Helt vanliga polygamister

Tänk dig att du är gift och har barn. Tänk dig sedan att du utöver din man även har tre andra fruar och att ni tillsammans har sjutton barn. Ert uppdrag nu är att övertyga världen om att ni tvärt emot vad man kan tro, är en alldeles vanlig familj.

Hur låter det? Inte så avundsvärt, kanske. Det är inget jag någonsin skulle vilja uppleva, av många anledningar. Däremot tycker jag att det är sjukt fascinerande. Hur går det till, liksom? HUR? Hur är det att leva så? Jag har följt dokumentärserien Sister Wives om familjen Brown på TLC: de fyra fruarna Meri, Janelle, Christine och Robyn, deras man Kody och de sjutton barnen, och verkligen uppskattat att se serien. När jag nu även hittade deras bok Becoming Sister Wives på biblioteket, lånade jag den naturligtvis fortare än kvickt.

Familjen Brown kommer ursprungligen från Utah och är fundamentalistiska mormoner. Med det menar de att de följer vad de anser är den ursprungliga mormonska läran (=månggifte på det sätt som deras Joseph Smith praktiserade det, men som "vanliga", stora mormonkyrkan tar avstånd från). Det innebär inte, vilket de är extremt noga med att påpeka, att de på något sätt sympatiserar med det man annars ofta tänker på när man hör uttrycket fundamentalistisk mormon, kvinnor i gammaldags kläder med den där speciella frisyren, hopträngda i gigantiska sektliknande familjer ute på någon gård där det pågår tvångsgiften etc i stil med det den numera dömde Warren Jeffs pysslade med. Absolut inte, understryker familjen Brown. Istället är man en helt vanlig amerikansk familj. Man är bara några fler än de flesta andra.

Familjen Brown med alla barnen (utom minstingen, som ännu inte var född här)

Det man känner när man ser tv-serien är också faktiskt just det - de är påfallande vanliga för att vara så ovanliga. Eller hur man nu ska säga det. Det är just det som är seriens dragningskraft; hur en så väldigt udda religiös övertygelse kan existera parallellt med ett i många andra avseenden normalt liv. I tv framstår familjen Brown snarast som ett slags glatt kollektiv, en storfamilj där alla har sin plats och alla är välkomna. I boken korrigeras den bilden en aning; man får veta mer om vad som hänt tidigare och får läsa om hur de fyra fruarna en efter en kommit in i familjen - en långt ifrån problemfri process. Det är nästan skönt att höra att de också har problem med avundsjuka mm, för det känns som om det blir en mer verklighetstrogen bild av hur det faktiskt måste vara att leva polygamt. Det som är fascinerande här är dock hur de hanterar det och resonerar kring det: det här är något Gud vill att de gör, och det är deras uppgift i ett äktenskap att utvecklas som människor och bli bättre, och skapa fungerande relationer till varandra. Det ska inte vara enkelt, det ska vara ett pågående arbete, hela tiden.

Alla de fyra fruarna: Meri, Christine, Janelle och Robyn. Bilden togs samma dag som
Robyn gifte sig med Kody - en dag som Robyn var angelägen om att göra till en
festlig angelägenhet för HELA familjen, inte bara för henne själv, enligt boken. 

Som feminist är det naturligtvis enkelt att bli upprörd över hela polygamigrejen, av många anledningar. Den mest uppenbara är naturligtvis att principen om månggifte bara går åt ena hållet - det finns inga kvinnor som har flera makar. Men samtidigt är det inte några undergivna, passiva eller hunsade kvinnor man hittar i familjen Brown. De bestämmer själva, och det här är deras egna val. Det handlar om fem vuxna individer som alla väljer fritt, och såvitt man kan förstå skadar deras val varken dem själva eller deras barn. Så då är det väl ok? Eller? Jag är lite kluven.
Jättesvåra frågor - men sjukt intressanta, både på tv och i bokform. Jag kunde naturligtvis ha önskat mig ett något lite mer kritiskt perspektiv i boken, men eftersom det helt och hållet är deras egen berättelse, inte en journalists story om dem eller så, så är det ok att de själva väljer hur de vill framställa det. Spännande att höra om är det i vilket fall.

Att leva fritt - Birgitta Stenberg

Jag hann aldrig se K-specialen om Birgitta Stenberg när den sändes på tv, men i helgen fick jag äntligen  möjlighet att titta ikapp på SvtPlay. Och oj, så bra den var! Birgitta Stenberg är och förblir en av de absolut coolaste människorna jag vet. Jag minns fortfarande hur fascinerad jag blev när jag på gymnasiet hittade hennes Kärlek i Europa på skolbiblioteket och lånade ... Den blev första i en lång rad, och jag minns så tydligt känslan av att den var något helt nytt, något helt annat och möjligen lite farligt. En glimt av ett annat sätt att leva, oemotståndligt för en lätt emoanstruken tonåring som längtade iväg. Samma känsla finns kvar - om än med mindre emo för nu gör jag ju vad jag vill - när jag ser dokumentären om hur Birgitta Stenberg reser omkring i både Usa och Europa och återser sina gamla vänner och kärlekspartners. Herregud. Om jag skulle bli åttio, vara lika pigg och ha hälften så mycket äventyr att titta tillbaka på när jag levt klart, vore det fantastiskt. Inte för att allt hon gjort har varit varken bra eller smart, men för att hon levt så fritt. Helt otroligt. 

Passa på att se K-specialen här, den ligger kvar ett par veckor till. 

Blod Eld Död

Voilà, Bathory-geten.

Troligtvis första och enda gången den syns på en bokblogg. Men jag kände att jag var tvungen att inleda ståndsmässigt.

De som läste mina inlägg från årets bokmässa, minns kanske att ett av de roligaste seminarierna helt otippat var det som handlade om boken Blod Eld Död. Jan Gradvall intervjuade författarna Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg - fyrtiofem minuter som för mig innebar en total nostalgitripp när jag påmindes om banden jag nästan glömt. Bathory. Unleashed. Entombed. Nifelheim. Dissection... och så vidare i en strid ström av mörker. Det är fjärran från vad jag lyssnar på idag, men om man i likhet med mig växte upp under 90-talet i Bohuslän - ja, då gick det liksom inte att undvika. Death metal, black metal och andra närbesläktade genrer fanns överallt. Många som jag gick i skolan med spelade själva - en del av dem har till och med hamnat i just Blod Eld Död.

Nostalgifaktorn under läsningen är med andra ord skyhög. Jag påminns om en massa bisarra saker som hände, och får dessutom läsa om ett helt gäng andra som jag när det begav sig var ovetande om. Låt oss kalla det ungdomlig oskuld (man förstod helt enkelt inte hur skruvade en del av det som skedde var) och informationsbrist (eftersom inte internet fanns, var det svårare att skaffa info). När mitt nutida, mycket välartade och lugna jag läser om alla konstiga, närmast surrealistiska, stundtals våldsamma/tragiska/extrema saker som försiggick kring banden och scenen blir jag nästan lite orolig. Herregud, tänker jag. Var det verkligen så?

Jo, det var nog det. Och det är det som gör Blod Eld Död till en fantastisk bok att läsa, inte bara för den som är musikintresserad/nostalgisk, utan även för den som bara vill förstå en subkultur. Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg har gjort ett otroligt gediget och omfattande arbete med att samla intervjuer och material, och har förmågan att lägga fram det på ett sätt som är både lättläst och engagerande. Det är omöjligt att inte bli fascinerad. Ofta vet man inte om man ska skratta eller gråta åt det - men som sagt, fascinerad blir man oundvikligen. Boken är skriven med respekt och nyfikenhet; även om de som intervjuas ofta företräder en milt sagt annorlunda filosofi, blir det aldrig freakshow av det. Det är bara jäkligt spännande.

Jag skulle kunna skriva jättelänge om den här boken, för det finns så mycket som är intressant. Dessutom finns det mängder av citat och anekdoter som är helt underbara i all sin absurditet. Jag ska inte plåga er med alla, utan ger er bara en scen att ta med ut i mörkret. Det är sommar och författarna är i Halmstad för att intervjua medlemmarna i bandet Shining.

"Vi sitter på Östra standen där Ludwig Witt just fått fyr på engångsgrillen.

-När kan man lägga på korven? undrar Peter Huss.

-Vi är suicide black metal, vi gör hur fan vi vill, säger Kvarnforth.

En stund senare svär han över att hans korv har blivit svart."

Blod Eld Död är helt enkel en underbar bok om svensk musikhistoria. Köp!

Blod Eld Död ges ut av Alfabeta. Boken har även en blogg, en egen Facebooksida och kan följas på Twitter.