I bokform har The Thirteenth Tale allt som jag gillar: en mystisk författarinnna i ett likaledes mystiskt hus, ett gåtfullt förflutet fullt av ond bråd död, och så en intet ont anande biografiskrivare som kommer dit för att försöka få en story att skriva om. Det borde med andra ord ha varit en fullträff, men jag minns att jag när jag läste den hela tiden satt med en lite frustrerad känsla av att hela tiden gå vilse och ledas bort från det som var berättelsens centrum. Som att pulsa i snö och inte komma någonstans, ungefär.
I filmatiseringen är den känslan helt bortblåst. Manusförfattarna har stramat upp berättelsen något enormt och går rakt på kärnan på ett sätt som gör att filmen får en helt annan puls och ett långt mycket starkare fokus än boken. De har mejslat fram det som faktiskt är romanen, förstärkt exakt de elementen jag tycker om och samtidigt tagit bort det andra, onödiga.
Men framför allt är det miljöerna. HerreGUD så fint! Det var inte enkelt att googla fram något ur filmatiseringen att visa, så ni får helt enkelt ta mitt ord på det. Det här är måste-tittande för alla anglofiler med litterära böjelser. Vilda hedar, krypande dimmor, gammaldags stenhus, krokiga växter, slingriga småvägar, interiörer att döda för. Dysfunktionella familjer, läskiga barn, galenskap. Och en trevligt spökig stämning över alltsammans. Åh.
Så se! Ni hittar filmatiseringen här.
Det första man slås av är hur oerhört mycket som har hänt i tv-underhållningen sedan -89. Flickan vid stenbänken är full av halvtaskigt filmade scener, lååååångsamma partier som man inte riktigt förstår vitsen med och en dialog som ofta känns ansträngd. Tidens tand har inte varit snäll mot den. Dessutom reagerar jag på att manuset är bedrövligt; om man vill göra 4,5 timmar tv av en hel lång bokserie, måste man naturligtvis ta bort saker. Men här har man valt att skala bort så mycket att berättelsen blir hoppig och osammanhängande. Samtidigt har man inga problem med att ägna många långa minuter åt scener som inte ger något. Mycket underlig prioritering av Marianne Ahrne som skrivit manus och regisserat. 
I Kitty's House of Horrors har ett produktionsbolag kommit på den briljanta idén att samla ett gäng kändisar till en dokusåpa. Under två veckor ska de vistas dygnet runt tillsammans ute i en ensligt belägen stuga i bergen. Allt de säger filmas och aktiviteterna de får att göra är designade för att locka fram konflikter mellan dem. Konceptet är med andra ord inte helt obekant. Det som är nytt den här gången är att deltagarna alla har anknytning till det övernaturliga; här finns varulvar, vampyrer, en fangbanger, medier, en varsäl (som en varulv fast han blir en säl istället för en varg...), en magiker, en programledare och en skeptisk författare (som vägrar tro på någon av de nämnda figurerna trots att han bokstavligen talat har dem framför näsan). Det är alltså upplagt för dramatik.