Ett hemskt - och bra - slut: Mockingjay

OBS SPOILERVARNING!

Vill du inte veta vad som händer i Suzanne Collins Mockingjay? Då ska du hoppa över det här inlägget. Eller har du kanske helt missat serien? Då MÅSTE du plocka upp The Hunger Games och läsa från början. Det här är en sjukt bra serie som passar både ung och gammal. Vansinnigt spännande action i en unik miljö där något som närmast liknar medeltid blandas med sci-fi.

Jag vet inte om det beror på det tilltagande höstmörkret eller på bokens handling - men när jag lägger ifrån mig Suzanne Collins Mockingjay, tredje delen i serien om Hungerspelen, så känner jag mig deppig. Nedstämd. Det är förvisso inte en helt obekant känsla när jag har läst ut sista delen i en serie jag gillat, men den här gången har upplevelsen mycket lite att göra med att jag måste lämna berättelsen. Snarare har det att göra med den stämning som genomströmmar hela boken. Ett slags total utmattning, som har sin upprinnelse i sorg.

När Mockingjay börjar står rebellerna inför den stora slutstriden. Katniss Everdeen är både fysiskt och mentalt skadad efter de tidigare Hungerspelen och har svårt för att anpassa sig till livet i distrikt 13. Peeta är fånge hos president Snow och Gale kanaliserar sin aggression genom att hjälpa rebellernas armé planera nya, intelligenta vapen och strategier.

Bilden Suzanne Collins målar upp är svart och tung och vältrar sig med full kraft över läsaren. Jag hade förväntat mig mer action i stil med det som finns i seriens föregående två delar, men överraskas istället av den totala utmattning och den sorg som drabbat Katniss. Det är mycket skickligt skildrat av Collins - man känner verkligen med Katniss och förstår hur hon har det - men oj, så tungt det stundtals blir. När det dessutom kombineras med ett likaledes sorgset slut efter en strid fylld av förluster (var det verkligen nödvändigt att ha ihjäl Finnick?), ja då blir det nästan för mycket. För svart, för tungt, för ensamt.

Samtidigt är det ett väldigt bra slut. Istället för att skriva ihop en slutstrid som bara är pang-pang och superspännande, gör Suzanne Collins något som blir mycket mer realistiskt. Vill hon visa vad krig är och vad det gör med människor, så har hon lyckats. Det är oerhört välskrivet och genomtänkt, fantastiskt väl skildrat och trovärdigt. Det är fortfarande spännande, men på ett annat sätt än i de tidigare böckerna. Mockingjay är fullständigt obarmhärtig, och man lider med karaktärerna.

Så var den bra då? Ja, det var den. Den var en värdig avslutning på serien. Jag gillar att Collins vågar vara mörk och sorgsen och att hon låter karaktärerna bli riktiga människor istället för enbart onda/goda. Alldeles för många som skriver för ungdomar väjer undan i liknande situationer och skriver något ljust, enkelt och glatt istället för att verkligen våga utforska det jobbiga eller komplicerade. Genom att göra såhär tror jag förvisso att Suzanne Collins kommer göra en del av sina fans besvikna/förvirrade, men jag tror samtidigt att hon kommer vinna respekt hos de som förstår vad hon är ute efter.

Jag har skrivit tidigare om obarmhärtiga författare och jag står kvar vid min dåvarande åsikt. En författare som vågar göra sina karaktärer illa är ofta en bättre författare. Det är hemskt men sant. Jag är fortfarande lite chockad av att Mockingjay var så mycket mörkare än de tidigare delarna, men jag gillar den. Nu ser jag (om än med viss bävan) fram emot filmatiseringen som kommer 2012. Är mycket spänd på att se hur Panem kommer att se ut på bioduken!

************

Boktoka gillar Mockingjay, Johanna K på Bokhora också. Bokbabbel var en smula tveksam.

Google-koden

Sista spiken i kistan på min nyligen införskaffade Google-paranoia bankades hårt och bestämt i när jag såg säsongsstarten av Kobra igår. Det är något med deras Googleplex som får mig att bli nervös. Alla de där glada färgerna måste dölja något, tänker jag på klassiskt manér och att höra intervjuerna som Kristofer Lundström gjorde fick mig inte lugnare. Google kanske lever upp till sitt motto Don't be evil idag - men vad händer imorgon?

Kring den frågan kretsar Andreas Ekströms bok Google-koden som jag vältajmat nog läste ut just innan Kobra började. I boken berättar Ekström initierat och kunnigt men ändå lättläst och underhållande om hur Google skapades och hur företaget har utvecklats till att bli den gigant det är idag. Vi får följa med till Googles huvudkontor i Kalifornien och får en inblick i hur det kan vara att vara anställd på företaget som i omröstning efter omröstning hamnar högst på listan över åtråvärda arbetsplatser. Stort och smått blandas. Hur är det till exempel med den där Googlebussen som hämtar alla varje morgon, vad är grejen med den? Och hur är det att jobba på ett ställe med så många så extremt begåvade människor?

Google-koden är extremt spännande läsning, även för den som vanligtvis inte är intresserad av teknik eller företagande. Men det är omöjligt att inte bli fascinerad/skrämd (välj själv) av ett så enormt företag, som vuxit så snabbt och som har fått så stor makt över våra liv. För makt har de ju. Den numera välkända idén med att försöka ha en Googlefri dag, ter sig närapå omöjlig. Skulle jag ha en sådan, skulle det inte bli några inlägg här, för att ta ett exempel. Google äger Blogger. Och You Tube. Och Picasa. Och så vidare och så vidare i all oändlighet. Ju mer Ekström listar, desto mer svindlar tanken.

För vad händer med all denna information? Tror vi på Google när de säger vad de använder den till eller ska vi misstänka att det finns saker de inte berättar? Jag lutar klart åt det senare alternativet, dock inte för att jag nödvändigtvis tror att de är "onda". Jag är mest fascinerad över hur lätt vi ger dem all denna info, hur lite vi ifrågasätter. Google låter en dator scanna alla dina Gmail-meddelanden för att skicka dig anpassad reklam, men du tycker att det är ok. Skulle du tycka att det var lika ok att Posten scannade dina brev för att klura ut vilka postorderkataloger du skulle få?

Google-koden ställer enormt många viktiga frågor, på ett sätt som alla kan förstå. Jag uppmanar alla att läsa den!

Adoptera en författare

Läser i Sydsvenskan att förhandlingar förs för att fler städer i Sverige ska kunna ta emot hotade författare. Det är något jag missat helt, men en fantastisk idé: redan nu tar både Uppsala, Stockholm och Göteborg emot författare som hotats och förföljts i sina hemländer och ger dem skydd, mat och tak över huvudet så att de kan fortsätta skriva. Underbart! Jag hoppas verkligen att fler vill vara med! Det är ett enkelt men underbart sätt att värna yttrandefriheten.

Läs hela artikeln här.

Min kris är din kris är vår kris

Jag har tappat räkningen på hur många artiklar och debattinlägg jag har läst som har handlat om krisen i den svenska bokbranschen. Kris i bokhandeln som inte säljer tillräckligt bra, kris för författarna som inte hittar någon som vill ge ut deras böcker, kris hos förlagen som tvingas skära i utgivningen.

Ändå sitter jag här och håller i ett tämligen tjockt vårboksnummer från Svensk Bokhandel. Det enda som verkar ha skurits bort är texterna som förklarar vad Norstedts böcker handlar om. Norstedtarna kör istället tämligen minimalistiskt med max en mening om varje bok och skapar därmed spänning i vardagen för den som försöker ta reda på om de nya titlarna är intressanta eller inte. Är det en deckare? Roman? Kokbok? Den som lever till våren får se.


Men av krisen syns annars inte många spår. Tvärtom tycker jag att det är ganska fascinerande att se hur samma förlag som nyss satt och ojade sig över att de tvingats ta bort så mycket ur sina listor, fortfarande tycks ha råd att fylla utgivningslistorna med samma gamla skräp som vanligt. Om det är kris behöver vi väl inte ännu en bok med GI-recept? En till pekbok som ser ut exakt som den som barnet tuggade i sig i höstas? Ännu en menlös jävla deckare där man redan från början vet hur det går?


Hur vore det med något nytt istället? Eller är det krisen i ett nötskal - ingen vågar göra något nytt alls?


I så fall tror jag man är på alldeles fel spår. Vi behöver inte alla miljarder menlösa, tråkiga böcker som gör katalogen lika tjock som vanligt. Det finns folk som skriver fantastiska saker. Ge ut dem istället. Stryk skiten, publicera eliten.

Vem älskar en kritiker?

När jag startade Calliope Books var det främst för att jag sökte ett annat sätt att skriva om böcker. Efter att ha jobbat i bokhandel och på förlag och där författat allt från säljtexter till ren bokinfo och dessutom under flera år som frilansande recensent i dagstidningar, var jag urtrött på det sättet att handskas med litteratur. Det var hel enkelt inte kul längre. Framför allt kände jag att jag ville ha ett ärligare sätt att skriva, något som helt och hållet var mitt eget. En plats där jag inte behövde ta hänsyn till någon annan eller representerade någon annan, utan där det jag skrev bara var min egen ärliga åsikt. Ett fritt rum, fyllt av mig och min böcker.

Två år senare kan jag konstatera att det är precis så Calliope Books har fungerat. Här kan jag diskutera det jag läser på vilket sätt jag vill och få kontakt med andra som läst samma sak. Bokbloggandet är genialiskt i all sin enkelhet och ger den ensamma sysslan läsning en helt ny social dimension.

Därför blir jag lite förvånad när jag läser DNs artikel om hur bloggarna hotar den traditionella litteraturkritiken. Undr rubriken Känslorna mot kritiken tar Annika Persson sin utgångspunkt i Bokhoras nyligen utkomna Album och ifrågasätter om devisen "hundra procent läsglädje" verkligen är rimlig. Vad händer med det kritiska perspektivet när alla plötsligt kan leka kritiker på egen hand?

Åsa Linderborg säger: "Man kan inte bli arg på ett så här sympatiskt projekt. Men det retar mig ändå att boken görs till en accessoar och läsandet till en livsstil."

Jaha. Tänk, mig retar det mer att Åsa Linderborg (som jag hittills alltid sett som en förnuftig person) plötsligt visar en så snäv attityd. Konserativ och extremtrist. Jag kan lova Åsa att majoriteten av bokbloggarna ser boken som väldigt mycket mer än en accessoar. Och varför är det fel att ha läsandet som en livsstil? För att det skulle antyda att kultur faktiskt kunde vara ... roligt?? Kan man sortera böckerna i färgordning och ändå vara kritiskt analyserande? Ve och fasa.

I mina ögon är bokbloggarna ett alldeles utmärkt komplement till den traditionella kritiken. Ofta får jag faktiskt veta mer om en bok genom att läsa bloggarna än genom att läsa recensioner i tidningarna. Att som i DNs artikel antyda att bloggarna inte skulle besitta tillräckliga kunskaper för att skriva om böcker på ett kvalificerat vis är bara lamt. Många bloggare har enorma kunskaper om ämnet och delar frikostigt med sig av dem. Flera av dem har både relevanta utbildningar och erfarenhet av yrken i branschen. Dessutom recenserar bloggarna inte bara nyheter och fiiiina böcker, utan blandar upp det med äldre titlar och genrer som aldrig någonsin syns på kultursidorna.

För mig ger bloggarna en också ärlighet och en entusiasm kring litteratur som den traditionella kritiken oftast saknar helt. Att bloggarna skulle vara för entusiastiska och på något vis älska ihjäl litteraturen istället för att objektivt analysera den är mest bara bisarrt. Ja, vi gillar ofta böckerna vi skriver om. Det är därför vi läser dem från första början. Men jag har hittills inte sett en enda bloggare som drar sig för att kritisera en favoritförfattare när denne har presterat dåligt. Kanske är kritiken mer pang på än på kultursidorna, men det är väl knappast ett problem. Söker man långa, analyserande inlägg brukar man alltid kunna hitta dem också. Det finns många bloggar som lutar mer åt ett litteraturvetenskapligt perspektiv, med längre, mer ingående texter.

Tack och lov kommer det ett par mer nyanserade röster i slutet av DNs artikel. Några tycks ha förstått poängen. Ändå kan jag inte låta bli att undra. Vad är kritikerna rädda för? Konkurrens? Tvåvägskommunikation? Att ha roligt samtidigt som man ägnar sig åt böcker? Den som helst ser sin litteratur grå, sönderanalyserad och på piedestal bör tänka om. Tiden för det är obevekligen förbi.

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::..

Bloggare vs kritiker var ett av ämnena som debatterades på bokmässan och som många bloggare kommenterat vidare sedan vi kom hem. Läs mer bl a på Kulturbloggen och hos Daniel Åberg.

Jag lär mig nya ord

Det fanns en tid då jag var lyckligt ovetande om vad en pissbomb var. Den tiden är förbi. Skogsporr är också ett nytt begrepp. Jag läser de första kapitlen i Pittstim och inser att jag är väldigt glad över att inte vara kille. Är det så ni har det på eran sportträning, på era pojkrum? Jag skulle ljuga om jag inte var åtminstone lite chockad ibland.

Texterna i Pittstim är, precis som i föregångaren Fittstim, rätt ojämna. Stil och innehåll varierar mycket, och det är väl också en del av charmen. Vissa texter förstår jag ingenting av, men andra träffar hårt. Max Landergårds text är en ur den senare kategorin. Den handlar om hur det är att växa upp med en alkoholiserad far och är osentimental, skriven med helt rätt ton för att drabba läsaren som får en hård knut i magen. Även Axel Gordh Humlesjö, Andrez Bergström och Inti Chavez Perez skriver bra.

Pittstim ger mig känslan av att ha gluttat på en dörr in till ett rum där det försiggår en massa saker som man bara anat. Det är spännande, men också frustrerande eftersom texterna är så korta. De bästa hinner just börja, just komma till det som är intressant - och sedan tar de slut. De väcker fler frågor än de ger svar och i flera fall skulle jag ha velat veta mer om det som låg bakom texten. Egentligen tror jag inte att man ska läsa Pittstim som jag - allt i ett par sittningar, utan hellre en text då och då som diskussionsunderlag. Perfekt för grupper som arbetar med tonårsgrabbar, tänker jag mig (utan att veta något om hur sådana fungerar nu för tiden... en bieffekt av Pittstim är att jag känner mig rätt gammal när jag ser alla författarna som är födda -80 någonting och ändå är alldeles vuxna...). Lärare borde ta med boken till sina klasser, läsa och prata. För oss andra ger Pittstim något att fundera på på egen hand och det är ju inte heller det sämsta. Men pissbomb. Hm. Har svårt att komma över det.