New York - Nesser

Det märks att Håkan Nesser tyckte mycket om att bo i New York. I nya romanen Maskarna på Carmine Street låter huvudpersonen Erik Steinbeck - även han författare, tillfälligtvis boende i NY - kärleksfull på rösten när han beskriver hur han tar sig fram i staden. Men han är där under trista omständigheter; han och frun Winne har rest dit för att få en välbehövlig nystart i äktenskapet efter den tunga tid som följt på att deras dotter Sarah kidnappats. Nu har alla spår svalnat, dottern tycks förbli borta och Erik och Winnie ska skapa ett nytt liv i den hyrda lägenheten på Carmine Street. Det går sådär.

Maskarna på Carmine Street är en av Nessers fristående romaner, alltså finns här varken någon Van Veeteren eller Barbarotti. Inte heller är det i första hand en deckare även om här finns ett mysterium eller ett brott som berättelsen tar sin utgångspunkt i. Även om jag tror mig förstå varthän Nesser syftar med det, hade jag nog ändå önskat mig lite mer av de ingredienser han brukar lägga in i sina deckare. För Maskarna på Carmine Street blir faktiskt lite träig ibland, lite seg. Mer action eller kanske ett annat sätt att närma sig materialet hade varit bättre. Där finns onekligen en spännande historia i botten, men när den kläms in i en romanform tappar den fart och hackar. Berättelsen är också relativt kort och lite underligt fördelad; en lång förhållandevis händelsefattig upptakt följs av en kort, intensiv upplösning och sedan är plötsligt boken slut, några sidor innan det känns som att historien är klar. Den hade definitivt tjänat på att byggas ut mer.

Istället för action bjuds läsaren på något jag snarast vill kategorisera som ett slags vardagsfilosoferande i stilla lunk. No offense Håkan, men det har en tendens att bli lite gubbigt ibland. Det är väldigt mycket av den ensamme mannen i övre medelåldern som vandrar runt och klurar på tillvarons beskaffenhet. Det funkar i en del av Nessers böcker, men inte i alla. Något i stilen, något i de osannolika händelserna som envisas med att förfölja Erik och så naturligtvis den rent geografiska placeringen gör också att jag associerar till Paul Auster. Jag är inte säker på att det är till Håkans fördel. Å andra sidan, Auster har ju själv också haft gubbighets-/trötthetsvarning på sina senare böcker. Kanske är det helt enkelt så att de börjar bli till åren? Nej, nu var jag elak. Men deras texter är en smula mindre spänstiga än de var förut.

Maskarna på Carmine Street är inte dålig, men den känns inte heller som den där riktiga fullträffen. Den är långt från hans andra fristående titlar som Kära Agnes eller Piccadilly Circus ligger inte i Kumla. Snarare framstår den som en typisk mellanbok. Enligt baksidestexten bor Nesser numera i London, så jag ser fram emot att se vad det blir skrivet därifrån. Barbarotti i Towern? Fältet ligger öppet och jag väntar ivrigt.

Karantän

Om någon undrar var nästa stora utbrott av svininfluensan kommer att ske, så har jag svaret. Vår kassadisk. Alla barn suger på kanten när de står och väntar på att deras föräldrar ska betala böckerna. Kanten befinner sig i precis lagom höjd om man är sisådär 4 år och intresserad av att smaka på saker. Yum. En bok om bakterier, någon?

På jakt efter en ny Edward

Längtan efter vampyrer kan ta sig underliga uttryck. Den kan till exempel få Calliope att lämna sin comfort zone och läsa science fiction. Det händer så gott som aldrig, men när jag fick gratisex på jobbet av Stephenie Meyers Genom dina ögon inbillade jag mig att den kanske ändå någonstans skulle vara lite underhållande, trots att den handlar om rymdisar. Och jo, det var den väl. Lite. Men den där Edward-känslan infann sig tyvärr inte.

I Genom dina ögon har jorden invaderats av rymdvarelser, eller själar som de föredrar att kalla sig själva. För att överleva måste varje själ ha en ny värdkropp, och de tar därför över människornas kroppar en efter en. När rymdsjälen flyttar in, försvinner vanligtvis människans själ, men när själen som går under namnet Vandraren får sin nya kropp märker hon snart att människan därinne inte vill ge sig av. Melanie, som hade kroppen förut, finns fortfarande kvar och hon är fast besluten om att bekämpa Vandraren och hitta tillbaka till den grupp av människor som hon levt med - en liten samling rebeller som motsätter sig rymdisarnas invasion.

Det är inte den mest elaborerade sf-plotten man sett och ska man vara snäll kan man väl säga att den funkar sådär. Den har en hel del glipor i konstruktionen. Framför allt öppnar upplägget upp för en mängd tjatiga/konstiga/pinsamma (välj själv) scener av typen "Melanie protesterade vilt inuti Vandrarens huvud när Vandraren kysste honom". De misstag man kunde förlåta i Twilight-böckerna syns här väldigt väl, eftersom det här är en sämre konstruerad historia. Den får Meyers svaga sidor att komma fram alldeles för tydligt. Samtidigt - det är småspännande och man vill veta hur det går. Ok underhållning när man är ute efter något enkelt och lättsmält. Fungerar säkert för tonåringar som vill ha en spännande bok. Meyer har också satt ihop en ganska rolig miljö som berättelsen rör sig i, så det är ett plus. Däremot retar jag nästan ihjäl mig på själarnas fjantiga, pseudo-indian-klingande namn: Sjungande Måne, Bränner som Eld och annat new age-aktigt. Hu!

Det avgörande problemet är dock ett annat och det stavas Twilight. Det är omöjligt att läsa Genom dina ögon utan att jämföra och där står sig den senare slätt. Ingen hade tittat åt Genom dina ögon om det inte vore för att de i likhet med mig hoppades på en repris av Edward i någon form. Orättvist? Jepp. Meyer lär få vänja sig. Det är nackdelen med att vara författare till en serie som blir ett fenomen. Kanske kan hon ringa upp Rowling så kan de ta en fika, äta en tröstmuffin och diskutera saken?

Curtis i illasittande svenska kläder

Men vad ÄR detta? Är det någon på Wahlström & Widstrand som hatar Curtis Sittenfeld? Eller varför envisas de med att ge hennes böcker helt fel omslag när de översätter dem? Det blir ju omöjligt att sälja dem till rätt kunder på det här viset. De engelska utgåvorna går utmärkt att sälja, men de svenska är hopplösa. Jag har tjatat om det här förut, då i samband med att I en klass för sig hade först ett helt intetsägande omslag som inbunden och sedan ett som fick den att se ut som menlös chick lit för yngre tonåringar när den kom i Månpocket. Och nu när jag packar upp lådor med nyöversatta Presidentens hustru på butiken, inser jag att det är dags att tjata igen. För på svenska ser stackars Curtis ut som om hon hör hemma bland Maeve Binchy, Nora Roberts och Barbara Taylor Bradford. Omslaget signalerar lättsam underhållningsroman utan något som helst djup. Kunderna som själva plockar upp den, lockade av omslaget, lägger tillbaka den när de ser vad den handlar om eftersom de tycker att den låter för tung. Kunderna som jag försöker rekommendera den till, de som verkar vara Curtis-typen, vill knappt ta upp den eftersom den ser korkad ut. Ergo - ingen köper, alla går miste om en underbar bok och om ett halvår skickar jag alla ex i retur. Hrmpf.

Perfekt skräck

Firade mitt nya bibliotekskort med att premiärlåna Amanda Hellbergs debutroman Styggelsen. Och oj oj oj, vilken tur att det fortfarande är sommar och någorlunda ljust ute och att jag inte är ensam hemma - jag läste ut den i två andlösa sittningar och blir fortfarande rädd när jag tänker på den. Viska Singa i mitt öra och jag skriker inombords. Möjligen också högt.

Styggelsens första del utspelas i slutet av 1940-talet, då den unga flickan Singa turnerar runt på svenska landsbygden med sin far. Tillsammans uppför de en scenshow där Singa påstås ha övernaturliga krafter; publiken luras bland annat att tro att hon läser tankar och får föremål att sväva med viljan. Det mesta är rena trick, men snart förstår man att Singa faktiskt har äkta mediala förmågor. Bland annat kan hon se ett föremåls historia genom att hålla i det. Och när en av besökarna upptäcker hur mycket Singa kan göra, bestämmer hon sig för att utnyttja det för egen vinning...

Berättelsen om Singa är inte lång, men man hinner bli rejält skrämd på vägen. Det finns gott om obehagliga scener och just när man tror att det inte kan bli värre så blir det - just det - värre. Ändå går det aldrig överstyr. Amanda Hellberg balanserar skickligt på precis rätt sida gränsen. Stämningen hos det kringresande sällskapet påminner en del om tv-serien Carnivàle, men till skillnad från manusmakarna har Hellberg inte bara gjort en lockande miljö; hon ser till att där händer en massa saker också.

I Styggelsens andra del är det nutid och vi följer Maja Grå, som är tillfälligt anställd som städerska. Det händer konstiga saker runt Maja, sådant som bara hon verkar lägga märke till. Hon ser saker, hör underliga ljud. Någon verkar vilja henne något... och naturligtvis har det med händelserna vid seklets mitt att göra...spoookyyyyy.... ja, ni förstår säkert. Här finns mängder av underbart obehagliga scener och detaljer, alltsammans suggestivt och korthugget återgivet.

Den nutida berättelsen är med standard-skräck än den som utspelar sig på 50-talet och har inte samma härliga/läskiga/originella miljö, men är ändå mycket bra. Påminner en del om Ajvide Lindqvists skräckfyllda vardagsskildringar. Den kontrasterar fint mot den första delen och binder samman berättelsens olika trådar.

Jag känner att jag skriver världens mesigaste text om en bok som är allt annat än mesig, men det är som det brukar med skräck svårt att återge handlingen utan att förstöra alltsammans. Ska därför låta bli att säga mer än LÄS DEN! Styggelsen är nyskriven, svensk skräck när den är som absolut bäst. Egensinnig, rå och skitläskig men samtidigt känslig och snyggt gjord rent stilistiskt. Me like mucho och hoppas på mer av Amanda. Ju förr desto bättre.

*****************************************

Amanda Hellberg har en blogg också. Och en hemsida.

Gangsterbrudar

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av Karolina Ramqvists Flickvännen, men jag tror att det låg i linje med en mer traditionell roman med mer action och lägre motstånd. Lite som att slå sig ner i tv-soffan för att se en amerikansk gangsterrulle och istället upptäcka att det de visar är en europeisk dokumentär. Hur som helst - jag blev ganska överraskad, men på ett positivt sätt. Där jag förväntade mig en någorlunda förutsägbar roman hittade jag något som snarast är att beskriva som ett klaustrofobiskt kammarspel med komplexa psykologiska porträtt.

Flickvännen utspelar sig under några nervmördande dygn då Karin går hemma och väntar på att hennes pojkvän John ska komma tillbaka. Han gav sig av med ett kort "vi ses snart", utan vidare förklaringar. Ett jobb väntar och ju mindre hon vet desto bättre. Hon fördriver tiden med småsysslor; går ut med hunden, städar, badar. Hela tiden med mobilen i handen ifall han skulle höra av sig. Hon pratar med de andra flickvännerna, de som är tillsammans med de andra killarna i Johns gäng. Har de hört något? Nej. De träffas för middag, men ingen kan njuta av maten. Samtalet flyter trögt. Alltid vara på sin vakt. Aldrig släppa någon för nära.

Ramqvist har skickligt stängt in sin huvudperson och man blir nästan rastlös bara av att läsa om henne. Kärleken till John har fått Karin att lämna det mesta av sitt gamla liv bakom sig - hon varken jobbar eller studerar, har ytterst liten kontakt med familjen och har inga vänner utanför Johns gäng. Ändå är det värt det, tycker hon. Ekonomisk frihet, möjlighet att göra det andra bara drömmer om. Inget tråkigt svenneliv. Det är så här hon alltid har velat ha det, säger hon.

Det är omöjligt att inte bli provocerad av Karins resonemang - hon är ytlig, ansvarslös, viljelös, totalt utan ambition, besvärande fri från empati och ibland rentav dum. Att andra skadas (att Johns metoder för att få jobbet gjort ofta betyder att grovt våld används vet hon, men väljer helt sonika att inte tänka på) eller att någon annan så helt dikterar villkoren för hennes tillvaro; det är helt ok för henne. Det som skrämmer när man läser om henne är just det - hon har alla obehagliga fakta på bordet men väljer ändå helt tväremot vad en sund människa skulle göra. Det ligger något djupt obehagligt i det.

Ramqvist skildrar allt som händer inuti Karin under dygnen John är borta på ett oerhört övertygande sätt. Hon ursäktar inte, hon förklarar inte. Bara visar. Samtidigt anar man (eller kanske bara hoppas man) att Karin någonstans långt inne inte är så ok med sin tillvaro som det verkar. Kanske tar hon någon gång steget och lämnar John. Men vad händer då? Flickvännen är en otippat stark roman. Man blir ganska deprimerad av att läsa den, men det är det värt.

Farliga Sf-bokhandeln

Jag undrar när jag ska lära mig att besök på Sf-bokhandeln alltid, helt undantagslöst, slutar med att jag har mindre pengar på kontot? Gårdagens "jag ska bara titta lite"-sväng slutade naturligtvis med att jag kom ut med en bok under armen. Den här gången var det en för mig helt ny bekanskap, men eftersom den var i pocket och billig var det ok att chansa. Har bara läst några få sidor ännu, men än så länge verkar William Heanyes Memoirs of a Master Forger helt ok. Så här skriver Sf-bokhandeln själva om den på hemsidan:

"William säljer förfalskade böcker. Hans medhjälpare snor ihop förstautgåvor av Jane Austen-romaner, som William säljer till samlare. Det ger bra med pengar, som William skänker till härbärget för hemlösa där han bor. Han är begåvad, men lyckades aldrig bli annat än förfalskare. Varför? Svårt att säga. Han dricker för mycket. Han har svårt med relationer. Han ser demoner. Skuggvarelser omger honom och väntar på att han ska tappa koncentrationen för ett ögonblick. Så en dag dyker en mycket speciell kvinna upp, och Williams liv förändras för alltid."

Låter ju kul! Hoppas att den är värd pengarna. Jag vill helst slippa ångra att jag valde den framför den fina True Blood-kalendern som jag stod och fingrade på...

En kopp te och ett mysterium, tack!

Kamomill - som trots att det kom i påse inte alls var dåligt - klassikern Lundablandning, ekologiskt vitt med äpplesmak, Mango, Lady Java, grönt med citron, japanskt sencha: där har ni hela listan på vilka teer jag drack under tiden jag läste Laura Childs te-deckare Death by Darjeeling, del ett i serien Tea Shop Mysteries. Läsa om te - dricka te - perfekt kombo.

Här möter vi för första gången Theodosia Browning som driver en tebutik i det pittoreska historiska distriktet i Charleston, South Carolina. Allt går fint och affärerna blomstrar ända tills man under en tebjudning ordnad av Theodosia vid en rundvandring i staden, hittar en av gästerna död. Hughes Barron som liket heter (hette?), var affärsman med skumma avsikter och komplicerade affärer och det finns därför många misstänkta när man ska ta reda på vem som fick honom att stilla somna in med en tekopp i handen. När det visar sig att giftet fanns i teet han drack, blir Theodosia och de andra på hennes butik naturligvis misstänkta och eftersom skvallret på stan är extremt dåligt för affärerna, beslutar sig Theodosia för att själv försöka lösa mordet.


Själva mordplotten är dock egentligen av underordnad betydelse när man läser Death by Darjeeling. Det viktiga är istället miljöerna och atmosfären. Childs ger med Death by Darjeeling ordet mysdeckare ett ansikte, utan att det för den sakens skull blir vare sig fånigt eller tråkigt. Mysteriet är lagom spännande, men framför allt är allting så förbaskat trevligt hela tiden att jag genast börjar googla efter resor till South Carolina. Inte för att jag någonsin kommer kunna besöka Theodosias butik Indigo Tea Shop - men hade den funnits hade jag blivit stamkund. Hade säkert också blivit väldigt tjock av alla muffins de serverar och utfattig av att köpa på mig minst ett hekto av alla teerna. Istället får jag nöja mig med att bli fan av serien; ska snarast införskaffa nästa del, Gunpowder Green.

30 små ensamma sidor

Erfarenheten visar att semester är skadligt för mitt läsande. Den gångna veckan har jag läst 30 sidor i Laura Childs supertrevliga te-deckare Death by Darjeeling. 30! Vad är det om inte ett tecken på att ledighet inte matchas med böcker i min värld? Jag skäms.
Å andra sidan kanske det kan förklaras med att de senaste dagarna har spenderats med släkten - jag vill minnas att jag upplevde samma fenomen förra året. Säkert ojade jag mig lika mycket då. Det är bara det att det känns så hemskt. 30 ynka sidor på en vecka. Kanske är det på något plan tur att jag börjar jobba nu igen så saker och ting kan återgå till det normala. Eller kanske är det bara jag som desperat försöker hitta en enda positiv sak med att semestern är slut. Jag vet inte. Men mer läst måste det bli, annars kommer jag börja må dåligt snart. En idé vore ju att stänga ner datorn och plocka upp en bok nu...

Oerhört bra men inget för stranden

Strandhuvud: en åkomma som uppkommer hos nordbor som ej är vana vid varmt klimat. Dagar med höga temperaturer och klar himmel, kastar sig dessa stackars ljussökande människor raklånga på närmaste strand, där de ofta blir kvar i flera timmar. På grund av värmen och den stillasittande, närmast vegeterande tillvaron uppvisar dessa människor ofta s k strandhuvud när de kommer tillbaka hem om kvällen när solen gått ned. De är rödmosiga i ansiktet och svarar ehhh/öööhh på allt som sägs eftersom deras hjärna stängt ned. Tillståndet är irriterande men ofarligt.

Hade inte er kära Calliope lidit av denna åkomma, hade ni kunnat få en mycket uttömmande och säkerligen ganska intelligent redogörelse för Beatrice Colins The Luminous Life of Lilly Aphrodite. Nu vet jag inte vad det blir istället. Har försökt formulera något smart att säga om den utan framgång. Det är synd, för den är utan tvekan en mycket bra roman. Ska försöka skärpa mig. Vi kan börja med att konstatera att den är sjukt bra men att den inte är lämplig strandläsning. Man missar mycket om man som jag försöker läsa den när sanden flyger runt huvudet. Sparas till en regnig dag istället.

The Luminous Life of Lilly Aphrodite berättar historien om Lilly, flickan som föds av en kabaréartist i Berlin precis när 1900-talet skålas in. Hennes ankomst till världen är dramatisk; flickan andas först inte och blir dessutom strax föräldralös när hennes mor skjuts till döds i ett triangeldrama med våldsamt slut. Lilly hamnar på barnhem där hon inte bara förälskar sig i nunnan som förestår hemmet utan också finner Hanne - en äldre flicka som blir hennes vän och vägvisare.

Det är jättesvårt att beskriva handlingen i The Luminous Life of Lilly Aphrodite. Man skulle kunna säga att den är actionspäckad men det låter lite fel. Men om man istället säger att folk kan födas, leva och dö i samma stycke, kommer man kanske närmare. Här finns enskilda stycken som rymmer så mycket handling att de lätt skulle kunna broderas ut och bli en egen roman. Men istället berättar Colin om dessa händelser i förbifarten, låter dem bli ett slags snabbt passerande bakgrund till berättelsen om Lilly. I början är det lätt att bli åksjuk av tempot i historien, men det går över.

För The Luminous Life of Lilly Aphrodite är enormt spännande. Lilly är verkligen ett barn av 1900-talet. Placerad i Berlin befinner hon sig mitt i centrum för hela seklets historia och upplever allt som händer. Jag som har pinsamt dålig koll på 1900-talets europeiska historia lär mig massor. Inte för att det är en faktatyngd text (för det är det absolut inte), utan för att Colin väver in det som händer ute i den stora världen enormt skickligt i den lilla världen kring Lilly. Vi ser det genom hennes ögon, ser hur Berlin förändras, och det är fascinerande, ofta gripande och alltid personligt. Det är omöjligt att inte bli engagerad. Colin har också ett skarpt öga för miljöer och stämningar och här finns fantastiska beskrivningar som gör det lätt att föreställa sig hur det ser ut.

Pratar man 1900-tal och Berlin är det naturligtvis oundvikligt att komma in på de båda världskrigen och de är sannerligen inget favvo-ämne för mig. Tvärtom brukar jag undvika de flesta krigsskildringarna (jag skyller det på överdosering under uppväxten; pappa är andra världskriget-fanatiker). Men Lillys berättelse slukar jag. Här blir kriget aldrig tråkigt att läsa om. Främst beror det på att vi ser allt ur hennes ögon, men också på att det inte är alls så endimensionellt som det ofta tenderar att bli i andra böcker. Kriget har inte heller huvudrollen; den tillhör oundvikligen Lilly.

Som sagt är det omöjligt att återberätta allt som händer Lilly; hon gör allt från att sälja blommor till att leva som filmstjärna i det tidiga Hollywood. Jag ska inte heller säga mer om den, för jag tror att det är bra att inte veta för mycket när man läser den. Det är bättre att bara börja läsa och ryckas med i den otroligt häftiga resa som The Luminous Life of Lilly Aphrodite är. Rekommenderas varmt!