13 mars, 2009

Den inte så barmhärtige författaren vinner

Jag har märkt att de böcker jag tycker bäst om och som verkligen fångar mig är berättelser där författaren är obarmhärtig mot sina huvudpersoner. Låter det skumt? Ska försöka förklara. I vissa berättelser känner man sig trygg i förvissningen att det inte kommer att hända huvudpersonen något alltför hemskt. Det kan hända något svårt, men det blir aldrig så där 100% nattsvart eller fruktansvärt att det inte finns en väg ut. Det är ofta trevliga historier, men det är ytterst sällan som de blir de där riktigt stora läsupplevelserna.

Det blir istället den andra sortens berättelser. De där man aldrig kan vara säker på att det kommer att ordna sig. De där man hela tiden läser med en känsla av att vad som helst kan hända. Harry Potter är ett exempel. Rowling är ruggigt elak, inte bara mot Harry utan också mot flera av de andra gestalterna. Hon utsätter dem för fruktansvärda saker och tar ifrån dem det de mest tycker om och behöver. Som läsare känner man hur hjärtat slits ur kroppen å deras vägnar. Ta till exempel när Sirius dör - det var en chock jag ännu inte hämtat mig från. Samtidigt är det just sådana saker som gör berättelsen så spännande; man vet att det inte finns några safe zones och slutet är varken givet eller garanterat lyckligt.

En annan författare som åtminstone stundtals skriver enligt samma modell är Charlaine Harris, som också kan vara rätt grym mot sina romankaraktärer. När jag häromdagen läste ut del 6 i serien om Aurora Teagarden, A Fool and his Honey, förväntade jag mig ungefär samma lite småputtriga, trevliga sydstatskänsla som de tidigare delarna i serien haft. Och det var det, ända fram till sista kapitlet. Det börjar stillsamt som ett vanligt mysterium; Aurora och Martin får oväntat besök av Martins systerdotter som dyker upp med ett nyfött barn på armen. Strax därefter försvinner hon, men lämnar kvar barnet och ett färskt lik på trappan. Dags att lösa mordgåtor igen, typ. Som brukligt är i Teagarden-serien är det lite lagom spännande, lättläst och underhållande att följa med när Aurora försöker klura ut vad som hänt. Men så när man tror att alltsammans är i hamn och bara har sista kapitlet kvar - pang bom! Fullständig chock! Jag ska inte avslöja exakt vad som händer eftersom jag vet att några av er håller på att läsa serien, men jag kan säga att det är extremt dramatiskt. Personligen kände jag att jag behövde terapi efter läsningen var avslutad. För det är ju just det; precis när det oväntade har hänt tar boken slut! Panik! Nästa del, Last Scene Alive, kommer inte i nytryck förrän i maj! Argh!

När jag hämtat mig en smula funderar jag på om det inte borde vara förbjudet att göra så mot sina stackars huvudpersoner - eller sina stackars läsare, för den delen. Fast samtidigt måste jag ju erkänna att det hottade upp serien ett snäpp. Även om det var ruskigt hemskt (ruskigt, ruskigt, ruskigt hemskt!) gjorde det ju faktiskt serien bättre på ett vis. Så visst. Författare som inte har några hämningar genetmot sina huvudpersoner skriver i allmänhet bättre böcker. Det är den brutala sanningen. Huvudperson - beware. Du vet aldrig vad som väntar dig.

8 kommentarer:

Kajsa sa...

Jag håller helt med dig, det är mycket intressantare att läsa en författare som man inte kan lita på!

Arina sa...

Jag tycker det beror lite på hur man mår. Ibland behöver man känna sig trygg. Annars är George R R Martin en författare som verkligen inte drar sig för att utsätta ens favoriter för både det ena och det andra eller till och med ta livet av dem.

Shishi sa...

Om du gillar böcker utan ett riktigt HEA (happily ever after) ska du läsa Amelia Atwater-Rhodes böcker. De ligger visserligen mer i YA-kategorin, men de är något så ovanligt som fantasy där inget är svart eller vitt. Allt är gråskalor, ingen är helt ond eller helt god. (Jag har ett mer utförligt inlägg om henne på min blogg [reklam reklam])
Själv måste jag vara i en väldigt speciell sinnesstämining för att klara av böcker utan lyckliga slut, annars går jag och lider med karaktärerna alldeles för länge, och i bland räcker det med ens egna problem, inte en hel fiktionell världs också.

Calliope sa...

Vill bara förtydliga mig en smula; det handlar inte om att jag vill att det nödvändigtvis ska gå illa för de stackars huvudpersonerna. Jag vill bara att det ska finnas en känsla av att allt kan hända, av att inget är bestämt/säkert. Sedan kan det fungera på båda hållen - det kan lika gärna vara bra saker som händer dem. Det viktiga är att det inte känns som att det finns förutbestämda gränser för vad som kan ske i berättelsen.

Bokomaten.. sa...

Oh, jag läste också del 6 för ett tag sedan och höll sorg hemma i flera dagar efteråt! Man blir ju liksom kompis med Aurora efter ett tag.:)

Calliope sa...

Bokomaten - visst var det sjukt sorgligt? Och helt otippat? Jag fick värsta chocken. Framför allt tyckte jag att det var läskigt de sista sidorna; först hände DET, sedan fortsatte berättelsen helt lugnt och stilla. Just det där förrädiska lugnet fick mig helt freaked out! Jag hade liksom förväntat mig att berättelsen skulle bli lika upprörd som jag själv var. Samtidigt måste jag medge att det var ett smart drag, för lugnet motsvarade ganska väl den totala tomhet/bedövning Aurora lär ha känt vid tillfället i fråga. (Gud så kryptiskt allt blir när man ska kommentera något utan att avslöja vad det är...)

Sarah sa...

En av de mest barmhärtiga författarna jag har stött på är Stephenie Meyer. I slutet av "Breaking Dawn" så har hon hela familjen Cullen, hela varulvsflocken och en massa andra goda vampyrer i livsfara. Blir någon av dem ens skadad?

Ibland så tror jag att Chalaine Harris har gjort en lista över gräsligheter som kan Sookie kan utsättas för och prickar av dem en efter en. Som jag en gång har sagt - det är ingen Sookie Stackhouse bok om hon inte har råkat fysiskt illa ut minst en gång.

Calliope sa...

Nej, visst är det nästan lite orättvist? Det är ju sjukt mycket softare att vara Bella än att vara Sookie...