Skräck med Plupp och Mumin

Genom en konversation på Twitter häromdagen påmindes jag om Plupp, ni vet, den där lilla figuren med blått hår. Twittersamtalet handlade om fina saker med Plupp, men jag associerade åt helt andra hållet – jag var nämligen jätterädd för Plupp när jag var liten. Exakt vari skräcken bestod vet jag inte; jag tror mest att det handlade om att jag tyckte att stackarn såg obehaglig ut där hen smög omkring på fjället med sitt stora blåa hår. Jag förstod aldrig varför hen hade de där konstiga hårslingorna ner över ansiktet, och tyckte att de oroväckande röda kinderna och näsan mest av allt såg ut att tyda på något kroppsligt fel. Miljön kändes också ödslig, fjället var tomt och kallt och vidsträckt, inte alls vänligt.

Sedan var det ju också det där med att det hela tiden var lite osäkert med vad Plupp egentligen var. Inget troll, utan en "osynling", sade ju författaren. Alltså osynlig för människor. Det tyckte jag var sjukt läskigt – tänk om Plupp var där intill mig någonstans utan att jag visste om det ...? Hu. Att läsa om spöken, vampyrer eller annat oknytt däremot, bekom mig inte det minsta.

En vän till mig hade (och har än, faktiskt!) en liknande rädsla inte för Plupp, men däremot för Mumintrollen. De fridsamma trollen var i hennes värld inte alls lugna, trevliga varelser utan konstiga, oformliga väsen som det inte gick att begripa sig på. Än i denna dag vägrar hon Mumin; hon får rysningar om hennes egna barn får Muminprylar i present.

Så här i vuxen ålder kan jag tycka att det är både ganska underhållande och lite fascinerande med vad vi var rädda för som barn. Det pratas så mycket om vad vuxna tror att barn kan reagera negativt på i böcker – jag tror ofta att det är helt andra saker än vi kan förutspå som skrämmer. Det är inte alls säkert att det är det som är "tänkt" att vara läskigt som gör dem räddast.

Vilka böcker/figurer skrämde er när ni var små?

Dödlig prosa

Alltså, detta ...! En rysk man knivhögg en annan till döds i ett bråk. Vad de bråkade om? Litterära genrer! Mordoffret hävdade att prosan är den enda sanna litteraturen, medan mördaren menade att poesi var att föredra.
Läs hela artikeln här.

Tedags på det underbart konstiga sättet

Vissa berättelser ger den som läser bilder i huvudet. Vissa bilder ger den som ser dem berättelser.
Som den här; publicerad i National Geographic 1938 med följande bildtext:
"Anne and her family lived alone on an island. She enjoyed having tea time with her friends the spiny lobster and baby hawk."
Som en miniroman, eller början på en lång, utan tvekan fantastisk.
Det torde vara onödigt att säga att jag älskar det här på så många olika sätt.

Charlaine Harris dödshotad

Jag måste erkänna att jag har varit påfallande ointresserad av Dead Ever After, trettonde och sista delen av Sookie Stackhouse-serien. Det var länge sedan serien var så värst bra, och eftersom de senaste böckerna allesammans gått på tomgång, har jag inte ens köpt den sista ännu. Fast så läser jag i SvD att Charlaine Harris blivit mordhotad av fans som inte gillar hur alltsammans slutar i Dead Ever After - och då blir jag faktiskt lite nyfiken (och lite förfärad). Hur illa kan det vara? Eller är folk (som vanligt) bara galna? Tror bestämt jag måste köpa den där ändå och läsa, snart.

Road trip i Kalifornien del 3: Winchester-husets osaliga andar

Nu ska jag försöka berätta för er om ett hus som egentligen trotsar alla beskrivningar och inte låter sig fångas i ord - utom möjligen då med ett hänfört fantastiskt. The Winchester Mystery House, som det numera kallas, är en viktoriansk dröm/mardröm med 160 rum, 47 eldstäder, 2000 dörrar och 10000 fönster. Vad som inspirerade den arkitektoniska galenskapen (eller uppfinningsrikedomen)? Osaliga andar, naturligtvis.

Huset var från början ett helt vanligt åttarumshus, ända tills det 1884 köptes av änkan Sarah Winchester. Hon hade drygt tjugo år tidigare gift sig med William W Winchester, medlem i familjen som ägde det galet framgångsrika företaget som tillverkade The Winchester Repeating Rifle. Tillsammans fick de en dotter - men hon dog strax efter födseln. Sarah återhämtade sig aldrig riktigt från förlusten, och när dessutom William dog i tuberkulos 1881, blev hon ännu mer förtvivlad. I sorgen besökte hon ett medium, som förklarade för henne att all olycka som drabbat henne var en hämnd från de tusentals indianer, soldater och andra som dött av gevären som Winchesterfamiljen tillverkade. Sarahs enda möjlighet att undkomma dem var att flytta västerut, köpa ett hus och aldrig sluta bygga på det. Så snart byggandet slutade, skulle olyckan och döden hinna ifatt henne.

Sagt och gjort, Sarah flyttade till Kalifornien och köpte gården som då låg strax utanför San Josés stadsgräns (idag inne i stan). Hon anställde ett helt lag snickare som arbetade dygnet runt, ända fram till den natt 1922 då hon dog. Vid det laget hade det från början ordinära huset fått det bisarra utseendet det har idag - gigantiskt, totalt asymmetriskt, oförutsägbart och alldeles underbart förvillande och fantasieggande. Ologiska halvplan, sneda vinklar, trånga vrår, konstiga återvändsgränder, snirklande, slingrande korridorer, lönndörrar, fönster i golven, trappor som leder rakt upp i taket, dörrar som leder ut i tomma intet; enligt legenden var allt designat för att villa bort de andar som Sarah Winchester trodde jagade henne. Kunde hon färdas på konstiga vägar genom huset, skulle de inte hitta henne. Om nätterna höll hon seanser i ett särskilt rum försett med lönndörrar, mitt inne i huset, där hon kommunicerade med de döda. När seansen var över, kom hon med nya ritningar till snickarna om hur den fortsatta tillbyggnaden skulle ske. Så säger i alla fall legenden, och även om ens mer nyktra, förnuftiga sida måste erkänna att större delen av Sarahs hemligheter följde med henne i graven och vi därför inte med säkerhet kan säga så mycket om varför hon valde att bygga sitt hus så här, så är legenden är nästan för sorgligt vacker för att inte tro på.

Titta uppe på andra våningen - här är den berömda dörren
som leder rakt ut i ingenting!

The Winchester Mystery House var en av de absoluta höjdpunkterna på vår resa, och jag är så oerhört glad över att ha fått se det! Jag hade hört berättas om det innan, men det är OMÖJLIGT att föreställa sig hur det ser ut där inne innan man har besökt det (och det är tyvärr förbjudet att fotografera inomhus). Jag har aldrig varit i ett hus som så fullständigt motsäger alla ens förutfattade meningar om hur/vad ett hus ska vara; det är som något hämtat direkt ur en underlig dröm. Trots att jag i vanliga fall har extremt bra lokalsinne/god rumsuppfattning, tappade jag bort mig efter bara ett par minuter där inne och skulle nog aldrig ha kommit ut om inte guiden lett oss i rätt riktning (turister tillåts av den anledningen aldrig gå själva genom huset). Det är ett helt underbart, och på grund av historien bakom, väldigt sorgligt ställe - ett måste att besöka för alla, men särskilt för dem som gillar viktoriana, skräck & spöken. En fullständigt surrealistisk upplevelse!

Innan den stora jordbävningen 1906 hade huset även ett torn.

Läs mer om The Winchester Mystery House här.
Här har en sjukt ambitiös människa byggt en pepparkakshus-replika av huset ...

Samtidigt hos farbror Freud

Det hade varit en lång, hård påskhelg.

Mycket litet hade avlöpt som planerat, 

och äggen hade tagit slut redan tidigt på

långfredagens morgon.  

If Sarah Waters and Stephen King had a love child ...

En logisk följdfråga på mitt förra inlägg: Köpte du ingenting???
Jodå, den här:

The Fate of Mercy Alban av Wendy Webb. Helt okänd för mig sedan tidigare, men så läser man blurben på baksidan: If Sarah Waters and Stephen King had a love child, it would be Wendy Webb! Och då blir man ju lite nyfiken.
Lovar att rapportera om den så snart jag läst!
*************************************************
Bisarr bonusinfo (och ursäkta off topic här, men jag var fascinerad): på väg till bokhandeln stannade vi till och åt pizza. Där fanns den konstigaste kombon jag sett hittills, pizza med mac&cheese på ...?! Jag var modig och smakade. Det var ... tja ... vi kan väl nöja oss med att säga att den var rik på kolhydrater. Den verkade dock vara storfavorit bland barnen på pizzerian. De har sannerligen en intressant matkultur här.

Volym!

Kanske var det luftfuktigheten, kanske något annat. Men ju längre hon satt på biblioteket, desto större tycktes hennes hår bli. 

För Ajvide Lindqvist-fans

I trädet intill vårt hus bor en arg ekorre. Innan jag träffade honom visste jag inte att ekorrar kunde låta, men han brukar roa sig med att sitta i sitt träd och skälla ilsket på alla som går förbi. Som en sur gammal gubbe, ungefär. Lätet han ger ifrån sig är ett slags högt tjattrande; det låter som en väldigt liten, väldigt arg hund. Han har även byggt ett nötförråd/hem under takpannorna ovanpå vårt sovrum, och där hör man att han dunsar omkring vid allehanda udda tider på dygnet. Vi kan väl lugnt säga att hans närvaro under senaste veckan gav en extra dimension åt mitt läsande av Stefan Spjuts Stallo. I boken möter vi nämligen allehanda oknytt och småfolk, däribland en minst sagt speciell ekorre. Med tanke på att vår ekorre verkar ha så många projekt för sig hela tiden, blev jag nervös. Vad GÖR han egentligen? Och tittar han inte lite konstigt när vi går förbi ...?

Stallo tar oss med djupt in i de norrländska skogarna, där fotografen Gunnar Myrén i mitten av 1980-talet av en slump fångade en underlig varelse på bild. Inte riktigt en människa, inte riktigt ett djur. Nära trettio år senare är Gunnar själv sedan länge borta, men hans familj söker fortfarande svaret på vad det var han mött därute i vildmarken. Den nu vuxna dotterdottern Susso driver en webbsida, ett forum för kryptozoologi, i hopp om att någon gång hitta sanningen.

Berättelserna om hur trollen, och samernas stallo, rövar bort barn, har de alla hört talas om. Så försvinner en liten pojke. Från en gård alldeles nära där Susso just har fångat något konstigt med en av övervakningskamerorna hon har satt upp. Något som inte riktigt är ett djur, men inte riktigt en människa heller ... Vem är det som tagit pojken? Eller vad?

Jag är lite förvånad över att Stallo har synts till på så få bokbloggar - det här är ju något som jag tror att jättemånga av er skulle gilla! Alla fans av John Ajvide Lindqvist, till exempel. Det här är något för er. Stefan Spjut utnyttjar svensk gammal folktro på ett kul sätt, och Stallo är både spännande, välskriven originell. Min enda invändning är att den är väl lång (560 sid); tempot skulle ha mått bra av att vridas upp lite här och där. Kanske skulle även slutet ha behövt tajtas till en aning. Men bortsett från det - en helt klart läsvärd övernaturlig thriller!

Andra som också har läst: SvD, GP, Tidningen Kulturen, From Beyond, Det mörka tornet, Bloggbohemen.    

Män som stickar och hundarna som älskar dem

Alltså, titta här vilken fan-tas-tisk titel jag hittade på bibliotekets tipshylla vid senaste besöket: Men who knit and the Dogs Who Love Them. Det är precis vad det låter som, en bok för mannen som vill sticka något mjukt och mysigt åt sin hundvän - och möjligen samtidigt något till sig själv.

Boken innehåller pedagogiska mönster med instruktioner på allt från hundtröjor och mössor till sängar. Ofta finns det ett mönster till husse och ett till hunden så att alla inblandade kan matcha varandra.

Och kattägarna ska inte tro att de är bortglömda heller. Intill hundstickarboken hittade jag nämligen den här, Knit Your Own Cat.

En heltäckande guide om hur man stickar sig en hel liten radda katter att ställa i bokhyllan (nej, vänta, där får de inte plats), på spiselkransen kan vi säga istället. Beskrivningar finns på flera olika raser. Tänker mig att Bokomaten skulle kunna sticka sig ett gäng siameser, till exempel. Boken erbjuder ju som den här videon (om en nyutgåva) nedan förklarar, a unique opportunity to knit yourself a cat. 

Och i rollerna ser vi ...

Ni vet hur man castar folk att spela huvudrollerna i böckerna man läser? För mig är det en lika omedelbar som ointellektuell process; det liksom bara händer. Plötsligt ser jag huvudpersonerna framför mig; de bara dyker upp. Plopp, plopp, så står de där.

Och hur de ser ut i mitt huvud har ofta överraskande lite att göra med hur de beskrivs i boken. Min inre casting-firma bryr sig tydligen väldigt lite om de av författarna noggrant uttänkta beskrivningarna, utan jobbar visst efter helt andra principer. Förutsättningslöst, skulle man kunna säga om det inte vore ett så hemskt ord. Det kan vara någon pyttedetalj som får mig att associera till något, och sen finns bara ett visst utseende där, alldeles oavsett om det går stick i stäv med det som står i boken. Det är inte alls säkert att "min" huvudperson är blond bara för att hen är det i boken.

Ett av de senaste - och, erkänner jag, lätt bisarra - exemplen på hur min inre casting fungerar, är att jag under läsningen av Gillian Flynns Gone Girl hela tiden såg Nick och Amy se ut så här:

Jag är den första att erkänna att det är lite skumt att Dennis Lehane och Susan Faludi blev Nick och Amy, men det bara hände. När de väl var där, gick det inte att ändra på. De passade så bra, liksom.

Andra exempel. När jag läste Fifty Shades of Grey var jag redan när Ana kliver in genom dörren på Grey Enterprises Holdings Inc övertygad om att Christian såg ut så här:

Här kan min hjärna förvisso ha haft en liiiten logisk tanke bakom, herrarna Grey och Bale delar ju faktiskt förnamnet Christian. Tycker fortfarande att Christian Bale skulle vara ett givet val i rollen om de nu ska filmatisera boken, men tycker lite synd om honom (och alla andra) om han skulle tvingas spela den. De kanske kan hitta en lookalike?

Innan varken Robert Pattinson eller Kristen Stewart hade hunnit säga Forks eller sparkling vampire, tyckte jag att Bella såg ut så här: 

Jag castar inte bara kändisar/skådespelare heller; det kan likaväl hända att grannar, vänner eller kollegor får låna ut sina utseenden och promenera omkring i mina böcker. Men exakt hur den där urvalsprocessen går till, det undrar jag som sagt fortfarande. 

Hur går det till när ni skapar er bilder av de ni läser om?

Cool? Blasé? Hipp? Passionerad?

Det har hunnit gå några dagar sedan jag läste ut Karolina Ramqvists Alltings början, och det konstiga har hänt att jag har börjat tycka mer om boken sedan jag avslutat den än vad jag gjorde under tiden jag läste den. Jag tycker tydligen mer om att tänka på boken, eller på idén om boken, än om att läsa själva boken. Mycket mysko. Jag gillar ju Ramqvist sedan tidigare, och var jättepepp på boken?

Hur som helst kan vi nog konstatera att jag är kluven. Utan tvekan är Alltings början en välskriven roman som tar upp en hel hop ämnen och teman som jag tycker är intressanta. Feminismen, till exempel; hur ska man förhålla sig till den idag, när generationen före redan gjort alla tänkbara sorters uppror? Vad finns kvar att kämpa mot/för, och hur ska den kampen i så fall se ut? Hur skapar man en egen roll?

Eftersom jag är född ungefär samtidigt som huvudpersonen Saga, är boken också full av igenkänning - hej, mitt 90-tal! Fast Saga liknar mer de där coola typerna som jag såg upp till och aldrig vågade närma mig när det begav sig. De med rätt attityd, rätt kontakter, rätt vänner, rätt allting. De som man såhär i efterhand trots allt inte är så avundsjuk på längre.

Och kanske är det just i attityden det ligger. Saga är cool, enormt cool. Så cool och rätt och hipp att jag blir alldeles matt. För hon är också så fruktansvärt blasé hela tiden. Ingenting verkar göra något större intryck, inte ens sådant som per definition borde vara ganska omvälvande. Istället flyter alltsammans bara på, i ungefär samma ton hela tiden. Sagas attityd går igenom hela texten, och gör på något sätt att hela berättarstilen blir blasé. För mig funkar det inte riktigt, för jag vill känna mer när jag läser. Om det händer huvudpersonen något dramatiskt, vill jag känna det. Det gör jag inte här, där allting berättas med ungefär samma stil/(brist på) engagemang rakt igenom, oavsett vad som händer. Jag har t ex jättesvårt att förstå hennes relation till Victor: det står att den är passionerad - men när jag läser scenerna där de är tillsammans är de helt torra, kortfattade och nästan kliniska. Jag får liksom inte ihop det. Jag tycker istället nästan att det blir lite tråkigt i längden.

Samtidigt - det är en stil, ett sätt att berätta och förhålla sig. Det är en stil som på många sätt passar den typ av människor och den tid/plats som romanen handlar om. Den är konsekvent genomförd. Så kanske får jag bara fortsätta vara kluven. Kanske får jag sortera in Alltings början under kategorin "välskriven, smart och intressant bok, men inte riktigt min kopp te ändå"?

Andra som också läst: Marcusbiblioteket, Kulturdelen, Sundsvalls tidning
Jag tycker för övrigt att det här är en kul iakttagelse ...

Lika som bär

Sitter och tittar på nya glasögonbågar när plötsligt det här oemotståndliga ansiktet dyker upp och gör reklam för vintagemodeller: 

Men vänta lite nu ... är inte kissen väldigt lik någon vi känner igen ...? Typ James Joyce?

Helt plötsligt togs det här med författare och katter till en helt ny nivå. Känner redan nu att en väsentlig del av eftermiddagen kommer gå åt till att bildgoogla katt+författare för att se om det finns fler lookalikes. 

Grönskande läsplatser

Här mitt i grönskan skulle det kunna vara fint att sitta och läsa en bok, med sidorna upplysta av kaktuslampans milda (?) sken. 

Och här vore det väl fantastiskt att sitta och skriva den där stora romanen man alltid har drömt om att skriva ...

Men ahh, vad är det som ligger på stolsdynan??

Jag har varit i Göteborg några dagar och hälsat på släkten. På nationaldagen tog vi en promenad till Botaniska trädgården, där vi fikade i solskenet och bland mycket annat fint och grönt hittade de originella arrangemangen här ovan. Jättekul idé och superpiffigt utfört! 

The truth - and the character - is out there

Idag passade jag på att springa några hastiga ärenden på lunchen. Döm om min förvåning när jag i trappan på H&M var nära att krocka med Anna-Karin från Engelsfors, alltså Cirkeln-Anna-Karin! Helt bisarrt, men där stod hon. Varenda detalj var EXAKT som jag föreställt mig när jag läst Cirkeln och Eld: det långa håret som hänger ner och döljer ansiktet, de säckiga kläderna, den lite krokiga hållningen, ögonen, hårfärgen ... varenda liten sak. Helt otroligt. Jag stannade och stirrade nog lite, men det fick verklighetens Anna-Karin aldrig veta om eftersom hon envist höll blicken fastlåst i golvet medan hon sökte sig ut ur den proppfulla butiken.

Anna-Karin ritad av Jenny Wiik, Kolofont.
Superfin, och mycket lik dagens lookalike!

Har det hänt er också, att ni råkat på någon som ni kan svära på kommer rakt ur en bok ni läst? Mig har det hänt några få gånger tidigare och det är lika surrealistiskt varje gång. Att någon jag bara har hittat på inuti mitt huvud kan dyka upp i levande livet. Helt otroligt! Naturligtvis väljer jag varje gång det händer att tro att det helt enkelt beror på att allt jag läser är sant. Alla mina bokkompisar finns, någonstans därute.

Värdens största mysterium

Det största, ständigt återkommande, mysteriet i mitt liv: 

att en och samma bokhylla när man
1) plockar in böcker i den kan rymma så lite
2) när man tömmer den på böcker kan rymma så mycket ... 

Hur hittar man utgivningslistor över e-böcker?

Jag har tänkt på en sak. Varför är det nästan inga svenska förlag som i sina nyhetskataloger aviserar de titlar som kommer att släppas som e-böcker?
Alla andra format (inbundet, pocket, ljudböcker mm) står ju listade månader i förväg, men när det gäller e-böcker hålls man in ovisshet tills boken i bästa fall dyker upp som nyhet när den släpps hos E-lib. Hur kommer det sig? Är det på något vis hemligt eller osäkert in i det sista vilka titlar som ska bli e-böcker? Jag har svårt att hitta en rimlig förklaring, men kanske är det någon av er som vet? Finns det någon fantastisk förteckning över kommande e-böcker som jag har missat?
Jag vill ju kunna planera mitt framtida e-boksliv, för bövelen!

Tigerspaning

Ni vet hur det är när två eller flera titlar liksom flyter ihop? Inte förrän jag var på bokhandeln häromdagen, insåg jag att det för tillfället finns inte en utan tre nya titlar som alla heter något med "tiger". I mitt förvirrade huvud hade de alla på något sätt blandats samman, trots att de är tre synnerligen olika historier.

Först finns där Kate Dicamillos ungdomsbok Tigern, som ges ut av Kabusa.

Sedan har vi Orange Prize-belönade Tigern i Galina av Téa Obreht, som nu ges ut i svensk översättning av Albert Bonniers.

Obrehts bok har jag totalt blandat ihop med Margaux Fragosos Tiger, Tiger som vi hittar bland de nya titlarna hos Norstedts.

När jag rett ut förvirringen, började jag tänka på hur många andra böcker som hetat något liknande de senaste åren. Spontant kommer jag på de här:

Amy Chua - Tigermammans stridsrop
Aravind Adiga - Den vita tigern
Mian Lodalen - Tiger
Jonas Hassen Khemiri - Montecore, en unik tiger
Tom Clancy - Tigerns käftar

Till det kan läggas att det nu i slutet av året kommer en ny roman av Anne B Ragde. Vad den heter? En tiger för en ängel. Och så kan man ju tänka på att de översatta titlarna ibland har en lite annorlunda titel på originalspråk eller på engelska; då blir det ännu fler tiger-varianter. Till exempel heter ju den engelska översättningen av Téa Obrehts bok The Tiger's Wife. Helt galet detta, tigrar överallt! 

Ljust, fräscht & kanske lite menlöst

Jag blir inte riktigt klok på Fredrik Lindström. Vad vill han egentligen med sina noveller och sitt skönlitterära skrivande? Jag läser När börjar det riktiga livet? och blir väldigt osäker på hur jag ska tolka de fjorton novellerna. Det är något i tonen, i berättarrösten, stilen och ordvalet som gör att jag inte kan bestämma mig för hur de ska läsas. Är de ironiska? Är det meningen att jag ska skratta? Driver han med karaktärerna eller menar han allvar? Och vad menar han i så fall? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Jag vill minnas att jag hade ungefär samma känsla när jag läste Lindströms förra novellsamling, Vad gör alla superokända människor om dagarna? Det vilar något vagt irriterande ofärdigt över texterna, något som skulle kunna vara intressant påbörjas men sedan lämnas hängande i luften utan att varken ha gjort till eller ifrån. Att den boken skulle ha sålt i 270000 ex och därmed vara Sveriges mest sålda genom tiderna som förlaget nu framhäver, känns lite underligt (kanske rentav lite tragiskt, med tanke på hur många andra bättre novellsamlingar det finns).
Lindström skriver inte dåligt, absolut inte, men han är långt ifrån en fullfjädrad novellförfattare. Det känns nästan som om han är rädd för att ta saker och ting på allvar; att han hellre stannar i det halvironiska Ljust & Fräscht-sättet att skriva som han odlade i showen med Schyffert. Vi ser på oss själva, ser alla småkonstiga saker vi har för oss och skrattar lite osäkert åt alltsammans, typ. Det funkar inte jättebra i bokform.

Det jag framför allt irriterar mig på är att det känns som om Lindström har en massa bra uppslag, att han presenterar flera intressanta scenarion, men att han sedan inte gör så mycket av dem. Han skrapar lite på ytan, visar oss att så här ser det ut - och sen är det slut. Inget mer, inget djupare. Jag blir frustrerad, för jag tycker att det känns som slöseri med bra idéer. Trendkänslig, underhållande och lättläst skildring där det är lätt att känna igen samtiden, javisst - men sen då? Det säger ju just ingenting? Jag kan ha svårt för noveller i god tid just eftersom jag inte gillar att de alltid tar slut just när man börjat komma in i dem, och här är det väldigt mycket så. Lindström skulle kunna göra så väldigt mycket mer, men istället blir det mest bara ljust, fräscht och kanske lite menlöst.

Andra som också har läst: Bernur, Bokmania, Kulturbloggen, Sydsvenskan, SvD, GP, Expressen.

Skräck eller mat?

Eehm... jag vet att Per Morberg är duktig på att laga mat och så, men när jag ser omslagsbilden till hans senaste kokbok blir jag faktiskt lite rädd... Mina associationer går mer i banorna skräckfilm-elak man med yxa i handen gömmer sig i vedboden dit den intet ont anande huvudpersonen går-splatter happens än till mat. Men det kanske bara är jag som förläst mig på skräck?