Oemotståndlig film för boknördar!

Åh, åh, ÅH! Jag har hittat en liten animerad film som ni MÅSTE se!!! Jag kan lova att den kommer smälta bokälskande hjärtan på löpande band. 

The Fantastic Flying Books of Mr Morris Lessmore handlar om vad som händer när fridsamme Mr Morris en dag råkar ut för en fruktansvärd orkan, där både hans hus och hela hans bibliotek blåser iväg. Det blåser så mycket att till och med själva bokstäverna blåser bort från boken han håller med (förstå paniken!). Men när allt ser som mörkast ut, tittar Mr Morris upp i himlen och ser ... ja, vadå? Det ser ut som ett knippe flygande böcker ...?

Jag älskar den här lilla filmen – den är genial i all sin enkelhet. Det är jättesorgligt när alla böckerna har blåst bort (ja, det är även sorgligt att alla hus är trasiga, men böckerna ...!), jättesött med alla små böcker som springer omkring på smala ben, fantastiskt i det där biblioteket, roligt att han på morgonen klär på böckerna deras små skyddsomslag som varit upphängda som kläder i garderoben över natten, spännande när han lagar boken på anatomiska teatern ... ja, det är helt enkelt underbart, alltsammans!
Se filmen nu på en gång, här!

The Fantastic Flying Books of Mr Morris Lessmore är gjord av William Joyce och Brandon Oldenburg vid Moonbot Studios, Louisiana.

Filmtips för anglofiler och spökfantaster

För ett tag sedan ooh:ade jag åt att BBC gjort en filmatisering av Diane Setterfields spökroman The Thirteenth Tale. Någon möjlighet att se den fick jag dock inte förrän snälla Lingonhjärta skickade över en länk, men den visade sig vara väl värd att vänta på. Filmatiseringen var nämligen undantaget som bekräftar regeln – jag tyckte faktiskt bättre om den än om boken! Händer inte ofta, vill jag lova.

I bokform har The Thirteenth Tale allt som jag gillar: en mystisk författarinnna i ett likaledes mystiskt hus, ett gåtfullt förflutet fullt av ond bråd död, och så en intet ont anande biografiskrivare som kommer dit för att försöka få en story att skriva om. Det borde med andra ord ha varit en fullträff, men jag minns att jag när jag läste den hela tiden satt med en lite frustrerad känsla av att hela tiden gå vilse och ledas bort från det som var berättelsens centrum. Som att pulsa i snö och inte komma någonstans, ungefär.

I filmatiseringen är den känslan helt bortblåst. Manusförfattarna har stramat upp berättelsen något enormt och går rakt på kärnan på ett sätt som gör att filmen får en helt annan puls och ett långt mycket starkare fokus än boken. De har mejslat fram det som faktiskt är romanen, förstärkt exakt de elementen jag tycker om och samtidigt tagit bort det andra, onödiga.

Men framför allt är det miljöerna. HerreGUD så fint! Det var inte enkelt att googla fram något ur filmatiseringen att visa, så ni får helt enkelt ta mitt ord på det. Det här är måste-tittande för alla anglofiler med litterära böjelser. Vilda hedar, krypande dimmor, gammaldags stenhus, krokiga växter, slingriga småvägar, interiörer att döda för. Dysfunktionella familjer, läskiga barn, galenskap. Och en trevligt spökig stämning över alltsammans. Åh.

Så se! Ni hittar filmatiseringen här.

The Thirteenth Tale på TV

Läser att BBC har filmatiserat Diane Setterfields roman The Thirteenth Tale, och sände den tydligen i tv på nyår -WHAT?? Är jag den enda som inte kände till det här? Den hade jag ju gärna velat se. Den verkar inte finnas på BBC iPlayer, men kanske någon annanstans ...? Får ge mig ut och leta!
Så här flott såg det tydligen ut i filmvarianten:

Skräckigt somrigt

Mycket skräck blir det - häromdagen såg vi World War Z, som var ok men som jag förstått är ett intet gentemot boken av Max Brooks som den baseras på. Hade lite svårt att förlika mig med att zombierna springer, jättesnabbt. Tycker på något sätt att det förtar lite av grejen med dem, gör att de nästan blir ett annat slags monster. Gillade dock det tomt klapprande ljudet som en av dem gör med tänderna när han funderar på om han ska äta upp Brad Pitt.

 Ett tag dessförinnan såg vi Warm Bodies, baserad på Isaac Marions bok med samma namn - faktiskt överraskande rolig och underhållande. Väldigt sött slut och lite ruggigt sötklibbig tonårskärlek emellanåt, men ändå. Helt klart sevärd sådär för skojs skull!

Och i paddan ligger flera godingar och väntar på semestern. Bland annat finns där allas vår Helenas novell Kallelsen, som jag tänkt läsa när jag befinner mig någonstans i närheten av ett öppet hav, förhoppningsvis i nästa vecka. Gäller ju att planera läsningen efter närmiljön, så att de matchar.

I paddan finns även skräcksamlingen Bländverk, utgiven av eminenta Swedish Zombie. Om du inte redan läst den, kan du ladda ner den här - gratis!!! Himla trevligt. Ser fram emot att läsa. Sommar och skräck är ju en given kombo, eller hur?

På bio med Gatsby och Joss Whedon

Helgnöje: se The Great Gatsby på bio. Helt ok film, åtminstone efter att de inledande 45 minuternas berg- och dalbaneklipp (tänk Moulin Rouge-stil) hade lugnat ner sig så att jag inte längre behövde vara åksjuk. Efter det blev den riktigt bra. Ingen 5 av 5 möjliga i betyg-film, men en 3,5:a, kanske. Största behållningen? Miljöerna och kläderna. Jag menar, what's not to like med en tid där en frisyr som liknar min är det hetaste heta och där allt från klänningar och smycken och möbler och bilar är toksnygga?

Bion gjorde också reklam för Joss Whedons senaste skapelse, en filmatisering av Shakespeares Much Ado About Nothing. Den verkade så skum att vi utan tvekan måste gå och se den när den kommer (USA-premiär i början av juni, svenskt datum är nog inte satt ännu). Här är en trailer att klura över tills dess:

Road trip i Kalifornien del 2: Bland poeter och sälar i Big Sur

Big Sur - så vackert att man får ont i magen. Området ligger strax söder om San Francisco och det är härifrån alla de där flotta bilderna som man ser när folk ska göra reklam för att köra bil genom Kalifornien är tagna. Big Sur är Kaliforniens kust med extra allt - extra höga berg som kastar sig extra brant ner i det extra blå havet som skummar extra fint och vitt just här.

Områdets fantastiska natur har genom åren lockat många författare och konstnärer, bland andra Hunter S Thompson och Henry Miller höll till här. Och mest känd, förstås, Jack Kerouac. Efter att ha bott en tid i poeten och sedermera bokhandlaren Lawrence Ferlinghettis ensligt belägna stuga i Big Sur, skrev Kerouac en halvt om halvt självbiografisk roman om en författare som flyr ut i skogen för att skriva, hantera sina alkoholproblem och undkomma fansen.

Ferlinghettis stuga låg i Bixby Canyon, nära berömda Bixby Bridge, som är obligatorisk att stanna och fotografera sig intill när man åker förbi. Mitt leende döljer en grav rädsla för att sugas ner av vindarna och trilla ut över kanten; här finns inte ett räcke så långt ögat når och det stupar brant ner strax intill vägen.

Jag grämer mig fortfarande lite över att jag inte var förutseende nog att ta med Kerouacs bok som reselektyr (värsta rookiemisstaget, ju) men tröstar mig med att det knappt blev någon tid över till att läsa på resan ändå. Det fanns alldeles för mycket att se och göra. Big Sur är utan tvekan det allra vackraste området på Highway 1 mellan San Francisco och Los Angeles, så har man inte möjlighet att fara hela vägen, är det Big Sur man ska välja. Jag är fantastiskt tacksam över att ha fått fara dit; det har varit en dröm för mig länge.

Jag såg nyss också att det tydligen finns en film som kom för ett par år sedan som handlar om Kerouacs tid i Big Sur. Den heter One Fast Move or I'm Gone. Dessutom finns det en ny filmatisering av Keroaucs roman, gjord av Michael Polish, som är ny nu för i år. Båda verkar helt klart spännande - hoppas jag kan hitta dem någonstans och se!

I väntan på filmerna kan vi kika på de utomordentligt söta elefantsälarna som vi stötte på vid Piedras Blancas, en strand i södra delen av Big Sur-området. Det är tydligen ett känt ställe, men vi visste inte om det på förhand, så vi blev glatt överraskade när vi plötsligt förstod att det vi trodde var en massa stenar, i själva verket var sälar som låg och solade på stranden. Har aldrig sett så många på ett och samma ställe! Cuteness overload!

Fin kväll med fin trollkarl

Just nu är det väldigt mycket work och no play här, men igår tog jag ledigt en stund och gick med maken på bio och såg Oz - The Great and Powerful, Disneys nya filmatisering av L Frank Baums klassiker Trollkarlen från Oz. 

Jag har faktiskt aldrig läst originalboken, så jag kan inte säga så mycket om hur filmen förhåller sig till den. Jag har förstått det som att det (som vanligt) är en ganska fri tolkning. 

Men jag gillade filmen! Jättefina sagomiljöer, ungefär som Tim Burtons Alice in Wonderland-film, och rolig dialog. Och James Franco i gammaldags kläder, icke att förglömma ... Vad mer kan en flicka begära, så säg? (Ganska mycket, men vi kan spara kravlistan till en annan gång.) Det var en trevlig film, och alldeles lagom att se när man har jobbat en massa.

Det fanns till exempel små skojiga vatten-fairies som jag gillade, och så tyckte jag att de hade gjort en jättefin China Girl. Hela China Town var fint; hade inte den onda häxan slagit sönder det hade jag gärna kunnat tänka mig att bo där ... Känns ju klockrent att jag skulle bo i ett hus som såg ut som en stor tekanna, menar jag. 

Filmen har premiär 15 mars i Sverige. 

Beautiful Creatures

Det där med att det troligen händer skumma saker inne i träskmarkerna, som jag skrev om igår? Fick väldigt mycket vatten på min kvarn när vi nu gick på bio och såg Beautiful Creatures. Den utspelar sig förvisso inte i Louisiana, utan i South Carolina, men likadana miljöer har de gott om. Är nu övertygad om att träsken utöver alligatorer, även innehåller allehanda magiska varelser och folk som gör mystiska ritualer.

Jag hade inte så mycket förväntningar på filmen eftersom jag inte har läst bokserien, men den visade sig vara helt ok underhållning. Den har ju jämförts med Twilight, och där kan man konstatera att Beautiful Creatures vinner med hästlängder. Ingen skämskudde behövs, den har inga sunkiga idéer om vem som ska göra vad pga kön, den har fina miljöer, och stundtals rätt smart och rolig dialog. Jag gillar till exempel att de boknördar sig så mycket; att de läser alla de där klassikerna som man som svårmodig, überintellektuell tonåring läste hemma på sin kammare. Det var också skojigt med allt man kunde känna igen i hela den här sydstatsgrejen, nu när vi åker runt här nere i krokarna.

Så - helt ok film! Den får också en extra guldstjärna för att Florence & the Machine är med i soundtracket.

Caturday - Life of Pi edition

Två bilder bara för att det är Caturday och för att jag är en enkel människa med enklast möjliga humor. Tihi.

Anna Karenina med gissa vem

Kan inte låta bli att känna att det vore väldigt trevligt om någon kunde tänka liiiite utanför boxen när det kommer till casting av bok-klassiker som ska filmatiseras, d v s välja någon annan än Keira Knightley till den kvinnliga huvudrollen ... Kvinnan torde ju snart inneha rekord i deltagande i filmatiserade klassiker.
Oh well, jag kommer säkert se den ändå, om inte annat bara för kläderna och miljöernas skull. Ser mycket flott ut alltsammans.

Halloween Nr 5: The Woman in Black

Den är en av de absolut mest skrämmande böckerna jag någonsin läst, Susan Hills The Woman in Black. "Underbart skitläskig" var den poetiska beskrivningen jag använde som rubrik när jag skrev om den förra året (läs recensionen här). Sedan dess håller jag den som skolexempel på hur man ska skriva för att skrämmas; trots att plotten i grund och botten är väldigt enkel, lyckas Hill få läsaren att sitta som på nålar.

Anyhoo, för ett tag sedan blev den ju film med allas vår Daniel Radcliffe i huvudrollen. Jag måste medge att jag var lite orolig över om jag skulle se Harry springa runt - Expecto patronum! när spöket kommer, typ - men det gick faktiskt alldeles utmärkt. Jag tycker förvisso att Daniel Radcliffe är i yngsta laget för att spela Arthur Kipps, men han gör bra i från sig. Miljöerna, både själva spökhuset ute på saltängarna och omgivningarna, är också väldigt bra. Det ser verkligen ut som man tänker sig när man läser boken, precis lika öde och livlöst och obehagligt.

Och obehagligt är det utan tvekan. Jag hoppade högt ett par gånger när jag såg filmen. Här ska inflikas att jag absolut inte är någon skräckfilmsmänniska - tvärtemot vad man kan tro när man läser den här bloggen, så ser jag nästan aldrig skräckfilm. Med det sagt, så är The Woman in Black scary. Inte lika scary som boken, men scary.



Men - och detta är ett gigantiskt men - vad har de gjort med slutet???
Filmen har ett helt annat slut än boken. Det finns andra detaljer som skiljer sig också (se dem allesammans väldigt ambitiöst listade hos Virtual Borderland), men de är ok. De är inte så stora. Men slutet? Så får man väl inte göra? Jag kan på rak arm inte komma på någon annan bok där man ändrat så radikalt vid filmatiseringen. Vad tycker ni andra som har sett filmen?

Följ Calliopes Halloween-special!
Klicka på etiketten "Halloween" nedan eller
i högerspalten för att se alla inlägg.

Jane Eyre på bio

Fin, julig sak att göra i mellandagarna: gå på matiné! Himla mysigt på alla sätt. Känns om inte annat lyxigt att kunna gå på bio mitt på dagen. Fästmannen och jag gick till stans trevligaste biograf och såg den nya filmatiseringen av Jane Eyre, med Mia Wasikowska och Michael Fassbender i huvudrollerna. Eftersom Jane Eyre är en av mina favoritklassiker alla kategorier, var jag lite nervös över vad de skulle ha gjort med den - men det hade jag inte behövt vara. Det var en alldeles utmärkt filmatisering, som håller sig relativt nära boken. 

Bäst gillade jag miljöerna och att de hade bevarat så pass mycket av den lite skräckiga, gotiska stämningen som boken har. Det finns vissa scener som är alldeles underbart mörka och läskiga. För anglofilen/slottsfanatikern finns här enormt mycket fint att titta på. Till Thornfield Hall har de bland annat använt slottet Haddon Hall i Derbyshire, och det passar verkligen bra. Fint och tjusigt, men samtidigt med den där mörka, dystra och lite lätt olycksbådande känslan som huset i boken har. Jag rekommenderar en bildgoogling för den som vill se mer!

Mia Wasikowska är mycket bra som Jane - ingen direkt överraskning med tanke på att hon redan tidigare gjort så bra ifrån sig som Alice hos Tim Burton. Michael Fassbender är också duktig, men jag tycker att han är lite för finlemmad och välvårdad för att passa som Mr Rochester. Jag skulle hellre ha velat se någon som var lite mer rough. Jag skulle också gärna ha vridit upp det engelsk-engelska inslaget lite mer. Filmen känns mer engelskspråkig än engelsk (om det går att förstå vad jag menar med det?). Jag skulle vilja ha lite mer BBC och Downton Abbey-stilad anglofili över alltsammans.
Men på det stora hela - en riktigt bra filmatisering. Gå och se om ni har möjlighet, och titta för all del på trailern nedan om ni inte redan har sett den!

Bara en bra bok

En av de allra bästa urban fantasy-serierna just nu är om du frågar mig Patricia Briggs böcker om Mercedes Thompson. Jag har just läst ut River Marked som är del sex, och kan glatt konstatera att den lever upp till sina föregångare. (Har ni tänkt på hur skönt det är, när en serie bara fortsätter vara sådär okomplicerat bra?) Jag ska inte spoila handlingen för er som inte har hunnit hela vägen fram i serien, men jag kan säga så mycket som att det händer roliga saker med Mercy och hennes Adam här. Mycket roliga!

En annan sak jag tänkte på när jag läste, var hur behagligt det är att den här serien inte har filmatiserats för bio eller tv. Lugnt och fint på något vis, när läsningen får lov att bara vara läsning och boken bara vara bok. När ingen filmcasting kommer och stör mina egna bilder av hur karaktärer och miljöer ser ut. Jag gillar det. Jag gillar många filmatiseringar av böcker också - men ibland är det skönt att som läsare ostört få sjunka ner i den värld man själv skapar tillsammans med författaren. Att få gå omkring där i fred och titta på vad som händer, alldeles utan att någon 3d-effektnisse som luktar biopocorn kommer och lägger sig i.

I Am Harry Potter

I Am Harry Potter from Daniel Radcliffe

Det är fredag eftermiddag. Jag skrattar åt den här "censurerade" "intervjun" med Daniel Radcliffe. Eller vem är det egentligen som sitter framför kameran? Hehe.

(Om spelaren inte fungerar i din webbläsare kan du trycka på länken under rutan.)

Allen Ginsbergs Howl som film

Kan man göra en hel film av en enda dikt?

Ja, om man väljer rätt dikt. För ett par dagar sedan såg jag Howl, filmen om (och med!) Allen Ginsbergs kultförklarade dikt med samma namn. I saw the best minds of my generation destroyed by madness, starving hysterical naked... ja, ni vet. Modern klassiker. Den framkallade ljuva minnen av hur jag läste den i legendariska bokhandeln City Lights i San Francisco förra året. Gav mig en akut längta tillbaka-attack och fick mig att ångra att jag inte köpte ett ex av Howl där och då. Men - då har jag ju skäl att fara tillbaka..!

I filmen Howl spelar James Franco rollen som den unge Allen Ginsberg. Han berättar, i en fingerad intervju, om sitt skrivande och om själva dikten, samt gör en uppläsning. Den som har hört Allen Ginsberg prata vet att han hade en ganska originell röst, och jag tycker att James Franco har lyckats fånga särdragen på ett bra sätt, utan att det går till överdrift.

Under delar av uppläsningen av Howl, byts bilden på Ginsberg/Franco ut mot animerade partier som illustrerar diktens innehåll. Låter kanske lite konstigt, men det är mycket snyggt! Här, om inte förr, märks att Howl bäst kommer till sin rätt när den läses högt; rytmen i orden är oerhört suggestiv. Eric Drooker står för animationerna, som även finns i bokform som graphic novel (klicka här för att kika inuti boken).

Filmens tredje beståndsdel är rättegången som hölls 1957, där dikten anklagades för att vara obscen och förläggaren Lawrence Ferlinghetti fick stå till svars. Rättegångar på film & tv brukar ju sällan vara kul, men den här är genial - för hur gör man egentligen när den anklagade är en dikt?

Alla tre delarna - intervjun, animationerna och rättegången - väger upp och kompletterar varandra. Tillsammans blir de en mycket bra, mycket sevärd film, både för fans av beatförfattarna och andra. Missa inte!

Läs mer om filmen Howl här och här. Och här hittar du allt som är värt att veta om Allen Ginsberg.

Ny filmatisering av skräckklassiker

Jag hade helt missat att det hade kommit en ny filmatisering av Henry James klassiska skräckroman The Turn of the Screw, men när jag såg den på dvdbutiken var jag ju naturligtvis tvungen att hyra den. The Turn of the Screw är en de mest filmatiserade böckerna någonsin, och just den här varianten har BBC gjort. I rollen som guvernanten Ann ser vi Michelle Dockery. Ni som har följt Downton Abbey känner säkert igen henne därifrån (hon spelar lady Mary Crawley), och hon har även varit med i Cranford, samt haft en pytteroll i filmatiseringen som BBC gjorde på Sarah Waters roman Fingersmith.

Så nu blir det skräck ikväll. Och lite vin. Och lite choklad. Jag ska försöka att inte ha alldeles för höga förväntningar på filmen, men det är svårt. Jag menar - spöken, snygga 20-talskläder, engelska miljöer... what's not to like? (Ingenting, hoppas jag.) Jag återkommer med rapport när jag har sett den, så ni vet om den är värd att lägga tid och pengar på eller inte.

UPPDATERING: Nu har sett den - och den var inte alls illa! Riktigt bra, faktiskt, en helt ok filmatisering av boken. Det jag gillade bäst var (föga överraskande) de underbara engelska miljöerna och 20-talskläderna. Ack, ack, ack så fina de var... De hade också lyckats bra med castingen, och alla skådespelarna kändes passande för sina roller. Apropå att Michelle Dockery i vanliga fall just nu syns i Downton Abbey, så fanns även hennes motspelare därifrån Dan Stevens, med på ett hörn i rollen som Dr Fischer. Han har ju också spelat huvudrollen i en annan mycket bra filmatisering av en bok, The Line of Beauty. Sevärd den också! Men som sagt, den här varianten på The Turn of the Screw kan ni absolut hyra och titta på. Perfekt mysrys att mumsa godis till hemma i soffan.

Underbart skitläskig, rent ut sagt

The Woman in Black av Susan Hill hade jag fått rekommenderad från många pålitliga källor. När jag väl kom till skott och köpte den, råkade jag dock få tag på en dålig utgåva; texten var avfotograferad från en äldre bok och såg alldeles blurrig ut på sidorna. Inte så värst inbjudande att läsa, med andra ord.

Men häromkvällen tog nyfikenheten ändå överhand och jag började läsa. Och tur var väl det, för The Woman In Black är en underbart skitläskig historia (ursäkta det pubertala språket, men så är det) och jag skulle för allt i världen inte ha velat missa den.

Den börjar ganska lugnt och stilla; det är jul hemma hos familjen Kipps och släktingarna roar sig med att berätta spökhistorier för varandra. Men Arthur ville inte delta. Faktum är att han får panik när han blir tillfrågad. Till slut bestämmer han sig för att istället skriva ner sin berättelse, och det är den vi sedan läser.

Och oj. Och hu. Och gaaah. Återigen, det börjar ganska lugnt och stilla. Arthur berättar hur han som ung jurist fick i uppdrag att fara ut till det avlägsna Eel Marsh House för att ta hand om kvarlåtenskapen efter den ensamma gamla kvinnan som bott där men nu avlidit. När han kommer dit uppför sig byborna suspekt och varnar honom - Eel Marsh House är inte platsen du vill besöka. Arthur far naturligtvis dit ändå; och det blir starten för den mest ruskiga, mest skrämmande hemsökelse man kan föreställa sig.

Jag är inte så lättskrämd i bokform (film ska vi däremot inte tala om), men vissa scener i The Woman in Black gör mig skitskraj. Det är abnormt läskigt och så spännande att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Allt runtomkring mig smälter undan och jag ÄR DÄR, i Eel Marsh House tillsammans med Arthur. Sällan har jag väl varit på ett mer obehagligt ställe; det är som om hela huset bara dryper av ren och skär ondska. Gaah, säger jag igen. Gaaah.

Så du som söker en überläskig spökhistoria - köp ett ex av The Woman In Black. Jag kan lova dig att du kommer bli rädd. Och jag kan också lov

a dig att du i bokens sista meningar kommer hitta en synnerligen brutal slutkläm. Som om inte resten hade varit nog, liksom.

**************************

The Woman In Black går som teaterpjäs i Londons West End - den har dragit fulla hus sedan 1989. Läs mer om pjäsen och se en trailer här.

I höst kommer boken också som film, då med självaste Daniel Radcliffe i huvudrollen som Arthur Kipps. Mer om det här.

Stora stygga varulven

Gary Oldman, en varulv, en medeltida by, musik av Karin Dreijer Andersson - det finns en del som talar för att jag kommer att gilla Catherine Hardwickes nya film Red Riding Hood. Som hörs av titeln utgår den från sagan om Rödluvan, men lägger dessutom till en varulvstwist. Believe the legend. Beware the wolf, väser de i trailern.

Och trailern, ja. När jag först ser den tror jag att jag av misstag har klickat på fel film och fått upp Twilight istället. Scenen där de båda huvudrollsinnehavarna möts i ett romantiskt (och naturligtvis hopplöst & förbjudet) ögonblick under ett träd fullkomligen skriker Edward & Bella. Hardwicke själv har sagt i intervjuer att Red Riding Hood - varulvstemat till trots - inte alls är lik Twilight. Hm. I beg to differ.

Så ett nja är väl intrycket av filmen så här långt. Naturligtvis kommer jag se den i alla fall (jag menar - Gary Oldman! Varulvar!), men superpeppen utebli än så länge. Mest ser jag nog fram emot att höra vad Karin Dreijer Andersson hittar på med musiken; hon är alltid bra. Dessutom ska hon tydligen synas i filmen och spela i några scener. Spännande!

Red Riding Hood har premiär i mars nästa år. Kika på trailern så länge:

Ett hemskt - och bra - slut: Mockingjay

OBS SPOILERVARNING!

Vill du inte veta vad som händer i Suzanne Collins Mockingjay? Då ska du hoppa över det här inlägget. Eller har du kanske helt missat serien? Då MÅSTE du plocka upp The Hunger Games och läsa från början. Det här är en sjukt bra serie som passar både ung och gammal. Vansinnigt spännande action i en unik miljö där något som närmast liknar medeltid blandas med sci-fi.

Jag vet inte om det beror på det tilltagande höstmörkret eller på bokens handling - men när jag lägger ifrån mig Suzanne Collins Mockingjay, tredje delen i serien om Hungerspelen, så känner jag mig deppig. Nedstämd. Det är förvisso inte en helt obekant känsla när jag har läst ut sista delen i en serie jag gillat, men den här gången har upplevelsen mycket lite att göra med att jag måste lämna berättelsen. Snarare har det att göra med den stämning som genomströmmar hela boken. Ett slags total utmattning, som har sin upprinnelse i sorg.

När Mockingjay börjar står rebellerna inför den stora slutstriden. Katniss Everdeen är både fysiskt och mentalt skadad efter de tidigare Hungerspelen och har svårt för att anpassa sig till livet i distrikt 13. Peeta är fånge hos president Snow och Gale kanaliserar sin aggression genom att hjälpa rebellernas armé planera nya, intelligenta vapen och strategier.

Bilden Suzanne Collins målar upp är svart och tung och vältrar sig med full kraft över läsaren. Jag hade förväntat mig mer action i stil med det som finns i seriens föregående två delar, men överraskas istället av den totala utmattning och den sorg som drabbat Katniss. Det är mycket skickligt skildrat av Collins - man känner verkligen med Katniss och förstår hur hon har det - men oj, så tungt det stundtals blir. När det dessutom kombineras med ett likaledes sorgset slut efter en strid fylld av förluster (var det verkligen nödvändigt att ha ihjäl Finnick?), ja då blir det nästan för mycket. För svart, för tungt, för ensamt.

Samtidigt är det ett väldigt bra slut. Istället för att skriva ihop en slutstrid som bara är pang-pang och superspännande, gör Suzanne Collins något som blir mycket mer realistiskt. Vill hon visa vad krig är och vad det gör med människor, så har hon lyckats. Det är oerhört välskrivet och genomtänkt, fantastiskt väl skildrat och trovärdigt. Det är fortfarande spännande, men på ett annat sätt än i de tidigare böckerna. Mockingjay är fullständigt obarmhärtig, och man lider med karaktärerna.

Så var den bra då? Ja, det var den. Den var en värdig avslutning på serien. Jag gillar att Collins vågar vara mörk och sorgsen och att hon låter karaktärerna bli riktiga människor istället för enbart onda/goda. Alldeles för många som skriver för ungdomar väjer undan i liknande situationer och skriver något ljust, enkelt och glatt istället för att verkligen våga utforska det jobbiga eller komplicerade. Genom att göra såhär tror jag förvisso att Suzanne Collins kommer göra en del av sina fans besvikna/förvirrade, men jag tror samtidigt att hon kommer vinna respekt hos de som förstår vad hon är ute efter.

Jag har skrivit tidigare om obarmhärtiga författare och jag står kvar vid min dåvarande åsikt. En författare som vågar göra sina karaktärer illa är ofta en bättre författare. Det är hemskt men sant. Jag är fortfarande lite chockad av att Mockingjay var så mycket mörkare än de tidigare delarna, men jag gillar den. Nu ser jag (om än med viss bävan) fram emot filmatiseringen som kommer 2012. Är mycket spänd på att se hur Panem kommer att se ut på bioduken!

************

Boktoka gillar Mockingjay, Johanna K på Bokhora också. Bokbabbel var en smula tveksam.

Tillbaka till slottet Rosengåva

Nostalgi är kul. Åtminstone så länge den inte tar kål på ens minnen av något som man en gång upplevde som fantastiskt. På bokrean köpte jag som bekant inga böcker, bara en dvd-utgåva av Flickan vid stenbänken, den gamla SVT-filmatiseringen av Maria Gripes skuggböcker. Jag hade inte sett den sedan den gick på tv 1989 och var extremt nyfiken på att få se om den. Den var en av de få tv-serier som jag verkligen ohämmat älskade när det begav sig och jag kunde knappast vänta tills jag åter fick se en ung, ömtålig Gerhard Hoberstorfer i rollen som Arild på Rosengåva.

Mitt tolvåriga jag tyckte framför allt att serien var sjukt spännande och att Rosengåva var mystiskt, mörkt och alldeles, alldeles underbart. Mitt något äldre jag har läst om böckerna ett antal gånger och tyckt lika mycket om dem då som vid första läsningen, men tv-serien har inte gått att få tag på förrän nu. Förväntan låg med andra ord tung i rummet när jag slog mig ner i soffan för att titta. Det första man slås av är hur oerhört mycket som har hänt i tv-underhållningen sedan -89. Flickan vid stenbänken är full av halvtaskigt filmade scener, lååååångsamma partier som man inte riktigt förstår vitsen med och en dialog som ofta känns ansträngd. Tidens tand har inte varit snäll mot den. Dessutom reagerar jag på att manuset är bedrövligt; om man vill göra 4,5 timmar tv av en hel lång bokserie, måste man naturligtvis ta bort saker. Men här har man valt att skala bort så mycket att berättelsen blir hoppig och osammanhängande. Samtidigt har man inga problem med att ägna många långa minuter åt scener som inte ger något. Mycket underlig prioritering av Marianne Ahrne som skrivit manus och regisserat.

Detta till trots, finns fortfarande en del av magin som jag mindes kvar. Omständigheterna har inte helt lyckats ta kål på Maria Gripes fantastiska berättelse. Jag gillar fortfarande karaktärerna och grundstoryn. Gerhard är utsökt i rollen som plågad emo-yngling, stirrande ut genom slottsfönstren. (Någon borde f ö be honom spela Dracula - det hade fungerat ypperligt!) Det som filmatiseringen har lyckats bäst med är att överföra känslan i miljöerna; serien är inspelad dels i Lunds medeltida stadskärna, dels ute på det oerhört vackra Vittskövle slott söder om Åhus. Precis så trolskt, gammaldags och spooky som man föreställer sig när man läser böckerna.

Så ett nja är väl omdömet om serien. Att se den igen gör att den tappar det mesta av det där förtrollande glittret som den omgavs av i mitt minne. Jag skulle gärna se en nygjord filmatisering av böckerna - med nutidens liiite fräschare filmteknik, ett bättre manus och kanske några ytterligare avsnitt så att berättelsen fick hinna utvecklas. Någon regissör där ute som känner sig manad? Tills dess funderar jag på att göra en sommarutflykt till slottet. Det vore fint att sitta i Rosengåvas park med en picknickkorg.

RÄTTELSE:

här har det blivit fel! Serien spelades inte in på Vittskövle slott. Flickan vid stenbänken är inspelad på Trolleholms slott utanför Eslöv.