Kampen är (inte) över

Knausgårds kamp – utläst. Sisådär 4000 sidor senare sitter jag här och tittar på de sex bandens olikfärgade ryggar i bokhyllan, och försöker bestämma mig för om jag vill ha mer ändå, nu när jag till sist har vänt sista bladet i sista delen. På ett sätt ja, absolut. Min kamp-serien är något av det mest läsvärda, mest fascinerande jag har läst. På ett sätt nej, för jag tycker han gjorde ett så snyggt och bra avslut i sexan, hela "njuta av tanken att jag inte längre är författare", det kom på ett så lagom ställe i berättelsen. Kanske får jag helt enkelt börja om från början, läsa igen. Det faktum att jag glatt skulle kasta mig över böckerna igen, gärna nu på en gång, torde säga något om hur bra de är. Det kommer bli tomt att inte ha några nya att se fram emot.

Och hur var sexan då? Well, den gjorde mig inte besviken. Den där beryktade, flera hundra sidor långa Hitler-essän var mer intressant än jag trott (men för lång), och det fanns många andra, mer teoretiska resonemang som i ärlighetens namn gick mig ganska mycket förbi. Men de andra delarna är fantastiska, framför allt de sista typ 200 sidorna som handlar om hur de första romandelarna kommer ut och reaktionerna börjar bli allt svårare att hantera samtidigt som han kämpar för att skriva klart och dessutom ta hand om privatlivet och familjen när Linda blir sjuk. Här finns scener som sliter så hårt i hjärtat att man kippar efter andan. Har man det minsta intresse för vad en psykisk sjukdom kan vara och vad den kan göra med både den drabbade och de anhöriga, har man mycket att hämta här. Och vill man bara ha en otrolig roman, så finns det också.

Så, unnar jag Karl Ove att vara icke-författare nu? Nä. Det vore ju nästan straffbart att inte skriva när man är så bra på det. Och lyckligtvis kommer det ju en ny bok i höst, Själens Amerika, om än med essäer och artiklar. Jag ser fram emot den samtidigt som jag hoppfullt fortsätter hålla tummarna för att det så småningom ska dyka upp en ny roman.

Heja Norge!

Nä, men nu tycker jag att det är dags att vi tar och firar lite 17 maj här: 

Knaus! Igen!

Kära nån - jag kom just på att jag helt har glömt att skriva om Karl Ove Knausgårds femte Min kamp-del! Och jag som tyckte att den var en av de absolut bästa i serien ... Oj, oj, vilket förbiseende. Sen, när jag tänkt det, så tänkte jag lite till och kom fram till att ni nog är rätt trötta på att höra mina Knaus-lovsånger.

Så jag ska bespara er en till. Jag ska bara säga att femman var riktigt, riktigt bra. I den flyttar Knaus till Bergen för att gå på skrivarskola, men drömmen om författarlivet går i kras när alla andra är bättre än han på att skriva. Kritiken är mördande, inspirationen svag och resultatet bedrövligt. Han dövar ångesten med enorma mängder sprit, gör oerhört korkade saker, jobbar på mentalsjukhus, skaffar flickvän, uppför sig fruktansvärt illa, skriver ändå mer för han kan ju inte låta bli.

Just delarna som handlar om skrivande är något av det jag gillar bäst; jag tycker det är jättekul att höra hur han resonerar om både sina egna och andras texter. Hur han verkligen kämpar för att komma någonvart med de där eländiga utkasten. Hur allt annat sjunker undan och blir betydelselöst i jämförelse. Hur det till sist faktiskt händer något. Det är också helt otroligt att höra att ett av de stora problemen han har är att han inte tycker att han får flyt och driv i det han skriver. Well, Karl Ove, det problemet har du kommit över. Trots att jag nu läst åtskilliga tusen sidor av kampen, vill jag ändå bara ha mer-mer-mer. Gärna nu på en gång, tack.

Bonustips!
Om du i likhet med mig tyvärr var på annat håll när Knaus senast framträdde på Kulturhuset i Stockholm, kan du se hela alltet här. Rekommenderas!

Andra som också läst Min kamp 5: GP, SvD, Bokhora, Dagens bok, Bokbabbel. 

Nu jävlar!

Fluktar lite förstrött på höstböcker och blir väldigt nyfiken på denna! Ges ut i augusti på Norstedts. Jag gillar ju ofta norska författare men har inte läst Linde tidigare. Någon som läst/ska läsa?

Så här skriver förlaget om den:

Obamas slagord "Change we can believe in" ekade långt utanför USA:s gränser. I en liten stad på Östlandet känner Terese att också hon har ett desperat behov av förändring. Men när det resulterar i att hon några månader senare vaggar runt höggravid ensam hemma i villan är hon inte riktigt säker på om det var just det här hon behövde. Snarare var det hennes mans idé. Och när hon tänker närmare efter är det mesta i hennes liv ett resultat av vad hennes man har velat.
På bensinmacken jobbar Kevin som har haft kärlekssorg i tolv år. Han hade en gång en lysande fotbollskarriär framför sig, men en meniskskada satte stopp för de planerna. Och i samma veva lämnade hans flickvän Jessica både honom och staden. Själv blev han kvar. När Jessica återvänder hem till småstaden för att fira bröllop med sin nya man väcks gamla minnen till liv.
En gång var Terese och Jessica bästa vänner. Nu är det uppenbart hur långt de kommit ifrån varandra. I Jessicas ögon verkar Terese ha det så tryggt och stabilt. Jessica däremot undrar om hon egentligen valt rätt man. Hon har aldrig behövt välja, det är alltid de som har valt henne. Vad blev det av alla planer och drömmar?
I mötet med det förflutna sker små förskjutningar som ändå kan komma att förändra dessa människors liv på djupet. Nu jävlar! är en inkännande skildring av småstadsliv och om förväntningar, försoning och förändring. Boken fick ett stort kritikergenombrott när den kom ut i Norge.

En fnurra på Knausgård-tråden

Jag är lite besviken över min senaste Knausgård-upplevelse. I vanliga fall brukar jag - som ni ju vet - sjunga kampens lov och ivrigt kasta mig över varje del så snart den översätts, men den här gången blev resultatet inte det förväntade. Kastade mig över den gjorde jag förvisso, men det dröjde inte länge förrän jag kom på mig själv med att faktiskt ha lite ... tråkigt. Visst finns här avsnitt som är lika bra som tidigare, men de är just det: avsnitt. Helheten framstår som tämligen blek och lever tyvärr inte alls upp till det jag har lärt mig att förvänta mig av serien.

I den här, fjärde delen, flyttar Knaus efter att ha tagit studenten upp till en liten by i norra Norge för att arbeta som lärare. Han ska jobba ihop pengar, och han ska skriva. Det är åtminstone planen, men den går ganska snabbt omkull. Han skriver förvisso några texter, men främst består tillvaron i byn av ett ändlöst, tröstlöst supande på olika fester. Det är ingen ovanlighet att han ensam häller i sig 4 vinflaskor på en kväll. Efter ett tag är det ganska oklart vilket som är värst: minnesluckorna eller ångesten när han dagen efter inser allt dumt han gjort som full.

Efter Min kamp del 3, som var oerhört stark i sin skildring av Knausgårds tidigaste uppväxtår, ter sig del 4 blek och repetitiv och det känns som om berättelsen saknar fokus och tema. Jag blir dessutom ganska illa berörd av allt supande efter ett tag; bland annat finns här en hemsk scen med en studentfest som helt går överstyr, där mamma Knaus får komma hem till ett ödelagt hus. Hon har inte råd att laga allt som gått sönder, men det bryr sig inte sonen så värst mycket om. Det dåliga samvetet går snabbt över.

Fjordgård, där verklighetens unge Knausgård jobbade som lärare, torde ha stått modell för bokens Håfjord. 

Den scenen - och många andra i hela Kamp-serien - får mig att vilja veta mer om mamman i familjen. Vad tänkte och kände hon genom allt detta? Det hade jag velat läsa mer om. Det hade varit tusen gånger mer intressant än redogörelser för alla spritfester. Jag hade också gärna läst mer om det vi får glimtar av här; Knausgårds första stapplande steg som författare. Hur han läser och kommenterar andra författare, hur han skriver och skriver om. Det gillar litteraturnörden i mig.

Och så är det slutscenen. Herregud. Jag ska inte spoila, men herregud. Det var inte bilden jag ville ha på näthinnan när jag vänt sista bladet. Jag kommer tvärtom tillbringa en stor del av tiden i väntan på nästa del med att förtränga just den scenen. Bort - bort. Aldrig läst - aldrig sett, typ. Sudda, sudda ur hjärnan bort, och vänta på istället fint och lugnt på del fem.

Här skriver jag om Min kamp del ett, del två och del tre.
Andra som också har läst del 4: DN, Sydsvenskan, Dagens bok.

Pytte-Knaus

Så här efter tre lästa delar av Knausgårds Min kamp, borde jag kanske ha kunnat förutse att jag skulle vara helt knockad efter avslutad läsning, men icke. Jag sitter ännu en gång här och är överraskad över hur bra det är. Och det vill inte säga lite - eftersom jag tyckt så bra om de tidigare delarna har jag ju nu skyhöga förväntningar. Del tre infriar samtliga, och lyckas dessutom göra mer därtill. Helt sjukt. Ni kan således räkna med fortsatt Knaus-feber från min sida.

Del tre skildrar pytte-Knaus, alltså Karl-Ove från födseln och upp till de första skolåren. Familjen bor i ett villaområde i Tromöya och världen är liten. Jag blev förvånad över hur annorlunda den här delen kändes jämfört med de tidigare; både ton, stil och innehåll är en annan. Det känns verkligen som att Knausgård har gått in i sig själv som barn fullständigt, och helt lämnat sitt vuxna jag därhän. Blicken vi ser med är barnets, och världen avbildas just så som ett barn ser den. Det är omöjligt att inte börja minnas sin egen uppväxt, att inte minnas och verkligen känna hur det var.

Det mest påfallande - och upprörande - är den totala skräck som den unge Karl-Ove känner inför sin far. Folk har klagat på hur pappan skildras i seriens första del, med alkoholism etc, men jag blir väldigt mycket mer upprörd över hur pappan uppför sig här. Han håller ett mycket starkt grepp om hela familjen, skrämmer/hotar barnen på ett extremt obehagligt sätt. Han framstår som lynnig, omogen, sträng och orättvis. För Karl-Ove gäller det att hela tiden ligga ett steg före, att hela tiden försöka fundera ut hur pappan kommer att reagera för att om möjligt minska skadan och mildra hans humör. För är pappa arg, då händer det hemska saker. Det spelar ingen roll om man verkligen har gjort något dumt eller inte, om pappan tror att man gjort något blir man straffad. Hårt.

Det är hjärtskärande att läsa om hur totalt utlämnad Karl-Ove är, och det känns otroligt sorgligt att höra att det enda mål han som vuxen själv haft med sina egna barn är att de inte ska vara rädd för sin pappa på samma sätt som han var. Hemskt! Samtidigt ger del tre en bakgrund till mycket av det som händer i de tidigare delarna, gör dem lättare att förstå.

Var bara tvungen att testa hur det kändes att posta en korthårs-bild på Knaus.

(Det kändes ok, men långhårs-Knaus är fortfarande favvo.)

Skildringen av förhållandet till pappan är mörk, men det finns också mycket annat i boken (tack och lov, får man väl säga). Allt är inte grymt; det finns många passager som är väldigt roliga också. Pytte-Knaus är ett lite annorlunda, ganska känsligt barn och han försätter sig i många bisarra situationer. Jag gillar särskilt en scen där hans dåvarande lilla flickvän gjort slut, och han ikläder sig de fulaste kläder han kan hitta. Han går förbi utanför hennes hus i fulkläderna med dålig hållning, bara för att hon ska SE hur illa hon gjort honom. Hur ful sorgen efter henne gjort honom. Hehe.

Det finns mängder av scener som jag älskar, och som jag gärna skulle återberätta - men jag ska besinna mig och låta bli. Jag nöjer mig med att säga att Min kamp 3 är en lysande barndomsskildring, och att min beundran för Karl-Ove Knausgårds insats växer med varje bok. Det är ett mäktigt, märkligt projekt han givit sig in på, och jag kommer troligtvis dö en smula efter att jag läst sista delen. Jag vill bara läsa mer.

Andra som också läst: DN, GP, Therese E.

Kärlek och litteratur i ny roman av Kjaerstad

"Romanen har två huvudteman, litteratur och kärlek, och den försöker säga något om hur böcker kan bli lika viktigt som mat för vissa."

Så låter det när Jan Kjaerstad beskriver handlingen i sin nya roman, Normans område, som kommer på norska i augusti. Kärlek och litteratur, skrivet av en favvo-författare = jag känner hur väldigt höga förväntningar börjar byggas upp här... Mycket norskt att se fram emot i höst; Kjaerstad, Tore Renberg, Karl-Ove Knausgård... Himla trevligt. Heja Norge!

Läs mer om Normans område i norska Dagbladet.

Midsommar med Knausgård & Janusstenen

Hade en utsökt trevlig midsommarhelg; fest, god mat, jordgubbar, glass och lite boksaker. Boksaker i det här fallet lika med

1) jag drömde på midsommarnatten om Karl Ove Knausgård, en antikivitetsbutik och ett mystiskt manuskript som skulle värderas (Ja, jag är nörd. Nej, jag hade inga blommor under kudden...). Say no more.

2) Midsommardagen mumsade jag godis och läste Janusstenen, bok nummer två i Elly Griffiths serie om arkeologen Ruth. I likhet med debuten Flickan under jorden, var den väl själva urtypen för trevlig läsning; lagom spännande, lättläst, lite kul, karaktärer som man vill bli kompis med. Inget revolutionerande, ingen Läsupplevelse med stort L, men helt ok underhållning för en midsommarmosig hjärna. Kommer absolut fortsätta följa serien!

Calliope hypnotiserad av demonisk norrman

Titta på den bilden en stund.

Och så tänker ni er samma intensitet, men i text.

Och så ökar ni det en sisådär tjugo gånger. I bästa fall har ni nu börjat närma er en korrekt beskrivning av vad som möter den som vågar sig in i Karl Ove Knausgårds enorma romanprojekt Min kamp 1-6.

Ni som brukar följa med här, vet att jag var mycket förtjust (oj, vilken fin omskrivning av mitt hysteriska tillstånd jag fick till där) efter att ha läst del ett förra året. Efter att nu ha avslutat del två är jag ännu mer besatt. För besatt är verkligen ordet. Ju mer jag läser av det här, desto mer vill jag ha. Jag känner mig som ett mycket litet djur som råkat hamna mitt i den där intensiva blicken som herr Knaus uppvisar ovan. Och alldeles hypnotiserad tycks jag ha blivit.

Rent intellektuellt skulle jag kunna ha både en och två invändningar mot Min kamp - Är det rätt att lämna ut sina nära och kära så här? Vad är det egentligen för mansideal han har? osv osv - men allt sådant tycks faktiskt rätt irrelevant när jag läser. Det försvinner bakom det faktum att det här är en alldeles fantastisk roman. För det är så jag läser den, jag struntar fullständigt i om det är "sant", om det har skett så som det beskrivs eller inte. Det känns sant, det känns rätt. Och det är så jäkla bra beskrivet, alltsammans. Framför allt tycker jag om beskrivningarna om skrivandet, om hur underbart det är när det fungerar och hur fruktansvärt när det inte gör det. Om vilket oerhört starkt behov det är att få skriva, hur det kan vara det enda som betyder något, och hur det skjuter allt annat åt sidan. Oooh, säger jag och blir det där lilla, hypnotiserade djuret igen. Jag sitter blickstilla och ivrigt väntande på del tre.

***

Om ni vill ha analyser och recensioner och kanske lite kritik: DN, Expressen, UNT, Aftonbladet.

Och så andra bokbloggar som läst/läser as we speak: Bokbabbel som dessutom bjuder på tjusiga finska färgmatchade lyktor, Ord och inga visor och Hermia.

Tack till Norstedts för läsex!

Vips så gillar vi varandra igen

Jag tror bestämt att min relation med Karin Fossum har kommit på rätt köl igen! Vi hade ett mycket innerligt förhållande kring millennieskiftet, då jag ivrigt inväntade och läste allt hon skrev, men sedan kom det hela av sig. Böckerna kändes oinspirerade och jag tröttnade på kommissarie Sejer.

Men nu! Jag lånade Den som älskar något annat på biblioteket häromdagen, och läste ut den i två sittningar. Mycket bra! Den har det jag gillade hos Fossum från början, ett stillsamt, klokt resonerande kring brottets psykologiska sida - det handlar mer om hur människor fungerar och vad som händer kring ett brott än om klassisk tjuv och polis. Det är inte mycket action alls, snarare tvärtom, ändå är det jättespännande. Jag gillar! Det enda jag har att invända är att en del av dialogen känns lite programförklaringsmässig, lite "nu ska vi redogöra för hur det här fungerar så att läsaren förstår att vi kan mycket om ämnet", men det är ok. Det fungerar ändå.

Kanske ska jag ta och låna de andra böckerna av Fossum som jag hoppat över också? Tänk om de också är bra? Det kanske är ett klassiskt fall av "det är inte du, det är jag"? Tänk, så fint det vore om vi kunde börja gilla varandra igen, jag och Karin..!

Nja till Mixing Part

Stilla dagar i Mixing Part av Erlend Loe är utläst och jag måste erkänna att jag är förvirrad. Var det här kul? Jag har ingen aning. Det enda jag vet är att jag nog inte riktigt förstod.

Jag brukar gilla Erlend Loe och har läst det mesta han har skrivit. Blev glad när jag såg Stilla dagar i Mixing Part på biblioteket, började läsa och.... och .... eh? Det var lite skoj i början. En norsk familj ska hyra hus i Tyskland och får kontakt med en underlig familj där nere. Språkförbistring uppstår. Google Translate översätter Garmisch Partenkirchen till Mixing Part Churches. Norska familjen har lite svårt att komma överens. Pappa blir besatt av tv-kocken Nigella och beskyller mamman för att ha tagit med familjen på semester i nazismens vagga. Så långt är det roligt, och boken har fått som bieffekt att jag nu ler varje gång någon nämner Garmisch. Men sedan då?

Stilla dagar i Mixing Part är skriven nästan som ett teatermanus, med mest bara dialog. Fyndigt eftersom pappan själv försöker skriva dramatik, men lite stelt att läsa i längden. Framför allt känns det som att det är svårt att veta vad Loe vill säga med berättelsen. Utan att avslöja slutet, kan jag väl säga att det lite grann känns som en axelryckning när alltsammans är över. Ett jaha. Vad var poängen? Det är fragmentariskt, både i stilen och innehållet, i lite väl hög grad. Samtidigt - vissa delar är absurdistiskt skojiga. Betyget blir därför ett nja. Stilla dagar i Mixing Part är ok och lättläst, men långt ifrån Loes bästa.

Andra som har läst: Fru E, Svd, Malin the writer, UNT och GP.

Erlend Loe twittrar - följ honom här.

Andra lovebombar också Knausgård

Alla gillar vi Knausgård på olika sätt: norska upplagan av tidningen Elle har utsett honom till Norges sexigaste man. Rätta mig om jag har fel här, men det är väl inte så ofta författare hamnar på sådana listor? Eller? Det brukar väl mest vara musiker, skådespelare och sportkillar som får vara med. Kanske diskvalificerar man sig på något sätt om man håller på med litteratur? Tycker folk i allmänhet rentav att böcker är osexigt?

Jag minns en kille som förvånat tittade på en av mina kollegor på bokhandeln: "Men du kan ju inte jobba som bibliotekarie här - du är ju snygg!" utbrast han. Hm.

Knausgård har i alla fall bestämt sig för att man kan vara både snygg och litterär - läs hans kommentar till utmärkelsen hos DN.

Calliope lovebombar försvarslös norrman

Jag har läst ut Karl Ove Knausgårds Min kamp I och jag tänker nu göra mig skyldig till precis en sådan där oreflekterande, okritisk lovebombing som vi bloggare på sista tiden har fått så mycket kritik för att vi gör. Here it goes: Jag älskar boken. Älskar. Den har hållit mig vaken om kvällarna och gjort mig fullständigt beroende. Jag vill läsa mer, nu, omedelbart. Jag kan förstå att alla inte gillar den lika mycket, det finns säkert saker som man skulle kunna hänga upp sig på. Men jag tyckte att den var - i brist på bättre ord - tokbra.

Och utlämnandet av familjen då? Alla skandalavslöjanden som det har pratats så mycket om? Efter att ha läst boken måste jag faktiskt säga att hela den debatten känns ganska irrelevant. Det är som att läsa vilken roman som helst. För min del spelar det ingen roll om de här människorna finns på riktigt och jag tycker inte heller att Knausgård är så obarmhärtig i beskrivningen av dem som vissa kritiker har velat få det att framstå som. Den han går hårdast åt är i alla lägen sig själv, och det kan man ju knappast säga något om. När det gäller porträttet av pappan uppfattar jag ändå Knausgårds skildring av honom som ömsint på något sätt. Skriven med kärlek. Ärlig och lite sorgsen över att det blev som det blev, men inte elak eller över gränsen. I mina ögon handlar berättelsen om en son som hela tiden vill nå fram till sin far, en son som försöker tills han blir blå i ansiktet, men som ändå inte lyckas. Det är tragiskt och oerhört vackert skrivet.

En annan sak som jag älskar (japp, jag sade ju lovebombing. Kom inte och säg att jag inte varnade er.) är skildringen av hur det är att växa upp ute på landet/i en mindre stad. Misslyckade fester med folk man kanske egentligen inte alls gillar. Att det finns en enda buss att ta på kvällen och om man missar den är det kört. Att det är alldeles mörkt och iskallt och att det glittrar i snön. Att det är tyst och tomt och rymden ovanför är stor. Knausgård fångar både miljön och känslan perfekt.

Så vad nu? Vad ska jag fylla mina lässtunder med nu? Allt annat känns tämligen blekt i jämförelse. Om inte något väldigt oförutsett inträffar, så kommer det att vara Min kamp som hamnar överst på favoritlistan över lästa böcker 2010. Kanske får jag helt enkelt ta en tur till biblioteket och se om de har de norska utgåvorna inne? Jag är desperat.

******************************

Den som vill läsa något mer intelligenta och reflekterande inlägg om Min kamp kan med fördel besöka Boktoka, Bokbabbel eller Bokhora.

Den svenska översättningen ges ut av Norstedts.

Karl Ove Knausgård besegrar vädrets makter

Genomvåt och iskall efter att ha gått i regnet mumlade jag bittert "han får fan vara bra för att det här ska vara värt besväret", när jag steg in i Stadsbibliotekets upplysta entré igår kväll. Jag hade trotsat stormvindarna för att lyssna på Karl Ove Knausgård, och hade hunnit bli kraftigt anti allt när jag väl kom fram. Stackars Knausgård hade alltså inget bra utgångsläge.

Men oj, vad han var värd besväret! Oj. Han hade inte pratat i många minuter förrän jag hade glömt både stormvindar och klibbande våta kläder. På klingande norska berättade han om den oerhört starka känsla som får honom att skriva vidare och som ständigt drar honom tillbaka till litteraturen, oavsett vad som inträffar i hans liv i övrigt. Om hur det är att försöka vara författare samtiigt som man ska uppfostra tre små barn. Om hur publiceringen av Min kamp har gjort att främmande människor helt plötsligt kommer fram till honom på stan och frågar de mest personliga ting. Om hur han hamnade i Sverige. Om hur världen runt omkring försvinner när han skriver.

På samma klingande norska och med en oerhörd inlevelse som verkligen väckte de bästa egenskaperna i texten, läste Knausgård också några passager ur Min kamp I. En av bibliotekarierna som höll i arrangemanget föreslog hänförd att han skulle läsa in hela serien som ljudbok - och jag håller med. Det var fantastiskt bra läst! Det var bästa sortens högläsning; en sådan där författaren fullständigt smälter ihop med sin text och lyfter den högt, högt.

Och allt detta en vanlig kväll i november. Jag är hemskt glad att jag trotsade regnet och gick dit.

***************

Läs vad andra tycker om Min kamp: Boktoka väntar på nästa del, Bokbabbel frågar sig hur Norstedts har tänkt sig att lösa utformningen av resten av serien och Bokhoras Johanna L ligger före de flesta eftersom hon har läst alltsammans på originalspråk.

Den fina bilden kommer från DN:s recension av del I.

Författare på rad i TV-rutan (nåja, i datorn)

Men kära nån! Varför har jag inte sett det här förut?

Hos URPlay kan man kika på ett helt knippe författarintervjuer ur den norska serien Nordiska författare om samtiden. Carsten Jensen, Jan Kjaerstad och Kerstin Ekman är några av de som dyker upp.

Jag ska genast göra en ny kopp te och kika på Jan Kjaerstad när han pratar om allt från fåtöljer till statsministrar.

Tack Micke för tipset!

Haruki Murakami till Oslo

Sitter här och funderar på om jag ska vara precis så hysterisk som jag känner mig och redan nu, i gooood tid, boka resa och biljetter och boende och gud vet vad till Oslo i slutet av sommaren. Bokhore-Johanna har ju upptäckt att Haruki Murakami kommer dit 20-24 augusti. Oj oj oj!

Det känns lite som att gud helt plötsligt dyker upp i en småstad nära mig. Det är Litteraturhuset i Oslo som arrangerar och utöver Haruki själv, kommer en massa andra författare att göra Murakami-relaterade saker. Program och biljetter släpps i juli. Gah. Måste nog åka dit. Det är ju inte alltför vanligt att Murakami syns till på våra breddgrader - eller någon annanstans heller, för den delen.

Eller ska man våga tro att han kommer att göra fler framträdanden under samma resa? Kanske till och med någonstans i Sverige eller i Köpenhamn...? Så många svåra beslut...

Det är norskt och det är galet hippt

Så här tror jag: Gunnhild Öyehaugs tokhyllade debutroman Vänta, blinka handlar om de där avgörande ögonblicket i livet. Stunderna där allt vänder, där allt förändras. Öyehaug borrar sig ner i de där ynka små sekunderna och vrider och vänder på dem för att verkligen förstå hur de fungerar. Så tror jag. Jag säger tror, eftersom jag faktiskt inte är helt säker på att jag till 100% förstår Vänta, blinka. De 260 sidorna norsk litterär succé lämnar ganska många frågetecken och får mig att undra om jag antingen är a) lite dum b) lite trött eller c) lite av varje. Vad det än är, så har jag i alla fall lite svårt att känna den där totala euforin som så många andra recensenter har känt. Främre fliken på omslaget är full av lovord ur norsk press och romanen har fått ett gäng priser och nominerats till ännu fler.

På ett sätt är det lätt att förstå vad som har attraherat alla de som har höjt Vänta, blinka till skyarna. Öyehaug är en författare med god kontroll över sina verkningsmedel som vet hur man skriver fram gestalter som får läsarens beskyddarinstinkter att vakna. Romanen är skriven med en stark stilkänsla och behåller sin originella behandling av språk och tematik rakt igenom. Jag vet inte om Öyehaug har gått någon skrivarskola, men det hela känns ganska mycket välpolerad skrivarkursprosa. Här finns också en lätthet i berättelsen, där hon på ett ofta påfallande snyggt sätt gör de mest akrobatiska hopp i berättelsen men ändå lyckas få det hela att hänga ihop. Här finns dessutom gott om samtidsmarkörer som alla behandlas på ett lagom nonchalant sätt och mängder av referenser till både film och musik. Så långt är det bra.

Det som får mig att tveka är snarare att det till slut blir lite för bra. För mycket stilövning. Öyehaug skriver en modern, extremt hipp berättelse som självsäkert (och självmedvetet) rör sig mellan ett gäng likaledes hippa urbana människor. Även töntarna är töntiga på ett hippt sätt, sådär så att man nästan kunde tro att deras osmidiga sätt är valt med omsorg. De är inte fel eller obekväma så att det blir jobbigt eller frånstötande, utan snarare truligt charmigt. Lagom tokigt. Jag är lite allergisk mot den sortens poserande, uträknade töntighet eftersom den alltid får mig att känna att romanen inte är lika autentisk som den vill ge sken av att vara, men det är ju min högst personliga hang-up.


Något jag däremot misstänker att fler än jag kan få svårt med är språket/stilen, där Öyehaug konstant överöser läsaren med en störtflod av ord, låååånga meningar som ibland går över en sida eller mer och ett myller av inskjutna satser. Här finns också ett överflöd av omständliga utvikningar och beskrivningar, mängder av meningar som börjar med ordet och samt en hel del kapitel och stycken som åtminstone jag har svårt att se avsikten med. Vill man vara snäll kallar man stilen infallsrik och sprudlande, vill man vara som jag kallar man den jobbig. Vid de tillfällen då hon släpper lite på den, slappnar jag av och njuter. Då blir det riktigt bra och jag fäster mig till exempel vid bokens räddharige Viggo, "ett ensamt får i utkanten av flocken, med skälvande ull". Det är lite gulligt.


Vänta, blinka är med andra ord en begåvad berättelse av en otvivelaktigt begåvad författare och den kommer säkert att, välförtjänt, fortsätta värma många nordiska hjärtan. Däremot är den inte min kopp te och jag blir inte så förtjust i den som jag hade hoppats på att bli.

Det finns många som gillar Vänta, blinka: DN, GP, SVD , Hermia och Bokhoras Johanna L för att nämna några.

Norrmän på vift down under

När jag jobbade i bokhandeln hände det förvånande ofta att folk kom in och frågade om vi hade något om "de där auberginerna som bor i Australien". Eftersom jag är en snäll människa hänvisade jag inte kunderna till grönsakshyllan i matvarubutiken på andra sidan gatan utan frågade försynt om det möjligtvis var aboriginerna de var ute efter. Detta, samt den starka 80-talskänslan som infinner sig varje gång jag hör Midnight Oils Beds are burning, är min samlade erfarenhet av Australien. Ja, och så vetskapen om att de har väldigt många läskiga, giftiga djur där.

Jag är med andra ord helt fel person att avgöra huruvida Jo Nesbö ger en bra beskrivning av landet i Fladdermusmannen. Men det känns bra. Och Nesbö var tydligen där under tiden som han skrev den, så det borde ju vara ok. Åtminstone hoppas jag det, för jag vart inte så värst imponerad av resten av boken. Vi blev liksom aldrig riktigt kompisar, Fladdermusmannen och jag. Boken är del ett i serien om den norske polisen/tuffingen Harry Hole. Jag vet jättemånga som älskar böckerna så mina högt satta förväntningar fick sig en hård törn när jag började läsa och det faktiskt visade sig vara lite tråkigt. Vad som började hyfsat spännande blev snart en omständlig, snårig berättelse där det var svårt att förstå gestalternas handlingar. Persongalleriet kändes påfallade klyschigt och den där humorn som hade skymtat förbi i början av boken var sedan länge försvunnen. Bla, bla, bla tänkte jag men läste vidare eftersom så många hade sagt att det skulle vara bra.

När jag slog ihop boken konstaterade jag 1)att det var skönt att den var slut så jag kunde läsa något annat 2)att jag inte förstod grejen - kan någon som har läst de andra Harry Holeböckerna förklara för mig vad det är som är så bra? Är kanske de kommande delarna i serien bättre än den första? Upplys mig vänligen, annars blir Fladdermusmannen min första och sista bok av den bästsäljande, mångfaldigt prisbelönade mirakelnorrmannen Nesbö.

**********************

Hipp hemsida har han också, Jo. Saker som rör sig och blodfläckar.

En något mindre fantastisk Jan

Oslo, 80-tal. Unge Odd Marius Walaker cyklar tillsammans med en vän över Slottsplassen. Något glittrar till i gruset framför honom och får honom att tappa balansen. Han flyger av cykeln och landar platt på marken. Han inser det inte då, men han har just varit med om det viktigaste ögonblicket i sitt liv - det som senare blir känt som Tuvaluhändelsen. Riktigt vad det var som hände vet han inte, men efter olyckan upplever han under några intensiva månader en enorm förändring. Plötsligt vet, kan och förstår han allt. Han använder ord han aldrig tidigare hört, han ser samband i komplexa situationer, han får tusen nya intressen. Det är en ny värld som öppnar sig och han omfamnar den med vidöppna sinnen.

Likaledes vidöppna sinnen är nödvändigt att ha när man tillsammans med Odd Marius stiger in i Jan Kjaerstads nya giganto-roman Jag är bröderna Walker. Det är drygt fyrahundra väldigt massiva sidor som inte alltid är alldeles enkla att ta sig igenom. Odd Marius för ordet och använder till min förskräckelse gärna egenhändigt komponerad slang; till exempel säger han gärna att något är palladio, naja eller congo. Han hoppar från scen till scen och byter ämne med halsbrytande fart. Hur trovärdig hans röst är - tja, det är väl frågan. Men Kjaerstad har löst det enkelt; Odd Marius är ju ingen vanlig tonåring. Han har superkrafter. Han är bröderna Walker.

Jag är som bekant ett Kjaerstad-fan och har sett väldigt mycket fram emot att äntligen få läsa Jag är bröderna Walker. Den lät så sjukt cool när Jan berättade om den i Köpenhamn i våras, så det var snarast tortyr att vänta så länge. Och så dök den upp mitt i julruschen. Ynk. Inget bra. Jag har kämpat här de senaste dagarna med den, vill jag säga. Kämpat! För det är inte enkelt. Och tyvärr måste det sägas att det inte heller är alls så bra som det brukar vara när Kjaerstad är inblandad.

Jag är bröderna Walker har de flesta obligatoriska Kjaerstad-teman och vändningar. Har man läst honom tidigare känner man igen sig. Kanske är det också där en del av problemet ligger; han har gjort det förr och då var det så väldigt mycket bättre. I jämförelse med tidigare böcker framstår Jag är bröderna Walker som snårig och om inte ofärdig så åtminstone lite tom på innehåll. Hur nu en roman på så många sidor med så många idéer kan kännas tom..? Jag saknar den där gnistan som ger bygget liv. Dessutom infinner sig aldrig den fantastiska känslan som jag förknippar med Kjaerstad - närmast att beskriva som ett slags expansion/en explosion i hjärnan, en upplysning av guds nåde där allt hänger samman och man känner sig alldeles oerhört intelligent. Det händer Odd Marius, men det händer inte den som läser om honom.

Jag är bröderna Walker är inte heller lika intrikat konstruerad som de tidigare romanerna. För mig är det en stor miss, för i vanliga fall brukar det vara så extremt njutbart att läsa Jan eftersom han lägger enorma pussel i romanerna och alltid, utan undantag, får dem att hänga perfekt samman i slutet, med miljarder trådar kors och tvärs i texten. Så jag är en smula besviken.

En sak händer dock. Jag har min egen Tuvaluhändelse. Odd Marius återvänder till Slottsplassen för att se vad som orsakade hans cykelvurpa och hittar ett mynt från öriket Tuvalu i Stilla Havet, med en flygfisk på. När jag slår igen boken för att istället läsa tidningen finns där plötsligt en artikel om Tuvalu. Det lär inte vara många dagar man skriver om Tuvalu, men idag händer det. Vad är oddsen? Sammanträffandet känns Kjaerstadskt. Tyvärr visar det sig att de skriver om Tuvalu av en trist anledning; ögruppens atoller ligger så lågt att de kommer försvinna inom kort när vattennivån stiger tack vare den globala uppvärmningen. Med ens känns det som om Odd Marius hittade ett arkeologiskt fynd, ett meddelande från en civilisation som inte längre finns.

Tuvalumynt, komplett med flygfisk.

***************************************************

Läs vad DN GP Expressen och lillebror säger om Jag är bröderna Walker.

Norska tankar om döden

"När det gällde detta att dö var jag rädd. Inte för att vara död, det kunde jag begripa, det var att vara ingenting och därför obegripligt för mig och egentligen ingenting att vara rädd för, men just detta att dö kunde jag begripa, precis den sekund då du alldeles säkert vet att just nu kommer det ögonblick som du alltd har fruktat, då du plötsligt förstår att alla möjligheter att vara den du egentligen ville vara är över och förbi, och att den du var är den som de andra kommer att minnas. Då skulle det bli som när något sakta dras åt kring halsen och inte en dörr som någon öppnar och låter ljus strömma ut, och en kvinna eller man du alltid har känt och alltid har tyckt om, kanske alltid har älskat, sticker fram sitt huvud och vinkar in dig till en vila där inne bakom dörren så mild och så fin från evighet till evighet."

Så resonerar Arvid, huvudperson i Per Pettersons Jag förbannar tidens flod. Han finner sig plötsligt vara medelålders och ingenting är som han hade velat att det skulle vara. Hans fru är på väg att lämna honom och när han dessutom får veta att hans mor diagnosticerats med cancer, blir han förtvivlad. Modern reser oväntat iväg ensam till familjens sommarhus i Danmark och Arvid bestämmer sig för att fara efter. Han vill inte att hon ska vara ensam. Men när han dyker upp i stugan kastas rollerna om; Arvid blir den svage, den förvirrade, medan modern står stark och säker.

Jag förbannar tidens flod kan låta hopplöst deprimerande vid en första beskrivning, men så är inte fallet. Så värst glatt är det naturligtvis inte med tanke på omständigheterna under vilka berättelsen utspelar sig, men jag uppfattar den inte som en sorgsen roman. Åtminstone inte i första hand. Hade det varit så, hade den nog varit närmast outhärdlig att läsa. Istället ser jag den främst som en berättelse om att försonas med livet. Inte utan kamp, utan snarare genom att medvetet välja livet igenom. Arvid har på något vis slutat välja för flera år sedan och det blir tydligt när modern är på väg bort.

Det citerade stycket här ovan sammanfattar ganska väl vad romanen handlar om. Ställd inför moderns döende, inser Arvid hur han själv har det. Arvid är också mycket osäker som person och handlar påtagligt ofta utifrån vad han tror att andra förväntar sig av honom eller utifrån vad han på något dunkelt sätt känner att han borde göra. Han känns som en mycket yngre person än vad han egentligen är, en pojke snarare än en man - ett intryck som förstärks av de insprängda stycken som återger händelser ur hans uppväxt.

Per Petterson

Jag förbannar tidens flod är en underlig liten roman, som faktiskt är bättre i retrospektiv än under pågående läsning. Det är som att man inte fullt ut förstår den förrän man har läst hela, så den skulle säkert tjäna på en omgående omläsning. Säkert skulle den också må bättre av en långsammare läsning än min, men jag var ivrig eftersom jag tyckte så mycket om Ut och stjäla hästar (Per Pettersons förra bok). Ska man jämföra de två, tyckte jag nog att den första var bättre, främst för att den hade en starkare driven intrig. Jag föredrar ju som bekant handling framför filosofi. Jag skulle dessutom ha önskat att Petterson kunde ha skrivit bara några sidor till - Jag förbannar tidens flod slutar lite för snabbt, lite för ofärdigt.

Med det sagt är den ändå väl värd att läsa. Petterson är oerhört duktig på att visa exakt hur svårt det kan vara att säga och göra det som är allra viktigast, det som borde vara självklart men som ändå förblir osagt. Han är också en mästare på att skapa stämningsfulla bilder som dröjer sig kvar. Jag tänker mig att det perfekta stället att läsa den är i ett hus på landet, tidigt om morgonen på hösten när det ännu ligger dimma över fälten men man ändå kan se att solen är på väg och att det kommer bli en vacker dag.