17 november, 2010

Calliope lovebombar försvarslös norrman

Jag har läst ut Karl Ove Knausgårds Min kamp I och jag tänker nu göra mig skyldig till precis en sådan där oreflekterande, okritisk lovebombing som vi bloggare på sista tiden har fått så mycket kritik för att vi gör. Here it goes: Jag älskar boken. Älskar. Den har hållit mig vaken om kvällarna och gjort mig fullständigt beroende. Jag vill läsa mer, nu, omedelbart. Jag kan förstå att alla inte gillar den lika mycket, det finns säkert saker som man skulle kunna hänga upp sig på. Men jag tyckte att den var - i brist på bättre ord - tokbra.


Och utlämnandet av familjen då? Alla skandalavslöjanden som det har pratats så mycket om? Efter att ha läst boken måste jag faktiskt säga att hela den debatten känns ganska irrelevant. Det är som att läsa vilken roman som helst. För min del spelar det ingen roll om de här människorna finns på riktigt och jag tycker inte heller att Knausgård är så obarmhärtig i beskrivningen av dem som vissa kritiker har velat få det att framstå som. Den han går hårdast åt är i alla lägen sig själv, och det kan man ju knappast säga något om. När det gäller porträttet av pappan uppfattar jag ändå Knausgårds skildring av honom som ömsint på något sätt. Skriven med kärlek. Ärlig och lite sorgsen över att det blev som det blev, men inte elak eller över gränsen. I mina ögon handlar berättelsen om en son som hela tiden vill nå fram till sin far, en son som försöker tills han blir blå i ansiktet, men som ändå inte lyckas. Det är tragiskt och oerhört vackert skrivet.

En annan sak som jag älskar (japp, jag sade ju lovebombing. Kom inte och säg att jag inte varnade er.) är skildringen av hur det är att växa upp ute på landet/i en mindre stad. Misslyckade fester med folk man kanske egentligen inte alls gillar. Att det finns en enda buss att ta på kvällen och om man missar den är det kört. Att det är alldeles mörkt och iskallt och att det glittrar i snön. Att det är tyst och tomt och rymden ovanför är stor. Knausgård fångar både miljön och känslan perfekt.

Så vad nu? Vad ska jag fylla mina lässtunder med nu? Allt annat känns tämligen blekt i jämförelse. Om inte något väldigt oförutsett inträffar, så kommer det att vara Min kamp som hamnar överst på favoritlistan över lästa böcker 2010. Kanske får jag helt enkelt ta en tur till biblioteket och se om de har de norska utgåvorna inne? Jag är desperat.

******************************
Den som vill läsa något mer intelligenta och reflekterande inlägg om Min kamp kan med fördel besöka Boktoka, Bokbabbel eller Bokhora.
Den svenska översättningen ges ut av Norstedts.

9 kommentarer:

Bokbabbel sa...

Ja, jag tycker inte heller att Knausgård lämnar ut pappan, snarare är det en intressant skildring av deras förhållande. Min egen bloggrecension blev lite kort eftersom jag recenserade boken också för en tidning (och nej, den recensionen tycks inte finnas på nätet. Bah)

Pia Printz sa...

Å, nu har du övertygat mig, Calliope! Har funderat på om boken är något för mig, men nu måste jag läsa den. Nu.

Jenny sa...

Och jag håller helt med i din hyllning! Har precis avslutat Min kamp, och den spontana reaktionen var: "Nämen, det här går ju inte...jag måste ha mer av detta NU!" Dvs jag vill genast läsa vidare i Knausgårds fantastiskt bra skrivna levnadshistoria, det är så inkännande & äkta, så j-a "rätt" formulerat...jag är såld och tycker att detta är Riktigt Bra. Och som du säger, den han går hårdast fram emot, som jag upplever det, det är ju sig själv. Utlämnande var ordet...

Cinnamon sa...

Jaha då måste jag läsa denna bok också då!

Calliope sa...

Kul att jag har övertygat er, Pia & Cinnamon! Hoppas att ni gillar boken lika mycket som jag gör.

Har f ö inte vågat mig till biblioteket ännu - tänk om jag kommer därifrån med hela serien på norska..? Då kommer jag inte att kunna gå utanför dörren på den här sidan nyår, bara sitta inne och läsa-läsa-läsa :)

Karin Berg/enbokcirkelföralla sa...

Jaha, nu måste jag också läsa den..En övertygande recension =)

bokstödet sa...

Jag har också precis läst ut den och skrivit om den. Jag är också överförtjust och vet inte hur jag ska hålla mig till nästa år när del 2 kommer ut. Även om vi här i ditt inlägg är väldigt förtjusta vet jag i min bokkrets några som känner precis tvärtom som inte är så imponerade. Svårt att förstå

Anonym sa...

Men, men....kan den verkligen vara så bra? Jag blir alltid väldigt skeptisk när ALLA tycker en bok är så himla bra. Jag måste dock säga att efter denna lovebombing så blir jag väldigt, väldigt nyfiken. Kort sagt, Jag MÅSTE läsa!!!!/Pia C

Calliope sa...

Jag brukar också bli skeptisk av tokhyllningar och jag trodde inte att jag skulle gilla den så mycket - men hepp, det gjorde jag :)