Det är svårt att förstå, det var en så helt och hållet annan tid. Vi tänker oss Sverige som ett liberalt, närmast storsint land, och att det på något sätt alltid varit det, men ännu i början av åttiotalet vägrade landets största morgontidning, Dagens Nyheter, att publicera dödsannonser där den avlidne var man och den närmast sörjande var man. Med motiveringen att detta var "ovärdigt". Ovärdigt av en man att sörja en annan man.
ur Torka aldrig tårar utan handskar: 1. KärlekenDet har hunnit gå några veckor sedan jag läste ut Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken, men den där raderna om DN sitter fortfarande fast som en liten tagg i minnet. Obegripliga och nästan lite absurda, ja. Men samtidigt inte så långt borta när jag tänker på hur det var då, när jag var liten. Jag minns hur vuxna pratade om Sighsten Herrgård. Om att dog av någon konstig sjukdom men att det inte var något vi barn behövde vara rädda för, eftersom den bara drabbade "såna där". Vi skulle inte bry oss om det. Vi skulle inte prata om det, för det var liksom smutsigt och fult, alltsammans.
På många sätt är det ganska outhärdligt att läsa berättelsen om Rasmus och Benjamin i åttiotalets Stockholm. Gardell klipper mellan då och nu, och blandar den otroligt finstämda berättelsen om hur de söker sig själva och kärleken med hårda, helt fruktansvärda fakta om villkoren för homosexuella genom tiderna. Vi får också flash forwards i berättelsen, som visar att slutet för Benjamin och Rasmus är mörkaste mörka. Det är ett riskfyllt sätt att skriva fram berättelsen och det kunde ha blivit ansträngt, men Gardell håller det hela tiden på exakt rätt sida gränsen och får de olika delarna att inte bara samspela utan också lyfta varandra. Det är helt enkelt sjukt snyggt gjort, och det gör att man känner ännu starkare för de här två pojkarna.
För det var ju verkligen det, pojkar. De var så fruktansvärt unga. Jag har sett att Gardell själv påpekat just det i ett flertal intervjuer, och det är verkligen något som slår en när man läser. SÅ unga. Och de tvingades bära så mycket.
Det är svårt att skriva om den här boken, för orden räcker absolut inte till. Den är hypad i höst, men låt inte det avskräcka dig. Det är inget marknadsföringstrick. Jo, det är det kanske också, men strunt i så fall i det. Den den bör läsas av alla, i skolor och på arbetsplatser och hemma och överallt. Den är läsvärd, enormt mycket så. Ge den en chans, och den kommer krama sönder hjärtat på dig. På ett bra sätt. Min enda invändning är att den tar slut för snabbt. Jag vill läsa allt, alla de planerade tre delarna, nu, nu.
Andra som läst: Dark Places, Bokbabbel, Fiktiviteter, DN, Expressen, SvD, GP, Aftonbladet, Bokhora, Pocketlover.
7 kommentarer:
Ibland kan jag tycka att det är lite tröttsamt (fast förståeligt såklart) när bokbloggarna skriver om samma "stora" bok (ofta dessutom med rätt så liknande åsikter), t.ex. "Eld" och Ajvide Lindqvist-böcker.
Men inte i dag. För den här boken är så bra, och den bör läsas i skolor och av unga och gamla. Och jag gillar att läsa alla recensioner, de flesta har med någon liten personlig anekdot eller referenspunkt, och det verkar som om Gardell med sin fina bok drar fram det bästa även ur recensionsskribenterna!
Exakt så! Jag brukar själv lätt bli lite anti av om det tjatas för mycket om en och samma bok överallt, men i det här fallet hoppas jag verkligen att folk inte blir avskräckta av den massiva floden positiva recensioner. Det här är lätt en av årets bästa böcker!
Tänkte just detsamma, hur härligt det var att få läsa om den här boken om och om igen. Många bra inlägg som får mig att tycka ännu mer om boken.
Visst var den underbar, jag läste den för några veckor sedan men har inte förmått mig att få ner mina tankar än i en recension, ska bli idag har jag tänkt.
Håller helt med om att när en bok hypas för mycket blir man lite off. Av den anledningen vägrar jag läsa Da Vinci koden. :)
Men det känns som den här är läsvärd och ämnet känns otroligt viktigt. Jag tycker ändå att recensionerna av boken spretat rejält om man tittar dagspressen och Litteraturmagasinet länkade till fyra olika kritiker med fyra olika omdömen. Ska bli roligt att bilda sig en egen åsikt.
I det här fallet finns det ju också så många olika aspekter av berättelsen som man vill ta upp att det nästan kändes omöjligt att ta med allt i en enda recension. Det var roligt att t ex några tog upp hur bra han skriver om hur det är att känna sig ensam och annorlunda när man bor i ett mindre samhälle - det var en av de sakerna jag tänkte på men inte riktigt fick med när jag skrev.
Det jag tycker är det absolut bästa med den här boken är att så många som kanske vanligtvis inte läser Gardell, är nyfikna och sugna på att läsa!
Skicka en kommentar