Jaha, nu har jag (hets-)läst ut Kepler-makarnas Sandmannen och kommer troligen att drömma mardrömmar om Jurek Walter och låsta psykmottagningar resten av livet. Gah! Keplersarna skriver ju verkligen spännande och effektivt, men hu så ruggigt och kallt och hårt och dystert det är. Och det säger jag, som ändå lugnt brukar tugga i min allsköns litterärt mörker.
Sandmannen väjer i likhet med de tidigare delarna i serien inte för varken våld, misshandel (både fysisk och psykisk) eller död, utan skildrar tvärtom gärna så många kusliga detaljer som möjligt, företrädesvis i en kall stil som gör att det många gånger är farligt nära gränsen för vad man vill läsa. Vet du med dig att du har det minsta svårt för sådant i bokform, bör du välja annan läsning. Detsamma gäller om du lider av klaustrofobi ... här finns scener och bilder du inte vill ska fastna i ditt huvud.
Jag kan också bli lite trött på att Saga Bauer här blir något slags lillasyster till Lisbeth Salander: en lika delar genialisk och dödligt farlig amazonkvinna. Det måste hela tiden påpekas hur sjukt tilldragande hon är och hur hon hypnotiserar alla med sitt utseende. Det är sådär kul.
Men - samtidigt är Sandmannen ju ruggigt spännande och extremt driven. Det är utmärkt sträckläsning, om man är på jakt efter sådan nu till helgerna. Jag ska inte säga så mycket om handlingen för jag vill inte spoila något, men jag kan ju säga så mycket som att jag är väldigt nyfiken på nästa del i serien ... Joona Linna och slutet av den här ... Gah! Dubbel-gaaah! Jag väntar med spänning.
Andra som också har läst: GP, SvD, Bokbabbel, Skånskan, Aftonbladet, HD.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar