18 augusti, 2009

Perfekt skräck

Firade mitt nya bibliotekskort med att premiärlåna Amanda Hellbergs debutroman Styggelsen. Och oj oj oj, vilken tur att det fortfarande är sommar och någorlunda ljust ute och att jag inte är ensam hemma - jag läste ut den i två andlösa sittningar och blir fortfarande rädd när jag tänker på den. Viska Singa i mitt öra och jag skriker inombords. Möjligen också högt.

Styggelsens första del utspelas i slutet av 1940-talet, då den unga flickan Singa turnerar runt på svenska landsbygden med sin far. Tillsammans uppför de en scenshow där Singa påstås ha övernaturliga krafter; publiken luras bland annat att tro att hon läser tankar och får föremål att sväva med viljan. Det mesta är rena trick, men snart förstår man att Singa faktiskt har äkta mediala förmågor. Bland annat kan hon se ett föremåls historia genom att hålla i det. Och när en av besökarna upptäcker hur mycket Singa kan göra, bestämmer hon sig för att utnyttja det för egen vinning...

Berättelsen om Singa är inte lång, men man hinner bli rejält skrämd på vägen. Det finns gott om obehagliga scener och just när man tror att det inte kan bli värre så blir det - just det - värre. Ändå går det aldrig överstyr. Amanda Hellberg balanserar skickligt på precis rätt sida gränsen. Stämningen hos det kringresande sällskapet påminner en del om tv-serien Carnivàle, men till skillnad från manusmakarna har Hellberg inte bara gjort en lockande miljö; hon ser till att där händer en massa saker också.

I Styggelsens andra del är det nutid och vi följer Maja Grå, som är tillfälligt anställd som städerska. Det händer konstiga saker runt Maja, sådant som bara hon verkar lägga märke till. Hon ser saker, hör underliga ljud. Någon verkar vilja henne något... och naturligtvis har det med händelserna vid seklets mitt att göra...spoookyyyyy.... ja, ni förstår säkert. Här finns mängder av underbart obehagliga scener och detaljer, alltsammans suggestivt och korthugget återgivet.

Den nutida berättelsen är med standard-skräck än den som utspelar sig på 50-talet och har inte samma härliga/läskiga/originella miljö, men är ändå mycket bra. Påminner en del om Ajvide Lindqvists skräckfyllda vardagsskildringar. Den kontrasterar fint mot den första delen och binder samman berättelsens olika trådar.

Jag känner att jag skriver världens mesigaste text om en bok som är allt annat än mesig, men det är som det brukar med skräck svårt att återge handlingen utan att förstöra alltsammans. Ska därför låta bli att säga mer än LÄS DEN! Styggelsen är nyskriven, svensk skräck när den är som absolut bäst. Egensinnig, rå och skitläskig men samtidigt känslig och snyggt gjord rent stilistiskt. Me like mucho och hoppas på mer av Amanda. Ju förr desto bättre.

*****************************************
Amanda Hellberg har en blogg också. Och en hemsida.

3 kommentarer:

Maria sa...

Jag tyckte också om den, men andra delen kändes inte särskilt meningsfull.

(http://www.catahya.net/litteratur/recensioner.asp?id=698)

bokstavlarna sa...

Åh, det här låter som en bok för mig!
Fast lite tråkigt då såklart om den andra delen inte är lika bra som den första. Vilket tyvärr verkar vara ganska vanligt när det gäller romaner som utspelar sig på fler aolika tidsplan, det är alltid en historia som är lite mer intressanta än de andra.

Vixxtoria sa...

Åh, den här lockar mig. Tack för tips!