Visar inlägg med etikett Böcker om böcker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Böcker om böcker. Visa alla inlägg

01 juni, 2014

Ilska, osäkerhet och böcker, böcker, böcker

Om vi börjar med det viktigaste och bästa, ett Marguerite Duras-citat som man hittar i slutet av boken:
Ni går rakt in i ensamheten. Inte jag, jag har böckerna.
Det tyckte jag mycket om. 
Det finns fler citat ur olika böcker som jag gärna hade strukit under och skrivit upp – damn you, Dito-app som inte låter mig göra det! – Linda Skugge läser visst fem (!) timmar om dagen och strör både citat och tankar om det lästa kring sig i nya boken 40 Constant Reader. 
 

Jag hade gärna sett ÄNNU mer om just det, det hetsiga läsandet där en bok genast leder vidare till en annan, och nog får bokens titel och marknadsföring mig att tro att det är bara det som väntar – men 40 Constant Reader innehåller en väldig massa annat också. Den är en ofta arg, stundtals förtvivlad, monolog om hur det är att inte alls vara sådär älskvärd som man tycker att alla andra är, utan att istället vara förlamande blyg, att aldrig säga rätt saker (förmodligen inte säga något alls), att vara på ett sätt som andra uppfattar som jobbigt perfekt, att hetsjobba för att få in pengar och att ständigt konfronteras med att ALLA har en åsikt om en, ofta negativ. Jag blir lite ledsen när jag läser det; här finns så extremt mycket ilska, bitterhet och osäkerhet. Jag önskar när jag läser det mest att hon kunde må lite bättre, för det verkar så jobbigt att gå omkring och bära på allt det där. Och hur sorgligt att någon som jag alltid uppfattat som framgångsrik och kompetent, inte alls känner sig så utan istället ständigt tvivlar på sina förmågor. Du kan ju uppenbart både skriva och en massa andra saker, Linda, tvivla inte på det.

40 Constant Reader känns med andra ord väldigt personlig, på ont och gott. Det är skrivande som terapi, vilda kast mellan ämnen, ursinne som måste ut. Däremot vet jag inte om den ger just mig så mycket. Jag har ingen relation till Linda sedan tidigare, och sällar mig varken till gillar eller ogilla-lägret. Jag håller med om somt, annat inte. Kanske hade jag fått ut mer av boken om jag varit ett Linda-fan sedan tidigare? Möjligt. Och som sagt, jag hade gärna sett att det handlat ännu mer om böcker. Att några rants om dumma kunder och dumma människor i allmänhet fått lämna utrymme till läsnörderi. Lite "strunt i alla puckon – låt oss prata om det viktiga istället=böckerna!" Det brukar vara mer hälsosamt så.    

Andra som också har läst: Enligt O, Sydsvenskan, Bokhora, Expressen, Fiktiviteter, Bokbabbel.    

06 mars, 2014

Pinsamt, Brooklyn

Jag hade sparat den senaste delen i serien om Brooklyn, bokbindaren med en obehaglig förmåga att alltid snubbla över lik, för att ha den vid något tillfälle när jag bara ville slöläsa, sådär lite avslappnat. Serien om Brooklyn brukar ju oftast erbjuda just det: total relaxing i bästa cozy crime-anda. Blev därför extremt BESVIKEN när det visade sig att A Cookbook Conspiracy inte bara var gruvligt seg och tråkig, utan även hade ett tämligen pinsamt korrfel.


Jag vet att jag i egenskap av redaktör och korrläsare är överkänslig, men när man i en bok som till stor del handlar om att huvudpersonen är boknörd, plötsligt läser att hon arbetar med en gammal utgåva av Jane Austens Northanger ALLey ... Hela det fiktiva bygget skakar lite där, kan man säga. Jag störde mig extremt mycket på att ingen hade upptäckt det (synnerligen genanta) felet innan boken gick till tryck. Så nä. Tråkig plott och tråkiga fel – A Cookbook Conspiracy får nog lägst betyg av alla i serien.

Läs om de andra delarna i serien Bibliophile Mysteries.

03 mars, 2014

Filmtips för anglofiler och spökfantaster

För ett tag sedan ooh:ade jag åt att BBC gjort en filmatisering av Diane Setterfields spökroman The Thirteenth Tale. Någon möjlighet att se den fick jag dock inte förrän snälla Lingonhjärta skickade över en länk, men den visade sig vara väl värd att vänta på. Filmatiseringen var nämligen undantaget som bekräftar regeln – jag tyckte faktiskt bättre om den än om boken! Händer inte ofta, vill jag lova.


I bokform har The Thirteenth Tale allt som jag gillar: en mystisk författarinnna i ett likaledes mystiskt hus, ett gåtfullt förflutet fullt av ond bråd död, och så en intet ont anande biografiskrivare som kommer dit för att försöka få en story att skriva om. Det borde med andra ord ha varit en fullträff, men jag minns att jag när jag läste den hela tiden satt med en lite frustrerad känsla av att hela tiden gå vilse och ledas bort från det som var berättelsens centrum. Som att pulsa i snö och inte komma någonstans, ungefär.


I filmatiseringen är den känslan helt bortblåst. Manusförfattarna har stramat upp berättelsen något enormt och går rakt på kärnan på ett sätt som gör att filmen får en helt annan puls och ett långt mycket starkare fokus än boken. De har mejslat fram det som faktiskt är romanen, förstärkt exakt de elementen jag tycker om och samtidigt tagit bort det andra, onödiga.


Men framför allt är det miljöerna. HerreGUD så fint! Det var inte enkelt att googla fram något ur filmatiseringen att visa, så ni får helt enkelt ta mitt ord på det. Det här är måste-tittande för alla anglofiler med litterära böjelser. Vilda hedar, krypande dimmor, gammaldags stenhus, krokiga växter, slingriga småvägar, interiörer att döda för. Dysfunktionella familjer, läskiga barn, galenskap. Och en trevligt spökig stämning över alltsammans. Åh.

Så se! Ni hittar filmatiseringen här.

24 februari, 2014

Feelgood för boknördar

Ni vet hur det är - ibland vill man bara ha något snällt och lättsmält. Inte för att man har förläst sig på skräck och allehanda mörker, oooh nej, men bara för att det regnar ute och för att man vill ha det lite trevligt när man sitter där insnurrad i sin filt i soffan. Lite enkelt men ändå underhållande.

För ändamålet valde jag Katarina Bivalds Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, som jag gått och kikat på ända sedan jag först såg den i förlagskatalogen. Nu har den kommit i pocket, och därtill fått fina omdömen från människor med god smak (pålitliga bokbloggare, that is).


Läsarna i Broken Wheel är en feelgoodhistoria om en vänskap med bokliga förtecken: när svenska Sara köper en begagnad bok från Amy i Iowa, blir det starten på en lång brevväxling två bokälskare emellan. Sara, som är ganska ensam och som alltid har flytt in i böckernas skyddande värld, känner det snart som om hon är bästa vän med Amy. När Sara förlorar sitt bokhandelsjobb, går hon med på Amys förslag om att komma och hälsa på. Det är bara ett problem – när Sara äntligen kommer fram till den dammiga lilla staden, har Amy oväntat avlidit. Osäker, förvirrad och bortkommen stannar Sara ändå kvar, för vad ska hon väl annat göra? Hon blir erbjuden att bo gratis i Amys hus och även om allt till en början känns milt sagt konstigt, märker hon snart att hon faktiskt trivs. Kanske är Broken Wheel det hem hon aldrig känt att hon haft? Med Amys böcker som grund, startar hon en bokhandel och börjar långsamt lära känna staden och dess udda invånare.

Det är som sagt en söt berättelse, mycket feelgood-trevlig och okomplicerad. Böckernas motsvarighet till en fika med en god vän och en bit blåbärspaj med vaniljsås, typ. Söker man hur-ska-det-gå-spänning gör man bäst i att leta annorstädes, för här är det ganska lätt att gissa vad som kommer att hända. Varken storyn eller karaktärerna bjuder på några större överraskningar. Det är ingen världsomvälvande läsupplevelse man bjuds på. Men det gör inte så mycket. Jag gillar självklart boknördsspåret i berättelsen – ingen överraskning där heller. En mysig bok för en lugn och skön dag, helt enkelt.

Andra som också har läst: Piratdrottningen Alwilda, Bloggbohemen, SmP, Bokglam, Flickan och böckerna, Booze'n'Books.    

03 februari, 2013

Pain, Parties, Work - Sylvia Plath in New York Summer 1953


Jaha, den här kan man ju inte undgå att bli nyfiken på: Pain, Parties, Work; Sylvia Plath in New York Summer 1953 av Elizabeth Winder. Det är precis vad det låter som, en bok om den där ödesdigra månaden 1953 när den unga Sylvia kommer till New York för att jobba och roa sig, för att ha sitt livs bästa sommar - men istället blir det en helt annan upplevelse. Det blev vad som senare kom att lägga grunden till Glaskupan, och det blev vad som kom att ändra hela hennes liv. Pain, Parties, Work - bra titel, eller hur? Snyggt omslag har den också.
Tror nog att den måste läsas, denna. Kommer i april på Harper.

14 juli, 2011

Ny del i den perfekta deckarserien för alla boknördar

Vid mitt senaste besök på English Bookshop i Gamla Stan, Stockholm, fick jag en hemskt glad överraskning när jag hittade en ny del i serien om bokbindaren Brooklyn Wainwright. Hade ingen aning om att den redan hade kommit ut - men hey, desto gladare blev ju överraskningen!

Jag älskar den här serien, tämligen oreserverat. (Lika bra att erkänna det omedelbart.) Murder under cover är fjärde delen i serien, och står sig bra jämfört med tidigare delar. Här får Brooklyn i uppdrag att restaurera en gammal bok som hennes vän Robin tagit med sig från sin senaste resa till Indien. Men knappt har Brooklyn tagit emot boken förrän Robin dyker upp på hennes tröskel, chockad, förvirrad och täckt av blod... Horror, horror!

Det låter lite småfånigt, men så är The Bibliophile series inte heller böcker man läser för de fantastiska deckarintrigerna. Snarare handlar det om att nörda loss fullständigt i Brooklyns trevliga sällskap - bokvänner emellan. Humor, underbara miljöer från San Fransisco och en inte så liten dos bokkärlek gör serien till en klar favvo. Missa icke, ety då slår jag er på näsan!

Här och här kan du läsa om de tidigare delarna i serien.
Och här kan du hälsa på hos författaren Kate Carlisle som skrivit böckerna om Brooklyn.

25 maj, 2011

Ny Jeffrey Eugenides i höst!

Oooooh! OOOOOh! Goda nyheter, mina vänner! Goda nyheter.
Jag fick precis veta att Jeffrey Eugenides (förf till Virgin Suicides och Middlesex) ska komma med en ny roman. Den kommer att heta The Marriage Plot och släpps i oktober.
Romanen beskrivs i förlagets katalog som en "campus/coming-of-age/love-triangle novel" och Amazon skriver: Madeleine Hanna was the dutiful English major who didn't get the memo. While everyone else in the early 1980s was reading Derrida, she was happily absorbed with Jane Austen and George Eliot - anar jag lite svaga akaporr eller Sittenfeldska Prep-vindar, måntro?


Ett litet utdrag ur början av boken lovar också väldigt gott. Eller vad tycker ni om det här:

To start with, look at all the books. There were her Edith Wharton novels, arranged not by title but date of publication; there was the complete Modern Library set of Henry James, a gift from her father on her twenty-first birthday; there were the dog-eared paperbacks assigned in her college courses, a lot of Dickens, a smidgen of Trollope, along with good helpings of Austen, George Eliot, and the redoubtable Bronte sisters. There were a whole lot of black-and-white New Directions paperbacks, mostly poetry by people like H.D. or Denise Levertov. There were the Colette novels she read on the sly. There was the first edition of Couples, belonging to her mother, which Madeleine had surreptitiously dipped into back in sixth grade and which she was using now to provide textual support in her English honors thesis on the marriage plot. There was, in short, this mid-sized but still portable library representing pretty much everything Madeleine had read in college, a collection of texts, seemingly chosen at random, whose focus slowly narrowed, like a personality test, a sophisticated one you couldn’t trick by anticipating the implications of its questions and finally got so lost in that your only recourse was to answer the simple truth. And then you waited for the result, hoping for “Artistic,” or “Passionate,” thinking you could live with “Sensitive,” secretly fearing “Narcissistic” and “Domestic,” but finally being presented with an outcome that cut both ways and made you feel different depending on the day, the hour, or the guy you happened to be dating: “Incurably Romantic.”
Att beskriva någon genom att beskriva personens böcker. Love it. Med tanke på hur otroligt väl Eugenides skriver, och med tanke på att alltsammans tycks cirkla kring en underbart boknördig huvudperson, borde det här ha all potential i världen att bli bra. Hej, sjukt höga förväntningar! Men hur som helst - hurra, hurra, hurra! Nu ska jag sitta här och vänta på att det bli oktober.

Läs mer om The Marriage Plot på Amazon.
Den goda nyheten hittades hos The Millions.

21 augusti, 2010

Kärleken till gamla böcker - och så lite mord

Extrem bibliofili, mord och så lite guilty pleasures på toppen - där har ni några av ingredienserna för den nya serien Bibliophile Mysteries som jag av en lycklig slump hittade medan vi var i USA. Än så länge har serien bara två delar, men fler är tack och lov planerade. Böckerna är vansinnigt underhållande och perfekta om man vill ha till intet förpliktigande cosy crime med litterär anknytning.
Första delen i serien heter Homicide in Hardcover (alla delarna har vitsiga titlar) och tar sin början på en bokutställning där en samling antikvarisk litteratur ska visas upp för allmänheten. Mästerverket som alla väntar på att få se är en sällsynt vacker utgåva av Goethes Faust, som nyligen har renoverats av bokbindaren/bokrestauratören Abraham Karastovsky.

Abraham har lovat sin kollega och forna elev Brooklyn Wainwright en förhandstitt på Faust-utgåvan, men när hon kommer till hans arbetsrum möts hon av en förskräcklig syn. Abraham ligger på golvet i en pöl av blod och med sina sista krafter viskar han en varning till Brooklyn samtidigt som han ger henne Faust. "Remember the devil" säger han och dör sedan. Sittande på golvet bredvid liket inser Brooklyn att ryktet som går kring boken kanske inte var så galet ändå; det sägs nämligen att alla som får den i sin ägo avlider. Men beror det på en förbannelse eller på att boken rymmer andra hemligheter? Brooklyn hamnar mitt i en mordutredning där hon själv är både misstänkt och hotad och där hon själv tvingas använda alla medel för att komma mördaren på spåren.

Homicide in Hardcover ges ut av Penguins Obsidian Mystery, en del av Berkley Prime Crime där bland andra Charlaine Harris Aurora Teagarden-böcker och Laura Childs Tea Shop Mysteries ges ut. På samma förlag finns det miljoner olika cosy crime-serier, en för varje tänkbart intresse. Man hittar scrapbookmysterier, matmysterier, handarbetsmysterier, bokhandelsmysterier, kattmysterier... ja, ni förstår upplägget. Många av dem kan vara ganska b, men det går absolut att hitta guldkorn och Bibliophile Mysteries är ett sådant. Kate Carlisles berättelser om Brooklyn är lättsamma, spännande och kul och har gott om skojiga oneliners. Jag menar, vilken bibliofil/deckarfantast har inte drömt om att läsa mordgåtor där huvudpersonen på fullaste allvar fäller kommentarer som "I wanted to find the murderer, but I also wanted to save the book" ? Läsaren får dessutom en glimt av San Francisco (extra kul eftersom vi var där medan jag läste den) samt en hel del nörddetaljer om bokbinderi.
Bok två i serien, If Books Could Kill, utspelar sig på en antikvarisk bokmässa i Edinburgh och är inte dum den heller. Den når dock inte riktigt upp till ettans klass, eftersom den lider av andra-boks-sjukan (känns snabbt påkommen och innehåller väl många upprepningar från ettan), men den är på intet sätt dålig. Nu ser jag fram emot tredje delen, The Lies That Bind, som enligt ryktet ska komma ut i februari 2011. Till dess tycker jag att ni ska ta och testa The Bibliophile Mysteries ni också, så slipper jag sitta själv här med superpeppen Allan!

Kate Carlisle har även en hemsida, där du kan läsa mer om hennes böcker. Utöver serien om bokbindaren Brooklyn skriver hon även rena romans-böcker, men de tror jag att jag lämnar därhän...

24 maj, 2010

Akademiskt om Falkenland & vampyrer

Akademiska avhandlingar brukar i ärlighetens namn sällan vara så inspirerande, men när jag i dagens Sydsvenskan läser om Anna Clara Törnqvists avhandling Likt ett brustet halleluja - Trons och tvivlets tematik i Christine Falkenlands prosa, blir jag ändå positivt överraskad. Om inte annat bara för att det är någon som vågat sig på att skriva om en nu levande, inte lastgammal författare. Det är kul! Fast gud så bisarrt det måste kännas om man är Falkenland och läser analysen om sig själv... Skoj hur som helst att någon tagit sig tid att riktigt gotta ner sig i Falkenlands böcker; de jag har läst av henne kändes som om de skulle lämpa sig väl för det. Där fanns många spår att följa. Sydsvenskan har tyvärr inte lagt ut recensionen som jag läste på nätet, men det finns en annan, likaledes läsvärd hos SVD.
En annan ny avhandling som är väl värd att kolla upp är Anna Höglunds Vampyrer, en kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet. Lämpar sig utmärkt för alla fangbangers som vill lära sig mer om sina vasstandade darlings. Här följer vi hela historien, ända från forna tiders frånstötande osnygga blodsugare till hotties som Eric Northman och Edward.
Läs mer om Höglunds avhandling här och här.

11 januari, 2010

För vilsna nutida viktorianer

Vilken ruggig sjukdom var det egentligen som avsågs när läkaren sade att onkel dog av ague? Viken vagn ska du hoppa upp i om någon säger att du ska gå till deras brougham? Och vad tusan gör en coal whipper när han är på jobbet? För alla oss som gärna försjunker i historiska engelska romaner, är det inte alltid helt lätt att förstå vad som avses med 1800-talets termer. För det mesta kan man få en ungefärlig uppfattning utifrån sammanhanget, men ofta blir man frusterad när man inte lyckas lista ut vad som avses.

Räddningen är då Daniel Pools utomordentliga What Jane Austen Ate and Charles Dickens Knew, From Fox Hunting to Whist - the Facts of Daily Life in 19th Century England. Jag har säkert sagt det förut, men det tål att upprepas. Det här är en alldeles strålande hjälp om man vill förstå mer om hur det såg ut i viktorianska England. Boken ger en god överblick och gör det väldigt mycket enklare att navigera bland allt från adelns titlar till de fattigas maträtter.
Bokens första del är en enkel, lättläst och faktiskt ofta mycket underhållande genomgång av olika aspekter på viktorianernas liv. I korta kapitel får vi veta mer om hur både den offentliga och privata världen fungerade. Vill man inte läsa alltsammans, går det utmärkt att bara välja just den delen som man är intresserad av; kapitlen har tydliga indelningar och är såpass fristående att man inte alldeles går bort sig.

Del två är ett fylligt uppslagsverk där Daniel Pool kort och koncist förklarar innebörden av olika tidstypiska termer. Här kan du slå upp alla de där underliga orden du stötte på när du läste din Brontë och äntligen förstå vad det var Heathcliff pratade om. Här finns alla ord som det är svårt att hitta i vanliga ordböcker, de där man alltid hakar upp sig på. What Jane Austen ate... är anpassad till litteraturvetare och tar ofta exempel ur tidens romaner, men gör inga analyser av dem. Vill man ha det får man vända sig någon annanstans. Här handlar det istället bara om att ge den nutida läsaren en såpass god förståelse för grundförutsättningarna att han/hon lättare kan följa med i berättelsen. Den är en strålande hjälp och som sagt faktiskt riktigt rolig att läsa från pärm till pärm! Rekommenderas varmt till alla anglofiler.

14 december, 2008

Bland bokbindare i viktorianska London

"Before we are born, St Bartholomew, patron saint of bookbinders, presents our soul with a choice of two books. One is bound in the softest golden calf and majestically gold-tooled; the other is bound in plain, undyed goatskin[...]. Should the nascent soul choose the former, upon entering this world he will open it to find that the pages of the book are already inscribed with a story of an inescapable fate to be followed to the letter, and on departing it at the time of death, the book will have so detetiorated from constant consultation that the hide will be shoddy and the text illegible. But the pages of the latter book start of blank, and await inscription by the leading of a life of free will according to personal inspiration and divine grace. And the more one's destiny is pursued, the more brilliance the book acquires until the binding far surpasses any hide, cloth or paper binding ever produced in the finest ateliers of Paris and Geneva, and is finally worthy of joining the library of human knowledge."

Citatet ovan är en av de många saker som fick mig att omedelbart falla för The Journal of Dora Damage av Belinda Starling. Den är en av de där sällsynta böckerna man snubblar över av en slump, men som direkt man börjar läsa känns som att den är skriven direkt för en själv. Calliope-faktorn är hög; här kombineras en initierad skildring av det viktorianska London med en härligt bokfetischistisk berättelse.

Peter Damage driver ett litet bokbinderi, men när han blir svårt sjuk blir hans fru Dora tvungen att ta över arbetet för att familjen ska kunna överleva. En arbetande kvinna är tabu och än mer så när det handlar om en så utpräglat manlig syssla som att binda böcker, så det är svårt för Dora att hitta någon som vill använda hennes tjänster. Till slut lyckas hon, men det visar sig snart att det Mr Diprose vill ha är något helt annat än vad hon föreställt sig. Böckerna får ett allt grövre innehåll och Dora häpnar när hon ser materialet hon ska arbeta med. Men nöden har ingen lag - Dora åtar sig uppdraget och finner sig strax djupt indragen i hanteringen av förbjudna texter fyllda av åtrå, sex och våld. Texterna distribueras till män med kontakter högt upp i samhället. När Dora väl börjar förstå vad det är de vill ha av henne är det för sent. Hennes familj är hotad till livet och hon har inget annat val än att göra dem till viljes.

The Journal of Dora Damage är välskriven, smart, underhållande, spännande och väl researchad. Alla bibliofiler får sitt lystmäte när det talas länge och passionerat om olika utgåvor och fantasifulla bindningar. I beskrivningen av det smutsiga London med ernorma kontraster mellan rik och fattig associerar jag till Michel Fabers The Crimson Petal and the White. Dora och Sugar har en hel del gemensamt, även om man bortser från det faktum att de båda försörjer sig på att tillfredsställa mäns lustar på olika sätt.

Det enda som för mig talade emot The Journal of Dora Damage var att den stundtals blev en smula tungläst, eftersom Starling använder en hel del slang, fackuttryck och äldre ord. Det är inte alldeles lätt att hänga med alltid. Men låt inte det avskräcka - The Journal of Dora Damage är och förblir en riktigt, riktigt bra bok. I vanliga fall hade jag avslutat det här med en förhoppning om att snart få läsa mer av Starling, men det går inte den här gången. Bara några veckor efter att hon skrivit färdigt berättelsen om Dora, dog Belinda Starling i komplikationer från en operation som hon genomgått. Hennes första bok blev därför också hennes sista. När jag läser efterordet som hennes bror skrivit är det nära att jag börjar gråta, för det är så sorgligt. Hon var bara trettiofyra år och lämnade efter sig man och två små barn. Men å andra sidan - hon lämnar också efter sig en fantastiskt välskriven, mycket imponerande första roman. Det är mer än det flesta åstadkommer, även om de lever flera år längre.

26 november, 2008

God Save The Queen

Egentligen borde man förbereda sig genom att göra en bricka med gurksandwiches, en stor kanna te med citron och dessutom kanske ta på sig åtminstone ett plagg i tweed innan man börjar läsa Alan Bennetts Drottningen vänder blad. Bokens superbrittiska ton inbjuder till temaläsning. Jag satt på ett tåg och läste så gurksandwichen lyste med sin frånvaro, men boken fick mig ändå att längta efter ännu en Londonsemester.

Inte mer än 124 sidor lång är Drottningen vänder blad en lättläst liten sak. Handlingen är enkel; drottningens hundar sticker iväg under en promenad och får henne att upptäcka en buss som står parkerad vid slottet. Det är bokbussen och när hon väl klivit på tycker hon att det skulle kännas oartigt att kliva av utan att låna åtminstone en bok. Hon är ingen van läsare och det går lite segt, men drottningen tar sig igenom den lånade boken. Som läsning brukar göra, leder den henne vidare till nästa bok och därpå kommer ännu en och vips är hon fast. Läsingen är ren och skär lust för drottningen, som uppskattar den jämlikhet böckerna erbjuder läsaren. Anonym kan hon vandra över sidorna på samma villkor som alla andra och utan att bli igenkänd.

Men läsningen får också drottningen om inte att försumma sina andra plikter så åtminstone utföra dem på ett annorlunda sätt. Nu frågar hon inte längre sina undersåtar om förutsägbara saker som väder eller parkeringsmöjligheter när hon möter dem. Istället frågar hon dem vad de läser. Förvirring uppstår. Hovet uppmanar henne att genast sluta upp med läsningen, eller att i alla fall hålla den hemlig, för läsning kan uppfattas som snobbigt och exkluderande. Drottningen ska inte ha intressen, hon ska vara intresserad. Här börjar jag tänka på svenska kungafamiljen. Jag är född samma år som Victoria och är extremt glad att jag blev jag och inte Victoria när karma valde familj åt oss. Det skulle vara helvetet på jorden att inte få bestämma något själv utan bara le och se glad ut när man klipper det miljonte bandet till ännu en trist utställning och sedan dessutom tvingas spendera alla sina födelsedagar i folkdräkt lyssnande till gräddan av det sämsta Sverige har att erbjuda i musikväg. Horror!

Man skulle kunna anklaga Bennett för att köra låga trick - det är klart att en bok om läsningens förlösande kraft ha god chans att gå hem hos dem som redan läser mycket (och det är ju den gruppen som främst kommer att välja Bennetts bok). Den är inte heller så revolutionerande; det mesta som står i den angående läsningens förträfflighet har man hört förut. Men det är här det superbrittiska kommer in i bilden. Drottningen vänder blad är så genomtrevlig, så charmant och väluppfostrad att man inte kan låta bli att tycka om den. Med brittisk artighet kommer man långt. Det är inte kärnfysik men det är trevligt.

Min favvo när det kommer till böcker om läsning är annars Anne Fadimans Ex Libris. Ville bara upplysa om det, sådär apropå. Den är utgången på förlaget men finns säkert på ett bibliotek nära dig, eftersom den torde ha tilltalat en och annan bibliotekarie med inköpsansvar.

07 juli, 2008

Slå upp en bok

Vilken fantastiskt bra bok Berömda böcker av Britt Dahlström är! Bör finnas i varje hem med litterär självaktning. Igår satt jag och sambon och diskuterade vad Mannen utan egenskaper egentligen handlade om (jepp, sådant pratar vi om en söndagskväll - tur att vi hittat varandra så vi slipper plåga andra) och när han hävdade att mannen i fråga vuxit upp i en garderob, kände jag tydligt att vi var tvungna att gå till botten med det. Så Berömda böcker kom fram ur hyllan och vips var det löst.

För er som inte känner till Berömda böcker, så är det en uppslagsbok över just berömda böcker; här finns allt från Iliaden till Glaskupan, med utgivningsår, genrebestämning och kort handlingsreferat. Inget för den som är rädd för spoilers, men oumbärligt för den som i likhet med mig har svårt att komma ihåg hur böcker slutar. Jag tror tyvärr att Berömda böcker har gått ur tryck för det var ett tag sedan den kom, men håll utkik på antikvariat och loppisar.


Berömda böcker har också en kompis som heter Berömda svenska böcker.