30 maj, 2011

Calliope hypnotiserad av demonisk norrman

Titta på den bilden en stund.
Och så tänker ni er samma intensitet, men i text.
Och så ökar ni det en sisådär tjugo gånger. I bästa fall har ni nu börjat närma er en korrekt beskrivning av vad som möter den som vågar sig in i Karl Ove Knausgårds enorma romanprojekt Min kamp 1-6.

Ni som brukar följa med här, vet att jag var mycket förtjust (oj, vilken fin omskrivning av mitt hysteriska tillstånd jag fick till där) efter att ha läst del ett förra året. Efter att nu ha avslutat del två är jag ännu mer besatt. För besatt är verkligen ordet. Ju mer jag läser av det här, desto mer vill jag ha. Jag känner mig som ett mycket litet djur som råkat hamna mitt i den där intensiva blicken som herr Knaus uppvisar ovan. Och alldeles hypnotiserad tycks jag ha blivit.

Rent intellektuellt skulle jag kunna ha både en och två invändningar mot Min kamp - Är det rätt att lämna ut sina nära och kära så här? Vad är det egentligen för mansideal han har? osv osv - men allt sådant tycks faktiskt rätt irrelevant när jag läser. Det försvinner bakom det faktum att det här är en alldeles fantastisk roman. För det är så jag läser den, jag struntar fullständigt i om det är "sant", om det har skett så som det beskrivs eller inte. Det känns sant, det känns rätt. Och det är så jäkla bra beskrivet, alltsammans. Framför allt tycker jag om beskrivningarna om skrivandet, om hur underbart det är när det fungerar och hur fruktansvärt när det inte gör det. Om vilket oerhört starkt behov det är att få skriva, hur det kan vara det enda som betyder något, och hur det skjuter allt annat åt sidan. Oooh, säger jag och blir det där lilla, hypnotiserade djuret igen. Jag sitter blickstilla och ivrigt väntande på del tre.

***
Om ni vill ha analyser och recensioner och kanske lite kritik: DN, Expressen, UNT, Aftonbladet.
Och så andra bokbloggar som läst/läser as we speak: Bokbabbel som dessutom bjuder på tjusiga finska färgmatchade lyktor, Ord och inga visor och Hermia.
Tack till Norstedts för läsex!

4 kommentarer:

Hermia sa...

Ja, åh vad jag läser! Slukar orden. Tycker han tar upp så my intressant, vid sidan av att det är en fantastisk roman.

Helena (ej såld än) sa...

Jag har, lite med flit och - ja, okej då - lite på pin kiv låtit bli att suggereras av Knausgårdhajpen. Mycket på grund av att jag är så vansinnigt trött på verklighetsbaserat, personkult, folk som spyr ut sig varje dagishämtning och gör det till romaner. Och så en viss hajptrötthet, förstås. Nu blev jag faktiskt för första gången lite nyfiken på att se vad jag (uppenbarligen) missat genom att vara anti. :) Men alltså, orkar/vill man läsa alla sex delar?

Calliope sa...

Helena: jag var också enormt skeptisk först, men nu vill jag inget hellre än att läsa alla sex delarna PRONTO! Jag är inte heller något fan av "vardagsfiktion" (eller vad man nu ska kalla det) i vanliga fall, men det här är något annat. Något mer. Och något ruskigt mycket bättre.
Hermia: visst finns där många intressanta ämnen - jag skulle kunna tänka mig att ha den som bokcirkelsläsning, bara för att där finns så mycket man skulle kunna diskutera.

Mind the Book sa...

gillar det du skriver om intensitet och hypnotiserande effekt. stämmer även för mig.

http://lasdagboken.blogdns.com/2010/index.php?m=11&y=10&d=07&entry=entry101107-190435

http://lasdagboken.blogdns.com/2010/index.php?entry=entry101019-191434