28 april, 2008

Vägen

Jag har aldrig varit med om en större kontrast mellan världen inuti boken och världen utanför än när jag i helgen läste Cormac McCarthys Vägen, liggande i solen på balkongen. Fåglarna kvittrade, grannarna grillade, ungarna sprang barfota på gården. Och jag läste om dess totala motsats. Det var (i brist på mer poetiska uttryck) helskumt!

Efter att bara ha hört hyllningar och lovord till Vägen, hade jag höga förväntningar och de flesta infriades även om den inte var riktigt som jag trott. Jag visste att den skulle vara brutal på sina ställen, men jag hade omöjligen kunnat föreställa mig omfattningen. Vägen är utan tvekan det mest skoningslösa jag någonsin läst. Stundtals blev det nästan för mycket - jag funderade på att sluta läsa, men kunde inte. För samtidigt är den ju bra, och framför allt väldigt skickligt skriven. Språket är korthugget men precist; de få ord som finns är just de rätta och är fyllda av betydelse och känsla. Det är inte svårt att förstå varför McCarthy fick Pulitzerpriset för boken.

Ändå tror jag inte att det blir en reservationslös rekommendation från min sida. Därtill är den faktiskt en smula för hemsk. Jag brukar aldrig ha problem med ruggiga böcker, men den här gör mig modfälld på ett helt nytt sätt. Kannibalismen och äckeleffekterna gör mig inget - snarare är det hela situationen som får mig att bli deppig. Den är så fruktansvärt hopplös. Därmed inte sagt att jag bara rekommenderar böcker som får en att må bra, men Vägen behöver någon sorts liten varningsdekal på omslaget. Ett pip om att den kan få läsaren att må akut dåligt, kanske? För den som pallar är den dock en upplevelse utöver det vanliga.

8 kommentarer:

Ylva sa...

Visst är Vägen otäck och skriven så att man verkligen känner hur det är att vara där; svälta och leva i en hopplöshet, men samtidigt är det så briljant att man inte kan låta bli att läsa!
Just att han undviker att beskriva kannibalismen rakt på sak, utan bara skräcken för den gör det ännu äckligare. Människorna - skafferiet - i källaren är riktigt otäckt.

(Men ändå upplever jag världen i en Jane Green-bok som mycket mer skrämmande.)

Olivia sa...

Jag var inne i en av mina värsta depressioner någonsin när jag läste The Road, och jag mådde faktiskt lite bättre efter att ha läst den. Visst är den otäck, men det som hela tiden gör den uthärdlig är ju den oförbehållslösa kärleken medan fadern och sonen, vilken gör boken mer positiv än negativ i mina ögon. Att det finns hopp även när allt är skit.

Olivia sa...

Nej, vänta lite nu. Förbehållslös heter det kanske.

Ylva sa...

Precis, det mänskliga hoppaet som aldrig ger upp.

Calliope sa...

Fast jag kände mig kass som konstaterade att jag nog hade gett upp för länge sedan, som pojkens mamma. Vad är poängen, liksom?

Ylva sa...

Jag hade nog också gjort som mamman, fast kanske inte med en vass obsidian eller vad det nu var för en sten...

Lena sa...

Jag håller med dig om att det finns vissa böcker det borde funnits en varnings dekal på att man kan komma att må akut dåligt av just denna bok. Vägen har jag ännu inte läst men ska nog ändå göra det en dag. Min bok som fick mig att däcka totalt och sluta läsa böcker ett tag var " Vi måste tala om Kevin" och jag har inte läst någon bok som fått mig att må så dåligt. Just då ångrade jag nästan att jag hade läst den.

Den luttrade bibliotekarien sa...

Har precis läst ut Vägen (undvek att läsa ditt inlägg innan jag själv hade läst den) och jag är fortfarande tagen, så bra! Kan inte påstå att den gjorde mig deprimerad, det kändes som om det fanns lite hopp där på slutet.