egentligen bäst om man inte vet något på förhand. Men tro mig när jag säger att det här är en bok som bör läsas. Både av tonåringar och vuxna.

Och slutet! Gah. Jag gråter faktiskt när jag läser det, det gör jag. Så starkt är det.

Andra som också har läst: Boktoka, Ooof Bok, Bokhora och Malin the Writer.

Jag kapitulerar omedelbart

Jag var ett ufo i grundskolan. Lyckligtvis hade jag ett fellow ufo, annars hade det varit total misär. Nu var vi istället två stycken svartklädda med konstiga bandnamn på tröjorna och höga kängor, och då kändes det åtminstone lite mer ok.

När jag läser Sanne Näslings nyutkomna debut Kapitulera omedelbart eller dö kastas jag genast tillbaka till min egen högstadietid. Bokens tonårstjejer Lovely och Mary är precis lika akward som jag och min vän var, och lika tätt sammansvetsade. Med grym humor och ett alldeles eget språk, fullt av referenser som bara de förstår, skapar de eget utrymme och räcker fingret åt alla andra.

Sanne Näsling skriver snabbt, smart och vansinnigt kul. Beskrivningarna är lika oväntade som träffande. Jag skulle vilja välja ut någon favorit och citera den, men det är svårt eftersom det finns så många. Men så här kan det låta:

"Jag och Carl-Johan fikar. Jag har lila nagellack (shade: promiscuous plum) och handsvett.

Vi är på ett café där alla har kofta och tygpåse. Jag tror att det här skulle kunna bli som ett tredje hem för mig, efter Stadsbiblioteket."

Visst är det perfekt i all sin enkelhet? På en mening förstår man exakt vad det är för sorts café, på två förstår man väldigt mycket om Mary. Och ja, det ska erkännas: identifikationen är total. Låt oss inte räkna hur många gånger jag själv har tänkt ungefär likadant.

Hade jag varit tonåring hade jag avgudat Kapitulera omedelbart eller dö. Förmodligen hade den blivit en bibel, som jag läst om och om igen medan jag drömde om hur det skulle vara att träffa Lovely och Mary (ungefär som de själv drömmer om att träffa Håkan Hellström m fl). I vuxen ålder blir den ingen bibel, men väl en total favorit. Jag tänker tokrekommendera den till alla youngsters jag stöter på.

Jonas Hassen Khemiri. Observera händerna och läs vidare.

Innan ni kastar er ut för att köpa Kapitulera omedelbart eller dö i present till närmaste emo-tonåring, måste ni läsa det här också:

"Idag var Jonas Hassen Khemiri på besök i skolans aula. Han är författare så han skulle prata om en bok han hade skrivit. Alla ställde skitdumma frågor (typ om han var bög).

Det var inte ett bra sätt för mig att träffa honom på.

Om jag skulle träffa Jonas på ett bra sätt (till exempel en natt när det regnade stilla och gatlyktorna kastade långa skuggor över asfalten) skulle jag fråga:

Vilket är ditt favoritord?

Då skulle han tveka och säga:

Shit. Får jag bara välja ett?

Och jag skulle svara:

Ja.

Då skulle han säga:

Okej. Då tar jag mandelträd.

Han skulle titta på mig och jag skulle titta på honom. Sen skulle han ångra sig, vifta med sina graciösa händer och ropa:

Nej, jag vill välja något annat!

Jag skulle bara le och Jonas skulle sucka:

Men åh! Det är så svårt ju!

Sen skulle han fråga:

Ditt favoritord?

Och jag skulle svara:

KAORDISK

Han skulle tänka länge och fråga:

Vad betyder det?

Och jag skulle svara:

Look it up and think of me."

Kapitulera omedelbart eller dö ges ut av Rabén & Sjögren.

Läs också vad andra tycker om boken: Bokhora, En bok om dagen; SVD, DN.

Gripes mörker som litterär snuttefilt

Förra helgen blev jag påhoppad av en elak bacill och fick istället för att åka till bokmässan Textival i Göteborg, ligga hemma i sjuksängen. Något bittert, måste jag medge. Emellertid tröstade jag mig med lite Maria Gripe-läsning, och det fick verkligen allt att kännas bättre. Allt enligt den välkända böcker som snuttefilt-principen.

Boken jag valde blev Agnes Cecilia - en sällsam historia, utgåvan ur Reprisboxen. Jag gillar verkligen bilden på omslaget, det känns som om man själv också är på väg in i den underbart mystiska lägenheten.

För det är ju verkligen en underbart mystisk lägenhet hon bor i, bokens huvudperson Nora. Förra gången jag läste Agnes Cecilia gick jag på mellanstadiet och tyckte att det var ganska otäckt att kliva in i den där gigantiska våningen. 8 rum, knarrande golvplankor, ett runt rum där det hörs mystiska steg och så en massa underliga, igenklistrade skåp med kvarlämnade gamla saker. Hu, sade jag då. Yay, säger jag nu. Tänk att ha en sådan lägenhet! Sekelskifte. Hemliga, konstiga skåp med saker från de som bott där förr! Det låter som en dröm. Med stigande ålder har jag tydligen blivit åtminstone lite tuffare; nu kliver jag gärna in över tröskeln i Noras hem och stannar där. Länge.

Det här filmomslaget tyckte jag var skitläskigt då, när det begav sig. Det känns rätt lugnt nu.

En annan sak jag lägger märke till nu är också Gripes förtroende för läsaren. Här har vi en barnbok som utan att blinka namedroppar Schopenhauer och berättar om oäkta barn och föräldrar som omkommer i hemska olyckor. Gripe litar på läsaren, även om han/hon är ung, och försöker varken undanhålla eller försköna. Tvärtom handlar mycket om just vikten av att få veta hur det verkligen ligger till, att få höra hela sanningen även om man är ung. Jag tänkte inte på det då, när jag läste Gripe som barn, men jag tror ändå att det då var en av de bidragande orsakerna till att jag tyckte så mycket om hennes böcker. Hon väjde inte för mörkret, och det kändes som att hon berättade något som var helt sant, gav ett förtroende som få andra vuxna gjorde.

Hur snyggt omslaget till Reprisutgåvan av Agnes Cecilia än är, så måste jag säga att jag också är väldigt svag för det här gamla omslaget. Underbart stämningsfullt!

Missa inte heller Vixxtorias inlägg om Agnes Cecilia.