Konsumerat: Cass Neary och saltgurka

Samma dag som jag gick och köpte mig en utsökt burk saltgurka, skaffade jag ett ex av Elizabeth Hands Available Dark. Uppenbart behövde jag något lite skarpt och kärvt, typ. Både gurkan och boken konsumerades ohälsosamt snabbt när jag väl kom hem.

Om vi lämnar saltgurkan därhän, så var Available Dark precis som jag hoppats att den skulle vara. Jag längtade efter Cass Nearys halvbrutala, halv(ok då, hel-) sunkiga sällskap, längtade efter att höra den där raspiga (inbillar mig att den är det) rösten som cyniskt kommenterar allt runtomkring. Kanske gillar jag henne som person ännu mer än vad jag gillar plotten i böckerna? Cass kvalar hur som helst in som en av de där gestalterna som man liksom gärna bara vill hänga en stund med; det måste inte nödvändigtvis hända så mycket sensationellt i berättelsen, man vill bara sitta där och lyssna på henne en stund.

Nu händer det emellertid ganska mycket i Available Dark; Cass reser till Island eftersom hon fått i uppdrag att värdera/bedöma äktheten på några väldigt speciella foton som ska säljas. Väl där går allt naturligtvis väldigt snabbt väldigt fel - det vore väl ingen Cass Neary-bok annars. Jag gillar kopplingen till den norska dödsmetallscenen under tidigt 90-tal och jag förstår verkligen att händelserna där har inspirerat Elizabeth Hand. Absurt, ruskigt, tragiskt och fascinerande, allt på en gång. Det är svårt att inte se en bok i det. (För den som vill läsa mer om vad som faktiskt hände, rekommenderar jag varmt boken Blod, eld, död som jag skrev om här.)

Anyhoo, med risk för att framstå som en väldigt osjälvständig del av bokbloggarmaffian (finns det någon som inte gillar Elizabeth Hand?), ser jag nu väldigt mycket fram emot nästa bok om Cass. Med tanke på hur Available Dark slutade, känns det som om förutsättningarna för tredje boken är ruggigt bra!

Andra som också har läst: Fiktiviteter, Helena hos English Bookshop, Glory Box.

Kära Arnaldur

Kära Arnaldur, vad har hänt? Jag brukar läsa dina böcker med stor entusiasm och har väntat länge på Svart himmel - men ... den är faktiskt ganska jättetrist. Eftersom jag numera lever efter livet är för kort för att läsa dåliga böcker-principen, kommer jag lämna tillbaka den till biblioteket utan att ha läst ut den. Fallet du har hittat på den här gången är inte spännande, Sigurdur Oli som ska utreda det är mest bara osympatisk, och språket du använder för att berätta alltsammans är farligt nära kliché-gränsen.
Till nästa gång, Arnaldur, vore det därför bra om du tog och hämtade hem Erlendur från den där turen du skickat ut honom, och så vill jag ha en spännande, välskriven bok med ett intressant fall. Ok?

Andra som har läst: Bokbabbel, Bokbrus, Annika, Bokstunder.

Själva definitionen på en mellanbok

Isländske Arnaldur Indridason tillhör de författare jag läser allt av. Ända sedan jag av en slump kom över Glasbruket när den gavs ut på svenska, har jag ivrigt läst varenda ny del i serien. Det ska väl i ärlighetens namn sägas att alla delarna inte har varit riktigt lika bra, men överlag har serien hållit hög kvalité. Även de dåliga delarna är ok, och de bra - de är sjukt bra. Jag gillar miljöerna och personerna och tycker om hur böckerna ofta riktar in sig på psykologin bakom brottet istället för bara på jakten efter mördaren.

Den senaste boken i serien är Mörka strömmar. Här syns nästan inget av seriens huvudperson, polisen Erlendur, utan istället får vi följa hur Elínborg, en av hans kollegor, löser ett fall där en våldtäktsman hittas mördad i sin lägenhet. Kvinnan han drogat ner på krogen och släpat med sig hem blir naturligtvis misstänkt i första hand, men hon säger sig inte minnas något alls av vad som hänt. Det finns också andra tecken som pekar på att mordet begåtts av någon annan - men vem var då i så fall denne tredje person? Elínborg får ett tufft fall att lösa när ingen av de inblandade vill berätta sanningen.

Mörka strömmar puttrar på i ganska lugnt tempo. Den är helt ok, men jag hade gärna sett att man skruvat upp temperaturen i plotten några varv. Elínborg gör också bra ifrån sig som huvudperson, men hon har inte samma utstrålning som Erlendur. En trevlig mellanbok med andra ord, men kanske främst intressant för dem som gjort som jag och följt serien från början.

Andra har också läst Mörka strömmar och tyckt till: Violens boksida, Bokvalen och Smålandsposten.

Äntligen dags för Mörka strömmar

Det har äntligen blivit min tur i bibliotekskön och jag har fått ett ex av Arnaldur Indridasons Mörka strömmar - yay! Jag är löjligt exalterad. I löööve Indridason! Hans böcker om Erlendur och de andra poliserna i Reykjavik tillhör det lilla fåtal serier som håller samma höga kvalité hela vägen igenom. Nu till soffan med bok, te och ostsmörgåsar...

Erlendur...eller Julia??

Dagens quiz: vad har Arnaldur Indridason och Julia Roberts gemensamt?

En hel del, verkar det lite otippat som - åtminstone när man läser Indridasons nyutkomna Frostnätter. Frostnätter är del sex i serien om den sorgsne men briljante polisen Erlendur och jag gillar honom fortfarande skarpt. Han har haft en liten svacka i två föregående delarna, men det verkar ha löst sig nu. Frostnätter visar definitivt på att både Indridason och Erlendur är i god form igen.

Det börjar dramatiskt - en kvinna har lånat ett avlägset beläget sommarhus av en väninna och åker dit ut för att vila upp sig från en tuff period på jobbet. Men när hon kommer dit hinner hon inte mer än innanför dörren förrän hon hittar väninnan, husets ägarinna, död. Hon hänger från en lina i taket och det verkar vara ett solklart självmord.

Enter Julia Roberts.

Nej, inte riktigt. Men Erlendur envisas med att utreda självmordet som om det vore ett mord trots att han inte har något som stöder teorin. Och det är där Julia stiger in i bilden. Med sig har hon Kiefer Sutherland och Kevin Bacon och manuset från filmen Flatliners från 1990. Erlendur hittar ett gäng läkarstudenter som experimenterar med att ta livet av folk och sedan återuppväcka dem för att få reda på mer om ett eventuellt liv efter döden - hepp, det var ju exakt samma plot som filmen...

Jag vet inte om Indridason har sett Flatliners, eller om han kanske har sett den och glömt bort den och tror att han har hittat på alltsammans själv. Men jag höll på att bli knäpp när jag läste boken, för jag kunde först inte komma på vilken film det var. Jag var bara säker på att jag kände igen alltsammans någonstans ifrån. Nej, alltsammans var kanske lite elakt sagt; det händer mycket annat i boken som inte händer i filmen. Men det är lite för likt för att jag ska kunna släppa det helt. Frostnätter är en spännande bok och jag sträckläste den, men jag hade nog tyckt bättre om den om jag inte hela tiden känt den överhängande känslan av plagiat...