29 november, 2010

Tintin möter Lovecraft

Vad händer när Tintin träffar Lovecraft?
Konstnären Murray Groat har gjort en serie fiktiva omslag, som får mig att önska att han snarast tog itu med att teckna innehållet också. Jag menar, vem skulle inte vilja läsa Tintin in Innsmouth?
Underbara omslag, verkligen underbara! Jag ser de mest fantastiska historier framför mig. Såhär mitt i snöstormen passar också Tintin at the Mountains of Madness extra bra:

Än så länge har Murray Groath mig veterligen bara gjort fyra Tintin/Lovecraft-möten, men jag hoppas verkligen att fler kommer. Superkul idé!




26 november, 2010

Ex libris-dilemma

Inlägg nr 600 och jag har stött på ett knepigt problem. I somras köpte jag en förpackning ex libris-dekaler som jag tänkte att jag skulle sätta i några av mina böcker. Eftersom det skulle ruinera mig om jag skulle sätta ex libris i alla böcker jag äger, föreställde jag mig att jag skulle satsa på att märka de som jag tyckte bäst om, som jag var gladast över att äga.

Men när står jag här nu, långt om länge redo att påbörja projekt märkning - kan jag inte förmå mig att sätta in en enda ex libris. De ska ju klistras in! Klistra! Kladdiga saker i mina finaste böcker = min inre bibliofil protesterar högljutt. Tänk om något... tar skada? Ve och fasa.

Jag måste nog fundera ett varv till på det här. Under tiden får jag nöja mig med att titta på ex librisarna (eller vad de nu kan tänkas heta i bestämd form), som trots sina klistriga baksidor är väldigt fina. Lite bok-vintage, sådär. Framför allt gillar jag den här bilden:

"We read to know we're not alone", ett citat av CS Lewis. Så sant.

24 november, 2010

Kära tomten!

Idag är det precis en månad kvar till julafton. Istället för att få panik över allt som ska göras innan dess, tänkte jag ta tillfället i akt att lite diskret påminna tomten om vad jag önskar mig i julklapp. Ingen hint är ju för tydlig när det gäller julklappsböcker, eller hur?

Inte så få av önskelistans böcker är såna som hamnade där redan i somras. Att gå runt i de amerikanska bokhandlarna under vår resa var lika delar trevligt och hemskt. Några av titlarna som jag såg där och fortfarande vill ha är de här:

Victor D LaValle - Big Machine

Sarah Hall - The Electric Michelangelo och Stephen Wilkes - Ellis Island: en roman som låter superspännande och en alldeles underbar fotobok som visar hur det såg ut på Ellis Island innan de började renovera och fixa i ordning de gamla husen. Härligt spooky och övergivet.

Graham Robb - The Parisians

Dessutom har det kommit en väldans massa nya, skojiga delar i serierna jag läser.
Kate Carlisle har till exempel kommit med del nr fyra i The Bibliophile Mysteries. Den heter The Lies That Bind. Deanna Raybourn har också gjort klart del fyra av sin serie om Lady Julia Grey: The Dark Road To Darjeeling. Stark vill ha-faktor här.

Och så det som är nytt och roligt i största allmänhet och som jag inte alls är avundsjuk på er som redan har hunnit läsa (har ju sett en och annan recension här på bloggarna):
Louise Welsh - Naming the Bones
Kate Morton - The Distant Hours
Susan Hill - The Small Hand

Ack, ack, ack. Jag antar att det är bäst att jag inte gör listan längre. Tomten ska ju inte bryta ryggen när han ska bära hit alla paket... Så. Önskelistan insänd. (Jag utgår naturligtvis från att tomten läser Calliope Books. Det borde han göra.) Nu återstår det bara att försöka vara snäll och samla god karma.

22 november, 2010

Sara eller Sigrid?

Augustprisutdelning ikväll - vad tror vi?
Åtminstone kan vi ju gissa att det i praktiken är en kamp mellan Sara Stridsberg och Sigrid Combüchen. Combüchen är favoriten tydligen, åtminstone om man ska tro artikeln i Sydsvenskan där bland andra Adlibris säger att de redan har köpt på sig ett lager av Spill.
I samma artikel kan man också läsa att det bara hänt en enda futtig gång att priset i den skönlitterära klassen har gått till en bok från ett förlag som inte tillhör antingen Bonnier- eller Norstedtskoncernen. Kvällen ikväll torde inte heller bättra på det, eftersom Stridsberg är utgiven på Albert Bonniers och Combüchen på Norstedts. Gråt ett grand för så trista fakta, för att tala med Harriet Löwenhjelm.
Hur som helst: jag tror att Sara Stridsberg vinner. Återstår att se om jag eller Adlibris har rätt. Galan börjar 17.30.

UPPDATERING: Jag trodde fel och Adlibris trodde rätt :) Grattis Sigrid Combüchen! Och Norstedts, får man tillägga. Vilket år för förlaget, först knep de Nobel och sedan August också... Bra jobbat!
Grattis även till ungdomsklassens vinnare Jenny Jägerfelt (som glädjande nog tillhör den lilla skaran som ges ut av ett mindre förlag: Gilla böcker) och fackboksklassens Yvonne Hirdman.

21 november, 2010

Klassisk spökhistorie-bagatell

Kate Mosses The Winter Ghosts är boken som fick följa med mig i packningen runt hela USA i somras. Den införskaffades som flygläsning redan hemma i Sverige och packades sedan ner i väskan varje gång vi reste vidare, men kom ändå hem oläst. Och tur var kanske det, för jag tror inte att berättelsen om Freddie Watsons kusliga upplevelser i ett snötäckt Pyrenéerna hade passat så bra att läsa i stekande amerikansk sol. Här hemma däremot, i det tilltagande höstrusket där plusgraderna försvinner lika snabbt som obevakade chokladbitar på vårt soffbord, där matchade den omgivningarna utmärkt.
Till skillnad från Kate Mosses andra böcker (Sepulchre och Labyrinth), är The Winter Ghosts behändigt kort. Det är glest mellan raderna, och förstår jag efterordet rätt, är den en bearbetning av kortromanen The Cave som Mosse skrev för vuxna med lässvårigheter. Även om den nu är utökad och bearbetad, tycker jag att lättläst-stämpeln fortfarande sitter kvar i vissa avseenden. Freddie hade till exempel behövt lite mer utrymme för att fungerar 100% som trovärdig, intressant huvudperson och en del andra bitar hade också gärna fått byggas ut. Som det är nu, är The Winter Ghosts trevlig förströelse, men inte mer än så. En klassisk spökhistorie-bagatell, om nu den genren finns.

********************************'
Kika in på Kate Mosses hemsida för att läsa mer om The Winter Ghosts och hennes andra böcker.
Boktoka gillade den, Bookbath valde den mest för att omslaget var så fint och Flygarens bokblogg var lite skeptisk medan Bookgazing var ambitiös och skrev längst om den.

19 november, 2010

Stora stygga varulven

Gary Oldman, en varulv, en medeltida by, musik av Karin Dreijer Andersson - det finns en del som talar för att jag kommer att gilla Catherine Hardwickes nya film Red Riding Hood. Som hörs av titeln utgår den från sagan om Rödluvan, men lägger dessutom till en varulvstwist. Believe the legend. Beware the wolf, väser de i trailern.
Och trailern, ja. När jag först ser den tror jag att jag av misstag har klickat på fel film och fått upp Twilight istället. Scenen där de båda huvudrollsinnehavarna möts i ett romantiskt (och naturligtvis hopplöst & förbjudet) ögonblick under ett träd fullkomligen skriker Edward & Bella. Hardwicke själv har sagt i intervjuer att Red Riding Hood - varulvstemat till trots - inte alls är lik Twilight. Hm. I beg to differ.

Så ett nja är väl intrycket av filmen så här långt. Naturligtvis kommer jag se den i alla fall (jag menar - Gary Oldman! Varulvar!), men superpeppen utebli än så länge. Mest ser jag nog fram emot att höra vad Karin Dreijer Andersson hittar på med musiken; hon är alltid bra. Dessutom ska hon tydligen synas i filmen och spela i några scener. Spännande!

Red Riding Hood har premiär i mars nästa år. Kika på trailern så länge:


18 november, 2010

Andra lovebombar också Knausgård

Alla gillar vi Knausgård på olika sätt: norska upplagan av tidningen Elle har utsett honom till Norges sexigaste man. Rätta mig om jag har fel här, men det är väl inte så ofta författare hamnar på sådana listor? Eller? Det brukar väl mest vara musiker, skådespelare och sportkillar som får vara med. Kanske diskvalificerar man sig på något sätt om man håller på med litteratur? Tycker folk i allmänhet rentav att böcker är osexigt?
Jag minns en kille som förvånat tittade på en av mina kollegor på bokhandeln: "Men du kan ju inte jobba som bibliotekarie här - du är ju snygg!" utbrast han. Hm.
Knausgård har i alla fall bestämt sig för att man kan vara både snygg och litterär - läs hans kommentar till utmärkelsen hos DN.

17 november, 2010

Calliope lovebombar försvarslös norrman

Jag har läst ut Karl Ove Knausgårds Min kamp I och jag tänker nu göra mig skyldig till precis en sådan där oreflekterande, okritisk lovebombing som vi bloggare på sista tiden har fått så mycket kritik för att vi gör. Here it goes: Jag älskar boken. Älskar. Den har hållit mig vaken om kvällarna och gjort mig fullständigt beroende. Jag vill läsa mer, nu, omedelbart. Jag kan förstå att alla inte gillar den lika mycket, det finns säkert saker som man skulle kunna hänga upp sig på. Men jag tyckte att den var - i brist på bättre ord - tokbra.


Och utlämnandet av familjen då? Alla skandalavslöjanden som det har pratats så mycket om? Efter att ha läst boken måste jag faktiskt säga att hela den debatten känns ganska irrelevant. Det är som att läsa vilken roman som helst. För min del spelar det ingen roll om de här människorna finns på riktigt och jag tycker inte heller att Knausgård är så obarmhärtig i beskrivningen av dem som vissa kritiker har velat få det att framstå som. Den han går hårdast åt är i alla lägen sig själv, och det kan man ju knappast säga något om. När det gäller porträttet av pappan uppfattar jag ändå Knausgårds skildring av honom som ömsint på något sätt. Skriven med kärlek. Ärlig och lite sorgsen över att det blev som det blev, men inte elak eller över gränsen. I mina ögon handlar berättelsen om en son som hela tiden vill nå fram till sin far, en son som försöker tills han blir blå i ansiktet, men som ändå inte lyckas. Det är tragiskt och oerhört vackert skrivet.

En annan sak som jag älskar (japp, jag sade ju lovebombing. Kom inte och säg att jag inte varnade er.) är skildringen av hur det är att växa upp ute på landet/i en mindre stad. Misslyckade fester med folk man kanske egentligen inte alls gillar. Att det finns en enda buss att ta på kvällen och om man missar den är det kört. Att det är alldeles mörkt och iskallt och att det glittrar i snön. Att det är tyst och tomt och rymden ovanför är stor. Knausgård fångar både miljön och känslan perfekt.

Så vad nu? Vad ska jag fylla mina lässtunder med nu? Allt annat känns tämligen blekt i jämförelse. Om inte något väldigt oförutsett inträffar, så kommer det att vara Min kamp som hamnar överst på favoritlistan över lästa böcker 2010. Kanske får jag helt enkelt ta en tur till biblioteket och se om de har de norska utgåvorna inne? Jag är desperat.

******************************
Den som vill läsa något mer intelligenta och reflekterande inlägg om Min kamp kan med fördel besöka Boktoka, Bokbabbel eller Bokhora.
Den svenska översättningen ges ut av Norstedts.

15 november, 2010

En kväll för fängslade författare

Ikväll kan de som befinner sig i Malmö vara med och uppmärksamma Fängslade författares dag. På Victoriateatern på Södra Förstadsgatan har man från kl 19.00 möjlighet att lyssna på bland andra Andrzej Tichy, Lukas Moodysson, Ida Börjel, Karl Ove Knausgård, René Vazquez Diaz, Josefine Adolfsson och Linda Boström Knausgård. De läser texter av författare som sitter eller har suttit fängslade för det de har skrivit. Dessutom blir det samtal med författare på scen och uppläsning av Dawit Isaaks texter.

Entrén kostar 120 kr och intäkterna går till Kommittén för fängslade författare. Gå dit, vetja!

12 november, 2010

The Kama Sutra of Reading

Det är fredag idag, så vad kan passa bättre än lite gammal hederlig kama sutra? Men det här är inte vilket jox som helst; det är nämligen anpassat för bibliofiler. Calliope presenterar illustratören Seymour Chwasts The Kama Sutra of Reading:
Är den inte underbar, så säg? Något att testa inför helgen, tycker jag.
Illustrationen har synts lite varstans på nätet, bland annat här (där ni kan kika om bilden här hos mig är för liten), men är från början hämtad ur Chwasts bok Design Humor: The Art of Graphic Wit.

10 november, 2010

Neil Gaiman 50 år idag

Ibland upptäcker man att någon annan redan har gjort hela jobbet - och dessutom gjort det väldigt väl. I sådana lägen gör man bäst i att kliva tillbaka, så härmed struntar jag i att skriva om Neil Gaiman som fyller 50 år idag. Jag skickar er istället vidare till finfina SF-bokhandeln i Malmö som dagen till ära har fyllt hela bloggen med Gaimans liv & verk. En strålande sammanfattning, så missa den inte!
Ett stort grattis på födelsedagen, herr Gaiman! Må du leva länge och ha ett fortsatt gott förhållande till bokgudarna.
******
Kika in hemma hos Neil på nätet eller följ honom på Twitter (där han just rapporteras ha fått en födelsedagskyss av flickvännen Amanda Palmer - viktiga saker att få veta)

08 november, 2010

Bokmässa i Köpenhamn

Till helgen är det dags för Bogforum 2010, den danska motsvarigheten till bokmässan i Göteborg. 12-14 november fylls Forum i Köpenhamn av författare, förlag och läsare. Mässan är mindre än den i Göteborg, men brukar vara mycket trevlig.
Bland författarna som besöker Bogforum i år hittar vi bland andra de här:
A S Byatt
Tracy Chevalier
Erlend Loe
Trude Marstein
David Nicholls
Marilynne Robinson
Günter Wallraff
Fay Weldon
Lene Kaaberböl
Carsten Jensen

Sverige gör också en insats och skickar:
Lars Kepler
Maria Ernestam
Mari Jungstedt
Roslund & Hellström

Här hittar du en lista över alla deltagande författare. Inträdet kostar 100 danska kronor per dag - eller om man vill slå på stort kan man köpa ett kort som gäller för alla dagarna för 200 kr.

Som vanligt när jag tittar på deltagarlistan, slås jag av hur futtigt få danska författare jag känner till. Tror att jag skulle kunna räkna upp... 5 nu levande och aktiva? 10 om jag ansträngde mig?Det är trist att tänka på att den litterära barriären mellan länderna är så hög och så fast. Danmark ligger inte ens en timmes väg härifrån, men ändå översätts nästan inga böcker alls. Och köpa dem på originalspråk är jag inte så jättesugen på, inte för att jag inte skulle klara av språket utan för att danska böcker generellt sett är dyra. Borde jag gå till bibliotekets danska hylla, kanske? Men den är ju så liten... Trist! Jag är säker på att det skrivs mycket roligt på andra sidan vattnet.
Har någon av er tips på riktigt bra danska författare? Översatta eller inte...

04 november, 2010

Ett hemskt - och bra - slut: Mockingjay

OBS SPOILERVARNING!
Vill du inte veta vad som händer i Suzanne Collins Mockingjay? Då ska du hoppa över det här inlägget. Eller har du kanske helt missat serien? Då MÅSTE du plocka upp The Hunger Games och läsa från början. Det här är en sjukt bra serie som passar både ung och gammal. Vansinnigt spännande action i en unik miljö där något som närmast liknar medeltid blandas med sci-fi.

Jag vet inte om det beror på det tilltagande höstmörkret eller på bokens handling - men när jag lägger ifrån mig Suzanne Collins Mockingjay, tredje delen i serien om Hungerspelen, så känner jag mig deppig. Nedstämd. Det är förvisso inte en helt obekant känsla när jag har läst ut sista delen i en serie jag gillat, men den här gången har upplevelsen mycket lite att göra med att jag måste lämna berättelsen. Snarare har det att göra med den stämning som genomströmmar hela boken. Ett slags total utmattning, som har sin upprinnelse i sorg.

När Mockingjay börjar står rebellerna inför den stora slutstriden. Katniss Everdeen är både fysiskt och mentalt skadad efter de tidigare Hungerspelen och har svårt för att anpassa sig till livet i distrikt 13. Peeta är fånge hos president Snow och Gale kanaliserar sin aggression genom att hjälpa rebellernas armé planera nya, intelligenta vapen och strategier.
Bilden Suzanne Collins målar upp är svart och tung och vältrar sig med full kraft över läsaren. Jag hade förväntat mig mer action i stil med det som finns i seriens föregående två delar, men överraskas istället av den totala utmattning och den sorg som drabbat Katniss. Det är mycket skickligt skildrat av Collins - man känner verkligen med Katniss och förstår hur hon har det - men oj, så tungt det stundtals blir. När det dessutom kombineras med ett likaledes sorgset slut efter en strid fylld av förluster (var det verkligen nödvändigt att ha ihjäl Finnick?), ja då blir det nästan för mycket. För svart, för tungt, för ensamt.

Samtidigt är det ett väldigt bra slut. Istället för att skriva ihop en slutstrid som bara är pang-pang och superspännande, gör Suzanne Collins något som blir mycket mer realistiskt. Vill hon visa vad krig är och vad det gör med människor, så har hon lyckats. Det är oerhört välskrivet och genomtänkt, fantastiskt väl skildrat och trovärdigt. Det är fortfarande spännande, men på ett annat sätt än i de tidigare böckerna. Mockingjay är fullständigt obarmhärtig, och man lider med karaktärerna.

Så var den bra då? Ja, det var den. Den var en värdig avslutning på serien. Jag gillar att Collins vågar vara mörk och sorgsen och att hon låter karaktärerna bli riktiga människor istället för enbart onda/goda. Alldeles för många som skriver för ungdomar väjer undan i liknande situationer och skriver något ljust, enkelt och glatt istället för att verkligen våga utforska det jobbiga eller komplicerade. Genom att göra såhär tror jag förvisso att Suzanne Collins kommer göra en del av sina fans besvikna/förvirrade, men jag tror samtidigt att hon kommer vinna respekt hos de som förstår vad hon är ute efter.
Jag har skrivit tidigare om obarmhärtiga författare och jag står kvar vid min dåvarande åsikt. En författare som vågar göra sina karaktärer illa är ofta en bättre författare. Det är hemskt men sant. Jag är fortfarande lite chockad av att Mockingjay var så mycket mörkare än de tidigare delarna, men jag gillar den. Nu ser jag (om än med viss bävan) fram emot filmatiseringen som kommer 2012. Är mycket spänd på att se hur Panem kommer att se ut på bioduken!

************
Boktoka gillar Mockingjay, Johanna K på Bokhora också. Bokbabbel var en smula tveksam.

03 november, 2010

Karl Ove Knausgård besegrar vädrets makter

Genomvåt och iskall efter att ha gått i regnet mumlade jag bittert "han får fan vara bra för att det här ska vara värt besväret", när jag steg in i Stadsbibliotekets upplysta entré igår kväll. Jag hade trotsat stormvindarna för att lyssna på Karl Ove Knausgård, och hade hunnit bli kraftigt anti allt när jag väl kom fram. Stackars Knausgård hade alltså inget bra utgångsläge.

Men oj, vad han var värd besväret! Oj. Han hade inte pratat i många minuter förrän jag hade glömt både stormvindar och klibbande våta kläder. På klingande norska berättade han om den oerhört starka känsla som får honom att skriva vidare och som ständigt drar honom tillbaka till litteraturen, oavsett vad som inträffar i hans liv i övrigt. Om hur det är att försöka vara författare samtiigt som man ska uppfostra tre små barn. Om hur publiceringen av Min kamp har gjort att främmande människor helt plötsligt kommer fram till honom på stan och frågar de mest personliga ting. Om hur han hamnade i Sverige. Om hur världen runt omkring försvinner när han skriver.
På samma klingande norska och med en oerhörd inlevelse som verkligen väckte de bästa egenskaperna i texten, läste Knausgård också några passager ur Min kamp I. En av bibliotekarierna som höll i arrangemanget föreslog hänförd att han skulle läsa in hela serien som ljudbok - och jag håller med. Det var fantastiskt bra läst! Det var bästa sortens högläsning; en sådan där författaren fullständigt smälter ihop med sin text och lyfter den högt, högt.

Och allt detta en vanlig kväll i november. Jag är hemskt glad att jag trotsade regnet och gick dit.

***************
Läs vad andra tycker om Min kamp: Boktoka väntar på nästa del, Bokbabbel frågar sig hur Norstedts har tänkt sig att lösa utformningen av resten av serien och Bokhoras Johanna L ligger före de flesta eftersom hon har läst alltsammans på originalspråk.
Den fina bilden kommer från DN:s recension av del I.

02 november, 2010

Tidig morgon i poetens lägenhet

Tisdag morgon 06.29. Jag drömmer att jag befinner mig i en trång, dunkelt upplyst hall i en lägenhet som luktar svagt av rök. Väggarna är målade i grönt och hatthyllan bredvid dörren är gjord av teak.

Jag har kommit dit för att hälsa på hos mannen som bor i lägenheten, den kände poeten Bruno K Öijer. När jag tänker på honom uppenbarar han sig i öppningen in mot ett av rummen. Han är lång och gänglig, klädd i skrynkliga kläder som hänger löst på kroppen som bara tycks bestå av ben. Med långsam, släpig röst förklarar Bruno att han har bjudit in mig för att han tycker att jag skriver bra.

Jag tycker att det låter osannolikt och precis ifrågasätta det när hans sambo dyker upp. Det är Birgitta Lillpers. Med sig har hon en ung mörkhårig studentska som arbetar hos paret. Främst går hennes dagar åt till att skriva rent Brunos manus, berättar hon med stolthet i rösten. Studentskan hänger av sig kappan på klädhängaren och tränger sig förbi mig, in i lägenheten.

Birgitta Lillpers tittar forskande på mig som om jag inte hör hemma där och jag rodnar.

Bruno harklar sig. Lågt, hest. När han talar låter det likadant som när han gör sina poesiuppläsningar. Ehm, säger han. Ehm.
Exakt vad de där harklingarna betydde fick jag aldrig veta. Jag vaknade och tittade förvirrat på klockan. 06.29. Det var mörkt i rummet och jag somnade om.
När jag klockan ringde en halvtimma senare, förundrades jag. Bruno? Jag? Sambo med Lillpers?Va? Jag förstår ingenting, men det var en ganska fin dröm ändå. Om inte annat bara av den enkla anledningen att den hade lyckats få samma dröjande känsla som en dikt av Bruno himself.