Lockande 1920-tal

I det senaste engelska nyhetsbrevet från Adlibris hittar jag nyutkomna The Scrapbook of Frankie Pratt av Caroline Preston, och faller pladask. Det här måste ju vara för mig: 1920-tal, en ung flicka med författardrömmar, studier vid Vassar, flytt till Paris, umgänge med kulturbohemerna kring Shakespeare and Company... alltsammans presenterat med sjukt snygg vintage ephemera (är inte det ett uttryck att älska, så säg) från författarens egen samling, i en blandning mellan roman och scrapbook. A novel in pictures, säger beskrivningen. Boken är dessutom blurbad av Audrey Niffenegger och Jaqueline Winspear. Ooh, säger jag. Ooh.

Bokvideon gör mig inte heller mindre intresserad:

Denna läggs genast till på önskelistan. Hör du det, tomten?

Adlibris har tyvärr inte så mycket info om boken, men mer finns att läsa hos Amazon.

Pytte-Knaus

Så här efter tre lästa delar av Knausgårds Min kamp, borde jag kanske ha kunnat förutse att jag skulle vara helt knockad efter avslutad läsning, men icke. Jag sitter ännu en gång här och är överraskad över hur bra det är. Och det vill inte säga lite - eftersom jag tyckt så bra om de tidigare delarna har jag ju nu skyhöga förväntningar. Del tre infriar samtliga, och lyckas dessutom göra mer därtill. Helt sjukt. Ni kan således räkna med fortsatt Knaus-feber från min sida.

Del tre skildrar pytte-Knaus, alltså Karl-Ove från födseln och upp till de första skolåren. Familjen bor i ett villaområde i Tromöya och världen är liten. Jag blev förvånad över hur annorlunda den här delen kändes jämfört med de tidigare; både ton, stil och innehåll är en annan. Det känns verkligen som att Knausgård har gått in i sig själv som barn fullständigt, och helt lämnat sitt vuxna jag därhän. Blicken vi ser med är barnets, och världen avbildas just så som ett barn ser den. Det är omöjligt att inte börja minnas sin egen uppväxt, att inte minnas och verkligen känna hur det var.

Det mest påfallande - och upprörande - är den totala skräck som den unge Karl-Ove känner inför sin far. Folk har klagat på hur pappan skildras i seriens första del, med alkoholism etc, men jag blir väldigt mycket mer upprörd över hur pappan uppför sig här. Han håller ett mycket starkt grepp om hela familjen, skrämmer/hotar barnen på ett extremt obehagligt sätt. Han framstår som lynnig, omogen, sträng och orättvis. För Karl-Ove gäller det att hela tiden ligga ett steg före, att hela tiden försöka fundera ut hur pappan kommer att reagera för att om möjligt minska skadan och mildra hans humör. För är pappa arg, då händer det hemska saker. Det spelar ingen roll om man verkligen har gjort något dumt eller inte, om pappan tror att man gjort något blir man straffad. Hårt.

Det är hjärtskärande att läsa om hur totalt utlämnad Karl-Ove är, och det känns otroligt sorgligt att höra att det enda mål han som vuxen själv haft med sina egna barn är att de inte ska vara rädd för sin pappa på samma sätt som han var. Hemskt! Samtidigt ger del tre en bakgrund till mycket av det som händer i de tidigare delarna, gör dem lättare att förstå.

Var bara tvungen att testa hur det kändes att posta en korthårs-bild på Knaus.

(Det kändes ok, men långhårs-Knaus är fortfarande favvo.)

Skildringen av förhållandet till pappan är mörk, men det finns också mycket annat i boken (tack och lov, får man väl säga). Allt är inte grymt; det finns många passager som är väldigt roliga också. Pytte-Knaus är ett lite annorlunda, ganska känsligt barn och han försätter sig i många bisarra situationer. Jag gillar särskilt en scen där hans dåvarande lilla flickvän gjort slut, och han ikläder sig de fulaste kläder han kan hitta. Han går förbi utanför hennes hus i fulkläderna med dålig hållning, bara för att hon ska SE hur illa hon gjort honom. Hur ful sorgen efter henne gjort honom. Hehe.

Det finns mängder av scener som jag älskar, och som jag gärna skulle återberätta - men jag ska besinna mig och låta bli. Jag nöjer mig med att säga att Min kamp 3 är en lysande barndomsskildring, och att min beundran för Karl-Ove Knausgårds insats växer med varje bok. Det är ett mäktigt, märkligt projekt han givit sig in på, och jag kommer troligtvis dö en smula efter att jag läst sista delen. Jag vill bara läsa mer.

Andra som också läst: DN, GP, Therese E.

Fint vårboksnummer med Yoko Tanaka

Låt mig bara säga att omslaget till Svensk bokhandels vårboksnummer som damp ner i lådan idag är ett av de snyggaste hittills! Älskar alla de små figurerna som klättrar på stegen på båda sidorna av katalogen. Att illustratören, Yoko Tanaka, i intervjun inuti tidningen dessutom berättar att hon bor tillsammans med man och "trillingkatter från Thailand" gör ju inte saken sämre. På bilden ovan syns inte omslaget så jättebra, men passa på att kika på det om ni är på biblioteket eller någon annanstans där tidningen finns.

Jag rekommenderar också varmt en bildgoogling på Yoko Tanaka eller ett besök på hennes hemsida - underbara bilder! Fantasifullt & sagoaktigt, ofta lite mystiskt med ett mörkt drag. Hon har illustrerat en hel del böcker - något man verkligen förstår när man ser bilderna. Jag tycker att det är som om berättelser börjar skriva sig själva i huvudet när man ser hennes bilder.

När författaren själv får läsa

Författaruppläsningar.

Det händer alltid något med texten när den som skrivit själv läser upp den. Ibland kan orden få en helt annan, ny innebörd när författaren väljer att lägga betoningen aldrig så lite annorlunda än man som läsare tänkt sig att den ska vara. Mycket fascinerande, tycker jag!

En av mina favoritdikter, Det är vackrast när det skymmer, får till exempel en helt annan rytm när Pär Lagerkvist själv läser den högt. Lyssna:

Också en sak jag aldrig tänkt på förut - Pär Lagerkvist pratade kraftig skånska! Dvärrrrgen, typ. RRRR.

Ett måste för chokladfanatikern

Igår firade min lillebror sin födelsedag - så nu kan jag äntligen, utan att förstöra några överraskningar, tala om vad han fick i present: Jeanna Kanolds Med kärlek till choklad. Lillebror bor i Göteborg och har därför naturligtvis koll på de inhemska sötsakerna, som till exempel Flickorna Kanolds chokladbutik. Jag har hört de mest underbara ting om chokladen därifrån - och när jag nu lite försiktigt bläddrade i boken efter att ha fått hem beställningen, förstod jag ju vad alltsammans handlade om. Med kärlek till choklad är just det: en totalhyllning till choklad.

I en synnerligen fint formgiven och trevligt skriven bok, berättar Jeanna Kanold som driver företaget i Göteborg allt om choklad: ursprung, tillverkning, olika sorter, historia och mycket mer. Tyngdpunkten ligger dock på recept och oh my god, vilka recept! Jag vill prova ALLT. Här finns naturligtvis flera olika recept på tryffel och annat godis, men också lite mer udda desserter och de mest ljuvliga bakverk. Det är ofta lite udda kombinationer, men det låter så gott att man håller på att dö sötedöden. Alltsammans är också jättefint serverat + fotat och pedagogiskt beskrivet. Det blir nog en beställning till av Jeannas bok, till mig själv den här gången.

Titta - tryffeldisken hos Flickorna Kanold bara fortsätter och fortsätter ...

Nytt av Therese Bohman

Ikväll ämnar jag läsa senaste numret av 10-tal - en tidskrift jag läser rätt sällan. Men den här gången kunde jag inte motstå trion Therese Bohman, Eli Levén och Elisabeth Hjorth, som alla intervjuas i numret. Där finns också ett stycke nyskriven text av Therese Bohman, som jag är mycket pepp på att läsa. Tyckte ju mycket om Den drunknade, och brukar följa henne även på bloggen. Så nu: finläsning! Måste säga att det tjocka, matta pappret i tidningen känns väldigt lyxigt...

Downton abbey - Lord Granthams bibliotek

Hörni, varför har vi inte pratat om hur fint biblioteket i Downton Abbey är?

Eller har vi det? Jag har väl inte missat något? Nå, då pratar vi om det igen, nu. Jag älskar Lord Granthams bibliotek. Jag skulle väldigt gärna vilja ha ett sånt rum (Äh, vem försöker jag lura? Jag vill ha ett helt sånt hus). Jag skulle sitta i en av de där röda, mjuka fåtöljerna och läsa och dricka te. Jag skulle smälta in i omgivningarna. Hur naturligt som helst.

Bildgooglade lite (sökord: bibilotekspornografi, typ.) och hittade utöver ovan visade bild, även den här artikeln. Daily Mail skriver långt och läsvärt om Highclere Castle, som ju Downton-egendomen heter egentligen.

Oooh, säger jag. Där kan vi bland annat läsa att det fiiiina biblioteket har nästan 6000 volymer, den äldsta av dem är från 1500-talet, och att slottet numera är väldigt populärt turistmål. No shit? Jag vill åka dit, gärna nu omedelbart. Ge mig en resa, någon?

Klicka här, så får ni se lite rörliga bilder från biblioteket. Fatta att man kan ha bröllopsfester där inne. I biblioteket! På Downton! Varje flickas dröm. I alla fall varje förnuftig flickas dröm.

Calliope årets bloggare i Vi läser!

Jag har blivit utsedd till årets bloggare av tidningen Vi läser!!!

I det senaste numret (6/11), finns en lista över bokåret 2011 och där hittar vi Calliope Books med motiveringen "Välformulerat, välfunnet och vasst om böcker och läsning".

Motiveringen gör mig otroligt glad, för det är ju precis så jag vill att Calliope Books ska vara. Så himla kul! Yay!

Den enda logiska belöningen

All work and no play makes Calliope a dull girl.

Det har varit mycket jobb på sistone. Och än är det mycket kvar.

Den enda logiska lösningen på alltsammans var att jag belönade mig själv för ett hittills fint utfört verk med en BookBook från Twelve South, ni vet det där vådligt snygga MacBook-fodralet som ser ut som en antik bok. Ett rött sådant är på väg hem till mig i detta nu. Det känns redan lite bättre. Retail therapy at its finest.

Eldvittnet Keplers bästa hittills

Stäng av telefonen, boka om alla möten, bunkra upp med mat och framför allt - var inte ensam hemma. Där har ni mina bästa tips om ni ska läsa Lars Keplers Eldvittnet. Den tredje delen i serien om Joona Linna är nämligen sjukt spännande, brutal, ruggig och totalt sträckläsningsframkallande. Det går liksom inte att göra så mycket annat än att läsa ut den på direkten. Och rädd blir man. Det finns scener här som ... ja, man blir rädd, helt enkelt. Särskilt om man som jag är klyftig nog att läsa den när sambon är bortrest och man sitter ensam i ett mörkt rum. Mycket osmart sak att göra.

Eldvittnet börjar på den ensligt belägna anstalten Birgittagården, där unga flickor med destruktivt beteende vårdas. En natt kommer ett panikslaget telefonsamtal från hemmet till en kuratorerna: nattpersonalen är försvunnen, det är blod överallt och i isoleringsrummet ligger en av de intagna flickorna mördad. Polisen riktar snart misstankarna mot en av de andra flickorna på hemmet - men var finns hon nu?

Eldvittnet är som sagt riktigt ruggig och stundtals extremt våldsam, så har man ont av sådant kanske man bör välja något annat. Men för alla andra - läs! Spännande, spännande, spännande! Definitivt Keplers bästa bok hittills, både vad gäller själva plotten och hur den berättas. Är framför allt imponerad av effektiviteten; det är pang på och högsta fart rakt igenom. Ett oerhört driv och inget lullull. Psykologin är kanske inte på topp alltid och porträtten av folks inre liv haltar en aning ibland. Detsamma gäller språket som knappast är poetiskt, utan mest bara ser till att få jobbet gjort. Men jag köper det ändå eftersom boken har så mycket annat som talar för den. Den är underhållande, helt enkelt. Och så slutar den med en cliffhanger som gör mig väldigt intresserad av att så snart som möjligt få läsa nästa del i serien... Må den komma snart!

Tack till Albert Bonniers förlag för läsex!

Andra som också har läst: Bokhora (Johanna, jag märkte aldrig att de viskade en massa? Däremot knarrade det fasligt ofta i allehanda golv!), GP, Annika Koldenius, Mettes pocketblogg, HD.

Läs även vad jag tyckte om Paganinikontraktet och Hypnotisören.

Underhållande och välgjort 1700-tal

Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte var lite nervös när jag började läsa Frida Skybäcks debutroman Charlotte Hassel. Jag har länge följt Fridas blogg, och läst om hur hon skrivit, skrivit och skrivit, skickat in, blivit refuserad, skickat in, skrivit igen - och nu fått sin bok antagen. Jag har läst om releasefester och signeringar. Det känns nästan som att jag varit med om alltsammans på ett hörn, även om Frida och jag inte alls känner varandra. Så därför var det faktiskt med viss bävan jag började läsa. Tänk om boken visade sig vara jättekass när den

äntligen kom? Konstigare saker har ju hänt...

Charlotte Hassel utspelar sig under andra hälften av 1700-talet. Efter en dramatisk kväll som slutar extremt illa, tvingas den då blott sextonåriga Charlotte fly hemifrån för att undgå att fällas för ett brott som straffas med döden. Hon växer istället upp i England där hon blir tvungen att skapa sig ett helt nytt liv på egen hand.

När hon flera år senare återvänder till Stockholm, sker det i största hemlighet. Hon presenterar sig inte längre som Charlotte Hassel utan som den blivande fru Andrew Knightley av Wellingborough. Avsikten med besöket är att försöka hindra systern från att gifta sig med en av männen som bidrog till allt det där hemska som hände när Charlotte var ung.

Men hur ska hon kunna övertala systern utan att röja sin identitet? Om hon talar om vem hon egentligen är riskerar hon att arresteras. Och hur ska hon hantera Axel - han som var hennes stora kärlek och som hon aldrig har kunnat glömma? Innan Stockholmsvistelsen är över, har Charlottes hela liv kommit att förändras i grunden.

Lite tidstypisk hatt-inspiration

Charlotte Hassel är ett på många sätt ganska klassiskt kärleksdrama, där man känner igen flera av byggstenarna. Här finns de typiska älskande unga tu, svårigheterna som driver dem isär och hela baletten med hinder som de kämpar för att överkomma. Det hade med andra ord kunnat bli en rätt trist och förutsägbar historia av det hela - men Frida Skybäck undviker den fallgropen genom att göra Charlotte till en synnerligen egensinnig person som det är roligt att som läsare umgås med.

Överhuvudtaget är ordet rolig en nyckel till varför jag efter några sidor släpper den där inledande oron och istället bara läser: Charlotte Hassel är sjukt underhållande. Stora frasande klänningar, intriger smidda i Gamla Stans mörka krokiga gränder, passionerad kärlek, hästskjutsar och pudrade peruker - jag älskar ju sånt.

Jag är också mycket imponerad över hur Frida Skybäck hanterar den historiska miljön. Den känns både välresearchad och helt naturlig. Bra jobbat där! Lite svagare är delen som handlar om de politiska händelserna, men jag uppfattar inte den som det viktiga i sammanhanget. Hade den varit det, hade den behövts byggas ut. Och så hade det varit bra om förlaget korrekturläst lite bättre; även om jag p g a mitt jobb är totalt miljöskadad när det gäller sådant, fanns här lite väl många fel som hade varit enkla att rätta till.

Med det sagt är Charlotte Hassel likväl en alldeles utmärkt debut. Den passar för alla som vill ha något riktigt romantiskt. Det enda som grämer mig är att jag inte hade en ask überlyxiga praliner till hands under läsningen - det hade matchat boken perfekt!

Heja Frida! Jag fortsätter följa bloggen och väntar med spänning på nästa bok!

Tidningen Kulturen har också läst.

Tack till Frank förlag för läsex.

Betala dyrt? Ja, gärna!

Jag har köpt Jeffrey Eugenides The Marriage Plot (och låt mig tillägga att jag är så pepp på den att jag nästan ... ja, jag vet inte - men pepp! Superpepp!), äntligen.

Jag betalade 178 kr för den.

Jag kunde ha köpt den för 107 kr.

Varför i all världen betalade jag så mycket då?

Jo, av den enkla anledningen att jag valde att köpa den i en "riktig" bokhandel istället för på nätet. Köpet gjordes på fina Hamrelius i Malmö, i det här fallet.

Varför?

Jo, för jag tycker att de ska finnas kvar.

Det är mycket enkelt. Köper man inte böcker i bokhandeln, kan inte bokhandeln finnas kvar. Det gäller alla, stora som små. Jag gillar att köpa böcker på nätet också, men försöker att tänka på att faktiskt köpa böcker i de fysiska butikerna också. De jag tycker om, ska tilläggas. Bara hos dem. Bara för att jag tycker om dem och vill att de ska vara kvar.

Jag tycker att du ska göra likadant. Det är värt att betala de extra kronorna det kostar - bara för att få ha kvar möjligheten att gå in i en fin bokhandel även i framtiden. Välj den butik du gillar bäst och hjälp dem att finnas kvar. Du har råd med det.

Värt att betala för att bevara: Shakespeare & Co i Paris.

Bilden hämtad från den MYCKET trevliga sidan Most interesting bookstores of the world.